Category Archives: Allmänt

Skriver i senaste numret av Liberal Debatt om korrelation och kausalitet i statistiken:

President Jed Bartlet i TV-serien ”The West Wing” använder i den första säsongens andra episod uttrycket ”post hoc, ergo propter hoc” för att förklara det felslut som består i att man låter tidsföljd gälla som orsaksföljd. Översatt till svenska betyder det latinska uttrycket ungefär ”efter detta, alltså till följd av detta”. Bara för att det börjar regna efter att någon har dansat regndans betyder det inte att det är regndansen som har orsakat regnet. Passande nog har karaktären president Bartlet en examen från universitet London School of Economics som råkar ha som motto: ”rerum cognoscere causas”, alltså ungefär ”att förstå orsakerna till händelser”. Det är ju som bekant skillnad på samband och orsakssamband.

Det har idag blivit populärt att rita diagram av nedanstående typ. På ena axeln har man en variabel. På den andra axeln har man en annan variabel. Sedan försöker man hitta ett samband eller frånvaro av densamma för att kunna bevisa en tes.

Just denna graf visar sambandet mellan antalet pandor och den totala BNP:n i Kina från 1988 till 2004. Korrelationen är tydlig. Men kausaliteten? Visst skulle man kunna hävda att en större ekonomi möjliggör större satsningar på djurvård, vilket leder till fler pandor. Men utan en djupare analys skulle det lika gärna kunna handla om att fler pandor ökar människors spirituella välbefinnande, vilket i sin tur ökar produktiviteten. En annan möjlighet är att det finns en tredje variabel Z som påverkar såväl antalet pandor som den totala produktionen. Eller så kanske det inte finns något samband alls.

Och även i de de fall då det finns ett orsakssamband bör man vara försiktig. Anta att vi vet att det finns ett positivt samband mellan giftermål och lycka och anta att det rör sig om ett orsakssamband. Blir människor lyckligare av att gifta sig eller är det helt enkelt så att det är få som vill gifta sig med olyckliga personer? Är gifta människor oftare lyckliga eller är lyckliga människor oftare gifta?

Simon Hedlin

(Feel free to use this figure for your own purposes, but please do not forget to mention the source, which is this blog.)

Simon Hedlin Larsson

A duo comprising of former Latvian president Vaira Vike-Freiberga and former Portugese EU Commissioner Antonio Vitorino writes on Project Syndicate about the need for Polish and Swedish leadership in the European Union:

As the “big three” increasingly pursue their own narrowly defined national interests, however, other EU member states are emerging as leaders in key foreign-policy fields. For example, Sweden – the 14th largest member state in terms of population, and eighth in terms of GDP – under the leadership of Prime Minister Fredrik Reinfeldt and Foreign Minister Carl Bildt punches considerably above its weight. Last year, it increased annual aid to North Africa by SEK100 million (€11.1 million), proposed an EU mission to Tunisia just a week after the revolution to support democratic aspirations there, and was an early and strong backer of UN resolutions in support of the uprising in Libya.

Poland, too, is emerging as a foreign-policy leader. Prime Minister Donald Tusk and Foreign Minister Radek Sikorski have particularly taken the initiative on the EU’s strategy towards Russia, where Poland has largely overcome its differences with Germany and is now at the forefront of efforts to develop a genuinely comprehensive approach. Poland has also led on European defense (though it declined to take part in the military intervention in Libya). This reflects the strength of the Polish economy, which is expected to grow by more than 3% in 2012 – faster than almost anywhere else in the EU.

En kortare version av följande text återfinns i Svenska Dagbladet (2/11) idag, s. 20:

Som en av dem som har lärt sig ett par hundra decimaler av pi en tråkig lördagskväll läste jag SvD Idagsidans artikelserie om särbegåvningar med stort intresse. Efter att också ha läst reaktionerna på serien är det svårt att inte förundras över hur fixerade vi är vid det som vi anser är avvikande.

Mensa vänder sig till de två procenten av befolkningen som presterar bäst på IQ-test. Ovanligt högt IQ fascinerar oss och kopplas ofta ihop med att vara särbegåvad. Men hur ovanligt är det egentligen att ha potential att gå med i Mensa? Att arbeta med försäljning av dagligvaror tycker nog många är ett vanligt yrke. Ändå sysselsätter det bara drygt 1,4 procent av dem som har jobb. Det är alltså bra mycket vanligare för en person att ha tillräckligt hög IQ för att platsa i Mensa än för en sysselsatt person att arbeta med försäljning av dagligvaror. Faktum är att det i SCB:s yrkesregister bara finns tre yrken som sysselsätter fler än två procent av de som har jobb. Ändå tycker vi att många yrken är vanliga, medan medlemmar i Mensa ofta anses ha ovanligt högt IQ.

Det är hög tid att vi omprövar vår syn på vad som är normalt respektive onormalt. Dessutom bör vi fundera på hur stort värde vi tillmäter distinktionen mellan särbegåvade och icke-särbegåvade. Denna illa form av kollektivisering kan skapa en känsla av marginalisering hos dem som betraktas som vanliga men inte vill vara det. De som anses vara onormala, å andra sidan, löper risk att känna sig utanför eller falla för elitistiska idéer.

Om man på riktigt vill ge människor möjlighet att bättre utvecklas utifrån sina individuella behov bör man vara försiktig med att göra för snäva kategoriseringar.

Sist men inte minst kan det vara värt att erinra att det är konsekvenser som spelar roll, snarare än eventuella begåvningar. Vad spelar högt IQ, perfekt gehör eller fotografiskt minne för roll om man inte gör något vettigt av det? Och om någon nu skulle tvivla på konsekvensernas betydelse kan den ju googla ”Leopold and Loeb”.

Simon Hedlin Larsson

Visst har flera moderater gjort bort sig genom att försöka skriva om historien gällande kampen för allmän rösträtt, men det som faktiskt står i M:s idéprogram är inte särskilt kontroversiellt. Att det blivit så mycket uppståndelse kring detta beror troligtvis på att varken journalister, tyckare eller företrädare har läst texten särskilt noga:

Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat.

Detta kan endast uppröra om man gör antagandet att alla människor är moderater, men då överdriver man partiets betydelse långt mer än vad de själva någonsin har gjort…

Simon

Följande text är idag publicerad på SVT Debatt:

Fler än tolv miljoner människor kring Afrikas horn löper nu svältrisk under den värsta torkan på 60 år. Regionen är en av jordens värst svältdrabbade. Men de lidande kring Afrikas horn är inte ensamma. Enligt Food and Agriculture Organization (FAO) lider över 900 miljoner människor av undernäring. Det motsvarar cirka etthundra svenska befolkningar.

Därför är det oroande att se hur det går en våg av kritik mot ekonomiska och teknologiska framsteg – våra bästa vapen mot hunger, fattigdom och ohälsa. Det handlar exempelvis om osaklig tillväxtkritik som att ökad produktion idag skulle göra mer skada än nytta och intuitiva fobier för nanoteknik och genmodifiering.

Många verkar söka efter någon slags ”naturlighet” utifrån ett romantiserande av låg mänsklig påverkan. Detta synsätt har populariserats bland annat i filmen ”Avatar” där onda högteknologiska människor ställs mot goda ociviliserade utomjordingar. Det finns dock en risk att man glömmer bort hur mycket av det i livet som är dåligt som också är högst naturligt: sjukdomar, hunger och våld, till exempel.

All teknologisk utveckling är naturligtvis inte bra. Det finns också dåliga former av ekonomisk tillväxt. Problemet är att många kritiker inte bara är emot negativ utveckling – de verkar vara emot utveckling överhuvudtaget. Men om vi ska utrota världshungern utan att samtidigt förstöra planeten måste produktiviteten öka. Inte minst livsmedelsproduktionen måste bli effektivare så att vi får ut mer mat från mindre eller samma mängd insatsfaktorer.

Det finns många sätt som vi kan arbeta på för att stå upp för en positiv och sund utveckling. Ett sätt är att göra den 25 mars till en nationell högtidsdag till Norman Borlaugs minne.

Amerikanen Norman Borlaug gick bort för två år sedan och skulle 2014 ha fyllt 100 år. Många känner inte till vem han är. Men de allra flesta människor har påverkats av hans livsgärning. När USA:s representanthus och senat beslutade att Norman Borlaug skulle tilldelas Congressional Gold Medal år 2006 var en av motiveringarna att Borlaug räddat livet på över en miljard människor.

År 1968 publicerades Paul Ehrlichs bestseller, ”The Population Bomb”, som målar upp en malthusiansk bild av en svältande värld på grund av befolkningsexplosionen. Samma år gör Norman Borlaug sitt genombrott när hans korsningar av dvärgtyper av vete och ris leder till fyrdubblade skördar. Borlaugs arbete ligger till grund för det som kommer att kallas den gröna revolutionen. Två år efter genombrottet tilldelas han Nobels fredspris eftersom produktivitetsökningarna som hans växtkorsningar leder till minskar antalet konflikter världen över.

Detta var dock över fyrtio år sedan och få har idag hört talas om Norman Borlaug. Genom att göra Borlaugs födelsedag, den 25 mars, till en högtidsdag kan vi lyfta debatten om vilken utveckling vi bör ha. Vi skapar då också ett naturligt tillfälle att minnas vad som faktiskt har fört mänskligheten framåt.

Borlaugs livsverk står dock inte bara en positiv utveckling i form av ökad produktivitet. Det symboliserar också vikten av hårt arbete, forskning, personligt engagemang, självförverkligande, samt vilken betydelse den enskilde individen kan ha för mänskligheten. Detta skulle vi också kunna uppmärksamma genom en högtidsdag till Borlaugs minne.

Någon kanske undrar varför Sverige borde införa en nationell högtidsdag till minne av en amerikan. Men kampen mot hunger, fattigdom och epidemier är global. Med dagens hot mot mänskligheten, miljön och klimatet gör vi alla klokt i att se oss själva som världsmedborgare. Låt oss införa Norman Borlaug-dagen den 25 mars.

Liberala ungdomsförbundet (LUF) Storstockholm har släppt ett pressmeddelande om medborgarskapstest. Till saken hör att Liberala ungdomsförbundet på sin nyligen avslutade kongress antog ett förslag om ett “lag-, språk- och regeltest” – och inget annat, oberoende av vad vissa medier rapporterar. Detta förslag har alltså LUF Storstockholm reserverat sig emot. I detta inlägg bemöts de olika påståenden som görs i pressmeddelandet.

“LUF Storstockholm reserverar sig å det starkaste mot kongressens beslut för språk-, lag- och regeltest för medborgarskap.

På Liberala ungdomsförbundets kongress i Landskrona beslutade LUF att stödja kravet på språk- regel- och lagtest för invandrare som söker medborgarskap. Språk-, lag- och regeltest för medborgarskap är inte förenligt med alla människors lika rätt och värde, då man ställer olika krav beroende på personens ursprung.”

Ställa olika krav. Fast det gör man ju redan idag? Föds man i Sverige så behöver man exempelvis inte vistas en viss tid i landet för att bli medborgare. Om LUF Storstockholm är emot att man “ställer olika krav beroende på personens ursprung” där ursprung innebär födelseland är det svårt att dra någon annan slutsats än att LUF Storstockholm också är emot villkor – i alla dess former – för erhållande av medborgarskap.  Det finns sedermera bara två lösningar som är förenliga med den hållningen: 1) alla människor, oberoende av var de föds, blir automatiskt svenska medborgare eller 2) medborgarskapet avskaffas. Vilket vill LUF Storstockholm?

“Vi anser att det varken är rätt, möjligt eller önskvärt för en stat att skapa nationell identitet uppifrån, samt att högre barriärer till medborgarskap stänger ute individer från medborgarskap.”

Den första delen av ovanstående mening är ganska virrig. Förslaget om medborgarskap syftar till att öka sammanhållningen, inte helt olikt syftet med integrationspolitik. Är LUF Storstockholm också emot SFI och insatser för nyanlända?

Påståendet om högre barriärer är också mer ett slagord än en saklig invändning. Med ett medborgarskapstest skulle man kunna sänka den godtyckliga tidsgränsen som idag villkorar medborgarskapet. Mindre godtycklighet. Är inte det eftersträvansvärt? Sedan är det svårt att köpa argumentet om att individer skulle stängas ute från medborgarskapet; syftet med testet är ju inte att blivande svenskar ska misslyckas, utan att de ska lära sig något som är väsentligt. Tänk betyg i skolan.

“Vidare anser vi att positiv förstärkning i form av utökad SFI och förbättrad modersmålsundervisning ger bättre resultat än ökade krav. Att höja barriärerna för medborgarskap kommer varken att förbättra integrationen eller stärka den nationella identiteten.”

Att förbättra utbildningsinsatserna för utlandsfödda är en bra idé och det är också därför följande mening skrevs in i den motion som skickades in till LUF:s kongress: “För att testet inte skall bli symbolpolitik utan ge faktiska resultat är det viktigt att en statligt finansierad, avgiftsfri, lättillgänglig och behovsanpassad undervisning i språk, lagar och regler erbjuds.”

Simon Hedlin Larsson