Tag Archives: demokrati

Putins styrka och svaghet

Vladimir Putin vann stor popularitet som president bland annat för den goda ekonomiska utvecklingen som tog vid efter Boris Jeltsins år vid makten. Ekonomin har varit en av Putins främsta styrkor, men riskerar nu att bli början på hans fall. Ekonomisk utveckling frigör människor, ökar deras möjligheter att engagera sig politiskt, inhämta information och kommunicera med varandra. Putin sitter säkert på söndag, men hur länge kan en auktoritär regim fortsätta förtrycka en allt starkare, kunnigare och mer välutvecklad befolkning? Se exempelvis följande diagramThe Economists hemsida.

Simon Hedlin Larsson

Revolutionerna är ännu inget att jubla över

Ann-Charlotte Marteus skrev häromdagen en konstig ledarkrönika i Expressen om revolutioner. Budskapet verkar vara att statsminister Fredrik Reinfeldt inte är tillräckligt euforisk över utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Men varför skulle han vara det? Det finns ju ingen anledning att vara uppjagad över de demonstrationer som just nu pågår på andra sidan Medelhavet. Målet är och kommer alltid vara demokratiska politiska institutioner och universella mänskliga rättigheter. Inte dessa är garanterade är det inget att hurra över.

Demonstrationerna har två möjliga utfall: 1) de slås ner av respektive regim och rinner ut i sanden eller 2) de leder till att en regim byts ut mot en annan – som så har skett senast i Egypten. Att de sittande regimerna segrar är fortfarande möjliga utfall – kanske i synnerhet i ett land som Iran där man är van sedan länge vid att jämna demonstranter med marken. Ännu fler döda människor och politiskt status quo, det vill säga. Utfall nummer två är därför det som man får hoppas på. Men även om så sker är det inte nödvändigtvis något att jubla över. Regimskifte betyder en ny regim. Det säger inget om att den nya regimen nödvändigtvis är mindre förtryckande. Den som menar att alla demonstranter kämpar för samma frihet och samma mänskliga rättigheter som vi i Sverige önskar dem är mer naiv än Voltaires unge Candide eller Miguel de Cervantes protagonist Alonso Quijano.

Marteus skriver om Reinfeldt:

Där fanns ingen genuin entusiasm över att diktatorer vacklar och faller runtom i arabvärlden. På den raka frågan: “Är det bra att människor protesterar och att ledarna tvingas avgå?” svarade han inte “Skojar du!?” utan började, efter en tankepaus, med: “Ja, jag tycker ju att det här rymmer något potentiellt mycket spännande…”

Reinfeldt talar om potential och det är precis vad är – varken mer eller mindre. Allt hänger på att det slutar med utfall nummer två, regimskifte, och att nästa ledare är bättre än den förra. Om man utgår från att det automatiskt kommer bli bättre bara för att man lyckas största en diktator kan man nog inte mycket om Afrikas blodiga förflutna. Hur många revolutioner har skett i Afrika sedan andra världskriget? Hur många av dem har slutat i långsiktig politiskt stabila demokratier? Precis. Att inte jubla för tidigt visar att vi för ovanlighetens skull faktiskt har lärt oss något av historien. Det kommer nämligen en dag efter regimskiftet också. Och det är då det svåraste börjar för då ska grunden läggas för en hållbar demokratisk och ekonomisk utveckling.

Vi hoppas alla innerligt på en utveckling som garanterar människor fundamentala politiska fri- och rättigheter och naturligtvis måste Sverige, EU och resten av västvärlden göra sitt bästa för att verka för detta (även om möjligheterna vid sidan av militära interventioner – vilka det finns anledning att vara skeptisk till – är starkt begränsade). Men det finns ingen anledning att ta ut segern i förskott. Inte minst sänder det dåliga signaler till människorna i Nordafrika och Mellanöstern. Risken är att vi alla vaknar en morgon i en desillusion som påminner om den som präglade ungdomen efter första världskriget för att de alldeles för höga förväntningarna och förhoppningarna krossats av regimlojala pansarvagnar.

Att tona ned upprymdheten har inget med minskat engagemang att göra. Tvärtom. Snarare visar det prov på uthållighet och att man är beredd att fortsätta kämpa för en demokratisk utveckling oavsett takten på utvecklingen. Om det är något som kan liknas vid ett marathonlopp är det kampen för mänskliga rättigheter och därför är det viktigaste av allt att vi är mer uthålliga än våra motståndare.

Simon Hedlin Larsson

Fascinerande särbehandling av Sverigedemokraterna

Det är fascinerande att se hur särbehandlingen av Sverigedemokraterna fortsätter. Sverigedemokratiska hemsidor utsätts för nedsläckningar och register över folk som velat ha information om partiet stjäls och läggs ut på nätet. Företrädare och anhängare hängs ut.

Den kanske främsta kritiken mot SD så länge partiet har existerat har varit att de inte anses dela värdegrunden om alla människors lika värde. Men tycker ni att ni själva står upp för demokratin, rättsäkerheten och yttrandefriheten med det ni gör nu?

Att särbehandla Sverigedemokraterna var den främsta och avgörande anledningen till att partiet nådde riksdagen. Och världens mest kontraproduktiva strategi bara fortsätter. Som sagt – fascinerande.

Simon Hedlin Larsson

Vem hotar egentligen demokratin?

Precis som Per Gudmundson skriver är det inte Lars Vilks som är hotet mot demokratin:

Självfallet spär våldet på dumma fördomar mot alla muslimer. Men det var Vilks som blev attackerad. Och den akademiska sammankomsten som fick ställas in.

Utgångspunkten tycks vara att Vilks konst provocerar fram en mer eller mindre förståelig reaktion. Men Vilks visade inte egen konst. Anfallet kom under Sooreh Heras video – en religionskritisk film, av en kvinna som flytt t från den islamistiska diktaturen Iran – i vilken profeten Muhammed placeras i en homosexuell kontext. Vem är det som kränker vem här?

Det finns goda argument för att tycka att Vilks rondellhund var onödig att rita eftersom vem som helst hade kunnat räkna ut vilka känslor en sådan karikatyr skulle väcka. Men när nu Vilks så valde att rita teckningen och låta den bli publicerad – korkat gjort må tyckas – då måste de som tror på det som Karl Popper kallade för “det öppna samhället” visa att de är beredda att stå upp för yttrandefriheten.

Politiska ideologier blir kritiserade och sågade dagligen. I Sverige kallar oppositionen regeringens politik för “omänsklig”. Så varför ska det då inte vara tillåtet att granska och ifrågasätta religion?

Simon Hedlin Larsson

Vem skapar valfriheten?

“Felet med det här systemet vi har haft har inte varit valfriheten, utan marknaden. Det går mycket bra att skapa valfrihet utan marknad och det är det som bör vara den socialdemokratiska politiken,” sa Carl Tham, den enda politiker i modern tid som suttit i en borgerlig respektive socialdemokratisk regering, om skolpolitiken på Socialdemokraternas kongress förra året.

Och visst, det stämmer väl, men vad Tham inte sa är att om inte marknaden – det vill säga Sveriges dryga nio miljoner invånare – skapar valfrihet, då blir det upp till den lilla politiska eliten i respektive kommun att skapa valfrihet. Den som tror att politiker har blivit bättre på att skapa kvalitet sedan Sovjetunionens tid kan ju driva frågan om att ta bort marknaden i valrörelsen. Glöm dock inte bort att tala om för väljarna den implicita innebörden av att driva en sådan fråga; nämligen att politiker vet bäst. Den som vill montera ner marknaden bör vara ärlig och säga att vad man egentligen vill ha är inte en demokrati utan en aristokrati.

Simon Hedlin Larsson

Från demokrati till anarki

Bilden är hämtad här.

Medan många av världens länder öppnar upp sig och blir mer demokratiska går Grekland baklänges i motsatt riktning. Det är ödets ironi att det första landet i historien som tillämpade folklig makt inom politiken nu framstår som Europas paradis för anarkister.

Simon Hedlin Larsson

Tuffare sanktioner mot Iran är en dålig idé

DN:s ledarsida skriver idag om skärpta sanktioner mot Iran för att förhindra att landet utvecklar kärnvapen:

Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet, men uppfyller inte de åtaganden avtalet innebär och bryter mot IAEA:s regler. Beslutet att återuppta anrikningen av uran är ytterligare en provokation. FN:s säkerhetsråd borde snarast besluta om skärpta åtgärder.

USA:s president Barack Obama har uttryckt sitt stöd för tuffare sanktioner, och vill till och med gå så långt som att förbjuda bensinexport till Iran (landet har brist på raffinaderier). Men varför skulle ytterliggare fattigdom bland och isolering av civilbefolkningen leda till att mullorna i Teheran stoppar utvecklingen av kärn- och/eller massförstörelsevapen? För det är ju det enda som blir resultatet. Mer fattigdom. USA har sanktionerat Iran i över trettio år och regimen fortsätter ändå förtrycka sitt folk.

Visserligen ser regimen svagare ut än på länge, men det är knappast sanktionernas förtjänst. Att den politiska oppositionen är så pass stark som den ändå har visat att den är – i synnerhet under det senaste året – beror på en växande muslimsk medelklass som är förhållandevis upplyst och utbildad. Och denna muslimska medelklass har inte vuxit fram tack vare, utan snarare trots, ekonomiska sanktioner mot Iran. Mer av samma lär knappast öka civilbefolkningens frihet eller minska regimens benägenhet att bli världens tionde kärnvapenmakt. Att fortsätta med breda sanktioner underminerar bara oppositionen och fördröjer den demokratiska utvecklingen i landet.

Dessa människor hjälper vi bara genom färre och inte fler ekonomiska sanktioner. (Bilden är hämtad här.)

Man kan för övrigt lära en del av historien på denna punkt. När den senaste revolutionen ägde rum och Irans sista shah störtades var det mycket på grund av att regimen var så upptagen med militära maktambitioner att den glömde sociala frågor och inrikespolitiken. Den nuvarande regimen agerar likartat, men en stor skillnad är att idag sanktionerar en stor del av världens största ekonomier landet. Irans president Mahmoud Ahmadinejad kan på ett helt annat sätt, till skillnad från shahen, skylla problem på västvärldens isolering av Iran; alla som har hört honom tala vet också att han brukar ta varje tillfälle i akt att göra just det. Att fortsätta containmentpolitiken mot Iran gör det således lättare för regimen att hålla ihop landet och sitta kvar vid makten.

Och underskatta inte den enande kraften av att ha en gemensam fiende – vilket Ahmadinejad framställer västvärlden som – tänk exempelvis Irak-Iran-kriget när Saddam Hussein försökte utnyttja att Iran var splittrat. Men vad hände med Iran när irakiska soldater tågade över gränsen? Just precis.

Så inte nog med att dagens ekonomiska sanktioner håller den iranska civilbefolkningen kvar i fattigdom och hämmar den demokratiska utvecklingen, de riskerar också att underminera oppositionen och spä på nationalismen och hatet mot väst.

Simon Hedlin Larsson