Tag Archives: demokrati

Putins styrka och svaghet

Vladimir Putin vann stor popularitet som president bland annat för den goda ekonomiska utvecklingen som tog vid efter Boris Jeltsins år vid makten. Ekonomin har varit en av Putins främsta styrkor, men riskerar nu att bli början på hans fall. Ekonomisk utveckling frigör människor, ökar deras möjligheter att engagera sig politiskt, inhämta information och kommunicera med varandra. Putin sitter säkert på söndag, men hur länge kan en auktoritär regim fortsätta förtrycka en allt starkare, kunnigare och mer välutvecklad befolkning? Se exempelvis följande diagramThe Economists hemsida.

Simon Hedlin Larsson

Revolutionerna är ännu inget att jubla över

Ann-Charlotte Marteus skrev häromdagen en konstig ledarkrönika i Expressen om revolutioner. Budskapet verkar vara att statsminister Fredrik Reinfeldt inte är tillräckligt euforisk över utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Men varför skulle han vara det? Det finns ju ingen anledning att vara uppjagad över de demonstrationer som just nu pågår på andra sidan Medelhavet. Målet är och kommer alltid vara demokratiska politiska institutioner och universella mänskliga rättigheter. Inte dessa är garanterade är det inget att hurra över.

Demonstrationerna har två möjliga utfall: 1) de slås ner av respektive regim och rinner ut i sanden eller 2) de leder till att en regim byts ut mot en annan – som så har skett senast i Egypten. Att de sittande regimerna segrar är fortfarande möjliga utfall – kanske i synnerhet i ett land som Iran där man är van sedan länge vid att jämna demonstranter med marken. Ännu fler döda människor och politiskt status quo, det vill säga. Utfall nummer två är därför det som man får hoppas på. Men även om så sker är det inte nödvändigtvis något att jubla över. Regimskifte betyder en ny regim. Det säger inget om att den nya regimen nödvändigtvis är mindre förtryckande. Den som menar att alla demonstranter kämpar för samma frihet och samma mänskliga rättigheter som vi i Sverige önskar dem är mer naiv än Voltaires unge Candide eller Miguel de Cervantes protagonist Alonso Quijano.

Marteus skriver om Reinfeldt:

Där fanns ingen genuin entusiasm över att diktatorer vacklar och faller runtom i arabvärlden. På den raka frågan: “Är det bra att människor protesterar och att ledarna tvingas avgå?” svarade han inte “Skojar du!?” utan började, efter en tankepaus, med: “Ja, jag tycker ju att det här rymmer något potentiellt mycket spännande…”

Reinfeldt talar om potential och det är precis vad är – varken mer eller mindre. Allt hänger på att det slutar med utfall nummer två, regimskifte, och att nästa ledare är bättre än den förra. Om man utgår från att det automatiskt kommer bli bättre bara för att man lyckas största en diktator kan man nog inte mycket om Afrikas blodiga förflutna. Hur många revolutioner har skett i Afrika sedan andra världskriget? Hur många av dem har slutat i långsiktig politiskt stabila demokratier? Precis. Att inte jubla för tidigt visar att vi för ovanlighetens skull faktiskt har lärt oss något av historien. Det kommer nämligen en dag efter regimskiftet också. Och det är då det svåraste börjar för då ska grunden läggas för en hållbar demokratisk och ekonomisk utveckling.

Vi hoppas alla innerligt på en utveckling som garanterar människor fundamentala politiska fri- och rättigheter och naturligtvis måste Sverige, EU och resten av västvärlden göra sitt bästa för att verka för detta (även om möjligheterna vid sidan av militära interventioner – vilka det finns anledning att vara skeptisk till – är starkt begränsade). Men det finns ingen anledning att ta ut segern i förskott. Inte minst sänder det dåliga signaler till människorna i Nordafrika och Mellanöstern. Risken är att vi alla vaknar en morgon i en desillusion som påminner om den som präglade ungdomen efter första världskriget för att de alldeles för höga förväntningarna och förhoppningarna krossats av regimlojala pansarvagnar.

Att tona ned upprymdheten har inget med minskat engagemang att göra. Tvärtom. Snarare visar det prov på uthållighet och att man är beredd att fortsätta kämpa för en demokratisk utveckling oavsett takten på utvecklingen. Om det är något som kan liknas vid ett marathonlopp är det kampen för mänskliga rättigheter och därför är det viktigaste av allt att vi är mer uthålliga än våra motståndare.

Simon Hedlin Larsson

Fascinerande särbehandling av Sverigedemokraterna

Det är fascinerande att se hur särbehandlingen av Sverigedemokraterna fortsätter. Sverigedemokratiska hemsidor utsätts för nedsläckningar och register över folk som velat ha information om partiet stjäls och läggs ut på nätet. Företrädare och anhängare hängs ut.

Den kanske främsta kritiken mot SD så länge partiet har existerat har varit att de inte anses dela värdegrunden om alla människors lika värde. Men tycker ni att ni själva står upp för demokratin, rättsäkerheten och yttrandefriheten med det ni gör nu?

Att särbehandla Sverigedemokraterna var den främsta och avgörande anledningen till att partiet nådde riksdagen. Och världens mest kontraproduktiva strategi bara fortsätter. Som sagt – fascinerande.

Simon Hedlin Larsson

Vem hotar egentligen demokratin?

Precis som Per Gudmundson skriver är det inte Lars Vilks som är hotet mot demokratin:

Självfallet spär våldet på dumma fördomar mot alla muslimer. Men det var Vilks som blev attackerad. Och den akademiska sammankomsten som fick ställas in.

Utgångspunkten tycks vara att Vilks konst provocerar fram en mer eller mindre förståelig reaktion. Men Vilks visade inte egen konst. Anfallet kom under Sooreh Heras video – en religionskritisk film, av en kvinna som flytt t från den islamistiska diktaturen Iran – i vilken profeten Muhammed placeras i en homosexuell kontext. Vem är det som kränker vem här?

Det finns goda argument för att tycka att Vilks rondellhund var onödig att rita eftersom vem som helst hade kunnat räkna ut vilka känslor en sådan karikatyr skulle väcka. Men när nu Vilks så valde att rita teckningen och låta den bli publicerad – korkat gjort må tyckas – då måste de som tror på det som Karl Popper kallade för “det öppna samhället” visa att de är beredda att stå upp för yttrandefriheten.

Politiska ideologier blir kritiserade och sågade dagligen. I Sverige kallar oppositionen regeringens politik för “omänsklig”. Så varför ska det då inte vara tillåtet att granska och ifrågasätta religion?

Simon Hedlin Larsson

Vem skapar valfriheten?

“Felet med det här systemet vi har haft har inte varit valfriheten, utan marknaden. Det går mycket bra att skapa valfrihet utan marknad och det är det som bör vara den socialdemokratiska politiken,” sa Carl Tham, den enda politiker i modern tid som suttit i en borgerlig respektive socialdemokratisk regering, om skolpolitiken på Socialdemokraternas kongress förra året.

Och visst, det stämmer väl, men vad Tham inte sa är att om inte marknaden – det vill säga Sveriges dryga nio miljoner invånare – skapar valfrihet, då blir det upp till den lilla politiska eliten i respektive kommun att skapa valfrihet. Den som tror att politiker har blivit bättre på att skapa kvalitet sedan Sovjetunionens tid kan ju driva frågan om att ta bort marknaden i valrörelsen. Glöm dock inte bort att tala om för väljarna den implicita innebörden av att driva en sådan fråga; nämligen att politiker vet bäst. Den som vill montera ner marknaden bör vara ärlig och säga att vad man egentligen vill ha är inte en demokrati utan en aristokrati.

Simon Hedlin Larsson

Från demokrati till anarki

Bilden är hämtad här.

Medan många av världens länder öppnar upp sig och blir mer demokratiska går Grekland baklänges i motsatt riktning. Det är ödets ironi att det första landet i historien som tillämpade folklig makt inom politiken nu framstår som Europas paradis för anarkister.

Simon Hedlin Larsson

Tuffare sanktioner mot Iran är en dålig idé

DN:s ledarsida skriver idag om skärpta sanktioner mot Iran för att förhindra att landet utvecklar kärnvapen:

Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet, men uppfyller inte de åtaganden avtalet innebär och bryter mot IAEA:s regler. Beslutet att återuppta anrikningen av uran är ytterligare en provokation. FN:s säkerhetsråd borde snarast besluta om skärpta åtgärder.

USA:s president Barack Obama har uttryckt sitt stöd för tuffare sanktioner, och vill till och med gå så långt som att förbjuda bensinexport till Iran (landet har brist på raffinaderier). Men varför skulle ytterliggare fattigdom bland och isolering av civilbefolkningen leda till att mullorna i Teheran stoppar utvecklingen av kärn- och/eller massförstörelsevapen? För det är ju det enda som blir resultatet. Mer fattigdom. USA har sanktionerat Iran i över trettio år och regimen fortsätter ändå förtrycka sitt folk.

Visserligen ser regimen svagare ut än på länge, men det är knappast sanktionernas förtjänst. Att den politiska oppositionen är så pass stark som den ändå har visat att den är – i synnerhet under det senaste året – beror på en växande muslimsk medelklass som är förhållandevis upplyst och utbildad. Och denna muslimska medelklass har inte vuxit fram tack vare, utan snarare trots, ekonomiska sanktioner mot Iran. Mer av samma lär knappast öka civilbefolkningens frihet eller minska regimens benägenhet att bli världens tionde kärnvapenmakt. Att fortsätta med breda sanktioner underminerar bara oppositionen och fördröjer den demokratiska utvecklingen i landet.

Dessa människor hjälper vi bara genom färre och inte fler ekonomiska sanktioner. (Bilden är hämtad här.)

Man kan för övrigt lära en del av historien på denna punkt. När den senaste revolutionen ägde rum och Irans sista shah störtades var det mycket på grund av att regimen var så upptagen med militära maktambitioner att den glömde sociala frågor och inrikespolitiken. Den nuvarande regimen agerar likartat, men en stor skillnad är att idag sanktionerar en stor del av världens största ekonomier landet. Irans president Mahmoud Ahmadinejad kan på ett helt annat sätt, till skillnad från shahen, skylla problem på västvärldens isolering av Iran; alla som har hört honom tala vet också att han brukar ta varje tillfälle i akt att göra just det. Att fortsätta containmentpolitiken mot Iran gör det således lättare för regimen att hålla ihop landet och sitta kvar vid makten.

Och underskatta inte den enande kraften av att ha en gemensam fiende – vilket Ahmadinejad framställer västvärlden som – tänk exempelvis Irak-Iran-kriget när Saddam Hussein försökte utnyttja att Iran var splittrat. Men vad hände med Iran när irakiska soldater tågade över gränsen? Just precis.

Så inte nog med att dagens ekonomiska sanktioner håller den iranska civilbefolkningen kvar i fattigdom och hämmar den demokratiska utvecklingen, de riskerar också att underminera oppositionen och spä på nationalismen och hatet mot väst.

Simon Hedlin Larsson

Varför skulle lärarna debattera med Sverigedemokraterna?

Tisdagens program av SVT:s “Debatt” handlade om Sverigedemokraternas vara eller icke vara på svenska skolor. En stund av programmet ägnades åt att diskutera en skola som hade låtit Sverigedemokraterna hålla ett bokbord, och vilka reaktioner det hade blivit. Någon verkade tycka att Sverigedemokraternas åsikter fick stå oemotsagda, och att skolans lärare borde ha tagit debatten med SD-representanterna eftersom de senare anses ha extrema åsikter.

Förresten, apropå extrema åsikter, kan inte lärarna i sådana fall ta debatten med Vänsterpartiet när de kampanjar?

Simon Hedlin Larsson

Låt inte extremisterna vinna

Mycket kan sägas om Lars Vilks. Han är många gånger ganska arrogant, och tillhör en kulturelit som tror på objektiv konst och menar att vi vanliga vardagliga människor inte förstår vad konst egentligen är. För en som tror på demokrati och på värdet av pluralism kan det därför vara lite olustigt när Vilks i TV och tidningar raljerar över hur lite vanligt folk kan om konst.

“Boken” Arx som “skrevs” med stenar och rättsliga övertramp i Kullabergs naturreservat kan man ha en del åsikter om. Detsamma gäller argumentet att lagbrott och rättsliga följder skulle vara en del av själva konstverket. Visst har konsten en viktig uppgift i att provocera, men om brott kan försvaras i konstens namn, vem beslutar i sådana fall vilka brott som ska vara okej och inte, eftersom det förmodligen lär vara få konstnärer som stödjer anarki? Fast sådana invändningar kanske bara någon har som inte tillhör eliten som förstår sig på konst…

Gällande den uppmärksammande rondellhunden kan man nog konstatera att det var ganska – för att inte säga mycket – onödigt att rita den. Att teckningen skulle uppröra kunde vem som helst räkna ut, och oavsett hur viktigt man än anser det vara att provocera kan tänka lite på konsekvenserna först. Någon kanske argumenterar för att detta var precis vad den europeiska debatten om mångkulturalism och tolerans behövde, men när främlingsfientliga partier växer sig starkare, minareter förbjuds, slöjor stoppas och burkor ifrågasätts, är det verkligen större spänningar mellan olika samhällsgrupper som Europa behöver? När ska processen inledas då (främst, men inte enbart) kristna och muslimer börjar fokusera på vad de har gemensamt, istället för vad som skiljer dem åt?

Hur som helst, oavsett vad man tycker om Lars Vilks konstnärliga eller politiska gärning, hans elitistiska åsikter och hans verk är i alla fall en sak klar. Han har precis lika stor rätt som vem som helst att yttra sina åsikter – hur korkade och onödiga de än må vara. Vilks bör som alla konstnärer, tyckare och offentliga personer kritiseras och granskas. Men alla de mordhot (och misstankar om) förberedelser till attentat som förkommer (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12) hör naturligtvis aldrig hemma i ett civiliserat land. Det svenska samhällets viktigaste uppgift är nu att skydda yttrandefriheten, både genom att försvara Vilks och genom att möta intoleransen med tolerans. Börjar man istället förbjuda burkor och minareter leder det bara till att extremisterna vinner.

“Je ne suis pas d’accord avec ce que vous dites, mais je me battrai jusqu’à la mort pour que vous ayez le droit de le dire.”

Voltaire kunde inte ha sagt det bättre.

Simon Hedlin Larsson

Blocköverskridande drömmar går före (politiskt) fall?

Har president Barack Obama slagit knut på Demokraterna genom att helt överlåta arbetet med sjukvårdsreformen till kongressen? Bipartisanship låter kanske bra, men som politiker kanske man också bör tänka en del på vad man kan få uträttat, och hur man ska utnyttja sitt politiska mandat för att bäst gå tillväga. Obama lär ha gjort just den avvägningen – men kanske har han varit för mycket visionär och för lite realist?

Bilden är hämtad här.

Den välvillige diktatorns undantag

Bilden är hämtad här.

Den biståndspolitik som varit

Claes Arvidsson i dagens Svenska Dagbladet:

“Igår togs nästa steg genom regeringens beslut att inför ytterligare ett mål: ekonomisk tillväxt.

Ekonomisk tillväxt blir alltså ett mål i biståndspolitiken först nu, 2010. Det säger mer än vad man egentligen skulle vilja veta om den biståndspolitik som varit.”

En överlistad elit

Det ryktas att den iranska regimen planerar att stänga ner Googles e-posttjänst Gmail. Oavsett om ryktena stämmer eller ej tycker jag att USA:s utrikesdepartement kommenterade situationen väl, bland annat till Wall Street Journal:

“The U.S. State Department said Wednesday it couldn’t confirm whether Iran planned to suspend Google’s Gmail, but it said any efforts to keep information from Iranians would fail.”

Man ska vara mycket försiktig med att låta optimistisk – framförallt gällande vad som händer i framtiden – men är det någonting man kan säga med positiv betoning om läget i Iran så är det att regimen varken kan eller kommer kunna tysta oppositionen.

Den samlade kunskapen hos den stora massan kommer alltid vara större än hos den lilla eliten. Mullorna i Teheran kan begränsa informationsflödena mellan civila iranier och omvärlden, men de kommer aldrig kunna stoppa dem. Och i synnerhet kommer de inte kunna stoppa den politiska oppositionen som idag ger sig ut för att demonstrera på gator och torg.

Filosofen Platon menade att aristokratiska filosofkungar skulle kunna styra samhället bättre än det banala och ovetande folket. Men är det något som oppositionen i Iran visar är det att ett enat folk alltid kommer att vara smartare och listigare än den styrande regimen.

Simon Hedlin Larsson

Demokratins naturliga tröghet

Bilden är hämtad här.

Glöm inte USA:s ekonomiska sanktioner mot Haiti

Bilden är hämtad här.

I mitten av 1990-talet drev USA på för att FN skulle införa ekonomiska sanktioner mot Haiti. Efter att sanktionerna verkställdes gick landet nästan i konkurs, och ekonomiskt sett har man fortfarande inte återhämtat sig, trots att mer än femton år har gått. Sanktionerna var som vanligt till för att motarbeta regimen. Frihet, demokrati och välstånd för civilbefolkningen – det var tanken det. Behöver det sägas något om hur väl man lyckades…?

Simon Hedlin Larsson

Avatar – en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet

Idag skriver jag på Newsmill om filmen “Avatar”. Här är texten inklistrad:

På Golden Globe-galan 2010 utsågs filmen “Avatar” till årets bästa film, vilket knappast lär ha varit den sista utmärkelsen som James Camerons senaste mastodontfilm tilldelas. “Avatar” är omåttligt populär; den slog rekord genom att snabbast spela in en miljard dollar på biobesök på blott sjutton dagar, och nu har filmen dragit in näst mest pengar i världshistorien – endast “Titanic” har genererat högre intäkter.

Varför “Avatar” har lyckats få ett sådant enormt genomslag kan man fråga sig. Storyn som i korthet bygger på att människor åker till planeten Pandora för att utvinna en energirik mineral känns föga märkvärdig. Att Pandora redan är bebodd av storväxta, blå, människoliknande varelser som kallas Na’vi och lever i stamliknande samhällen gör heller inte filmen särskilt originell. “Avatars” rekordhöga försäljningssiffror beror snarare på att Cameron har samlat populistiska teman och förenat dem till en film som till hälften är en politisk protest och till hälften en romantisk utopi.

Det är därför inte konstigt att “Avatar” är på väg att bli världens bäst säljande film genom tiderna. Den protesterar mot mycket av det som i dag är politiskt korrekt att vara emot. Att företag med vinstintresse driver utvinningsverksamheterna på Pandora och visar liten hänsyn mot fauna och flora symboliserar den giriga och hänsynslösa kapitalismen. Själva fenomenet att människorna till följd av en icke-hållbar utveckling tvingas leta efter energikällor på andra planeter knyter an till en stundande energikris, något som den fria marknaden också skuldbeläggs för. När de onda människornas högteknologiska vapen möter de oskyldiga Na’vis traditionella pilbågar svartmålas teknologiska framsteg – som ju ofta hänger ihop med ekonomisk tillväxt. Och samtidigt kan bristen på respekt mot planetens befolkning, Na’vi, också ses som en kritik av USA:s närvaro i Irak och Afghanistan. Filmen slår dessutom ett slag för jämställdheten genom Neytiri, en kvinnlig Na’vi som blir mentor till människan Jake Sully och lär honom om Na’vi och livet på Pandora. “Avatar” anspelar på en ångest över människornas illdåd mot varandra, mot djuren och mot naturen. Filmen – i sann populistisk anda – framstår således som en protest mot kapitalism, icke-hållbar utveckling, patriarkatet, och USA:s krig mot terrorismen.

En annan anledning till att “Avatar” har blivit så uppskattad är att de människoliknande Na’vi lever i vad som av många uppfattas som symbios med naturen. Man kan emellertid fråga sig hur mycket symbios som ligger i den makt Na’vi får när de kopplar ihop sina nervtrådsbespetsade hårflätor med andra djur, vilket ger Na’vi möjlighet att styra över dem genom en slags tankeöverföring. Filmens kritik mot kapitalismen ter sig också relativt märklig då “Avatar” redan har dragit in över motsvarande 11 000 000 000 kronor. En liknande paradox gäller kritiken av teknologisk utveckling som knappast framstår som trovärdig i skuggan av denna 3D-film som producerats med den senaste datoranimeringstekniken och kostat nästan 250 miljoner dollar att tillverka.

De människoliknande varelserna Na’vi målas i filmen upp som ett slags föredömen; de lever fridfullt och hållbart i en mycket vacker värld – kanske just för att de har vårdat sin omgivning, påpekar en del. Dock verkar många tittare bortse från faktumet att ledarskapet över stamen och makten i Na’vis samhälle går i arv. “Avatar” är således en ganska dålig förebild för dagens människor då flera miljarder fortfarande lever i förtryckande diktaturer. Sammantaget är dock “Avatar” en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet som borde få Michael Moore och Al Gore att bli gröna av avund.

Simon Hedlin Larsson

Från diktatur till demokrati i Iran

Demonstrationerna i Iran har återigen väckt svensk media till liv (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7). Hur läget bör tolkas och uppfattas råder det emellertid vitt skilda uppfattningar om. Svenska Dagbladet menar att “[f]allet [för regimen] kan komma snabbt”, och att folket “ges en reell chans att slippa förtrycket”. Dagens Nyheter, å andra sidan, presenterar en dyster framtidsutsikt för vad många beskrivit som det största hoppet för en kommande muslimsk demokrati i Mellanöstern. “Frågan är hur det ska gå till”, “ingen lätt uppgift”, “lär bli svårare”, “inte okomplicerat”, och “utmaningen är enorm”, skriver DN:s ledarredaktion.

Hur problemen skall lösas är inte särskilt tydligt. Svenska Dagbladet nöjer sig med att säga att “[d]emonstranterna förtjänar allt stöd”, medan Dagens Nyheter menar att västvärlden “kan bli tydligare i sitt stöd till den iranska oppositionen”. Men ingen av de två dagstidningarna går närmare in på hur detta stöd ska förverkligas och omsättas i praktiken. Är det svenska folket som ska stödja oppositionen? Eller är det regeringen som bör uttala sitt stöd, likt Barack Obama? Och spelar det ens någon roll?

Som påpekat senast i lördags är ekonomisk utveckling den enda möjliga vägen från diktatur till demokrati. Iran kommer inte bli lika öppet som Sverige på många generationer, och att tro att ett, två eller tre maktskiften kommer göra Iran till en demokrati av västerländsk standard är inte realistiskt. Precis som Kina visar tar det i många fall väldigt lång tid för ett land att öppnas upp. Samtidigt ska man vara klar på att det otvivelaktigt har blivit bättre för kineserna på grund av den ekonomiska tillväxten. Det finns olika grader i helvetet, kanske någon halvt invänder. Visst, men alla steg i rätt riktning är värdefulla, oavsett storlek. Och man ska inte tveka en sekund på att den kinesiska civilbefolkning har fått det oändligt mycket bättre de senaste trettio åren. 500 miljoner människor har lämnat fattigdom och landet går faktiskt, om än (för) långsamt, mot frihet och öppenhet.

Aldrig någonsin har en diktatur blivit en stabil, spirande demokrati på grund av att omvärlden har isolerat landet i fråga. Däremot finns det många exempel på demokratier som genom ekonomiskt välstånd har blivit de rättssäkra och fria länder de är idag. Det gäller nämligen alla stater som förknippas med skydd mot förtryck, välfärd och offentlig makt som utgår från folket.

Det mest konkreta Sverige kan göra för den iranska civilbefolkningen är således inte att låta Carl Bildt uttala sig kritiskt om regimen (vilket han i och för sig redan har gjort), utan att istället ägna de sista dagarna av EU-ordförandeskapet åt att tala om vikten av att upphäva de ekonomiska sanktioner som implementerats mot Iran (se exempelvis Suzanne Maloney (2010) “Sanctioning Iran: If Only It Were So Simple”, The Washington Quarterly, 33(1): pp.131-147 och Arsalan Ghorbani Sheikhneshin (2009) “Iran and the US: Current Situation and Future Prospects, Journal of International and Area Studies, 16(1): pp.93-113).

Endast genom internationell handel kommer Iran kunna bli den demokratiska, muslimska förebild i Mellanöstern som så många av oss hoppas på. Att inte handla med diktaturer är att inte handla med den förtryckta civilbefolkningen. Det om något är omoraliskt.

Simon Hedlin Larsson

Att handla med diktaturer minskar terrorismen

Efter vad som misstänks ha varit ett al-Qaida-anknutet försök till terrorattentat under juldagen uppmanas nu flygplatser till att förbättra säkerhetskontrollerna inför flighter med destination USA. Frågan är bara hur mycket mer man kan göra inom ramen för vad som inte kostar mer än det smakar?

Som Laura K. Donohue visar i The Cost of Counterterrorism: Power, Politics, and Liberty har många metoder för att bekämpa terrorism visat sig vara ineffektiva. Medan de positiva effekterna har varit tveksamma har vanliga människor fått betala priset i form av integritetskränkningar, ökad byråkrati, strypta friheter, minskad rättssäkerhet, utbredd godtycklighet och tortyr.

Förutom att det är extremt svårt att förhindra terrorattentat leder ökade säkerhetskontroller knappast till att minska terrororganisationernas utbredning. Viljan att genom våld framföra sin åsikt blir inte mindre ens om alla flygresenärer kroppsvisiterades och förbjöds ta ombord handbagage. Inte heller blir denna grupp människor mindre till storleken.

Det behövs en långsiktig strategi för att förebygga politiskt våld, minska fundamentalism och inspirera till öppna samtal. Och i detta fall, som så många andra, finns inga quick fixes eller mirakelkurer. Världen behöver sekularism, demokrati och ekonomisk tillväxt. Inget av detta skapas över en natt. Dock vet vi att länder med högre inkomstnivåer och låg fattigdom tenderar att vara mer sekulariserade och demokratiska. I synnerhet när det gäller demokrati är ekonomisk utveckling närmast en grundläggande förutsättning (Somaliland är undantaget som bekräftar regeln). Precis som bland andra Paul Collier visar (se exempelvis The Bottom Billion och Wars, Guns and Votes) är ekonomiskt välstånd överlägset demokrati som skydd mot att ett land råkar ut för politisk instabilitet, inbördeskrig och kollaps.

Således förefaller det sig naturligt att lägga större vikt vid att förbättra möjligheterna till ekonomisk utveckling för världens fattiga länder. Att främja mikrolån, minska jordbrukssubventioner och sänka handelstariffer är nyttigt. Men det är även viktigt att verka för mer radikala åtgärder som att häva handelsembargon och stoppa bojkotter. På en del håll uppfattas detta som ett känsligt ämne då somliga menar att vi som bor i fria och demokratiska länder inte ska handla med diktaturer. Frågan är emellertid hur detta synsätt hjälper civilbefolkningen i länder som Iran, Nordkorea och Kuba. Världen behöver mer handel – inte mindre. Ekonomiska sanktioner är sällan effektiva, och ofta är de ett resultat av ett moraliskt präglat feltänk som verkar mena att fattiga medborgare minskar regimens förtryck.

Vi som bor i den rika delen av världen behöver handla mer med diktaturer. En långvarig ekonomisk utveckling krävs för att kunna skapa och upprätthålla demokratiska och sekulariserade samhällen. På sikt lär detta också vara det viktigaste vapnet mot terrorismen.

Simon Hedlin Larsson

Den ädle Berlusconi

Sist jag kritiserade Italiens premiärminister Silvio Berlusconi anklagade ett flertal personer mig för att vara oförskämd mot det italienska folket, inte respektera italienarnas vilja och inte visa hänsyn mot demokratin. En politisk ledare som är vald av folket får uppenbarligen inte kritiseras. Någon som har lust att berätta det för Mona Sahlin?

Hur som helst har en vecka nu gått sedan attentatet, och ingen bör tvivla på att Berlusconi försöker mjölka så många politiska poäng från attacken som han bara kan:

“Jag är inte förmögen att känna hat,” har han bland annat sagt.

Och visst har det gett resultat. Enligt en opinionsundersökning gjord av Istituto per gli Studi sulla Pubblica Opinione (ISPO) har Berlusconis stöd efter attacken nu återigen stigit till över 50 procent. Jämfört med mitten av november har premiärministerns stöd ökat med runt 15 procent. Även bland väljare som röstar vänster/mitten ökar förtroendet för mediemogulen.

Men detta är väl inte så konstigt. Vem känner inte sympati för en person som inte är förmögen att känna hat, förespråkar dialog och tror på förlåtelse? Hur detta ska omsättas i praktisk politik sägs visserligen inte ett ord om, men det kvittar ju när man ser honom stå där med sin omplåstrade näsa och tala – man ser att han menar allvar! Att han ständigt försöker undvika åtal genom att använda sin politiska makt till att stifta nya, allt märkligare lagar – det är också en bagatell!

Berlusconi – vilken hyvens kille!

Simon Hedlin Larsson

Helgar ändamålet alltid medlen?

Trots att somliga element av Monhandas Gandhis politiska gärning kan ifrågasättas är det få som inte stödjer hans icke-samverkanskampanj för ett fritt och självständigt Indien. Den civila olydnad som begicks har av senare generationer ofta ansetts vara rättfärdigad på grund av det hedervärda syftet att ta ställning mot fattigdom och förtryck.

Även organisationen Greenpeace är känd för civil olydnad, och deras aktivisterna menar själva, givetvis, att deras ständiga lagbrott kan viftas bort med goda intentioner, på samma sätt som Gandhis icke-samverkanskampanj försvarades och fortfarande försvaras.

En viktig princip för civil olydnad är att den som gör ett rättsligt övertramp är beredd att ta sitt straff enligt rådande lagstiftning – annars kan ju alla brott bortförklaras som civil olydnad. Denna tanke verkar dock inte ha slagit somliga Greenpeace-aktivister:

“Det är bisarrt,” säger Mads Flarup Christensen, medlem i Greenpeace, till Aftonbladet om att hans fru Nora Christensen sitter häktad över jul för att ha brutit sig in på galamiddagen under klimattoppmötet i Köpenhamn. Visserligen påpekar Flarup Christensen att Greenpeace hade förväntat sig konsekvenser, men uppenbarligen tycker han att straffet var för hårt. Frågan är dock vad man förväntar sig när man bryter sig in på en middag där världens toppolitiker är samlade. Flarup Christensens hustru och hennes kumpaner har uppgivits gjort sig skyldiga till olaga intrång hos drottningen, dokumentförfalskning och för att ha uppgett sig vara myndighetspersoner. Hade någon gjort sig skyldig till samma brott bara för att den ville vara med på middagen hade högst sannolikt precis samma straff utdelats. Och det är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt att man får sitta häktad ett tag för en sådan sak.

Men det tyckte tydligen Greenpeace. Flarup Christensen går till och med så långt att han säger att “[d]e som borde fängslas är de som inte lyckades komma fram till något nytt avtal om klimatet”. I hans värld är det nämligen inte lagar och regler som bör bestämma vilka som ska bestraffas och inte, utan det är små elitistiska organisationer som Greenpeace som vet bättre än de folkvalda och majoriteten hur människor egentligen borde förhålla sig och hur samhället egentligen borde fungera.

Någon kanske reagerar på att jag kallar Greenpeace för en elitistisk organisation, men om man ska se på saken rent krasst symboliserar all civil olydnad i demokratiska samhällen en form av elitism. I demokratier bygger rättssystemet på folkligt inflytande; politiker som har valts av folket genom proportionerliga val stiftat lagar enligt majoritetsbeslut. Man kan därför i princip säga att när Greenpeace släpper ut djur i det vilda, låser fast sig på oljeplattformar och sätter upp affischer på privata platser utan tillstånd går de emot folket.

Dessutom tycker jag att Greenpeace-aktivister bör fundera över om man verkligen får göra vad som helst om man bara har ett tillräckligt gott ändamål.

Simon Hedlin Larsson

Intolerans möts med intolerans

Svenska Dagbladet rapporterar:

“Två dagar efter den omvälvande folkomröstningen i Schweiz då 57,5 procent av befolkningen röstade för att förbjuda minaretbyggen, driver det högerpopulistiska SVP-partiet på ytterligare i sin kampanj mot islam. Högst på agendan står slöjförbud på offentliga platser. Dessutom vill partiet ha hårdare lagar mot tvångsäktenskap och kvinnlig omskärelse – företeelser som partiet hävdar är muslimska problem. Man vill också stoppa dispens från simlektioner för muslimska elever.”

Adrian Amstutz som är parlamentariker för SVP säger:

“Väljarna har gett en tydlig signal att man vill stoppa politisk islam som breder ut sig på bekostnad av våra värderingar. Muslimerna måste sporras att integreras i vårt samhälle.”

Jag tror ju knappast att slöjförbud kommer öka incitamenten för de muslimer som är intoleranta att ta åt sig västerländska värden, ungefär som den andra sidans anklagelser om islamofobi inte kommer att få människor att tycka bättre om islam. Men det kanske bara är jag?

Att motverka tvångsäktenskap och könsstympning stödjer jag absolut – det senare finns ju inte ens föreskrivet inom någon av de abrahamitiska religionerna, i alla fall inte inom islam – men för mig handlar det inte om att motverka en viss religion, utan bara om att skydda kvinnornas rättigheter. Att dela upp eller erbjuda dispens från simundervisningen har jag inte sett några sakliga argument för, och därför tycker jag inte att man kan kräva det. Däremot är jag för skolornas självbestämmanderätt och om skolledningen bestämmer sig för det tänker inte jag som politiker aktivt förbjuda det.

Simundervisningen är ingen tung integrationsfråga utan har mest kommit att bli en symbolfråga för de som tycker att detta är ett verk av islam och att man har fått för stort inflytande över samhället. Men som sagt, jag tycker politiker bör varken uppmuntra eller förbjuda i denna fråga – det är upp till skolorna att fatta beslut. Den lagstiftande makten bör istället fokusera på – som jag har tjatat om och kommer att fortsätta tjata om – att se till så alla som kommer till ett land lär sig språket, följer lagarna och kommer ut på arbetsmarknden eller börjar studera.

Och oavsett om några tycker att de frågor som jag inte tycker att politiker bör lägga sig i – som slöjan och simundervisningen – faktiskt är viktiga, så borde de ändå dela min uppfattning om vad som är högsta prioritet. När språkundervisningen fungerar dåligt och lagar inte efterlevs, är det då verkligen läge att börja stifta ännu fler lagar om frågor som dessutom måste anses vara betydligt mindre relevanta för integrationen?

Simon Hedlin Larsson

Dumt att ropa islamofobi och rasism

Om bland det dummaste man kunde göra för islams utveckling i demokratisk, tolerant och frihetlig riktning var att förbjuda minareter, måste det ha varit bland de dummaste sätten att bemöta detta förbud att ropa islamofobi och rasism.

Det spelar ingen roll huruvida man anser sig ha goda belägg för ett sådant påstående eller inte; ingen vill ju kallas islamofob eller rasist, och det enda som blir resultatet är allt större spänningar mellan olika samhällsgrupper och åsiktläger. Tror någon på allvar att någon av de som stödde minaretförbudet plötsligt kommer att ändra uppfattning för att någon statsvetare, samhällsdebattör eller samfundsrepresentant kallar dem för islamofober? Alla utspel av den här typen förvärrar bara situationen.

Jag ser inga hot i religionerna som sådana så länge de är som är anhängare av dessa är beredda att acceptera och följa de politiska beslut som fattas av folkvalda parlamentariker. Men att kalla de som oroar sig över exempelvis islams så kallade “utbredning i Europa” för islamofober eller rasister är ungefär lika sakligt och åstadkommer samma resultat som att kalla en meningsmotståndare för idiot.

Vad Sverige och hela Europa behöver är en bred och djup diskussion om hur människor som bor i den här världsdelen ska enas bakom gemensamma värderingar och normer för hur samhället bör fungera och människor bör förhålla sig till varandra. Målet är att sluta upp bakom ett gemensamt ramverk – i mina ögon: språk, lagar och regler. Med ett sådant kan människor sedan välja att tro på vad de vill och vilken religion de vill vara en del av (om någon).

Simon Hedlin Larsson