Tag Archives: euro

Vilket besked vill (v) ha om EMU?

Vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Jens Holm vill uppenbarligen att den borgerliga alliansen ska lämna besked om euron och EMU:

Vi i de rödgröna partierna har gett besked om att någon om EMU-anslutning inte blir aktuell under den kommande mandatperioden. Folkets nej från omröstningen 2003 kommer att respekteras om vi vinner valet. Men vad händer om vi får en ny borgerlig regering efter valet i september? Det måste allianspartierna svara på i god tid innan valet.

Men vad är det egentligen för svar man förväntar sig? Alla (förutom kanske då Sjöstedt och Holm) vet ju hur det kommer bli. Statsminister Fredrik Reinfeldt sa senast i partiledardebatten i “Kvällsöppet” för några veckor sedan att han först tänker hålla en ny folkomröstning när Mona Sahlin är med på tåget, det vill säga i princip aldrig. Och utan vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna blir det ju ingenting oavsett vad andra partier bestämmer sig för. Så det är inte så mycket till besked att lämna.

Simon Hedlin Larsson

Obalans i världsekonomin

Martin Wolf skriver i en intressant kolumn för Financial Times om hur Tysklands enorma exportöverskott underminerar valutaunionen EMU, och i synnerhet dess svagare medlemmar:

“So long as the European Central Bank tolerates weak demand in the eurozone as a whole and core countries, above all Germany, continue to run vast trade surpluses, it will be nigh on impossible for weaker members to escape from their insolvency traps. Theirs is not a problem that can be resolved by fiscal austerity alone. They need a huge improvement in external demand for their output.”

Tysklands exportdrivna ekonomiska tillväxt är problematisk även av andra skäl. Stora obalanser gör att länder riskerar att bli för beroende av varandra. Om en alltför stor del av ekonomin i ett land bygger på export – vad händer ifall den utländska efterfrågan på landets produkter faller? Vad gör staten om den låga efterfrågan är låg utländsk efterfrågan? Ska man skapa stimulanspaket för världens mest belånade och importerande länder, eller? Inför ett sådant problem framstår staten som ganska maktlös.

Till saken hör också att Tyskland inte är ensamma med denna politiska fokusering vid export samt relativt konsumtionsovilliga kultur . The Economist skriver:

“Germany, like Japan, is bedevilled by chronically weak domestic demand. Consumers are reluctant to spend and, so far, buoyant export growth has not incited firms to invest, despite hopes to the contrary.”

Man bör vara väldigt försiktig med att ropa vargen kommer, men nog finns det stora risker med dagens obalanser i den internationella ekonomin. Länder som Japan, Malaysia, Taiwan, Vietnam och Tyskland har gigantiska handelsöverskott, medan USA har ett astronomiskt bytesbalansunderskott. Många av världens största ekonomier, som USA och Storbritannien, har dessutom omfattande budgetunderskott. Hela Eurozonen har enligt EU-kommissionen samlade skulder motsvarande 78,2 procent av BNP.

Lyckas man inte reda ut dessa obalanser inför nästa finanskris kan vi räkna med att få uppleva den värsta krisen i mänsklig historia.

Simon Hedlin Larsson

Euron, guldmyntfoten och Bretton Woods

Johan Norberg har rätt när han i tidningen Metro skriver att Folkpartiet riskerar förhasta sig genom att till synes okritiskt förespråka ett svenskt införande av euron snarast möjligt. Anledningen till dessa utspel om euron är förmodligen ganska enkel; i en fyrpartikoalition slåss man om rösterna, inflytandet och ministerposterna – för att vinna den kampen krävs det att det enskilda partiet profilerar sig tydligt, och gör politiska ställningstaganden till “sina frågor”. Efter att Moderaterna bestämt sig för framstå som någon slags statsbärande sosselightvariant, Kristdemokraterna fegat ur, övergett “verklighetens folk” och återgått till att vara pensionärspartiet och Centerpartiet efter att ha kunnat andats ut då Saab-affären till slut gick i hamn kidnappat företagarpolitiken och arbetsrätten har Folkpartiet mer eller mindre fått ta det som blivit över; NATO, EU, EMU och kärnkraft, typ.

Problemet med att ta tredje steget in i EMU är, som Norberg påpekar, att eurosamarbetet i skrivande stund mer eller mindre kämpar för sitt liv. Om situationen inte förbättras snarast kan det finna sig lämpligt att citera Indiens före detta handelsminister, Kamal Nath, som för ett par år sedan konstaterade att Doharundan inte var död, utan bara “between intensive care and the crematorium”.

Bilden är hämtad här.

Som The Economists finansmarknadsblogg Buttonwood uttrycker det är eurosamarbetet en ny slags guldmyntfot. Många för- och nackdelar känns igen i det samarbete som var så framgångsrik fram tills första världskriget. Faktum är att euron också påminner ganska mycket om Bretton Woods-systemet. Man står nämligen inför samma trilemma (som Mundell-Flemingmodellen så tydligt visar) nu som då, nämligen det matematiska faktum att ett land inte samtidigt kan ha fasta växelkurser, fri kapitalrörlighet över gränserna och en nationell penningpolitik.

John M. Keynes och Harry D. Whites system, Bretton Woods, byggde på kapitalkontroller och restriktiva kapitalflöden mellan medlemsländerna (vilket i längden blev mer eller mindre ohållbart eftersom staten, för att kunna bibehålla de fasta växelkurserna, måste bygga upp merkantilistassocierade “skattkistor” med utländska tillgångar). Euron, å andra sidan, handlar om en gemensam valuta, och därför har man i trilemmat istället valt att ha fria kapitalflöden, till bekostnad av enskilda länders möjlighet att sälja och köpa statsobligationer, vilket slarvigt brukar benämnas trycka pengar.

Det finns emellertid fortfarande goda politiska skäl till att överväga ett svensk inträde i eurosamarbetet, precis som vid folkomröstningen år 2003. Samtidigt finns det också anledning att, som Norberg skriver, vara kritisk och ta det lite försiktigt. Att vänta tills Europa har tagit sig ur finanskrisen borde inte vara för mycket begärt. Men på den politiska arenan föredrar man stundom snabba puckar. När det mesta som har med lagändringar, direktiv och reformer tar en evinnerlig tid vill de borgerliga partierna i alla fall kunna leverera snabba och tydliga besked om var de står i olika frågor. Man vill ju inte framstå som en utredningsregering!

Simon Hedlin Larsson