Tag Archives: Facebook

Den rika världens ångest

Som tidigare påpekat gällande katastrofen Haiti och för övrigt det mesta som människor engagerar sig i är Facebook-grupper inte ett särskilt bra sätt att uttrycka sitt engagemang på:

“Facebook-gruppen ’2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti’ samlade snabbt på sig över 200 000 medlemmar som trodde att de hjälpte de drabbade. Men då meddelades plötsligt att Svenska Nekrofilföreningen stod bakom – och att gruppens syfte var att flyga hem lik att ha sex med” (en artikel i Svenska Dagbladet).

Att man får upp ett meddelande på Facebook om att 30 vänner eller så har gått med i gruppen var lite förvånande då man i presentationen av gruppen (den är nu borttagen av en administratör) kunde läsa att sponsorerna skulle förbli hemliga tills gruppen har över 200 000 medlemmar. Lite suspekt, kanske? Och varför skulle ens dessa sponsorer behöva 200 000 medlemmar i en Facebook-grupp för att kunna skänka pengarna? Det verkar hur som helst inte ha spelat någon roll för hundratusentals människor gick trots allt med i gruppen. Men varför?

Det verkar orimligt att avfärda två procent av svenska folket som idioter, på samma sätt som det inte heller känns rätt att anklaga de 4-6 procent som röstar på Sverigedemokraterna för att vara rasister. Förmodligen (kan man åtminstone hoppas) var det många som gick med i gruppen och utgick från att de förmodligen blev lurade, men att det samtidigt fanns en liten chans att det hela var på riktigt och då ville de gärna vara med och bidra. Men om nu en så stor del av den rika världen har sådan ångest för hur dåligt andra människor har det, varför visar inte fler sitt stöd för frihandel och minskad protektionism, vilket förmodligen är den enskilt viktigaste åtgärden för en god och hållbar utveckling i de fattiga och mindre utvecklade länderna?

Nej, så långt sträcker sig tydligen inte solidariteten. Att skänka pengar är fint. Men att ge de som har det sämst ställt möjlighet att sälja sina produkter på den rika världens marknad – det är att uppmuntra till girighet och utsugning. Som vanligt framställs kapitalismen och människors sanna rätt till lika villkor som den högsta nivån av egoism och rovmentalitet. Att däremot isolera den fattiga delen av världen och aktivt verka för att hålla kvar människor i svält och misär samtidigt som medelsvensson i sin vardagliga ångest skänker ett par kronor till Röda Korset – det är tydligen både vackert och hedervärt.

Bilden är hämtad här.

Simon Hedlin Larsson

00-talets viktigaste händelser

Handlingslistor skriver man för att inte glömma bort något när man sedan är på plats i butiken. Ironiskt nog glömmer man stundom att skriva ner en del viktiga saker på listan som man därför inte kommer ihåg. Och istället kanske man antecknar något oväsentligt som gladeligen hamnar i varukorgen. Ungefär så känns det när Dagens Nyheter listar fem viktiga saker som har blivit bättre under 00-talet. Konflikterna, fattigdomen, skolgången, kvinnomakten och medellivslängden tas upp.

Förutom att den minskade fattigdomen är mer komplex än de flesta tror – utanför Kinas gränser har den absoluta fattigdomen varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren – kan man ju fråga sig varför en av 00-talets fem viktigaste händelser är att “[a]llt fler kvinnor finns representerade i beslutsfattande församlingar”. Formulerar man sig som att diskrimineringen har minskat och jämlikheten har ökat – då är det en annan femma. Men nu har DN valt att skriva om ökad representation, och det är i sig inget positivt; tänk i de fall (omvända, sett till hur debatten går) då kvinnor väljs för att män diskrimineras. På vilket sätt har den ökade representationen i dessa fall varit till gagn för samhällsutvecklingen?

Och som vanligt tillkommer dessutom samma gamla vanliga fråga om varför könsrepresentation är så viktigt att det till och med ses som ett av decenniernas mest positiva inslag. Varför kan inte män representera kvinnor lika väl som kvinnorna själva? Aldrig hör man någon slå ett slag för att arbetslösa ska vara representerade bland beslutsfattare. Trots att de som saknar sysselsättning under nästa år spås vara mer än tio procent av den arbetsföra befolkningen verkar ingen kräva att åtminstone en riksdagsledamot ska väljas som arbetslös. Proffspolitiker och karriärsbyråkrater anses uppenbarligen kunna företräda de arbetslösa minst lika bra som de arbetslösa själva, trots att många av de förra två kanske inte ens har varit arbetslösa någon gång i sina liv. Men män kan tydligen inte företräda kvinnor, för att de har ingen aning om hur kvinnor tänker och fungerar. Frågan är bara hur detta går ihop med denna moderna genusvetenskap som säger att kön enbart är en social konstruktion…?

Dagens Nyheter missar på sin lista om 00-talets positiva händelser att göra en parentes för utebliven utomkinesisk fattigdomsminskning. Man kan även fråga sig om ökad kvinnorepresentation verkligen har att göra på listan, och om det inte borde vara ökad jämlikhet eller minskad diskriminering istället. Dessutom glömmer DN att skriva om 00-talets kanske viktigaste händelse, nämligen kommunikationsrevolutionen. Är det något som 00-talet bör bli ihågkommet för utöver 9/11 är det den fantastiska utveckling vi har sett på kommunikationsfronten. Detta handlar inte bara om Facebook, Google, Skype, eBay och trådlöst bredband. Det gäller även mobiltelefonen och hur både tillgång och användbarhet har ökat drastiskt under det decennium som vi nu lämnar bakom oss. Förutom att allt fler kan ringa från och surfa på sina mobiler nästan oberoende av var de rör sig i sin vardag har de bärbara telefonerna blivit oumbärliga i många fattiga länder där kritisk information, exempelvis väderprognoser för bönder, skickas till mobiltelefoner, vilket även gäller mikrolån och löner som kommer per SMS.

Men kommunikationsrevolutionen skriver inte DN en rad om. Kanske glömde man det viktigaste just för att man inte skrev ner det först. Förhoppningsvis har man på Gjörwellsgatan i alla fall kommit ihåg att köpa strömming och julskinka. Kan vara rätt svårt att få tag på vid det här laget annars.

Simon Hedlin Larsson

Vad är egentligen öppenhet?

Jag såg precis en grupp på Facebook som kallas “Bojkotta Aftonbladet – Stöd öppenhet“. Personligen tror jag på alla människors lika rätt att leva, och ser Mellanösternfrågan som en stor tragedi där det är civilbefolkningen som får betala priset. Men jag måste ändå säga att Facebook-gruppens namn rimmar ganska illa. För mig låter det bara som en enda stor motsägelse.

Själv tillhör jag de som inte tycker att Donald Boströms för fram någonting eftersom den saknar riktiga belägg. Men att ifrågasätta Aftonbladets publicering av artikeln som sådan tycker jag inte man bör göra. Kritisera gärna Boström och de fakta han saknar för att kunna uttala sig om den påstådda organhandeln, men att bojkotta Aftonbladet till en följd av ett dåligt skrivet debattinlägg är ganska märkligt. Och att genom denna handling säga sig stödja öppenhet är smått komiskt.

Man ska alltid kritisera skribenter som gör lösa påståenden och presenterar dessa som fakta. Men att bojkotta medium är en mycket dålig väg att åstadkomma detta på. Ska man börja bojkotta Newsmill nu för att det skrivs om masskonspirationer gäller svininfluensan och en planerad utrotning av halva mänskligheten? Knappast. Detta är samma korkade strategi som nu ger Sverigedemokraterna goda chanser att ta sig in i riksdagen. Man kan inte frysa ut meningsmotståndare och oliktänkare. Man möter de med argument. Yttrande- och tryckfrihet råder i detta land. Och det ska vi vara glada för.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: