Tag Archives: fattigdom

Sverige är bäst

… menar Bo Ekman och James Wine på Tällberg Foundation som vägt ihop ett antal index där Sverige totalt hamnar på en förstaplats. Ekman och Wine skriver:

Vi lägger så samman ländernas platssiffror på de olika listorna till ett slags meta­index. Liksom för tre år sedan beläggs första platsen av Sverige (platssiffra 4,6) vilket är 1,0 bättre än sist. Nu liksom då följs Sverige av de övriga fyra nordiska länderna om än i något varierad ordning. Tyskland har till exempel siffra 15,0, Storbritannien 18,9, USA, 25,4, Ryssland 72,9, Kina 82,0 och Indien 90,6.

Dessa mätningar av allt från konkurrenskraft, mänskliga rättigheter, miljö och demokrati bygger på systematiska jäm­förande analyser. Att Sverige och de nordiska länderna förstärker sin tätposition är intressant i en värld stadd i så dramatisk förändring. Tätpositionen speglar också bilden av Sverige och Norden som en det globala samhällets nationalpark.

Och egentligen borde väl detta inte förvåna någon. Lägger man samman faktorer som utbildning, fattigdom, globalt inflytande, miljö, jämställdhet, växthusgasutsläpp, politisk stabilitet, kriminalitet, naturalisering, arbetslöshet, korruption, folkligt inflytande, folkhälsa och sociala skyddsnät är det svårt att tänka sig att något land skulle vara bättre än Sverige. Detta innebär inte att alla svenskar lever perfekta liv. Sverige har tveklöst många och svåra problem. Även i Sverige finns många människor som lider, lever under omänskliga förhållanden och som samhället blundar för. Många svenskar har dålig hälsa, och problemen är av såväl fysisk som psykisk natur. Samtidigt är det också många som aldrig får möjlighet att utnyttja sin potential och sträva efter att uppnå sina drömmar. Allt detta måste vi naturligtvis försöka ändra på.

Men medan vårt ständiga arbete för att göra Sverige bättre pågår bör vi samtidigt erinra oss att Sverige på många sätt faktiskt är ett fantastiskt land. Och får man frågan om vilket man tycker är världens bästa land är det svårt att svara något annat än just Sverige.

Simon Hedlin Larsson

Vad ligger bakom LO:s agenda?

Lena Westerlund, chefsekonom på LO, kritiserar regeringens skattesänkningar för att vara ideologiska. I en tid som denna då mittfårepolitik och spinnig populism tillhör vardagen är det vanligtvis en komplimang att bli kallad för ideologiskt driven. Men sättet som Westerlund uttrycker det på är inte särskilt positivt:

Skattesänkningarna görs av ideologiska skäl, inte för krisbekämpning.

Westerlund menar naturligtvis att den borgerliga regeringen har sänkt skatten på grund av en enfaldig skattesänkarfilosofi snarare än att faktiskt se till vad som skulle vara bäst för svenska folket. Om det påståendet kan man tycka vad man vill, men är Westerlund verkligen rätt person att uttala sig i frågan?

LO försöker vinna VM-guld i stelast arbetsmarknad och mest sammanpressad lönestrukturer. Och vad om inte ideologi ligger bakom försvaret av den oflexibla arbetsrätten, de höga ingångslönerna, det mycket progressiva skattesystemet och bekämpningen av rikedom? Ja, inte är det kunskap i alla fall. Och det är garanterat inte vad som skulle vara bäst för svenska folket.

Simon Hedlin Larsson

Skriver Kielos mot bättre vetande?

Det är ibland lite märkligt att läsa Katrine Kielos ledarkrönikor i Aftonbladet, för trots att hon är påläst noterar man inte sällan resonemang som helt enkelt inte går ihop. Och man får dessutom känslan av att hon själv vet om det. Ta exempelvis dagens artikel. Hon skriver:

Ekonomerna har i hög grad sluppit klander för finanskrisen. Vi har rasat mot de mer uppenbara skurkarna. Men giriga bankmän gillar trots allt inte att förlora pengar – så varför tog de dessa hisnande risker? De följde ekonomernas teorier.

Den första meningen håller ju inte för fem öre, och Kielos som läser Financial Times, och säkert även New York Times och The Economist, lär veta precis hur mycket kritik ekonomer såväl som den ekonomiska vetenskapen har fått sedan krisens utbrott. Vad gäller bankernas risktagande så var ju de största riskerna man tog knutna till högrisklånen på bostadsmarknaden, de så kallade subprimelånen. Och att man investerade i subprimelånen berodde på en rad faktorer – däribland felaktigt hög rating av S&P med flera – och inte minst på att finansinstitutionerna Fannie Mae och Freddie Mac (government-sponsored enterprises) köpte hälften av alla högrisklån; att staten är inblandad gör ju att riskerna blir mycket mindre eftersom man alltid har någon att sälja till.

Att man köpte subprimelån hade därför lite att göra med “ekonomernas teorier” och betydligt mer att göra med att det såg ut att vara en lukrativ investering. Visst kan man skylla hela finanskrisen på efficient-market hypothesis, men då bortser man helt från det faktum att politikerna redan på 1990-talet byggde och formade en i längden ohållbar marknad.

Kielos skriver även en, för vänstern, ganska självironisk kommentar:

Förklaringen [till den ekonomiska vetenskapens påstådda utbredning] ligger i den religiösa karaktär som ekonomin har antagit. Den har fått för sig att den är en naturvetenskap. Att människors egenintresse fyller samma funktion i samhällssystemet som gravitationen gör i solsystemet.

Nationalekonomin har alltså gått och inbillat sig att den är en naturvetenskap? Vad är då behavioral economics som fått alltmer uppmärksamhet och större inflytande under de senaste åren? Senast förra året utkom en uppmärksammad bok inom just behavioral economics kallad Animal Spirits: How Human Psychology Drives the Economy, and Why It Matters for Global Capitalism författad av bland annat George A. Akerlof.

Och ironiskt nog för sammanhanget har Akerlof belönats med Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (2001), det pris som Kielos i samma krönika hävdar brukar tilldelas upphovsmän till ekonomiska teorier som “bygger på antaganden om mänskligt beteende som inte har något att göra med mänskligt beteende” och som “sedan [använder] onödigt krånglig matematik och kommer slutligen fram till en slutsats som inte stämmer”. Ironin blir särskilt tydlig om man citerar Nobelstiftelsens hemsida och motivering till varför Akerlof faktiskt fick priset: “for [his] analyses of markets with asymmetric information”.

Dessutom är det konstigt att Kielos anklagar ekonomer för att gå och tro att de är naturvetare. Det är ju snarare naturvetare som går och tror att de är ekonomer och att deras naturvetenskapliga förhållningssätt går att applicera på samhällsekonomiska fenomen. Och vad bättre än debatten om boken Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) illustrerar just detta? Den svenska vänstern tror, precis som författarna Richard Wilkinson och Kate Pickett själva, att naturvetenskapliga, djupt positivistiska, metodologier (som starkt är förknippade med den retrospektivitet som utmärker många epidemiologers arbete) är direkt applicerbara på något så otroligt komplext som internationell ekonomi.

Kielos tillhör alla dem från den svenska vänstern som har hyllat Jämlikhetsanden och därför låter det som ett skämt när hon anklagar ekonomer för att leka naturvetare. John Kay tillhör alla de ekonomer som, tvärtom, har kritiserat specifikt W&P:s metodologi för att vara för naturvetenskaplig och induktivt positivistisk för att kunna leda till riktiga slutsatser. Gravelle et al, också ekonomer, har skrivit på ett liknande tema under rubriken ‘Income, Income Inequality and Health: What can we Learn from Aggregate Data?’  Lynch et al likaså, och de landar i exakt den slutsats som här har försökt framföras så många gånger tidigare: den enda gången ekonomisk jämlikhet har en signifikant positiv relation till hälsa är i de fall då jämlikheten ökar på grund av att man ökar välståndet för de sämst ställda (vilket i vanligt språkbruk innebär fattigdomsbekämpning). För en närmare kritik av just W&P:s metodologi rekommenderas Jen et al, ‘Global variations in health: Evaluating Wilkinson’s income inequality hypothesis using the World Values Surve’ och Johnston et al, “On inequality and health, again: A response to Bernburg, and Barford, Dorling and Pickett”.

Men det värsta i Kielos ledarkrönika är inte skuldbeläggningen av bankdirektörerna, anklagelserna mot den ekonomiska vetenskapen som inbillat naturvetenskaplig, eller den uppenbara paradox detta innebär då hon samtidigt försvarar en bok om ekonomisk jämlikhet skriven av epidemiologer. Det värsta är att hon helt okritiskt lyfter den excentriske finansmannen George Soros:

George Soros, ekonom och finansman (känd i Sverige sedan han 1992 spekulerade mot den svenska kronan) satsar 50 miljoner dollar i institutet. Soros har under lång tid stött progressiva tankesmedjor och har nu bestämt sig för att bidra till att skapa en ny ekonomisk vetenskap. Det är inte en dag för tidigt.

Vänstern brukar ofta anklaga kapitalismen och nyliberalismen för att göra rika människor rikare på andras bekostnad. Detta stämmer absolut inte; inget system har lett till en sådan välståndsutveckling och fattigdomsbekämpning som konkurrensen och entreprenörskapet orsakat av just den fria marknaden. Ska man tala om att bli rik på någon annans bekostnad borde Kielos istället såga Soros som ju byggde hela sin förmögenhet på andras förluster. Valutaspekulationer – som när Soros knäckte Bank of England – handlar ju uteslutande om att vinna på att någon annan förlorar – ett rent nollsummespel.

Anledningen till att Kielos inte verkar ha någon kritik att framföra mot Soros får väl då antas bero på att han skänker pengar till ändamål som gynnar den politiska vänstern. Och om så är fallet vore det just typiskt. Den svenska vänstern har ju gjort sig känd för att man inte har något emot att spendera andras pengar så länge de går till sådant som man själv anser är goda ändamål…

Simon Hedlin Larsson

En vettig röst i biståndsdebatten

Om man vill diskutera världens utveckling är svensk media ett dåligt forum. De få kloka personer som lyckas göra sina röster hörda är få och blir ofta kallade för extrema nyliberaler och avfärdade som galningar. Det som är mest sorgligt är naturligtvis att världens fattigaste och mest utsatta människor förlorar på att Sverige och EU driver en dålig handels- och biståndspolitik. Men det är också bra sorgligt att den svenska biståndsdebatten verkar ha så svårt att ta åt sig vad den internationella forskningen och omvärldens erfarenheter säger. Tänk om man diskuterade lite mer Robert H. Bates, Abhijit V. Banerjee och Angus Deaton – vilken skillnad det hade blivit på debattklimatet.

Nu har emellertid – glädjande nog – en av dessa få kloka röster gjort sig hörd, och dessutom på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Hans Bergström, före detta chefredaktör, skriver:

Fem decennier – ett halvt sekel – har nu gått sedan den berömda propositionen 1962:100 antogs av riksdagen. Den blev starten för ett omfattande statligt bistånd från Sverige. De femtio åren har gett erfarenheter. De två stora erfarenheterna är dessa:

1. Biståndet har inte blivit ”hjälp till självhjälp”, som var avsikten. Tanken var att bistånd skulle hjälpa fattiga länder att få i gång sina ekonomier, längs en moderniseringsbana som sedan skulle bli självbärande. Ett föredöme var Marshall-hjälpen efter andra världskriget. Den uppgick till 2,5 procent av BNP för länder som Tyskland och Frankrike och upphörde efter fem år. Afrika får nu ett bistånd på 15 procent av sin BNP och detta har pågått i uppåt 50 år. Det går omöjligen att hävda att ett bistånd av denna storlek och permanens har karaktären av ”hjälp till självhjälp”.

2. Det finns inget samband mellan bistånd och framgång för ett land. Lasse Berg, med en enormt rik erfarenhet från både Asien och Afrika, har på ett mikroplan visat de stora förbättringarna även i byar i Indien. De beror inte på västerländskt statligt bistånd, utan på den mer tillväxtfrämjande ekonomiska politik, inklusive öppnare handelspolitik, som har bedrivits av indiska regeringar på senare år.

Fattigdomsbekämpning borde vara det viktigaste gemensamma målet för alla världens länder. Och även om minskad fattigdom inte är svaret på allt är ökat välstånd för de fattigaste tveklöst en av flera faktorer i att lösa allt från krig, vattenföroreningar och förtryck, till klimatfrågan, narkotikahandel och religiös extremism. Just eftersom det är så otroligt viktigt att minska världsfattigdomen är det också viktigt att vi gör det som faktiskt är rätt och inte det som känns rätt.

Det bästa exemplet på internationell känslopolitik är förmodligen enprocentsmålet (eller skuldavskrivningar), som syftar till att rika länder ska avsätta motsvarande en procent av BNI till bistånd. Notera alltså att enprocentsmålet är en relativ summa av ett lands totala produktion justerat för faktorinkomster. Det har således ingenting att göra med att vi hoppas kunna bygga säg 40 000 skolor, 25 000 sjukhus, 1 250 mil väg, 60 000 vattenbrunnar eller 5 000 mikrokreditinstitutioner – något konkret och absolut. Allt handlar bara om att landet ska skänka en procent av den egna inkomsten, oavsett hur stor eller liten den är. Detta är klassisk vänsterpolitik byggd på känslor. Det ska svida och det ska ske genom kollektivt tvång – annars fungerar det inte.

Och kanske är det därför föga förvånande att när irrationella känslor har fått styra utrikespolitiken under så pass lång tid har också mycket liten utveckling skett. Tar man bort den kinesiska fattigdomsbekämpningen, det vill säga enbart räknar den utomkinesiska fattigdomen, har den på en tjugoårsperiod tyvärr varit mer eller mindre konstant. En stark global befolkningsökning har naturligtvis gjort att fraktionen absolut fattiga är färre än för tjugo år sedan, men det är minst lika många hungriga magar att mätta, och det är minst lika många människor som lever under helt obegripligt dåliga förhållanden. Det är det viktiga och det vi måste förhålla oss till.

Hans Bergström är inne på samma tema (även om han citerar enbart den afrikanska fattigdomen och inte den utomkinesiska):

Trots massiva, internationella och svenska, biståndsinsatser lever i dag närmare hälften av Afrikas befolkning i absolut fattigdom – i stort sett samma andel som för tre decennier sedan.

Samtidigt har ekonomierna i många av Ost­asiens länder vuxit utomordentligt snabbt och hundratals miljoner människor har tagit sig ur djup fattigdom – en i världshistorien helt unik utveckling.” Varför tar man i den svenska biståndspolitiska debatten aldrig upp frågan varför denna skillnad, frågar [Nils Börje] Tallroth.

Ja, det är en bra fråga. Förmodligen för att om man kikar på Asiens utveckling så måste man se och bekräfta handelns enorma betydelse för utveckling och välstånd, och det är något stora delar av vänstern helst vill undvika. En del av vänstern, globaliseringsmotståndarna, tror att man dör eller blir allvarligt sjuk av att byta jobb och vill därför ha mer robusta skyddstullar och ökade subventioner för att minimera konkurrensen från andra företag. En annan del av vänstern, miljöpartiklarna, är emot den största delen av konsumtionen – som har varit den avgörande delen i det sydostasiatiska miraklet – och menar att mer bistånd och mindre handel leder till en bättre och framförallt en lyckligare värld (det ordinära fenomenet lycka är ju nämligen ett så exemplariskt mål för politiken…).

Vad som egentligen den globala fattigdomsbekämpningen behöver togs upp här senast igår, men även på den punkten levererar Bergström och därför får han sista ordet:

Det bästa Sverige kunde göra för Afrika är förmodligen att a) deklarera att allt reguljärt statligt bistånd upphör inom fem år, b) verka för ytterligare en radikal liberalisering av EU:s handelspolitik.

Simon Hedlin Larsson

Sida + Arena = sant

Biståndsmyndigheten Sida tar ännu ett kliv åt vänster när man anlitar Arena som producent åt tidningen OmVärlden. Resume rapporterar:

Sidas upphandling av tidningen Omvärlden stod i slutändan mellan två anbudsgivare: Arena som fick jobbet och A4 som överklagade. I sitt svar till Förvaltningsrätten säger Sida:

Skallkravet att chefredaktören ska ha journalistutbildning på högskolenivå eller motsvarande utbildning uppfylls av Jesper Bengtssons fil kand i statskunskap och kommunikationsteori. Jesper Bengtsson har varit chefredaktör för SSU:s debattidskrift Tvärdrag, ledarskribent på Aftonbladet och är ordförande i svenska Reportrar utan gränser.

Skallkravet på redaktionschefen om minst ett års erfarenhet av redaktionell ledning uppfylls av att Anki Woods varit redaktör tidningen Barnens framtid, som ges ut av Plan fyra gånger om året. Hon är anställd på Global Reporting som ingår i Arenas anbud och har omfattande informationsuppdrag åt Sida.

Tidningens oberoende och Arenas 4,5 miljoner från LO för att expandera sajten Dagens Arena under valrörelsen tonas ner: ”Sida bestrider att upphandlingen innehöll något direkt kvalificeringskrav på oberoende”. /…/

Det bolag inom Arenagruppen som lämnat anbudet är startat i fjol och har inte lämnat i bokslut. Men i styrelsen sitter tre företrädare för TCO-fackförbund samt tre tunga LO-män: Kommunals förre vice ordförande Lars Åke Almqvist, Metalls andre vice ordförande Anders Ferbe och LO-chefen Wanja Lundby-Wedins talskrivare Mats Eriksson. Dessutom ingår Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein, som utses av LO, i styrelsen.

Hade det inte gällt Sida hade man frågat om det var ett skämt. Men när det gäller just den här organisationen är det svårt att bli förvånad längre.

Tidskriften OmVärlden uppger i sin egen beskrivning att den handlar om “bistånd, utveckling och globala frågor”. Att anlita en vänsterorganisation för att skriva om så uppenbart polariserade frågor är pinsamt. Och inte blir det bättre av att dessa frågor historiskt sett varit otroligt präglade av vänsterpolitik och -retorik.

Liberaler som läser detta kanske skojar om att det nu minsann bara kommer att bli gästkrönikor av Jeffrey Sachs och andra biståndskramare som tror att det enda sättet att bekämpa fattigdom är att de rika ger bort sina pengar. Men det behöver man inte ens skämta om; går man in på OmVärldens hemsida har Sachs nämligen redan publicerat två texter för tidskriftens räkning. Och det alltså redan innan Arena har tagit över produktionen!

Man ska väl inte dra för många slutsatser ännu, men nog kan man framöver vänta sig ännu fler artiklar om behoven av “rättvisa” och “solidaritet”; begrepp som emellertid saknar substans, speciellt när de kommer från vänsterkanten. För hur rättvisa är egentligen statliga subventioner, och hur solidariska är handelstariffer och importkvoter?

Simon Hedlin Larsson

Tuffare sanktioner mot Iran är en dålig idé

DN:s ledarsida skriver idag om skärpta sanktioner mot Iran för att förhindra att landet utvecklar kärnvapen:

Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet, men uppfyller inte de åtaganden avtalet innebär och bryter mot IAEA:s regler. Beslutet att återuppta anrikningen av uran är ytterligare en provokation. FN:s säkerhetsråd borde snarast besluta om skärpta åtgärder.

USA:s president Barack Obama har uttryckt sitt stöd för tuffare sanktioner, och vill till och med gå så långt som att förbjuda bensinexport till Iran (landet har brist på raffinaderier). Men varför skulle ytterliggare fattigdom bland och isolering av civilbefolkningen leda till att mullorna i Teheran stoppar utvecklingen av kärn- och/eller massförstörelsevapen? För det är ju det enda som blir resultatet. Mer fattigdom. USA har sanktionerat Iran i över trettio år och regimen fortsätter ändå förtrycka sitt folk.

Visserligen ser regimen svagare ut än på länge, men det är knappast sanktionernas förtjänst. Att den politiska oppositionen är så pass stark som den ändå har visat att den är – i synnerhet under det senaste året – beror på en växande muslimsk medelklass som är förhållandevis upplyst och utbildad. Och denna muslimska medelklass har inte vuxit fram tack vare, utan snarare trots, ekonomiska sanktioner mot Iran. Mer av samma lär knappast öka civilbefolkningens frihet eller minska regimens benägenhet att bli världens tionde kärnvapenmakt. Att fortsätta med breda sanktioner underminerar bara oppositionen och fördröjer den demokratiska utvecklingen i landet.

Dessa människor hjälper vi bara genom färre och inte fler ekonomiska sanktioner. (Bilden är hämtad här.)

Man kan för övrigt lära en del av historien på denna punkt. När den senaste revolutionen ägde rum och Irans sista shah störtades var det mycket på grund av att regimen var så upptagen med militära maktambitioner att den glömde sociala frågor och inrikespolitiken. Den nuvarande regimen agerar likartat, men en stor skillnad är att idag sanktionerar en stor del av världens största ekonomier landet. Irans president Mahmoud Ahmadinejad kan på ett helt annat sätt, till skillnad från shahen, skylla problem på västvärldens isolering av Iran; alla som har hört honom tala vet också att han brukar ta varje tillfälle i akt att göra just det. Att fortsätta containmentpolitiken mot Iran gör det således lättare för regimen att hålla ihop landet och sitta kvar vid makten.

Och underskatta inte den enande kraften av att ha en gemensam fiende – vilket Ahmadinejad framställer västvärlden som – tänk exempelvis Irak-Iran-kriget när Saddam Hussein försökte utnyttja att Iran var splittrat. Men vad hände med Iran när irakiska soldater tågade över gränsen? Just precis.

Så inte nog med att dagens ekonomiska sanktioner håller den iranska civilbefolkningen kvar i fattigdom och hämmar den demokratiska utvecklingen, de riskerar också att underminera oppositionen och spä på nationalismen och hatet mot väst.

Simon Hedlin Larsson

Klyftorna som S och LO blundar för

Expressens ledarredaktion levererar idag en skarp analys av Socialdemokraternas och LO:s agenda. Trots att det knappast torde vara en nyhet för någon är det ändå värt att konstatera: Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Just precis, ett parti för arbetarna. Råkar man vara arbetslös eller företagare bör man därför lägga sin röst på något annat parti den 19 september 2010. Expressen skriver:

Det är förvisso [Wanja] Lundby-Wedins uppgift att företräda sina medlemmar, men fina ord om fattigdoms- och arbetslöshetsbekämpning klingar falskt när facket och vänstern samtidigt motsätter sig minsta lilla uppluckring av en stel arbetsmarknad som stänger ute ungdomar och utlandsfödda.
Socialdemokraterna har rentav flaggat för fler skärpningar, såsom en lagstadgad rätt till heltid och hårdare regler för bemanningsföretagen. Dessutom har de rödgröna lovat att ta bort RUT-avdraget. För den som vill motverka fattigdom och arbetslöshet är det märkliga prioriteringar.

Man bör vara mycket försiktig med att berömma Socialdemokraternas och LO:s politik för att den har förbättrat situationen för arbetarna. Extrema inlåsningseffekter och massvantrivsel tillhör vardagen på svenska arbetsmarknaden. Däremot kan ingen ifrågasätta organisationernas syfte och ändamål. S och LO vill verkligen arbetarna väl. Det naiva försvaret av lagen om anställningsskydd (LAS) bottnar trots allt i att man vill skydda arbetarna från godtycklig uppsägning. Och nog pressar LO inte upp lönerna av något annat skäl än att förbättra löntagarnas villkor. Att lönekraven sedan i längden leder till inflation, minskad handel och ökad arbetslöshet om inte produktiviteten är tillräckligt hög, det är en bieffekt. Att vänstern menar de anställda väl bör ingen tvivla på.

Men vad händer med de arbetslösa? Ja, det är lite det som är problemet med det svenska 1900-talets vänsterpolitik. Socialdemokraternas mål har hela tiden varit att arbetare ska behålla sina arbeten, medan arbetslösa får behålla sina bidrag. Det är i alla fall det som har blivit resultatet.

Bilden är hämtad här.

Och nu kommer ett konstaterande som inte nämns särskilt ofta på denna blogg: Sverige har problem med klyftor. Det är sant, Sverige har enorma klyftor som måste bekämpas. Men till skillnad från vad Socialdemokraterna och LO tror handlar dessa klyftor inte om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och ett styrelseproffs som Michael Treschow. Sveriges förödande klyftor handlar i själva verket om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och en som är arbetslös.

Dessa klyftor är dock inte vänstern särskilt intresserade av att minska. Istället för att bekämpa arbetslöshet bekämpar man rikedom. Under vanföreställningen att rika personers närvaro gör samhället sämre jagar man iväg dem med förmögenhetsskatter och dylikt. Resten av krutet lägger man på världens kanske mest rigida arbetsmarknad, ständiga krav på löneökningar, höga ingångslöner, krav på heltid, byråkratiska regelverk för företagare och höga skatter för konsumenter. Förlorarna blir arbetslösa, pensionärer, företagare, konsumenter, alla som är beroende av välfärden och alla som påverkas av de offentliga utgifterna (eftersom kombinationen av allt som nyss nämndes garanterat leder till minskade skatteintäkter och, ironiskt nog, minskade möjligheter till satsningar).

Expressen sammanfattar poängen ganska väl i den tidigare citerade artikeln:

Problemet är inte att det finns rika, utan att det finns arbetslöshet och fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

En källa! Mitt kungarike för en källa!

Socialdemokraterna har i åratal hoppats på att någon ska publicera en källa som bevisar deras högsta dröm om att grannens nya bil orsakar sociala problem i vårt land. Så kom äntligen boken Jämlikhetsanden. Denna enskilda bok skulle kunna innebära det ultimata och efterlängtade beviset för att socialdemokratisk jantelag inte bara handlar om avundsjuka, utan faktiskt leder till att samhällsproblem minskar.

Jan G Andersson skriver i Östran:

“‘Jämlikhetsanden’ har inte lämnat någon ro i högerlägret.”

Det är väl emellertid snarare i vänsterlägret det är brist på lugn och ro; såhär exalterade och upphetsade har väl svenska socialdemokrater inte varit sedan de fick införa värnskatten.

Andersson gör för övrigt tyvärr samma fel som de flesta som hyllar boken när han blandar ihop fattigdom och jämlikhet:

“Lyfter man istället de mest utsatta i samhället som arbetslösa, långtidssjuka och fattigpensionärer till en anständig nivå får man också samtidigt ett värn för medelklassen som inte förlorar fotfästet om olycka och ofärd skulle slå till. Jämlikhet har alltså inte bara ett moraliskt värde av anständighet utan är helt överlägsen för att bygga ett socialt stabilt samhälle.”

Men att lyfta samhällets utsatta har ju absolut ingenting som helst att göra med hur mycket pengar samhällets rikaste människor har, eller skillnaden mellan fattig och rik.

Om Andersson menar allvar med att fattigdomsbekämpning måste handla om extremt progressiv beskattning och att jämlikhet gynnar alla i samhället bör han snarast skriva en krönika och posta till Mona Sahlin om att Socialdemokraterna bör gå till val på att ge bort 97 procent av statsbudgeten i bistånd – så att världen blir lite mer jämlik och lite bättre! Det enda sättet att göra de fattiga rikare är ju att ge bort de rikas pengar, och jämlikhet vinner ju alla på – eller hur var det nu?

Simon Hedlin Larsson

Ny forskning visar: äktenskap leder till sociala, ekonomiska och miljörelaterade problem!

Richard Wilkinson och Kate Pickett är på väg att göra revolution med sin bok The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden), åtminstone i Sverige. Fortsätter bokens popularitet att öka i samma takt kommer snart ett ex av The Spirit Level ersätta Bibeln på nattduksbordet bredvid sängen. Boken försöker som bekant påvisa att ekonomisk ojämlikhet leder till sociala problem för de länder som lider av höga inkomstskillnader.

De flesta försök att kritisera bokens metodologi har avfärdats från vänsterhåll med att man har använt ett så pass stort statistiskt underlag, och att man tydligt kan se relationen mellan ojämlikhet och ohälsa i diagrammen som presenteras i boken. Att liten hänsyn tas i boken till utveckling över tid, och att man till största del har jämfört ett urval av länder rakt av under en given tidsperiod verkar förvånansvärt få se som problematiskt. Det verkar heller inte spela någon roll att många respekterade forskare ifrågasätter huruvida man ens kan förklara _någon_ typ av kausalt samband med ekonomisk ojämlikhet som utgångspunkt (se exempelvis Atkinson, A. B. och Brandolini, A. (2006), ‘On data: a case study of the evolutionof income inequality across time andacross countries’, Cambridge Journal of Economics, 33, pp. 381-404, och McGillivray, M. och Markova, N. (2009), ‘Global Inequality in Well-being Dimensions’, Journal of Development Studies, pp. 371-378).

Nej, för The Spirit Levels fans är det en självklarhet att ojämlikhet och problem i ett land hänger ihop. Det är också uppenbart att inkomstskillnader -> sociala problem, och inte sociala problem -> inkomstskillnader. Det ser man ju i diagrammen – hallå! – den ekonomiska ojämlikheten representeras av x-axeln (den vågräta axeln), och alla som lärt sig åtminstone räta linjens ekvation vet ju att y är en funktion av x! Alltså är det x som är orsaken och – i detta fall – skurken.

Wilkinsons och Picketts “forskning” gräver upp döda hästar som seriösa ekonomer och statsvetare slutade rida på för längesen. För den ekonomiska jämlikhetens anhängare verkar det räcka med att grafiskt “bevisa” ett samband; gör man bara det kan man sedan godtyckligt (eller politiskt) bestämma vad som orsakar vad. Och det fina med denna (naiva) metodologi är att den öppnar för helt nya möjligheter. Aldrig mer isolera faktorer. Aldrig mer göra statistiska jämförelser över tid. Och aldrig mer behöva förklara varför x skulle orsaka y; ett fint scatter diagram med en trendlinje räcker mer än väl!

Med anledning av detta kan således tillfället tas i akt för att presentera ny, revolutionerande forskning – helt dagsfärsk! Wilkinson och Pickett har visat att ekonomisk ojämlikhet leder till sociala problem. Spännande, tänkte nog många när de hörde talas om boken. Men vad sägs då om detta avslöjande: giftermål orsakar inte bara samma typer av sociala problem som Wilkinson och Pickett tar upp, utan giftermål leder även till ekonomiska problem och miljöproblem!

Just precis. The Spirit Level kan slänga sig i väggen, för här kommer bevisen för att giftermål inte bara leder till sämre studieresultat och kortare förväntad livslängd, utan även högre inflation, minskad läkartäthet och sämre tillgång till rent vatten! Dessutom finns ett mycket tydligt samband mellan antalet äktenskap och lägre Human Development Index, det vill säga FN:s kombinerade mått på hälsa, utbildning och levnadsstandard.

I studien har ett flertal länder ingått, och särskilt hänsyn har tagits till representativitet, liknande det man gör i opinionsundersökningar. Statistiken är hämtad från bland andra FN, Världsbanken, OECD, The Economist, IMF och Thomson Datastream. De undersökta länderna och deras respektive siffra för antal äktenskap per 1000 invånare är följande:

Algeriet 8,9
Filippinerna 6,5
Frankrike 4
Iran 11
Italien 4,4
Kanada 4,5
Litauen 6,3
Rumänien 6,4
Ryssland 7,7
Spanien 4,9
Sverige 4,9
Vietnam 12,1

Samtliga länder har ingått i samtliga jämförelser, förutom tillgång till rent vatten där Italien och Litauen har utgått på grund av bristande statistiska källor. Sett till grannländers och liknande länders statistik kan den dock antas vara åtminstone 97 % i båda fallen. Men på grund av låg tillförlitlighet har båda länderna uteslutits i den sjätte och sista jämförelsen.

Eftersom scatter diagram är så populära nuförtiden (särskilt med infogade trend lines) används givetvis samma presentationsformat för denna högst moderna statistiska studie (om någon undrar varför diagrammen är på engelska är det av praktiska skäl då statistiken också var på engelska):

Äktenskap och inflation

Äktenskap och förväntad livslängd för män

Äktenskap och Human Development Index

Äktenskap och studerande på gymnasiet (eller motsvarande)

Äktenskap och läkartäthet

Äktenskap och tillgång till rent vatten

Med största ödmjukhet måste man ändå få lov att konstatera att resultaten är slående. De sju länder som har högst antal giftermål per capita är också de länder som har högst inflation, lägst förväntad livslängd, och sämst resultat i samlingsmåttet Human Development Index. Gällande skolgången är sambandet lika tydligt, de sju länder där medborgarna gifter sig minst är de länder som där högst andel av den relevanta befolkningsdelen går på gymnasiet, eller motsvarande. För läkartätheten finns ett samband, om än inte lika tydligt; de fem länder med lägst läkartäthet tillhör också de 50 % av de undersökta länderna som gifter sig mest. Bland de mest intressanta upptäckter gäller tillgången till rent vatten. Äktenskap driver inte bara upp inflationen och sänker medellivslängden. Endast de länder där det är färre än 5 äktenskap per 1000 personer är de länder som har en dricksvattenstandard som når upp till europeiska nivåer.

För Guds skull (och för mänsklighetens, samhällets, ekonomins och miljöns skull) – gift dig inte! (Bilden är hämtad här.)

Någon kanske anser att det vore lämpligt att förklara varför giftermål skulle minska studieresultaten, läkartätheten och tillgången till rent dricksvatten. Men är det något Wilkinsons och Picketts The Spirit Level har lärt oss är det att det räcker med att rita diagram och konstatera att världen förhåller sig på ett särskilt vis: det är ju helt uppenbart! Ekonomisk ojämlikhet leder uppenbart till sociala problem, och äktenskap leder uppenbart inte bara till sociala problem, utan även rent ekonomiska och miljörelaterade problem.

The Spirit Level uppmanar implicit rika människor att inte bli för rika, samtidigt som man menar på att staten med lagar och skatter bör se till att ingen blir för rik. Denna studie uppmanar därför explicit gifta människor att skilja sig, samtidigt som man menar på att staten med lagar och skatter bör se till att ingen gifter sig.

Simon Hedlin Larsson

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 1

De politiska ungdomsförbundens företrädare har fått möjlighet att delta i debatten om ekonomisk jämlikhet och den hypade och överskattade boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden) i programmet OBS på Sveriges Radio. Hittills har Jakop Dalunde (GU), Magnus Andersson (CUF), Jytte Guteland (SSU) och Niklas Wykman (MUF) fått läsa upp varsitt manus, och bortsett från Anderssons inlägg kan man gott konstatera att det inte har varit några intellektuella eller kunskapsmässiga mästerverk.

Dalunde språkrör för Grön Ungdom inleder sitt manus med:

“Jag fryser inte, jag har tak över huvudet och kan fylla alla mina grundläggande behov. Men varför fortsätter jag då konsumera? Jo därför att det finns någon annan som har mer.”

Enligt språkröret köper vi således inte den senaste J. K. Rowling, Dan Brown eller Paulo Coelho för att vi egentligen vill läsa böckerna, utan helt enkelt för att någon annan (kanske biblioteket?) äger fler böcker. Vidare köper vi inte en LCD-TV för att vi vill se på film i bästa kvalitet, utan för att grannen har två TV-apparater. Blomsterkvasten och vinet någon gav bort igår på en middagsbjudning – det var inte en trevlig gest mot värden, utan uppenbarligen ett undermedvetet, okontrollerat behov av att konsumera, vilket är resultatet av att alla inte har precis lika mycket (eller lite).

Analysen blir inte bättre av ett något udda exempel som följer i manuset:

“Det är som ett ekorrhjul. Eller, som ett ekorrhjul, men istället för ekorrar så är det hästar som jagar varandra på rad, med morötter hängandes i svansen. Så länge de rika blir rikare snabbare än de fattigare så kommer ingen häst nå fatt i den framför. /…/ I ett ojämlikt samhälle, där /…/  avståndet till hästen framför är långt –  så är chansen liten att jag känner mig tillfreds ekonomiskt. Det blir svårare att värdesätta andra saker i livet, att lägga tid och energi på kärlek, vänskap och personlig utveckling.”

Detta är den gamla vanliga vänsterdrömmen; så fort alla hästar springer lika fort kommer de stanna upp, kramas och börja älska varandra för evigt. Krig och våld blir ett minne blott – så även alla sociala problem – och alla blir precis lika (om det är lika bra eller lika dåliga, det vet ingen, för det finns ju ingen som är något annat). Problemet med denna utopi (eller mardröm beroende på hur man ser det) är att alla hästar aldrig kommer springa lika fort. Hästar, precis som människor, är olika.

Det spelar dock ingen roll att man är olika om bara alla hästar är lika inför lagen, och de hästar som inte mår bra eller på annat sätt har det svårt får hjälp att klara sig bättre. Men att hjälpa de utsatta har ju ingenting att göra med att alla hästar ska springa lika snabbt. Om eliminerade skillnader har ett egenvärde i sig kan man ju bara hugga benen av alla hästar – då kommer de garanterat springa lika fort, det vill säga inte alls. Applicera den liknelsen tillbaka på människorna och verkligheten. Jämlikhetens pris, eller något.

Simon Hedlin Larsson

Jämmer om jämlikhet

Boken The Spirit Level (Jämlikhetsanden på svenska) hyllas idag även på ledarplats i Dagens Nyheter. Henrik Berggren skriver:

“Människan, argumenterar Wilkinson och Pickett, är i grunden en social varelse som jämför sig inom gruppen. Rikedom gör oss inte nöjda utan snarare mer tävlingsinriktade – vilket i sin tur leder till att vi också blir mer ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas.

Så långt är ‘Jämlikhetsanden’ en lysande, om kanske inte helt originell bok. Här finns en stor samling goda argument som alla pekar i en riktning: att det vore omoraliskt att inte göra jämlikhet till en central politisk prioritering.”

Skillnader bör alltså, enligt Berggren, utplånas för att människor inte ska bli ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas. En intressant fråga är varför nu denna ångest över andras bättre prestationer skulle begränsas till landets gränser. Varför skulle en fattig amerikan må sämre än en fattig svensk över en rik amerikans framgångar (förutsatt att tesen om att skillnader ger olycka stämmer)?

Kriminalitet, fetma och tonårsgraviditeter i USA beror enligt Wilkinson, Pickettt och Berggren på att alla inte har ett slott i Naples, äger en limousin med helikopterplatta och äter Belugakaviar med bakade vaktelägg till frukost som vissa rika amerikaner gör. Frågan är varför en svensk, en japan eller en norrman inte skulle må lika dåligt över att inte ha ett slott i Naples, äga en limousin med helikopterplatta och äta Belugakaviar med bakade vaktelägg till frukost som vissa rika amerikaner gör. Varför skulle USA:s rikedom bara göra amerikaner ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas? Det är frågan.

Någon invänder säkert med att Bill Gates enbart gör amerikaner olyckliga för att endast amerikaner – och inga andra – vet hur bra Gates har det. Men ärligt talat, tror ni inte att en större andel av den svenska befolkningen har åkt förbi Zlatan Ibrahimovićs hus, än andelen amerikaner som ens vet i vilken delstat Bill Gates är mantalsskriven? Argumentet att bara amerikaner vet hur rika de rika amerikanerna är håller inte. Från sofforna i vardagsrummet har miljoner svenskar slaviskt följt serier som The O.C., Gossip Girl, och MTV Cribs. Och när vi flyger Economy Class till New York lyssnar vi på Rihanna, Beyonce och Lady Gaga (rika popstjärnor).  Det är otroligt naivt att påstå att svenskar inte vet hur rikedom ser ut, än mindre att vi inte känner till rikedomens existens.

Hade Wilkinson, Pickett och Berggren haft rätt borde Sverige därför ha samma sociala problem som USA. Så är emellertid inte fallet. Men så spelar ju ekonomisk ojämlikhet inte någon roll.

Simon Hedlin Larsson

Bekämpa fattigdom – inte skillnader

Precis som Maria Eriksson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida är ekonomisk ojämlikhet knappast förklaringen till sociala problem, såsom tonårsgraviditeter, våld och liknande. Att exempelvis USA har högre nivåer av kriminalitet och drogmissbruk än Sverige har ingenting med skillnaden mellan den rike och den fattige amerikanen att göra. Det enda som är relevant i sammanhanget är att den fattige personen just är fattig. Fattigdom får nämligen förödande konsekvenser, inte bara för de som tvingas genomlida hemlöshet, svält och sjukdomar, utan även för omgivningen och för samhället i stort.

De som pekar ut länder som Mexiko, Portugal och Argentina som bevis för att ekonomisk ojämlikhet skapar samhällsproblem bör ta sig en närmare titt på hur stor del av befolkningen i respektive land som är fattig, och sedan återkomma för att berätta om det verkligen är inkomstskillnader och inte levnadsstandard som är den viktigaste orsaken till de sociala problemen. Det borde knappast vara kontroversiellt att hävda att en person i land x som tjänar 1 000 kr om året är mer benägen att stjäla från någon annan än den i land y som tjänar 300 000 kr om året.  Och det har absolut ingenting med ekonomisk ojämlikhet att göra – vi har ju inte ens sagt ett ord om vare sig Kuznetskurvor eller Ginikoefficienter för länderna x och y.

Är det någon som fortfarande inte är övertygad om att det är fattigdom och inte ekonomiska skillnader som bör bekämpas kan väl den personen skriva en debattartikel till Aftonbladet och hylla finanskrisen – ett synnerligen jämlikhetsstärkande fenomen. Världens rika människor har förlorat biljoner (x 000 000 000 000)  inom loppet av bara något år, och äger nu en väsentligt mindre del av världens totala rikedom. Den ekonomiska jämlikheten har således ökat. Frågan är dock hur dessa minskade ekonomiska klyftor har hjälpt världens hungriga, sjuka och arbetslösa…

På vilket sätt skulle det hjälpa dessa barn att andra människor blir fattigare? (Bilden är hämtad här.)

Simon Hedlin Larsson

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson

Skillnader som inte spelar någon roll

Att ekonomisk ojämlikhet används frekvent som ett politiskt vapen, speciellt från vänsterhåll, är knappast en nyhet. Ej heller är det en ny upptäckt att ekonomisk ojämlikhet som fenomen i sig inte spelar någon särskild roll. Självklart gör ojämlikhet människor mer avundsjuka, men ur ett ekonomisk perspektiv (och vad som också borde vara ur ett politiskt perspektiv) är det fattigdomen som är problemet och inte skillnaden mellan olika medborgares inkomster (se exempelvis Benn Steil och Manuel Hinds (2009) Money, Markets & Sovereignty).

Den fattiga personen blir ju knappast fattigare i absoluta termer för att en annan person är rik. Person x kommer inte ha råd med färre LED-TV:s bara för att person y kan köpa tio stycken fler. Och inte heller blir x rikare av att man eldar upp y:s pengar. En bra jämförelse kan därför göras med en person som är kortvuxen. Han eller hon krymper knappast i längd bara för att vissa människor är över två meter långa. Och inte heller blir den kortvuxne längre av att man sågar alla långa människor i två delar.

Skillnader kan väcka stor uppmärksamhet. Det betyder emellertid inte att de spelar någon roll. (Bilden är hämtad här.)

Simon Hedlin Larsson

Att handla med diktaturer minskar terrorismen

Efter vad som misstänks ha varit ett al-Qaida-anknutet försök till terrorattentat under juldagen uppmanas nu flygplatser till att förbättra säkerhetskontrollerna inför flighter med destination USA. Frågan är bara hur mycket mer man kan göra inom ramen för vad som inte kostar mer än det smakar?

Som Laura K. Donohue visar i The Cost of Counterterrorism: Power, Politics, and Liberty har många metoder för att bekämpa terrorism visat sig vara ineffektiva. Medan de positiva effekterna har varit tveksamma har vanliga människor fått betala priset i form av integritetskränkningar, ökad byråkrati, strypta friheter, minskad rättssäkerhet, utbredd godtycklighet och tortyr.

Förutom att det är extremt svårt att förhindra terrorattentat leder ökade säkerhetskontroller knappast till att minska terrororganisationernas utbredning. Viljan att genom våld framföra sin åsikt blir inte mindre ens om alla flygresenärer kroppsvisiterades och förbjöds ta ombord handbagage. Inte heller blir denna grupp människor mindre till storleken.

Det behövs en långsiktig strategi för att förebygga politiskt våld, minska fundamentalism och inspirera till öppna samtal. Och i detta fall, som så många andra, finns inga quick fixes eller mirakelkurer. Världen behöver sekularism, demokrati och ekonomisk tillväxt. Inget av detta skapas över en natt. Dock vet vi att länder med högre inkomstnivåer och låg fattigdom tenderar att vara mer sekulariserade och demokratiska. I synnerhet när det gäller demokrati är ekonomisk utveckling närmast en grundläggande förutsättning (Somaliland är undantaget som bekräftar regeln). Precis som bland andra Paul Collier visar (se exempelvis The Bottom Billion och Wars, Guns and Votes) är ekonomiskt välstånd överlägset demokrati som skydd mot att ett land råkar ut för politisk instabilitet, inbördeskrig och kollaps.

Således förefaller det sig naturligt att lägga större vikt vid att förbättra möjligheterna till ekonomisk utveckling för världens fattiga länder. Att främja mikrolån, minska jordbrukssubventioner och sänka handelstariffer är nyttigt. Men det är även viktigt att verka för mer radikala åtgärder som att häva handelsembargon och stoppa bojkotter. På en del håll uppfattas detta som ett känsligt ämne då somliga menar att vi som bor i fria och demokratiska länder inte ska handla med diktaturer. Frågan är emellertid hur detta synsätt hjälper civilbefolkningen i länder som Iran, Nordkorea och Kuba. Världen behöver mer handel – inte mindre. Ekonomiska sanktioner är sällan effektiva, och ofta är de ett resultat av ett moraliskt präglat feltänk som verkar mena att fattiga medborgare minskar regimens förtryck.

Vi som bor i den rika delen av världen behöver handla mer med diktaturer. En långvarig ekonomisk utveckling krävs för att kunna skapa och upprätthålla demokratiska och sekulariserade samhällen. På sikt lär detta också vara det viktigaste vapnet mot terrorismen.

Simon Hedlin Larsson

Den förödande viljan att göra gott

Det har blivit populärt bland människor att vilja göra gott. Miljörörelsen är ett bra exempel. Men många gånger leder det tyvärr fel och den altruistiska avsikten kan faktiskt få helt motsatt effekt. Miljörörelsen är kanske det bästa exemplet.

Linda Flood skriver i Svenska Dagbladet apropå julen att vi bör nöja oss med det vi har och tänka på hur andra faktiskt har det. En miljard människor knappt kommer få någon mat idag, påpekar hon i hopp om att ge läsarna dåligt samvete. Hon går också till attack mot Marabous reklamkampanj, www.raddajulen.nu, där tillslut ägglikören blev utröstad från Aladdin-asken:

“Ja, man undrar ju hur julen skulle se ut utan Aladdin. Skulle julfriden infinna sig?

Även om reklamkampanjen har gjorts med glimten i ögat, känns den väldigt osmaklig.

/…/

Så glöm chokladen för en stund. Strunta i att barren ramlar av julgranen redan i morgon bitti och att barnen ser missnöjt på den öppnade klappen.”

Måttfullhet, lycka och att tänka på sin omgivning kan ses som tre av miljörörelsens viktigaste signum. Men hur smart är det egentligen att skippa Aladdin-asken på julbordet? Blir fattiga människor rikare av det? Får den som svälter mat på bordet för att svenska folket inte köper choklad till julhelgen?

Verkligen inte. Men detta faktum struntar isbjörnskramarna i som vanligt. Så länge man skär ner på sina konsumtionsvanor har man enligt många miljövänner all anledning att vara stolt – oavsett vilka konsekvenser detta får för omgivningen.

När Flood förespråkar att bojkotta Aladdin-asken av solidaritetsskäl för att visa hänsyn mot världens svältande barn anar hon föga vilket självmål denna uppmaning faktsikt är. Ta exempelvis Cadbury, världens största konfektyrtillverkare, som här om året beslutade att investera i ett tioårsprogram som går ut på att lägga hundratals miljoner kronor på Ghanas kakaobönder. Avsikten är helt och hållet kapitalistisk – Cadbury vill öka böndernas avkastning och maximera sin egen vinst – men ser man till programmets delar består det av att bygga vattenbrunnar, skolor och bibliotek. Man investerar i att lära bönderna att bättre nyttja jorden till att odla fler grödor per kvadratmeter, vilket inte bara hjälper fattiga afrikaner utan också minskar skogsskövlingen och miljöskadorna. Dessutom undervisar man i ledarskap och i hur man organiserar arbetskraften bättre. Vem förlorar på detta, Linda Flood?

Man kan också syna en av det multinationella företaget Kraft Foods (som äger Marabou) konkurrenter, Unilever. Den humanitära organisationen Oxfam följde Unilevers verksamhet i Indonesien under ett par år för att undersöka huruvida livsmedelsgiganten hjälpte eller stjälpte det indonesiska samhället. Resultatet var slående, och man uppskattade att Unilever bidrog till att sysselsätta över 300 000 människor på heltid. Utöver detta betalar man dessutom miljardbelopp i skatt varje år till den indonesiska staten.

Många kapitalistiska jättar, och i synnerhet de som är involverade i konfektyrindustrin och i chokladtillverkning hjälper varje dag många människor att lämna fattigdom och få möjlighet till självförsörjning.

Därför bör människor hädanefter köpa mer choklad, gärna från företag som Cadbury, Unilever och Kraft Foods. Varför inte börja redan i år med att ha en extra Aladdin-ask på julbordet?

God Jul – och glöm inte chokladen!

Simon Hedlin Larsson

Framgångssagan FN

Fredrik Reinfeldt skötte sig bra i söndagens Agenda (se 1, 2, 3). Den borgerliga alliansens största hopp inför nästa års val är att låta Reinfeldt ta så många debatter och utfrågningar som möjligt. I söndags lyckades han även hantera frågan om hur han såg på klimattoppmötets resultat och FN-medlemmarnas vetorätt.

Med god retorik följer han det knep som på engelska kallas “remain vague”. Eftersom överenskommelsen man nådde i Köpenhamn inte var juridiskt bindande och heller inte sa ett ord om åtaganden gällande koldioxidutsläppsminskningar kunde Reinfeldt knappast kalla mötet en succé. Å andra sidan är det inte heller möjligt för honom att såga mötet som sådant eftersom att man på Bella Center trots allt följde de spelregler som gäller inom FN med vetorätt och allt därtill.

Han valde därför helt rätt väg när han förklarade att det är på detta vis som dessa toppmöten fungerar, samtidigt som han var noga med att kritisera de länder som inte var beredda att ta större ansvar i förhandlingarna. Hade Reinfeldt gjort på något annat sätt, exempelvis dömt ut vetorätten, hade han varit tvungen att presentera ett alternativ till hur FN fungerar idag. Och detta hade varit mycket olyckligt eftersom att han med största sannolikhet inte skulle kunna ge något svar på den frågan – FN kan nämligen inte fungera på något annat sätt än som det gör i dagsläget.

Varför inte? För att FN är en mellanstatlig organisation. Att ta bort vetorätten vore att gå mot ett överstatligt samarbete och som den världspolitiska arenan ser ut idag stödjer förhoppningsvis ingen den tanken. Ett överstatligt FN som fattar majoritetsbeslut utan att ge medlemmar möjlighet att lägga in vetoröster innebär mycket högre effektivitet. Men effektivitet är inte nödvändigtvis något positivt. Det är bara en neutral benämning på processers hastighet. Om processen är av ondo, det vill säga exempelvis eskaleringen av ett storskaligt krig – är hög effektivitet i det sammanhanget någonting positivt?

Det finns en naturlig tröghet inom mellanstatliga organ. Nog för att det skulle vara bra om arbetet med minskade jordbrukssubventioner och sänkta handelstariffer gick snabbare, men samtidigt bör man vara tacksam för trögheten eftersom inte heller några drastiska negativa beslut kan utfärdas å organisationens vägnar. Det kan låta djärvt, men man skulle faktiskt kunna påstå att FN har nått framgångar som tidigare aldrig har skådats. Trots att det snart lär finnas fler bomber än människor på jorden har ännu inget världskrig brutit ut sedan FN grundades. Pessimisten må kalla detta tillfällig tur, men realisten pekar snarare på faktum som att världens stormakter har permanent vetorätt i världens största internationella organ.

Ponera dock att FN skulle bli överstatligt för att få större inflytande över världspolitiken, och det dröjer inte länge innan man upptäcker allvarliga brister i ett sådant system. Den kanske viktigaste frågan är: hur skulle besluten fattas? Om alla länder skulle ha lika många röster, som det i praktiken fungerar idag då alla har vetorätt, kan man ju bara gissa hur många av de små staternas röster som skulle köpas av stormakterna. Fast att å andra sidan göra antalet röster proportionerliga sett till befolkningsmängder, som i EU-parlamentet, hjälper heller föga. Förutom att många av världens värsta länder att leva i har världens snabbast växande populationer (fattigdom och icke-fungerande utbildningssystem är de främsta orsakerna till hög fertilitet) skulle allianser kunna bildas mellan stater vars ledare och politik vi i EU inte tycker särskilt mycket om.

Afghanistan, Angola, Argentina, Bangladesh, Burkina Faso, Burma, Burma, Colombia, Egypten, Ekvatorialguinea, Etiopien, Filippinerna, Haiti, Indonesien, Irak, Iran, Kambodja, Kazakstan, Kenya, Kina, Kongo Kinshasa, Kuba, Libyen, Malawi, Mali, Mexiko, Mocambique, Niger, Nigeria, Nordkorea, Pakistan, Ryssland, Saudiarabien, Somalia, Sudan, Tanzania, Thailand, Turkmenistan, Uganda, Uzbekistan, Venezuela, Yemen och Zimbabwe exempelvis står för en bra bit över halva jordens befolkning. Med ett populationsproportionerligt, överstatligt FN skulle deras politiska agenda kunna styra världen.

Den av er som är beredd att lämna vår planets framtid i händerna på ledarna för dessa länder skall kasta första stenen på FN.

Simon Hedlin Larsson

Vill vi minska klyftorna?

Jag skriver i det senaste numret av Radikalt Forum (2009(3): pp.17) om inkomstskillnader och fattigdom. Eftersom pappersversionen inte finns på nätet klistrar jag in texten här:

Globaliseringsmotståndarna har under årens gång bytt argument. Först sa man att globalisering orsakar fattigdom. Sedan växlade man spår och klagade på klyftor och inkomstskillnader, och det allra senaste är nu att som Branko Milanovic, ledande ekonom på Världsbanken, tala om upplevda inkomstsskillnader.

En del som ställer sig skeptiska till globaliseringen har således övergett anklagelserna om stigande fattigdom och ökade klyftor, och istället valt att tala om hur människors ökande medvetenhet om hur bra somliga har det gör att de upplever att klyftorna är större, oavsett hur verkligheten egentligen förhåller sig.

Detta må vara en intressant observation, men den är knappast lämplig som politiskt underlag; att försöka kvantifiera människors känslor och anpassa lagstiftningen och statens budget därefter är varken realistiskt eller önskvärt.

Om man vill komma med förslag på politiska åtgärder är det bättre att som nobelpristagaren Joseph Stiglitz hålla kvar vid gamla argument och hävda att de faktiska och statistisk mätbara klyftorna mellan rika och fattiga har ökat. I Globalization and Its Discontents skriver han:

Trots upprepade löften om minskad fattigdom under det sista decenniet av 1900-talet har det antalet människor som lever i fattigdom faktiskt blivit nästan hundra miljoner fler.

Problemet med Stiglitz slutsats är dock att han baserar den på Världsbankens data, utan att ta hänsyn till att Världsbanken i början av 1990-talet i mycket väsentlig grad modifierade sin metod för att beräkna fattigdom. Detta faktum har också framförts av Världsbankens egna ekonomer, exempelvis av Surjit Bhalla i Imagine There’s No Country: Poverty, Inequality and Growth in the Age of Globalization.

Det finns således starka skäl till att tro att världsfattigdomen snarare har minskat, och så även inkomstskillnaderna. Låt dock för sakens skull säga att globaliseringsmotståndarna har rätt i att klyftorna har ökat – detta är trots allt mycket svårare att mäta än absolut fattigdom och fortfarande förmål för debatt inom forskningen. Vad är då lösningen? Är det ökade handelshinder och mer utbredd ekonomisk nationalism?

Vissa kanske tror att ökad protektionism skulle minska gapet mellan rika och fattiga i och med att det kommer leda till minskad ekonomisk tillväxt världen över, och att detta i det långa loppet skulle ge oss en mer utbredd delad fattigdom som Ernst Wigforss hade varit stolt över.

Historiska tillbakablickar visar dock något annat. I sina essäer om depressionen på 1930-talet pekar Ben Bernanke, i likhet med Benn Steil och Manuel Hinds på Council on Foreign Relations, på att när Smooth-Hawley Tariff Act skrevs under år 1930 och USA införde världens högsta handelstariffer ökade klyftorna mellan de rika och de fattiga länderna. Detta berodde helt enkelt på att de välutvecklade länderna kunde fortsätta handla med varandra och dessutom hade en etablerad inhemsk produktion att falla tillbaka på, medan många av världens fattiga länder var beroende av den internationella handeln och därför mer eller mindre kollapsade till följd av den starkt ökande protektionismen.

Att minska klyftorna mellan olika länder är således lättare sagt än gjort. Men är det ens önskvärt? Om Dow Jones eller Nikkei kraschar kommer de globala inkomstskillnaderna att minska, men frågan är hur det hjälper världens hungriga att de rika också svälter.

Inom utvecklingsekonomisk forskning brukar de som förespråkar en jämnare inkomstfördelning argumentera för att det leder till att fler människor är beredda att investera. Som Urban Bäckström visar i Dags att köpa aktier? behöver det dock inte alltid vara fallet. Ser man till Sverige och de höga skatter vi har haft, har detta snarare minskat antalet investeringar i och med att privatpersoner har haft det svårt att bilda kapital.

Det fokuserar idag för mycket på klyftor och inkomstskillnader. Det som är relevant är inte hur stort gapet är mellan den som har mest och den som har minst; det viktiga är att den som har minst har det bra.

Simon Hedlin Larsson, studerar nationalekonomi och statsvetenskap på University of Birmingham och ekonomisk historia och historia på Lunds universitet

En annan lösning på klimatfrågan

Björn Lomborg som leder Copenhagen Consensus Center är med i ett kort inslag i danska TV2 med anledning av hans engagemang i klimatfrågan. Jag rekommenderar alla som är intresserade av rationella lösningar istället för ineffektiva överenskommelser och populistiska utspel att höra på vad han har att säga samt läsa vad han skriver. Det handlar inte om någon förnekelse av växthuseffekten och det handlar inte om att tjäna pengar eller erkänna de rika länderna fria från ansvar. Det handlar om – som jag också har föreslagit – att satsa på forskning och utveckling och göra det som leder till största möjliga nytta för de begränsade resurser som vi har (vilket man ju egentligen tycker miljövännerna borde nappa på).

Lomborg har skrivit flera böcker – den bästa i mina ögon är tveklöst Global Crises, Global Solutions: Costs and Benefits som han är redaktör för. Boken tar upp olika globala problem som exempelvis luftföroreningar, politisk instabilitet, svält, vattenbrist, och, naturligtvis, klimatfrågan. Mycket fokus ligger också på hur man bäst bör gå tillväga för att lösa dessa problem, och vad som faktiskt är praktiskt möjligt att göra. Paul Collier, Sue Horton, Todd Sandler, Kym Anderson, Lisa Chauvet tillhör den extremt imponerande grupp på trettio forskare eller så som har skrivit boken.

Utan minsta tendens till överdrift anser jag att alla idag verksamma regeringschefer och utrikesministrar redan borde ha läst Global Crises, Global Solutions – kanske den enskilt viktigaste boken om världens framtid och konkreta politiska åtgärder för att möta de problem vi står inför. Och även om Lars Ohly varken skulle få leda regeringskansliet eller utrikesdepartementet tycker jag ändå att han bör ta sig en titt längst bak i boken. Där gör nämligen Jagdish Bhagwati, Robert Mundell, Nancy L. Stokey, Douglass C. North, med flera, rankingar på vilka praktiska politiska lösningar som de tycker är viktigast och bör ha högst prioritet. Det går nämligen inte att satsa på allt, utan det gäller att välja det som gör störst nytta.

Hur som helst, för de som inte har tid att läsa 710 välskrivna sidor har Lomborg skrivit flertalet artiklar som går betydligt snabbare att läsa. Här är några av dem:

New York Times
Project Syndicate
TIME
Washington Post
Wall Street Journal

Simon Hedlin Larsson

Världsfattigdomen kommer endast lösas av kapitalismen och den fria marknaden

I Aktuellt förra torsdagen debatterade Birgitta Ohlsson (fp) med Kent Härstedt (s) svensk biståndspolitik. Personligen är jag ingen stor supporter av FN:s enprocentsmål, men påläst som Ohlsson alltid är förstår hon till skillnad från de flesta andra som stödjer enprocentsmålet att bistånd ensamt aldrig kommer att kunna skapa välstånd och välfärd för jordens fattiga människor. Istället talar hon om frihandel, företagande och arbete som nyckelfaktorer för att utrota massfattigdomen, där bistånd kan hjälpa till att skapa förutsättningar för dessa.

Ohlsson och Härstedt diskuterade också FN:s World Food Programmes, WPF:s, avskyvärda sommarkampanj som gick ut att flyga fattiga barn till G8-mötet i Rom och låta regeringschefernas fruar få bjuda de på mat. Inte nog med att världens rikaste länder skriver av de svältande ländernas skulder, de bjuder deras yngre generationer på mat också! Så otroligt generöst!

Nej, sådant här ger en bitter bismak. Det som jag förmodligen tycker är värst är att många av problemen som har med global fattigdom, svält och ohälsa att göra oftast skylls på USA – som i sin tur gör att kapitalismen får bära skulden. Jag har absolut inget emot att kritisera USA:s utrikespolitik under det senaste århundrandet, men – och kanske just därför att – den har varit allt annat än kapitalistisk.

Bara för att USA på flera sätt är ett kapitalistiskt land betyder det inte på något sätt att allt amerikaner gör syftar till att “produktionens inriktning och omfång [ska] regleras av marknadsmekanismer” (NE.se). Detta är extremt naivt sätt att se på världen och det är så dumt att jag inte ens kan komma på en bra liknelse. Och om någon vill ha exempel på delar av USA:s utrikespolitik som inte är kapitalistisk så ta exempelvis: antidumpningsskydd, importkvoter, jordbrukssubventioner, tariffer, importförbud av farliga (begreppet “farlig” kan man i praktiken definiera lite hur man vill) varor, statliga upphandlingspolicys som gynnar inhemskt producerade varor och tjänster, extra hög beskattning av importerade produkter, importlicensiering, handelsembargon och så vidare.

Inte heller har det blivit ett dugg bättre med den nya presidenten Barack Obama som en del verkar tro ska frälsa världen; Milton Friedman vände sig förmodligen i graven när Obama skrev under Buy American-provisionen.

Så visst, kritisera USA hur mycket ni vill för att ha hållit kvar människor i fattigdom och hunger. I vissa delar av klagosången kan även jag stämma in. Men gör inte det fatala misstaget att blanda ihop USA:s utrikespolitik med kapitalismen och börja skylla på den fria marknaden. Att antalet fattiga människor utanför Kina enligt vissa sifrror har varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren beror just på att världsmarknaden inte har varit fri.

EU har härmat USA och tagit dina och mina skattepengar för att stödköpa och subventionera mjölk, ägg och kött av i gnälliga bönder från i synnerhet Frankrike, Belgien och Tyskland. Samtidigt har man inrättat mängder av skydd som stänger ute Afrika, Latinamerika och Asien från den marknad där den absolut största delen av världens resurser cirkulerar.

Vad är resultatet? Du och jag och alla vi känner har fått sämre sjukvård, sämre skola och sämre äldreomsorg. Sverige betalar runt tjugo miljarder kronor till EU varje år – vilket är lika mycket som studiestödet till Sveriges miljoner studerande, eller dubbelt så mycket som går till kultur, media, trossamfund och fritid – och av dessa pengar har runt hälften gått till Europas lyxbönder som kan vältra sig i pengar, som istället skulle kunna gå till att stödja den välfärdssystemet.

Dessutom innebär den minskade konkurrensen att alla vi vanliga människor får betala mer pengar för sämre produkter. Nu talar jag inte bara jordbruksprodukter, utan även energisnåla TV-apparater, mobiltelefoner, miljövänliga bilar, kläder, tidningar, möbler och allt annat som importeras och från statligt håll regleras. Och till råga på allt håller detta kvar miljarder människor i sådana levnadsförhållanden att tiotusentals barn dör varje dag till följd av svält och ohälsa till följd av fattigdom.

Om det nu inte finns några vettiga skäl till att ha det såhär, hur kommer det då sig att detta trots allt är verklighet? I mina ögon är svaret mycket enkelt. Människor är ganska bekväma och rädda av sig. När någonting hotar, må det vara invandrare, lågkonjunktur eller globalisering, ropar samhällets gaphalsar varg och slår på gonggongen. Politiker som gärna vill bli omvalda reagerarar då instinktivt genom att göra någonting – det spelar inte så stor roll vad, men man vill absolut inte förlora det kommande valet på att man var för lamhänt. Och oftast blir lösningen någonting som har mycket med ekonomi att göra, för då kan man gömma uppenbart korkade förslag bakom modeller och teorier som visserligen helt saknar belägg, men som å andra sidan ingen orkar kolla upp.

Och vips stoppar Kina import av irländskt kött, italienskt starkvin och spanska mejeriprodukter. Argentina inför licenskrav på utländska bildelar, textiler, leksaker, skor och läderprodukter. Indien utfärdar ett handelsförbud på kinesiska leksaker. Och USA förbjuder kinesiska däck. Med mera, med mera. Och allt har hänt bara under det senaste året sedan finanskrisen bröt ut. För i dåliga tider vill politikerna visa ledarskap och aktion.

Det är en god vilja som världens människor får lida för.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: