Tag Archives: finanskrisen

Hur var det nu med välfärdsjobben?

Hans Dahlgren reder ut frågan om de påstådda förlorade jobben inom välfärden:

Ilmar Reepalu (S) skriver på Brännpunkt den 2/7 att 24000 jobb har förlorats i välfärden. När det egentligen handlar om att offentligt driven verksamhet har växlat över till att drivas i privat regi. Nya arbetsgivare men samma jobb, samma offentliga finansiering och samma medborgare som elever, patienter och välfärdsmottagare.

/…/

För att få en korrekt bild har vi därför gjort specialberäkningar av SCB:s Arbetskraftsundersökning och på så sätt jämfört antalet arbetade timmar i skolan, vården och omsorgen första kvartalet i år med samma period i fjol. Uppgifterna avser samtliga personer i arbete, det vill säga såväl verksamhet i offentlig regi som i privata företag.

Beräkningen visar att under en genomsnittlig vecka i januari, februari och mars i år arbetades det 430000 timmar mer än under motsvarande period 2009. Med en genomsnittlig vecko- arbetstid på 40 timmar motsvarar det 11000 personer fler som jobbade i skolan, vården och omsorgen i år.

Hur kan det komma sig att denna uppgift skiljer sig så markant åt från de uppgifter som Ilmar Reepalu redovisar? För det första har de alltså inte tagit hänsyn till den strukturomvandling som sker. Idag finns det över 15000 företag verksamma inom vård och omsorg och det senaste året har hela 181 nya vårdcentraler etablerats och 377 omsorgsföretag är verksamma i landets kommuner genom LOV – lagen om valfrihet. Vi har därmed fått en ökad tillgänglighet och mer av mångfald inom vården med fler privata välfärdsföretag, knappast en minskning.

För det andra tycks det ha gått Socialdemokraterna förbi att sjukfrånvaron faktiskt faller i rask takt. Det får till följd att många skolor, sjukhus och vårdhem inte behöver ta in extra- personal i samma utsträckning som tidigare.

För det tredje har den genomsnittliga överenskomna vecko- arbetstiden ökat signifikant. Även detta är en utveckling som Socialdemokraterna torde ha uppmärksammat eftersom de så kraftfullt kräver rätt till heltid.

Om man tillämpar en vettig och inte en socialdemokratisk räknemetod tycks alltså välfärden under de senaste fyra åren ha stärkts – trots att vi har gått igenom en global finanskris. Knappast ett dåligt betyg till alliansregeringen.

Simon Hedlin Larsson

Skriver Kielos mot bättre vetande?

Det är ibland lite märkligt att läsa Katrine Kielos ledarkrönikor i Aftonbladet, för trots att hon är påläst noterar man inte sällan resonemang som helt enkelt inte går ihop. Och man får dessutom känslan av att hon själv vet om det. Ta exempelvis dagens artikel. Hon skriver:

Ekonomerna har i hög grad sluppit klander för finanskrisen. Vi har rasat mot de mer uppenbara skurkarna. Men giriga bankmän gillar trots allt inte att förlora pengar – så varför tog de dessa hisnande risker? De följde ekonomernas teorier.

Den första meningen håller ju inte för fem öre, och Kielos som läser Financial Times, och säkert även New York Times och The Economist, lär veta precis hur mycket kritik ekonomer såväl som den ekonomiska vetenskapen har fått sedan krisens utbrott. Vad gäller bankernas risktagande så var ju de största riskerna man tog knutna till högrisklånen på bostadsmarknaden, de så kallade subprimelånen. Och att man investerade i subprimelånen berodde på en rad faktorer – däribland felaktigt hög rating av S&P med flera – och inte minst på att finansinstitutionerna Fannie Mae och Freddie Mac (government-sponsored enterprises) köpte hälften av alla högrisklån; att staten är inblandad gör ju att riskerna blir mycket mindre eftersom man alltid har någon att sälja till.

Att man köpte subprimelån hade därför lite att göra med “ekonomernas teorier” och betydligt mer att göra med att det såg ut att vara en lukrativ investering. Visst kan man skylla hela finanskrisen på efficient-market hypothesis, men då bortser man helt från det faktum att politikerna redan på 1990-talet byggde och formade en i längden ohållbar marknad.

Kielos skriver även en, för vänstern, ganska självironisk kommentar:

Förklaringen [till den ekonomiska vetenskapens påstådda utbredning] ligger i den religiösa karaktär som ekonomin har antagit. Den har fått för sig att den är en naturvetenskap. Att människors egenintresse fyller samma funktion i samhällssystemet som gravitationen gör i solsystemet.

Nationalekonomin har alltså gått och inbillat sig att den är en naturvetenskap? Vad är då behavioral economics som fått alltmer uppmärksamhet och större inflytande under de senaste åren? Senast förra året utkom en uppmärksammad bok inom just behavioral economics kallad Animal Spirits: How Human Psychology Drives the Economy, and Why It Matters for Global Capitalism författad av bland annat George A. Akerlof.

Och ironiskt nog för sammanhanget har Akerlof belönats med Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (2001), det pris som Kielos i samma krönika hävdar brukar tilldelas upphovsmän till ekonomiska teorier som “bygger på antaganden om mänskligt beteende som inte har något att göra med mänskligt beteende” och som “sedan [använder] onödigt krånglig matematik och kommer slutligen fram till en slutsats som inte stämmer”. Ironin blir särskilt tydlig om man citerar Nobelstiftelsens hemsida och motivering till varför Akerlof faktiskt fick priset: “for [his] analyses of markets with asymmetric information”.

Dessutom är det konstigt att Kielos anklagar ekonomer för att gå och tro att de är naturvetare. Det är ju snarare naturvetare som går och tror att de är ekonomer och att deras naturvetenskapliga förhållningssätt går att applicera på samhällsekonomiska fenomen. Och vad bättre än debatten om boken Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) illustrerar just detta? Den svenska vänstern tror, precis som författarna Richard Wilkinson och Kate Pickett själva, att naturvetenskapliga, djupt positivistiska, metodologier (som starkt är förknippade med den retrospektivitet som utmärker många epidemiologers arbete) är direkt applicerbara på något så otroligt komplext som internationell ekonomi.

Kielos tillhör alla dem från den svenska vänstern som har hyllat Jämlikhetsanden och därför låter det som ett skämt när hon anklagar ekonomer för att leka naturvetare. John Kay tillhör alla de ekonomer som, tvärtom, har kritiserat specifikt W&P:s metodologi för att vara för naturvetenskaplig och induktivt positivistisk för att kunna leda till riktiga slutsatser. Gravelle et al, också ekonomer, har skrivit på ett liknande tema under rubriken ‘Income, Income Inequality and Health: What can we Learn from Aggregate Data?’  Lynch et al likaså, och de landar i exakt den slutsats som här har försökt framföras så många gånger tidigare: den enda gången ekonomisk jämlikhet har en signifikant positiv relation till hälsa är i de fall då jämlikheten ökar på grund av att man ökar välståndet för de sämst ställda (vilket i vanligt språkbruk innebär fattigdomsbekämpning). För en närmare kritik av just W&P:s metodologi rekommenderas Jen et al, ‘Global variations in health: Evaluating Wilkinson’s income inequality hypothesis using the World Values Surve’ och Johnston et al, “On inequality and health, again: A response to Bernburg, and Barford, Dorling and Pickett”.

Men det värsta i Kielos ledarkrönika är inte skuldbeläggningen av bankdirektörerna, anklagelserna mot den ekonomiska vetenskapen som inbillat naturvetenskaplig, eller den uppenbara paradox detta innebär då hon samtidigt försvarar en bok om ekonomisk jämlikhet skriven av epidemiologer. Det värsta är att hon helt okritiskt lyfter den excentriske finansmannen George Soros:

George Soros, ekonom och finansman (känd i Sverige sedan han 1992 spekulerade mot den svenska kronan) satsar 50 miljoner dollar i institutet. Soros har under lång tid stött progressiva tankesmedjor och har nu bestämt sig för att bidra till att skapa en ny ekonomisk vetenskap. Det är inte en dag för tidigt.

Vänstern brukar ofta anklaga kapitalismen och nyliberalismen för att göra rika människor rikare på andras bekostnad. Detta stämmer absolut inte; inget system har lett till en sådan välståndsutveckling och fattigdomsbekämpning som konkurrensen och entreprenörskapet orsakat av just den fria marknaden. Ska man tala om att bli rik på någon annans bekostnad borde Kielos istället såga Soros som ju byggde hela sin förmögenhet på andras förluster. Valutaspekulationer – som när Soros knäckte Bank of England – handlar ju uteslutande om att vinna på att någon annan förlorar – ett rent nollsummespel.

Anledningen till att Kielos inte verkar ha någon kritik att framföra mot Soros får väl då antas bero på att han skänker pengar till ändamål som gynnar den politiska vänstern. Och om så är fallet vore det just typiskt. Den svenska vänstern har ju gjort sig känd för att man inte har något emot att spendera andras pengar så länge de går till sådant som man själv anser är goda ändamål…

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet vill ta risker med dina pengar

Sanna Raymans kommentar på SvD:s ledarsida är så bra att den blir inklippt i sin helhet:

“Riskkapitalist har blivit vänsterns signalord för gniden och samvetslös. Regeringen gynnar riskkapitalister, ryade Ylva Johansson (S) i höstas när 465 apotek såldes till fyra olika företagsgrupper.

Och visst, det fanns riskkapitalbolag med i bilden. Men, kanske ska vi fundera lite på vad det innebär att ”riskera” något?

Att riskera är att satsa på ett osäkert kort. Riskkapitalisten vågar ofta mer än långivare i allmänhet. Självklart med baktanken att det ska betala sig, men är det klandervärt? Jag kan inte riktigt tycka det.

Nu föreslår MP en statlig riskkapitalfond för mindre företag inom miljöteknikutveckling. Okej. När en riskkapitalist satsar egna pengar är det alltså suspekt, men när staten riskerar gemensamma medel är det en dygd? Märkligt!

Vad har vi för skäl att tro att risktagandet skulle bli klokare av att den som satsar inte känner förlusterna på det egna skinnet? Riskkapitalisten riskerar. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson påverkas däremot inte om deras satsningar misslyckas. Men vi kan vara säkra på att de kommer att vara fulla av gröna drömmar och idealism när de tar risker med andras pengar.”

Några viktiga konstateranden: 1) alla tar risker hela tiden eftersom ingen vet hur framtiden ser ut, 2) tar man risker med egna medel är man i praktiken alltid mer benägen att maximera resultatet, än om man gör det med andras tid och pengar, och 3) tar staten risker uppfattas detta sällan som risker, eftersom att staten – som många felaktigt fått för sig i vissa delar av västvärlden – inte anses kunna gå i konkurs.

Den första punkten är viktig att komma ihåg när man svartmålar riskkapitalister. Efterföljande konstaterande bör säga en del om hur bra staten är på att investera kostnadseffektivt (hög benefit-cost ratio). Och den sista punkten lär de flesta ha glömt eller aldrig känt till, det var nämligen det som gav oss den amerikanska subprimekrisen.

När staten satsar blir det en garant för andra investerare att spendera pengar inom samma område. Köper staten subprimelån är det fritt fram för andra att köpa subprimelån; vill man sedan bli av med dem kan man ju bara sälja dem till staten.

Och ni som säger att det var någon slags girig fri marknad som orsakade finanskrisen, är det en fri marknad när amerikanska staten indirekt äger hälften av alla subprimelån? Är det en fri marknad när man lagstiftar för att tvinga banker att låna ut pengar till kreditovärdiga klienter? Och är det en fri marknad när sydostasiatiska regeringar implementerar kanske världens starkaste merkantilistiska handelspolicys som leder till att bubblan blåses upp med billiga pengar att låna och billiga produkter att köpa?

Som David R. Henderson vid Hoover Institution på Stanford University har påpekat måste kapitalistkritiker bevisa att girigheten har ökat, eller acceptera att den är statisk och därför inte har något med krisen att göra. En kris – det vill säga ett starkt avvikande från det normala – kan ju bara inträffa om någonting förändras, och om girigheten är konstant över tid kan vi således utesluta den som en orsakande faktor.

Det var vare sig bankernas eller den fria marknadens idé att aggressivt trycka på för att dubbla antalet bostadslån till kreditovärdiga klienter. Som otaliga gånger förr var det ett verk skapat av välvilliga politiker. Men som också otaliga gånger förr ledde det helt fel.

Statligt risktagande gav oss den största finanskrisen sedan depressionen. Om Miljöpartiet får bestämma ska staten satsa ännu mer. Och alla vet vilka som får betala notan.

Simon Hedlin Larsson

Tacka vänstern för finanskrisen

Det är ingen nyhet att kvällstidningarnas ledarsidor håller lägre kvalitet än Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Exempelvis var det bara en vecka sedan Katrine Kielos i en ledarkrönika i socialdemokratiska Aftonbladet jämförde Socialdemokraterna med de utdöda dinosaurierna och tyckte det var konstigt att man i Sverige inte talade mer om marknadsekonomins brister i och med finanskrisen bara för att därefter avsluta med att “det inte finns något sådant som  ‘too big too fail'”.

Too Big Too Fail (eller TBTF som Harvardprofessorn Niall Ferguson uttrycker det) är en generell term för bankerna som på socialistiskt vis räddades av staten och som har gett det märkligaste tänkbara utfallet av finanskrisen där de finansiella institutionernas vinster privatiserades samtidigt som förlusterna socialiserades. Bear Sterns, Citigroup och AIG tjänade biljoner på att ta extrema risker som det senare visade sig egentligen vara staten (det vill säga skattebetalarna) som tog. Att då blanda in marknadsekonomi i denna kris som skapades av vänsterpolitik och sedan stoppades tillfälligt av densamma är ganska snurrigt.

Marknaden och den samlade kunskapen av sex miljarder människor har i detta fall, som i så många andra,  återigen fått vika sig för en liten elit som tror sig ha alla svar, där dessutom endast ett fåtal är folkvalda. Nu tar den lilla klicken toppolitiker över igen och media hejar på…

Simon Hedlin Larsson

Fortsätt konsumera!

En del säger att den ekonomiska utvecklingen under den senaste tiden har varit bättre än väntat. Andra menar att den har varit sämre. Vad man dock kan konstatera är att om världen ska komma på fötter igen måste vi fortsätta att handla varor och tjänster.

Det är mycket prat om miljö och klimat. Dessa ting är så klart viktiga, men de måste också balanseras mot människors levnadsstandard. Det fungerar inte att argumentera för att vi ska minska konsumismen samtidigt som vi bara ska handla närproducerat, inte åka bil, minska energiförbrukningen, inte köpa produkter som drar för mycket elektricitet och inte åka flygplan.

Vad ska människor försörja sig på om man inte får arbeta inom transportsektorn (hejdå piloter, lastbilschaufförer, rederieägare, taxibolag), detaljhandeln (hejdå försäljare av leksaker, kläder, möbler, mobiltelefoner, TV-apparater), livsmedels- och restaurangbranschen (hejdå kaffeförsäljare, fiskare, chokladtillverkare och alla företag som inte producerar sin mat i Sverige), industrin (hejdå ni som arbetar på Volvo, Vattenkraft och ABB), och så vidare.

Välstånd och välfärd är inget annat än resultatet av produktiviteten. Så är det bara. Därför är det bara högre avkastning och effektivare (eller mer) arbete som kan göra så att människor får det bättre ställt. Dessutom är det viktigt att tänka på att den snabbaste utvecklingen görs genom att involvera hela världen – tänk Adam Smith, David Ricardo, division of labour och specialisation – och därför blir tjafset om att minska transporterna löjligt såväl som kontraproduktivt.

Det snabbaste och bästa sättet för mänskligheten att utrota fattigdomen och utveckla miljövänlig teknik är genom att handla mer. Köp julklapparna med gott samvete!

Simon Hedlin Larsson

Därför växer Sverigedemokraterna

Bland andra Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar nya rekordsiffror för Sverigedemokraterna i färska opinionsundersökningar. 7,2 procent sägs partiet få om det vore val idag.

Detta är inte alls speciellt märkvärdigt eller konstigt. Såhär har det varit sedan den Westfaliska freden och efterföljande gränsdragning som skedde år 361 år sedan. Sedan nationalstaten blev definitiv har uppmålandet av ett vi och ett dem spelat en helt avgörande roll i politiken.

Appliceringen på fallet Sverigedemokraterna är mycket enkel. Vid kriser och vid krig ökar nationalismen. Då ökar också stödet till nationalistiska partier.

Det bästa sättet att ena ett land är att starta ett krig. Och det värsta är om man försöker, men inte lyckas, nyttja ett fientligt grannlands splittringar vid krigsföring för då kommer man bara hjälpa till att ena dem. Fråga bara Saddam Hussein.

Ekonomiska kriser påverkar nationalismen på ett lite annorlunda sätt. Hotet mot viet är inte lika tydligt; det är föga lika konkret för den stora massan att bekämpa en lågkonjunktur genom att hålla konsumtionen uppe, som att bekämpa ryssen genom att kasta brandbomber på ryska pansarvagnar (tänk Molotov cocktails).

Å andra sidan innebär finanskris såväl som krig brist på resurser och en stor påfrestning på den offentliga servicen. Alla som inte tillhör viet kan därför ses som skadliga för samhället eftersom det då finns ännu mindre mat, vård och utbildning för de som landet “egentligen” tillhör. Louis De Geer är såklart ett viktigt undantag, men bilden av historien pekar ändå entydigt åt samma håll: dåliga tider spär på nationalistiska krafter – vilket inom politiken generellt sett har inneburit fler röster på konservativa högerpartier, men kanske framförallt på de som inte sitter vid makten.

Falklandskriget ökade den brittiska nationalismen i mycket hög utsträckning, men eftersom Margaret Thatcher drev kriget ställde sig nationalisterna inte bakom Conservatives utan beblandade sig istället med högerextremister som rekryterade otroligt framgångsrikt i tiotusental, framförallt unga män.

Sammanfattningen och avslutningen på detta inlägg blir således att den djupa finanskris som vi nu befinner oss i har lett till ökad arbetslöshet och utslagning bland i synnerhet lågutbildade. Samtidigt verkar allt fler vantrivas på jobbet, särskilt inom offentlig sektor. Och arbetsförmedlingen brister. Detta har lett till ökad nationalism och ökad skepticism mot nuvarande makthavare, vilket gjort att väljare strömmat till Sverigedemokraterna.

Hur den ekonomiska utvecklingen ser ut under nästa år kommer således spela en ovanligt stor roll i valet 2010. Om Fredrik Reinfeldt kan få väljarna att tycka att han sköter Sveriges ekonomi bra och att människor upplever att politikerna gör något för att förbättra framförallt deras situation på jobbet – då kan strömmarna vända åt andra hållet (notera att det som avgör är vad som väljarna tycker och tror, inte vad som är de faktiska politiska åtgärderna även om regering och riksdag, såklart, vill tro något annat).

Om Reinfeldt inte lyckas med detta är faktiskt sannolikheten faktiskt hyfsat stor att Sverigedemokraterna klarar fyraprocentsspärren redan nästa år.

Simon Hedlin Larsson

Om finanskrisen och ekonomisk protektionism

Jag fick äran och glädjen att bidra till en idétidsskrift som satts ihop av Liberala ungdomsförbundet. Mitt bidrag har titeln “Skyll inte finanskrisen på kapitalismen” och handlar om hur somliga felaktigt tror att det är marknadsekonomins misslyckande som gett oss krisen, och hur det faktiskt är frihandel som är den bästa kuren mot lågkonjunkturen.

Tidsskriften kan laddas ner här, och i innehållsförteckning hittas många intressanta texter.

Simon Hedlin Larsson