Tag Archives: Folkpartiet

Liberala värderingar är Folkpartiets framtid

Skriver i veckans nummer av Tidningen NU om värderingar (ej upplagd på nätet). Följande är en längre version av samma text:

Under valrörelsen lärde vi oss alla en viktig allitteration som beskrev en av de största skillnaderna mellan blocken: sunda statsfinanser. Alliansen tar ansvar för ekonomin medan Lars Ohly i Regeringskansliets korridorer innebär att sedelpressarna går varma. Det var bilden som kommunicerades och detta gjorde vi mycket framgångsrikt. Men i tider då EU-länders skuldkriser står högt upp på den politiska dagordningen och då ekonominyheter breder ut sig i medierna är det viktigt att visa att man har förstått att politik handlar om mer än nationalekonomi.

Missförstå mig inte – som student i nationalekonomi är jag den första att understryka vikten av ekonomisk utveckling. Men bakom strävan efter högre ekonomisk standard måste det finnas värderingar – som vikten av att välstånd frigör människor och leder till ökad trygghet och fler möjligheter – att lyfta fram. Glömmer vi detta kommer vi varken kunna komma på bra lösningar eller få väljarnas stöd för att genomföra dessa.

Ett exempel på en fråga som Alliansen har tappat bort värderingarna i är den omdebatterade sjukförsäkringsreformen. Reformen som sådan var i stora drag mycket bra. Men ändå hade vi uppenbara problem att försvara den i valrörelsen. Oppositionen kritiserade regeringen för att slå på de som redan ligger. Alliansens försvar byggde ofta på empatifattiga resonemang om hur reformen var en naturlig del av den där större abstrakta helheten kallad arbetslinjen. Men var tog individperspektivet vägen?

Det bästa försvaret av sjukförsäkringsreformen är inte att den makroekonomiska stabiliteten gynnas av att ett av världens rikaste länder slutar vara ett av världens sjukaste. Sjukförsäkringsreformen måste istället försvaras utifrån värderingar som sätter människans möjligheter till självförverkligande i centrum. De som är för sjuka för att jobba ska fortsätta vara sjukskrivna. Men de som har kapacitet att utföra någon form av sysselsättning bör få hjälp att – utifrån individens egna behov – hitta en lämplig sådan. Detta är en medborgerlig rättighet. Och alla som någon gång har varit utan sysselsättning vet precis hur viktig den är.

Källa.

Den nationalekonomiska vetenskapen strävar efter att vara värderingsfri. Vill man bygga ett land baserat på makro- och mikroekonomiska resonemang är det således viktigt att det finns tydliga överordnade värderingar som politisk utgångspunkt. Dessa värderingar hoppas jag att Folkpartiet ska kunna bidra med. Vi måste bara komma till insikt om att det inte råder någon motsättning mellan att bygga politiska lösningar på å ena sidan akademisk forskning och å andra sidan principfasta värderingar. Snarare är det att kombinera de två som är det allra bästa; att visa hur politiken alltid bör utgå från människor, samtidigt som vi använder den forskningen för att få inspiration till adekvata lösningar.

Ett annat exempel på en fråga med ett tydligt individperspektiv som vi borde se till att den förknippas med Folkpartiet lika tydligt som utbildning och skola är invandringsfrågan. Blickar man tillbaka på det senaste årets debatt har majoriteten av alla argument bottnat i samhällsekonomiska resonemang.

Sverigedemokraterna har på sin kant sagt att invandringen är en nettoförlust. Försvarare av en hög invandring har replikerat med andra siffror. Man har talat om hur invandringen gör Sverige rikare – ett argument som kanske låter fint, men som när det ställts på sin spets i bästa fall har slutat med referenser till entreprenörskap och i sämsta fall till pizza, pasta och kebab.

Vad borgerliga företrädare och i synnerhet vi liberaler bör skämmas över är att vi inte oftare har lyft fram invandringens tydliga frihetsaspekt. Försvaret av att tillåta en hög rörlighet över gränserna handlar ytterst om människors rätt till drömmar och ambitioner, och om rätten att få följa dessa vart de än bär dem.

Lika lite som slumpmässiga geografiska förutsättningar ska bestämma vilken skola man måste gå på, ska longtitud och latitud bestämma vilket land man måste bo i. Hade denna åsikt, denna värdering, lyfts lika ofta som Herbert Felix och fyrtiotalistpensioneringarna har åberopats det senaste året är jag övertygad om att Sverigedemokraterna hade befunnits sig betydligt närmare fyraprocentsspärren.

I detta inlägg har bara två exempel tagits upp, men det råder garanterat ingen brist på aktuella politiska frågor med tydliga frihets- och individperspektiv. Det gäller bara att våga se dem.

Genom principfasta och konsekvent liberala värderingar kommer Folkpartiet fortfarande att kunna spela en oersättlig roll inom svensk politik. Låt oss ta till vara på den möjligheten. Arbetet måste börja nu.

Simon Hedlin Larsson

Matematisk jämställdhet – nej tack

Finns det något härligare än matematisk jämställdhet – ni vet när man räknar alla män och kvinnor inom en given ram och inga andra faktorer än andelen kvinnor spelar någon roll? Detta är ett ständigt återkommande fenomen som utförs av personer som på denna blogg brukar kallas genuskalkylatorer.

Birgitta Wistrand, ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet visar i dagens DN Debatt prov på höga räknekunskaper när hon analyserar 2010 års riksdag ur ett könsmatematiskt perspektiv:

Folkpartiet behöver exempelvis se över sin representation. Vad har hänt i det jämställda partiet som i förra valet hade 16 kvinnor på sina 28 mandat? Nu får endast 10 kvinnliga ledamöter ta plats i riksdagsgruppen med 24 mandat. Hade männen toppositionerna på listorna? Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni har ett stort jobb framför sig för att återta bilden av partiet som satsar på kvinnor.

Valresultatet för Moderaterna visar däremot vad goda konjunkturer och ökade röstetal kan innebära. Moderatkvinnorna ökar till 46 procent med 12 nya kvinnor, vilket betyder att samtliga 10 nya mandat tillfaller kvinnor och att 2 ytterligare kvinnor slagit ut två män! Intressant att ökningen skett utan varannan damernas. Kanske anar vi slutet på den dolda kvoteringen av män inom Moderaterna.

Miljöpartiets goda röstsiffror borgade för att MP-kvinnorna inte bara behöll sin ställning med drygt 52 procent av platserna utan ökade sin representation till 56 procent. Centerpartiet däremot, som redan hade en dålig representation, är nu nere vid 30 procentstrecket – nedåt 8 procent trots kvinnlig partiledare! Detta är helt emot handboken som ofta framhåller att en kvinnlig partiledare lockar fler kvinnor. Vad har Maud Olofsson gjort för fel i sitt parti när resultatet blivit det motsatta? 1985 låg representationen i riksdagen på 30 procent!

Tänk så fantastiskt svartvit världen kan vara ibland! Allt handlar bara om hur stor andelen kvinnor är. Finns det något annat samhällsproblem vars utveckling är lättare att mäta? Förmodligen inte.

Det är för övrigt intressant att se hur Wistrand inte verkar se något problem med att Miljöpartiets andel kvinnliga riksdagsledamöter har ökat när det uppenbarligen är ett stort bakslag att Centerpartiets manliga dito har gjort detsamma.

Är jämställdhet enligt Wistrand bara på kvinnors villkor månne tro? Förmodligen svarar hon nej på den frågan, men ett sådant påstående stärks knappast av debattinläggets sista mening:

Jämställdheten måste fortfarande erövras varje dag och nu är dags att kräva åtminstone halva makten!

Åtminstone halva makten? Så om kvinnorna tar mer än hälften av alla stolar i riksdagen tjänar man fortfarande den ädla jämställdheten? Inte särskilt övertygande…

Dessutom är det ett hån mot alla som utsätts för samhällets ojämställdhet att i debatten bli reducerade av genuskalkylatorer till några slags matematiska, procentuella beståndsdelar och representanter för olika kollektiv. Snacka om att blunda för verklighetens problem.

Simon Hedlin Larsson

Klokt om invandring och integration

Folkpartiledaren Jan Björklund visar prov på mycket kloka åsikter i en intervju i Dagens Nyheter:

– Ska individen ha mycket frihet så blir motkravet att man också tar ansvar.

Han tar ofta flykting- och invandringspolitiken som exempel. Han säger att integrationspolitiken fortfarande är för omhändertagande.

– Tänk om Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs böcker hade bemötts på det där sättet! De fick ju leta reda på en jordplätt och bygga ett hus och börja försörja sig och stå på egna ben. Det borde vara grundattityden även i Sverige.

Även gällande det omdebatterade språktestet – som förmodligen skulle fungera bäst i form av ett lag- och regeltest som dock bara ges på svenska – levererar Björklund tydliga, positiva besked:

– Det finns naturligtvis människor som är sargade, och då måste man ha regler som tillämpas med förnuft. Men de allra flesta som kommer hit och som har bestämt sig för att rycka upp sina bopålar och flytta över halva jordklotet, de är inte människor som måste tas om hand.

Trots att Folkpartiet ända sedan valet 2002 drivit kravet på att de som vill bli svenska medborgare måste klara ett språktest så har Jan Björklund inte lyckats övertyga sina borgerliga partiledarkolleger om saken.

– Men jag tror fortfarande att det vore ett viktigt steg för att förändra svensk integrationspolitik.

Hur många är egentligen rädda för Ohly?

Erik Ullenhag, partisekreterare Folkpartiet, säger till TT:

“Alla ska med, men bara Lars Ohly vet vart det bär.”

Det har blivit allt vanligare inom den borgerliga alliansen att attackera de rödgröna genom att adressera Vänstpartiets ordförande Lars Ohly. Detta lär tveklöst vara en medveten taktik för att skrämma väljarna för socialism och kommunism. Frågan är bara om detta går hem hos väljarna.

De senaste hundra åren har en folklig majoritet röstat vänster i en majoritet av riksdagsvalen, i synnerhet om man räknar efter 24 september 1932. Socialdemokarterna har flera gånger tidigare samarbetat med Vänsterpartiet, och även om man från borgerligt håll, av förståeliga skäl, gärna talar om ett “vänsterexperiment”, ligger det nog inte speciellt mycket sanning i det.

Lite talar för att ett stort antal svenskar skulle vara rädda för vänsterspöket, bortsett från de som redan röstar höger, förstås. Nog för att det kan vara en moralhöjare i de egna leden att skoja om ex-kommunisten Ohly som vill satsa på allt, men när valrörelsen drar igång, och utrymmet i pressen blir ännu mer begränsat än vanligt, är det nog bättre att prata om vilken politik man vill driva, snarare än vem som blir minister ifall det andra blocket vinner valet.

Simon Hedlin Larsson

Euron, guldmyntfoten och Bretton Woods

Johan Norberg har rätt när han i tidningen Metro skriver att Folkpartiet riskerar förhasta sig genom att till synes okritiskt förespråka ett svenskt införande av euron snarast möjligt. Anledningen till dessa utspel om euron är förmodligen ganska enkel; i en fyrpartikoalition slåss man om rösterna, inflytandet och ministerposterna – för att vinna den kampen krävs det att det enskilda partiet profilerar sig tydligt, och gör politiska ställningstaganden till “sina frågor”. Efter att Moderaterna bestämt sig för framstå som någon slags statsbärande sosselightvariant, Kristdemokraterna fegat ur, övergett “verklighetens folk” och återgått till att vara pensionärspartiet och Centerpartiet efter att ha kunnat andats ut då Saab-affären till slut gick i hamn kidnappat företagarpolitiken och arbetsrätten har Folkpartiet mer eller mindre fått ta det som blivit över; NATO, EU, EMU och kärnkraft, typ.

Problemet med att ta tredje steget in i EMU är, som Norberg påpekar, att eurosamarbetet i skrivande stund mer eller mindre kämpar för sitt liv. Om situationen inte förbättras snarast kan det finna sig lämpligt att citera Indiens före detta handelsminister, Kamal Nath, som för ett par år sedan konstaterade att Doharundan inte var död, utan bara “between intensive care and the crematorium”.

Bilden är hämtad här.

Som The Economists finansmarknadsblogg Buttonwood uttrycker det är eurosamarbetet en ny slags guldmyntfot. Många för- och nackdelar känns igen i det samarbete som var så framgångsrik fram tills första världskriget. Faktum är att euron också påminner ganska mycket om Bretton Woods-systemet. Man står nämligen inför samma trilemma (som Mundell-Flemingmodellen så tydligt visar) nu som då, nämligen det matematiska faktum att ett land inte samtidigt kan ha fasta växelkurser, fri kapitalrörlighet över gränserna och en nationell penningpolitik.

John M. Keynes och Harry D. Whites system, Bretton Woods, byggde på kapitalkontroller och restriktiva kapitalflöden mellan medlemsländerna (vilket i längden blev mer eller mindre ohållbart eftersom staten, för att kunna bibehålla de fasta växelkurserna, måste bygga upp merkantilistassocierade “skattkistor” med utländska tillgångar). Euron, å andra sidan, handlar om en gemensam valuta, och därför har man i trilemmat istället valt att ha fria kapitalflöden, till bekostnad av enskilda länders möjlighet att sälja och köpa statsobligationer, vilket slarvigt brukar benämnas trycka pengar.

Det finns emellertid fortfarande goda politiska skäl till att överväga ett svensk inträde i eurosamarbetet, precis som vid folkomröstningen år 2003. Samtidigt finns det också anledning att, som Norberg skriver, vara kritisk och ta det lite försiktigt. Att vänta tills Europa har tagit sig ur finanskrisen borde inte vara för mycket begärt. Men på den politiska arenan föredrar man stundom snabba puckar. När det mesta som har med lagändringar, direktiv och reformer tar en evinnerlig tid vill de borgerliga partierna i alla fall kunna leverera snabba och tydliga besked om var de står i olika frågor. Man vill ju inte framstå som en utredningsregering!

Simon Hedlin Larsson

Någon måste regera landet

Enligt en Sifo-undersökning vill endast 13 procent av de tillfrågade att en regering efter valet 2010 samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är lätt att ställa krav, men det är ibland inte särskilt enkelt att leva upp till dem. Om inte den borgerliga alliansen eller den rödgröna röran vinner egen majoritet i riksdagen står man mer eller mindre inför fem alternativ: 1) minoritetsregering enligt blocköverskridande överenskommelse, 2) minoritetsregering med ständiga förhandlingar, 3) majoritetsregering genom brutna pakter, exempelvis MP till det borgerliga blocket eller C+FP till det rödgröna, 4) minoritetsregering med stöd från SD, samt 5) utlysa nyval.

Nyval lär vara det sämsta utfallet för de etablerade partierna eftersom lite tyder på att något annat parti än SD vinner på det. Minoritetsregeringar är naturligt svaga, och om man inte kan göra upp på förhand om att oppositionen lägger ner sina röster (vilket man ska erinra sig om vore en mycket märklig företeelse) kommer SD få onaturligt stort inflytande i frågor som inte rör ekonomin (i budgetfrågor krävs en total enighet krävs för att fälla en minoritetsregering). Regeringen kommer således kunna få igenom sin budget, men tvingas sedan till förhandlingar i de flesta frågor utöver den ekonomiska politiken. Å andra sidan är den ekonomiska politiken viktigast, och om man bara kan komma överens om en gemensam budget är blockförflyttningar åtminstone i teorin möjliga, om något parti tror sig ha möjlighet att förklara sig inför sina väljare, det vill säga. Socialdemokraterna har tidigare öppnat för samarbete med mittenpartierna C och FP, medan Moderaterna anser det naturligt att vid ett valresultat utan egen majoritet förhandla med Miljöpartiet.

Man bör emellertid tänka på att blockpolitiken aldrig förr har varit så cementerad som den är idag. Att gå till val som ett skattesänkarparti (M, FP, C och KD) eller som ett skattehöjarparti (S, MP, V) och sedan helt byta politik efter den 19 september 2010 är inte något som hör till vardagen. Att man inte håller vallöften i enskilda sakfrågor är vanligt, men eftersom en regerings politiska agenda i grund och botten bygger på synen på ekonomin och skatterna kommer många uppfatta det som värsta sortens svek att rösta för högre respektive lägre skatt, se ens parti bilda regering, och sedan få uppleva en ekonomisk politik tvärtemot den man ville ha. En minoritetsregering med stöd från, och ständiga förhandlingar med, det andra blocket är därför mest troligt.

Desperationen kommer till stor del avgöra utfallet vid ett alltför jämnt val nästa år, men i dagsläget finns det lite som talar för en blocköverskridande majoritetsregering, lika lite som att man inför valet gör upp om att den eventuella minoritetsregeringen inte ska fällas av oppositionen genom att den senare lägger ner sina röster. Samtidigt är kaos att vänta om så inte sker eftersom Sverigedemokraterna i varje fråga där oppositionen är enad kan, med sina relativt få mandat, fälla regeringen. Det enda sättet att undvika detta är att en borgerlig minoritetsregering förhandlar med Miljöpartiet respektive en rödgrön minoritetsregering med C och/eller FP. Ser man dock till vilka frågor respektive block vill driva i valrörelsen är långa, långa förhandlingar att vänta. Men av de fem alternativen lär detta ändå vara det mest troliga. Vilket som kommer därefter är svårt att säga. Eftersom nyval är uteslutet, en blocköverskridande majoritetsregering i nuläget likaså, och en på förhand blocköverskridande överenskommelse om nerlagda röster förefaller mycket osannolik, bör man dock inte bli förvånad om en eventuell minoritetskoalition efter valet börjar förhandla med Sverigedemokraterna. Landet måste styras.

Det finns goda skäl att hoppas på en borgerlig eller rödgrön majoritetsregering valet 2010.

Simon Hedlin Larsson

Så vinner Alliansen tillbaka förtroendet

Idag skriver jag på Newsmill på temat “Alliansens opinionskris” om hur jag anser att den borgerliga alliansregeringen bör agera för att hämta upp sitt underläge inför valet nästa år. Jag klipper in den relativt långa texten, med vissa redigeringar, här:

Enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning (PSU) leder det rödgröna blocket med 7,5 procentenheter över den borgerliga alliansen. I Sifos senaste mätning som presenterades i söndags var gapet ännu större, hela 11,4 procentenheter.

Vad är det som har orsakat detta avstånd mellan blocken? Finns det någon chans för den borgerliga regeringen att knappa in på de rödgrönas ledning i tid till valet? Och hur ska man i sådana fall gå tillväga?

För att besvara de två senare frågorna är det lämpligt att först se över vad som har lett till att de rödgröna har dragit ifrån. I mina ögon kan man isolera ett flertal faktorer som har varit mer avgörande än andra för respektive borgerligt partis minskade väljarstöd:

  • Moderaterna. Lider av att ha en partiordförande som inte tycker om att synas. Fredrik Reinfeldt må vara en lyssnare, men att lyssna är inte detsamma som att leda. I tre år har svenska folket klagat på förhastade beslut och för snabbt igenomklubbade lagförslag. I vissa fall har detta stämt, och då ofta berott på att finansdepartementet tagit liten hänsyn till remissinstanser och annan kritik. I andra fall har det rört sig om väl förberedda propositioner som utretts ordentligt, men som inte har kommunicerats till svenska folket som istället har sett reformerna som fallande bomber. I båda fallen är naturligtvis statsministern ytterst ansvarig.

 

  • Centerpartiet. Har försökt framstå som det företagarvänliga partiet, men har mest förknippats med att vara partiet som ansetts vara för liberalt för landsbor, men samtidigt för konservativt för liberaler. Energiuppgörelsen och integritetsfrågorna tros ha kostat partiet många väljare – framförallt till MP – som nog kan sägas vara regeringens tydligast splittrade parti. Att Maud Olofsson och Anders Borg inte lyckats enas om en gemensam linje för både arbete och företag är uppenbart, och flera som har röstat på Centerpartiet känner sig svikna i småföretagarpolitiken. Utöver detta får även partiet bära största skulden för mediedrevet kring Vattenfall och Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24).

 

  • Folkpartiet. Är förmodligen det borgerliga parti som har störst potential att göra ett kanonval nästa år, men samtidigt också löper stor risk att förlora många väljare . Detta beror på att man ligger i mitten av den politiska skalan och kan både vinna och förlora väljare till M och S. Fenomenet märks dels i senaste PSU, men även i valet 2002 då Folkpartiet fick 13,3 % av rösterna och var närmare att bli Sveriges näst största parti än på mycket länge. Förutom M och S konkurrerar Folkpartiet även om samma väljare med Miljöpartiet, Piratpartiet och Sverigedemokraterna, i framförallt miljöfrågor, integritetsfrågor respektive integrationsfrågor. Att vissa opinionsundersökningar pekar på väljarförluster sedan riksdagsvalet 2006 torde bero delvis på FRA-lagen och IPRED som fått integritetsvänner att byta sympatier, samt att man varit otydlig med integrationspolitiken som nu främst utmärks av att partistyrelsen inte fick med sig ombuden på årets landsmöte i frågan om att införa en obligatorisk medborgarskapskurs.

 

  • Kristdemokraterna. Har haft stora svårigheter att omsätta värdekonservatismen i praktisk politik som inte gått på kollisionskurs med övriga allianspartier. Man har tvingats vika sig i många frågor, varav flera var valfrågor 2006: bensinskatten, vigsel av homosexuella, och föräldraförsäkringen är några exempel. Förutom ett par försäljningar av statligt ägda bolag förknippas Kristdemokraterna mest med en avreglering av apoteksmonopolet som inte fått det positiva genomslag i media man hoppats på. “Alla vägar bär till Rom,” skrev Geoffrey Chaucer. Men enligt flera opinionsundersökningar ser det i Kristdemokraternas fall ut att snarare handla om att “alla vägar bär ut ur riksdagen”. Om Miljöpartiet av många väljare uppfattas som moderna och rätt i tiden, är Kristdemokraterna tveklöst det riksdagsparti som framstår som omodernt och mossigt. Att försöka reparera situationen genom att lansera “verklighetens folk” var en god tanke, men när Göran Hägglund i debatter knappt kunde ge fler konkreta exempel på den förtryckande kultureliten än studenten Anna Odell upplevdes utspelet mest som tom retorik och populism. Att använda samma begrepp som Ny demokrati drev i sin kampanj inför valet 1991 var förmodligen heller inte särskilt klokt.

Om dessa är problemen – vilka är då lösningarna?

Innan jag går vidare in på hur jag anser att alliansen bör agera för att återvinna majoritetens förtroende bör en parantes göras. Det kan nämligen vara värt att påpeka att en del av de rödgrönas stora försprång i opinionsundersökningar handlar om att personer som normalt sett ligger på soffan den tredje söndagen i september vart fjärde år nu uppger att de skulle rösta på S, MP eller V om det vore val idag.

Hur det ser ut den 19 september 2010 är däremot omöjligt att veta. Enligt PSU som publicerades i november, exempelvis, har Miljöpartiet mellan maj och november gjort nettovinster på hela 1,2 procentenheter från gruppen “vet ej”. Ser man till nettoflöden mellan blocken är de inte lika stora som man kan tro av det 7,5 procentenheter stora gapet. Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate, bekräftar denna bild när han kommenterar DN/Synovates decembermätning och pekar på att många som röstade borgerligt förra valet för tillfället inte uppger att de tycker att något parti är bäst. Om nio månader kan det dock mycket väl vara ett borgerligt parti.

Hur man än vänder och vrider på saken kvarstår dock det faktum att den borgerliga alliansregeringen har det tufft. Mycket beror, enligt min uppfattning, på osedvanligt dålig kommunikation med väljarna. FRA-lagen och sjukförsäkringen, exempelvis, hade förmodligen väckt avsevärt mindre uppståndelse om Reinfeldt hade valt att ta debatten själv istället för att skicka ut Sten Tolgfors respektive Cristina Husmark Pehrsson. Statsministern är ansvarig för att inte ha hållit tillräckligt hårt i tyglarna.

Ett stort ansvar vilar också på Anders Borg som till exempel har drivit fram ändringarna i a-kassan och det fjärde jobbskatteavdraget – frågor som förmodligen kommer bli heta i valet, och där regeringen framstår som förhastad och kanske till och med något förvirrad. Tar man exempelvis det fjärde jobbskatteavdraget har man från Rosenbad inte riktigt lyckats förklara för svenska folket varför det var nödvändigt att låna pengar till skattesänkningar, som dessutom ger pensionärer en relativ nackdel och kan framställas från rödgrönt håll som att regeringen vill höja skatten för pensionärer. I höstens budgetdebatt i riksdagen kändes det faktiskt inte som att Roger Tiefensee (c), Carl B Hamilton (fp) och Stefan Attefall (kd) ens själva trodde fullt ut på det senaste jobbskatteavdraget. Den enda som var säker på sin sak var som vanligt Anders Borg.

Är valet 2010 redan förlorat? Det tror jag inte. Men det behövs ordentliga krafttag och inga halvmesyrer om man ska lyckas bli omvalda när det bara nio månader kvar till valet. Detta anser jag att de borgerliga partierna bör prioritera och satsa på härnäst:

  • Moderaterna. Det mest effektiva sättet för Fredrik Reinfeldt att framstå mer som en ledare är hålla finansministern i styr och synas mer själv. Ett statsråd som har kört sitt eget race och ofta lagt sig i vad andra departement gör har inte bara skadat Moderaterna, utan även de andra regeringspartierna som utåt varit tvungna att försvara en politik som de internt har motsatt sig men tvingat vika sig för. Att statsministern syns mer och tar fler debatter blir viktigare ju närmare valrörelsen vi kommer; när oppositionen skickar Mona Sahlin finns det ingen anledning för regeringen att låta Sten Tolgfors eller Cristina Husmark Pehrsson synas i tv-rutan. Samtidigt måste man bredda politiken och inte bara satsa på arbetslinjen, vars effektivitet nu i långkonjunkturen dessutom ifrågasätts. Även om arbetslösheten är och förblir en viktig fråga är många väljare trötta på det ständiga tjatet om “arbetslinjen” och “utanförskapet”. Nya vinklar och termer behövs inför nästa års val – varför inte en rejäl satsning på de arbetslösa som går ut på att underlätta för småföretagen att anställa och expandera? En ny jobbpolitik bör utgå från företagens vilja att anställa och inte från människors vilja att arbeta.

 

  • Centerpartiet. Är ett splittrat parti som behöver enas. En finansminister som hålls borta från näringsdepartementet skulle naturligtvis göra vice statsminister Olofssons vardag enklare, och innebära möjligheter att satsa mer på småföretagarna och landsortsväljarna . Men Centerpartiet är också, liksom Folkpartiet, i stort behov av att skapa en ny och attraktiv miljöpolitik som stoppar väljarflödena till Miljöpartiet. Dessutom måste man fundera på hur man ska kunna ena landsbygd och stad, och mer klassiska centerpartister och unga liberaler. Som det ser ut nu verkar det bästa kortet vara att driva en politik för att minska arbetslösheten genom att satsa på företagen, vilket man mycket väl skulle kunna göra tillsammans med Moderaterna. Man får dock vara försiktig så att man inte trampar Folkpartiet på tårna i dessa frågor, speciellt de som rör skattesänkningar; det finns annars en risk att det enbart slutar med en klassisk väljarrockad inom det borgerliga blocket.

 

  • Folkpartiet. Måste hitta tillbaka till sina rötter. Historiskt sett har Folkpartiet lockat miljövänner, integritetsbeskyddare och personer som har velat föra en rationell integrationspolitik. Idag har man emellertid reducerats till att framhålla en mycket smalare profil som på flera sätt framstår som de nya gamla Moderaterna, med extra tyngd på utbildningspolitiken. Att vilja skapa en mer flexibel arbetsmarknad för att minska skillnaderna mellan de arbetande och de arbetslösa – och framförallt för att öka möjligheterna för de senare att få ett jobb – är tveklöst något som Sverige behöver. Men man bör inte tappa gamla profilfrågor; oftast slutar det nämligen med att man också tappar väljare. Folkpartiet måste bredda sin miljö- och klimatpolitik till att inte bara handla om kärnkraft, utan också om biologisk mångfald, stöd till ekoturism i tropiska länder, satsningar på fattiga kvinnors utbildning för att minska födelsetalen, och så vidare. Dessa är även exempel på frågor som Centerpartiet skulle må bra av att driva. Folkpartiet behöver också lyssna mer till sina unga väljare för att hitta moderna politiska lösningar på tekniska fenomen såsom fildelning och datatrafik. Man behöver hitta metoder som gör att upphovsrättsinnehavarna får betalt för att sälja sina produkter på ett tillgängligt och effektivt sätt, samtidigt som den personliga integriteten skyddas från övergrepp och godtycklig övervakning. Spotify och Voddler är steg i rätt riktning, och att skjuta till statliga medel för att öka investeringsgraden i liknande lösningar ter sig inte som en omöjlig åtgärd. Gällande integrationsfrågorna måste man lämna förhastade populistiska förslag som obligatoriska medborgarskapskurser och gå efter vad som faktiskt fungerar i praktiken. Ser man till andra länder med lyckad integration brukar gemensamma nämnare vara piskor i form av lag- och regeltest, samt morötter i form av tillgång till arbete och utbildning.

 

  • Kristdemokraterna. Är det regeringsparti som är i störst behov av en moderniseringsprocess. Konceptet kärnfamiljen bestående av en man och en kvinna håller på att gå mot sitt bäst före-datum – åtminstone i den politiska världen där HBT-rättigheter, liksom stöd till andra minoriteter, står högt upp på agendan. Det är dock inte värdekonservatismens hyllande av familjen i sig som är problemet. Kristdemokraternas främsta brist ligger i att man inte har kunnat anpassa sig till nutiden. Istället för att vara skeptiska till homosexuellas rätt att gifta sig, förändringar av föräldraförsäkringen och höjda bensinskatter borde man ha ägnat tid och resurser för att finna utrymme för klassiska värderingar i moderna frågor. Det är ingen omöjlighet att gå från ett förbuds- till ett frihetsparti. Personligen tycker jag man kom relativt nära en lösning med “verklighetens folk” där man faktiskt pekar på det faktum att många svenskar inte bryr sig särskilt mycket om flertalet frågor som hanteras i riksdagens plenisal. De flesta bryr sig förmodligen mest om enstaka frågor som arbetslösheten, sjukvården, infrastrukturen och annat som är närvarande i ens vardag. Kristdemokraterna bör fortsätta satsa på verklighetens folk, men det måste handla om mer praktisk politik och mindre populistisk retorik. Att bygga ut kollektivtrafiken är ett exempel på en fråga man skulle kunna profilera sig i. Då ger man människor fler alternativ till att förflytta sig; det blir en direkt insats för låginkomsttagare, men också en åtgärd för miljön – ett område som partiet historiskt varit svagt inom. Att hjälpa till för att öka konkurrensen inom äldrevården är ett annat förslag. Många äldre människor får idag lida av problem som kommer av att företag har lokala monopol, med bristande kvalitet och höga priser som resultat. Att i största allmänhet främja privata initiativ och konkurrens går väl i linje med Kristdemokraternas värderingar eftersom detta normalt sett leder till ökad tillgång och pressade priser – något som är av största betydelse för svenska hushåll. Att satsa på integritetsfrågor är inte heller en omöjlighet; verklighetens folk tror jag definitivt vill ha sina privatliv i fred. Att försöka hitta nya vinklar och frågor tror jag är Kristdemokraternas främsta framgångsrecept i dagsläget. Man har under de senaste åren hamnat i situationer där i praktiken sex av sju riksdagspartier har velat driva en fråga, men Kristdemokraterna har satt sig på tvären. Engagemang, tid och resurser är begränsade storheter och det gäller att välja sina strider, vilket i Kristdemokraternas fall bör handla om nya strider. Om man försöker profilera sig mer i miljö- och integritetsfrågor, som intresserar de yngre generationerna, är det dock viktigt att man gör ungdomar så delaktiga som möjligt. Inget annat parti skulle må så bra som Kristdemokraterna – som ofta ses som ett parti för äldre, och som också är hyfsat mansdominerat – av att lyfta fram unga kvinnor i valrörelsen och på ledande positioner inom partiet. Vill man sedan exempelvis vända sig mot könskvotering och stödja ägarmakt och företagens självbestämmanderätt kommer man ha mycket större legitimitet i denna typ av frågor genom att man själv har en bredd i de egna leden.

Om nio månader är det val. Att den borgerliga regeringen i dagsläget tvingas slå ur underläge är det få som invänder emot. Fredrik Reinfeldt säger själv att om ingenting förändras kommer Mona Sahlin att bli statsminister i september. Han menar dock att när EU-ordförandeskapet är slut kommer han kunna återuppta sina Sverigeresor för att påbörja upphämtningen i opinionen. Jag tror emellertid att det kommer krävas mer än så.

 Simon Hedlin Larsson

Blocköverskridande samarbete möjligt?

Här om dagen ville Ingvar Carlsson riva upp blockgränsen. Idag framförde Mona Sahlin även den idén, dock möttes detta med ett svalt mottagande (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6). Eftersom Sverigedemokraterna tycks växa och växa är det naturligt att frågan dyker upp. Men är det möjligt?

Folkpartiet och Centerpartiet är de partier som Mona Sahlin främst skulle kunna tänka sig samarbeta med. Centerpartiet har man ju samarbetat med för bara ett decennium sedan, och Folkpartiet var tänkbara samarbetspartners senast inför valet 2002. Men ser man till den politik som förs så är det nog, lite ironiskt, Moderaterna som Socialdemokraterna har störst möjlighet att bilda någon slags regering med.

Även om FP och C normalt sett räknas som mittenpartier går båda till val på kraftiga skattesänkningar. Folkpartiet tog ju beslut på sitt landsmöte alldeles nyligen om att avskaffa värnskatten. Man vill sänka arbetsgivaravgifter och luckra upp anställningsskyddet. Överger man detta för att tåga över blockgränsen lär varken FP eller C ha speciellt många väljare kvar.

Det är som jag har tagit upp i tidigare inlägg den ekonomiska politiken som avgör om partier kan samarbeta eller inte. Som parti vill du nämligen antingen öka de statliga utgifterna eller minska dem. Vänster eller höger. Och däremellan går gränsen.

Således handlar ett blocköverskridande samarbete om att något parti måste överge sin grundpelare (sänkta eller höjda skatter) som man faktiskt bygger den största delen av sin politik på. Att Centerpartiet eller Folkpartiet skulle göra det har jag mycket svårt att se. Som sagt är det på pappret möjligt för S och M att samarbeta där man i teorin skulle kunna nå en lösning om en +-0-politik, det vill säga att alla förändringar som görs inom skattepolitiken kompenseras så att det totala skattetrycket blir oförändrat.

Att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle samarbeta med varandra är dock i praktiken inte särskilt realistiskt. Och det vore nog inte så bra för Sverige heller. Se exempelvis den förra regeringen i Tyskland då man samarbetade för över blockgränserna. Inte blev det så mycket annat än lite socialpolitik. Det är nämligen svårt att skapa konkret politik när två partier som i vanliga fall driver motsatt ekonomisk politik samarbetar med varandra.

Som det ser ut för tillfället kommer det väl bli en minoritetsregering á 1991 om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och råkar bli tungan på vågen. Och det parti som skulle ha lättast att byta block är faktiskt Miljöpartiet, som under åren har sicksackat fram mellan blocken. Efter 2002 års val var man som bekant mycket nära en uppgörelse, som dock Centerpartiet drog sig ur. Läget skulle väl bli annorlunda denna gång, kanske inte minst beroende på att många tidigare centerpartister nu återfinns i Miljöpartiet.

Dessutom grundar sig MP:s skattehöjningspolitik mestadels i miljöskatter, och nog skulle det gå att kombinera det liberala kravet på att ta bort värnskatten och sänka arbetsgivaravgifterna med höjd bensinskatt och höjd koldioxidskatt. För övrigt är det lättare att gå från en skattehöjarpolitik till att vilja minska de statliga utgifterna än tvärtom. Detta beror helt enkelt på att medan skattesänkningar grundar sig i att hushållen ska få mer pengar till eget förfogande, så handlar skattehöjningar generellt sett om en bättre välfärd. Och då kan man argumentera för att de förbättringar av välfärden som man vill finansiera med högre skatter istället kan åstadkommas genom god förvaltning och minskat resursslöseri.

Simon Hedlin Larsson

Vilken blir Centerpartiets valfråga?

Igår lyckades Centerpartiet med en dubbel genom att bli publicerade på både SvD Brännpunkt och DN Debatt. Budskapet var tydligt: det är sänkta skatter och lägre ingångslöner som gäller. Och det finns en del som tyder på att det är dessa frågor man kommer driva hårt för att tvätta bort bilden av ett politiskt förvirrat parti (se exempelvis här).

Det är dock två viktiga frågor att ställa. 1) Kan Centerpartiet försäkra sig om att Moderaterna kommer tillåta att man gör arbetsrätten mer flexibel? 2) Hur skiljer man sig från Folkpartiet som också har sänkta skatter och arbetsmarknadspolitiska reformer högt upp på agendan?

Dessutom kan man fråga sig hur klokt det är att driva arbetslinjen i en borgerlig allians där åtminstone tre av de fyra partierna vill profilera sig tydligt för ökad sysselsättning och, enligt förra valets slogan, minskat utanförskap. Vilken vision har och vilken politik för Centerpartiet som gör att en osäker väljare ska lägga sin röst på Maud Olofsson och inte Jan Björklund eller Fredrik Reinfeldt?

Att nå kompromisser för att hålla ihop en koalitionsregering ska inte underskattas. Men med två partier som enligt opinionsundersökningar ligger nära fyraprocentsspärren är det också viktigt att de finner tydliga profilfrågor och naturliga målgrupper. Att vara helt ense om politiska frågor parterna emellan saknar betydelse om man sitter i opposition.

Det är helt klart trångt strax till höger om blockgränsen. De borgerliga partiledarna trampar varandra på fötterna. Och på deras huvuden står Anders Borg…

Simon Hedlin Larsson

Riskerar Centerpartiet gå av på mitten?

Den kanske hetaste nyheten för tillfället är problemet med att hitta någon som vill äga Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19). Själv är jag inte jätteintresserad av denna fråga, utan noterar mest hur ständiga motsägelser dyker upp i debatten. Vattenfall borde staten sälja. Saab Automobile borde staten äga, i alla fall enligt Mona Sahlin.

Att Vattenfall har gått som tåget de senaste åren och vill rena kolkraftverk i Tyskland och bygga klimatvänlig kärnkraft i Storbritannien – det är dåligt. Däremot verkar somliga tycka att det är helt naturligt att staten går in och räddar ett biltillverkningsföretag som ingen annan vill ha.

Personligen har jag alltid haft svårt för att se varför en liten politisk elit skulle sköta ett företag bättre än de som engagerar sig fullhjärtat och tar personliga risker för att driva en verksamhet. Sälj Vattenfall och köp inte Saab är min linje. Ganska enkelt och inte speciellt märkvärdigt.

Vad som däremot är intressant i sammanhanget är att försöka se hur det egentligen står till med Centerpartiet, som varit ytterst ansvariga för hanteringen av Vattenfall såväl som Saab. Hur mår centerpartisterna?

Jag vill inte överdriva situationen, men jag tror knappast det är kontroversiellt att påstå att centern har problem (se 1, 2, 3, 4, 5). Man har tappat liberaler till Piratpartiet, och förmodligen har även en del gått till Folkpartiet. Och sedan kärnkraftsuppgörelsen i våras har den lugna strömmen av centerpartister som vandrat över blockgränsen till i synnerhet Miljöpartiet mer eller mindre utvecklats till en strid ström. Får man tro en del opinionsundersökningar har Centerpartiet tappat nästan halva väljarstödet sedan detta förra riksdagsvalet.

Dagens problem för Centerpartiet ser ut att bero mycket på att man är just ett mittenparti. De två största kärnkraftsmotståndarna – Vänsterpartiet och Miljöpartiet – finns på den andra sidan av blockgränsen, samtidigt som man sitter i regering tillsammans med kanske de största kärnenergivännerna i Sverige, Folkpartiet. Detta klyver partiet – som fortfarande har synliga ärr sedan folkomröstningen 1980 – mitt itu. Samma sak gäller FRA-debatten då unga liberala företrädare som Fredrick Federley och Annie Johansson stod på oppositionens sida om att inte signalspana i kabel, medan partitoppar och tunga moderater piskade på för att hålla ihop den borgerliga alliansen.

Centerpartiet har dessutom kanske fler väljare som känner sig svikna än något annat av de andra borgerliga allianspartierna. Man gick till val på att förbättra situationen för småföretagarna. Och visst har är de fyra jobbskatteavdragen varit välkomna åtgärder för att ge enskilda näringsidkare mer pengar kvar i plånboken. Men 3:12-reglerna orsakar fortfarande krångligheter. Den övergripande byråkratin som plågar expanderande småföretag är värre än i många andra länder. Och den svenska arbetsmarknaden fortsätter vara bland de mest stela i hela världen.

I Sverige är det inte särskilt jobbigt att starta företag, men att vara småföretagare och anställa – det är jobbigt och svårt – och det har inte blivit mycket särskilt mycket bättre sedan de borgerliga partierna vann valet för tre år sedan.

På sitt sätt liknar faktiskt Centerpartiets problem det som Kristdemokraterna lider av. Man har svårt att profilera sig utåt i en moderatdominerad regering. Partiet står inför ett liknande val som det Göran Persson hade när han tillträdde som statsminister 1996: “Vad ska jag välja för fråga som är min /…/ och som inte går på kollisionskurs med fackministrar?” Skillnaden nu för centern är att hitta en fråga som inte går på kollisionskurs med den borgerliga alliansen.

Förmodligen kommer inga avgångar eller så kallade re-shuffles ske förrän efter valet. Det vore nämligen detsamma som att erkänna att man har inte har skött sig om man bytte partisekreterare eller liknande. Dock sjunker förtroendet för Centerpartiets ledarskap kraftigt till följd av att man framstått som lama och passiva vad gäller Vattenfall och Saab. Dålig kommunikation utåt har också varit en starkt bidragande faktor; människor har inte känt att de förstått hur man egentligen har hanterat dessa frågor från regeringens sida. Det man hört har mest varit bortförklaringar och skuldbeläggning av han, hon, den och det.

Ska Centerpartiet göra ett bra val nästa år bör man ena partiet kring en gemensam fråga snarast. Det får gärna vara någonting man är emot; gemensamma hot enar som få andra ting. Man behöver hur som helst ta patent på frågan och driva den stenhårt utåt. Och det är viktigt att det är en fråga där man faktiskt kan lova väljarna resultat om man får förnyat förtroende.

Simon Hedlin Larsson

Vad gör en bra lärare?

Håkan Edman, grundskolechef i Stockholms stad, säger till Dagens Nyheter att “läraren är den enskilt viktigaste faktorn för elevernas resultat, långt viktigare än lokaler, läromedel och skolans ekonomiska resurser”.

Ja, det är ju knappast en revolutionerande upptäckt att läraren spelar en avgörande roll för undervisningen. Fast det verkar ibland som om man underskattar vikten av bra lärare, och framförallt vad som egentligen kännetecknar en sådan.

För medan Metta Fjelkner vill ha högre lärartäthet och Folkpartiet vill ha tester och lärarlegitimation – vad är det egentligen som spelar roll för eleverna och för undervisningen?

Min bästa mattelärare, för att ta ett exempel, var inte utbildad lärare, utan bara ett geni som hade byggt en fungerande stjärnkikare vid tolv års ålder, var med i Mensa och lärde sig spela låtar på gitarr genom att lyssna på dem en gång. Som pedagog hade han den där speciella förmågan att inspirera elever till att studera och bli intresserade av ämnet han undervisade – vilket jag anser är en lärares kanske viktigaste uppgift.

När jag tänker efter har förresten ingen av mina bästa lärare varit utbildade lärare, utan istället haft andra kompetenser och erfarenheter. Det som kännetecknat dem är att de har alla varit riktigt intresserade av det ämne som de har undervisat i, vilket de också har lyckats förmedla väl till eleverna.

Därför tror jag ganska lite på att skapa tester för lärare, hitta på legitimationer och på andra sätt göra läraryrket ännu mindre attraktivt – vilket dessutom stänger ute de som inte har gått lärarutbildningen. Samma sak gäller lärarfackens krav på ökad lärarkvantitet – själv är jag mer inställd på ökad lärarkvalitet. Och jag ger inte heller mycket för föräldrars krav på renoverade klassrum, eller elevernas önskan om nya datorer.

Istället vill jag satsa tid och resurser på att lärarna ska känna sig mer uppskattade och på att fler ska vilja bli lärare. Det sker genom större skolklasser, minskat slöseri av skolornas resurser på lokaler, material och annat trams, mer makt åt rektorerna, en mer flexibel arbetsmarknad så att inkompetenta lärare som inte gör sitt jobb blir sparkade, och slutligen en rejäl höjning av lärarlönerna.

Simon Hedlin Larsson

Rekommenderar för övrigt OECD:s Education at a Glance 2009 samt Skolverkets Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?

Obligatorisk medborgarskapskurs orsakar illamående

Partistyrelsen fick alltså vika sig på Folkpartiets landsmöte i frågan om obligatorisk medborgarskapskurs (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10). Tur det.

Som jag skrev igår är denna idé om en obligatorisk medborgarskapskurs ett grovt feltänk som jag personligen tror grundar sig delvis i att partistyrelsen består av proffspolitiker som tror att alla led – från regeringen till myndighet till institution till individ – fungerar perfekt. Så fungerar givetvis inte verkligheten.

Även om jag inte tror att så skulle bli fallet, låt oss säga att de politiska riktlinjerna vore optimala. Kommer berörda myndigheterna lyda dessa? Förhoppningsvis till viss grad. Men vad händer med institutionerna som ska lära människor att bli svenska? Hur vet man att cheferna för dessa insitutioner inte påverkar arbetet efter egna åsikter och värderingar? Och hur är det med lärarna, som åtminstone i den vanliga skolan har stor makt att utforma sin undervisning. Vem vet egentligen vad som lärs ut i dessa klassrum om hur man beter sig svenskt och icke-svenskt (det vill säga icke-önskvärt)?

På svenska grundskolor, gymnasier, högskolor och universitet lär sig elever att vara källkritiska och ifrågasätta strukturer, normer och värderingar. På en obligatorisk medborgarskapskurs ska man istället lära sig hur man ska bete sig, hur man ska tänka och hur man ska tycka. Kom då också ihåg att för många nyanlända blir denna utbildning den viktigaste kontakten med det svenska samhället. Politiker, myndigheter, institutionschefer och i synnerhet lärare får en oerhört stor makt över dessa människors liv – en makt som är skrämmande och som jag ställer mig prompt emot.

Denna obligatoriska medborgarskapskurs är inte bara ett dumt förslag, det kan i somliga fall vara rent av farligt då immigranter prackas på massa åsikter som bestämts av toppolitiker och som samhället i stort kanske inte alls håller med om.

För att få körkort i Sverige krävs det att man gör ett teori- och ett körprov, men det är ingen som tvingar en att gå i körskolan, och staten har heller inget monopol på körskolor där politiker har bestämt riktlinjerna för verksamheten.

Men om Folkpartiets partistyrelse får bestämma ska det inte krävas något prov för att bli svensk medborgare, däremot ska alla tvingas till att gå en statligt styrd kurs för att kunna ansöka om medborgarskap. Detta är så fel som det bara kan bli.

Vad svensk integrationspolitik behöver är ett obligatoriskt medborgarskapstest som prövar individens kunskaper om svenska lagar och regler – inget annat. Hur personen i fråga tillgodogör sig dessa kunskaper ska vi som är politiker strunta fullkomligt i. Det är testet och inte kursen som ska vara obligatoriskt – precis som i USA och i Storbritannien.

Om immigranter sedan erbjuds en kurs i lagar och regler för att underlätta inlärningen är det givetvis bra, men den måste vara frivillig och den ska heller inte ha något att göra med regeringens vedervärdiga, nyligen tillsatta utredning om att undersöka typiskt svenska normer och värderingar.

Stor tack därför till alla de som såg till att landsmötet röstade ned partistyrelsen! Och låt oss hoppas att detta förslag inte dyker upp igen.

Simon Hedlin Larsson

Att våga tro på kärnkraften

Folkpartiet har nu ställt sig positiva till mer kärnkraft (se: 1, 2, 3). Som miljövän tycker jag att detta är ett mycket positivt besked. Oavsett hur man ställer sig till klimatfrågan står världen nämligen inför en energikris, som måste lösas av teknik och utveckling.

Rent matematiskt kommer traditionell vattenkraft och vindkraft med största sannolikhet inte att räcka till, särskilt inte om man vill bevara en del av den orörda naturen. I mina ögon är det kärnkraft och solkraft som är framtidens hopp för att tillgodose en växande befolkning med elektricitet och samtidigt ta hänsyn till djur och natur. Vågkraft är också en intressant teknik som teoretiskt skulle kunna ha en hyfsat hög potential.

Men om man ska försöka vara realistisk är det främst atom- och solenergi som gäller, menar jag. Den senare behöver dock mycket mer forskning och behöver bli långt mer effektiv än vad som är fallet idag. Min förhoppning är dock att de solenergivillor som idag utvecklas i Storbritannien – som värms upp helt på solenergi – i framtiden kommer att kunna bli vardag och verklighet för världens medelklass.

Samtidigt är det dags att tvätta bort miljöskadestämpeln från kärnkraften, som har tagit jättekliv sedan 1980-talet och fortfarande utvecklas i mycket snabb takt. Bland de mest intressanta tycker jag är de prototyper som drivs på fusion av väteisotoper från tunga vattenslag. Detta är också bland de mest effektiva sätt att omvandla energi på; ett badkar med tungt vatten som används för fusion uppskattas täcka en medelbritts energibehov under hela sju år.

För övrigt är denna slags fusion ungefär samma princip som får solen att brinna. Så man skulle faktiskt man kunna säga att framtiden är solenergi – på ett eller annat sätt.

Simon Hedlin Larsson

Debatten med Sverigedemokraterna

Jan Björklund har meddelat att Folkpartiet tänker ta debatten med Sverigedemokraterna (1, 2, 3, 4, 5). Så länge det sker på sakligt vis är detta ett positivt besked. Jag hoppas därför att tid och fokus inte läggs på anklagelser om främlingsfientlighet och rasistiska rötter, utan istället kommer att ägnas åt arbetsmarknadspolitik, energi, integration, äldreomsorg och skatter.

Det är också viktigt att tänka på när invandringen och integrationen dyker upp – för det kommer de garanterat att göra – att det främst handlar om hur man ska optimera resultaten från invandringen, och hur vi ska gå tillväga för att göra detta. Utlandsfödda som bosätter sig i Sverige ska lära sig språk och lagar – och det är samma princip även för infödingar i det här landet.

Däremot är det populistiskt trams att tjata om svenska värderingar och normer. Detta blir dessutom extra farligt om det kombineras ihop med Folkpartiets partistyrelses förslag om en obligatorisk medborgarskapskurs för alla som vill söka svenskt medborgarskap. Resultatet blir i sådana fall att politiker sitter och hittar på värderingar på godtyckligt vis som ska läras ut till alla immigranter. När detta sker i diktaturer brukar det kallas politisk propaganda, och jag hoppas verkligen det inte blir en verklighet i Sverige.

Ett sådant resonemang skulle för övrigt innebär att det också finns osvenska beteenden, och tycker ni ärligt att vi svenskar är så speciella? Menar ni på fullt allvar att det i världen finns 200 specifika samlingar av beteenden som är möjliga att skilja åt och dessutom inte bör beblandas? Komigen.

Nej, fokus ska vara på språk, lagar och regler. I Sverige ska man tala svenska, och man måste följa de lagar och regler som finns. Men ingen ska behöva tvingas till att lära sig att svära med könsord, använda gud och satan i vardagliga konversationer, eller att man ska stå upp i bussen hellre än att sätta sig bredvid någon man inte känner.

Hoppas majoriteten av Folkpartiet tycker så också.

Simon Hedlin Larsson

Vad företagare egentligen vill ha

Folkpartiets landsmöte är i full gång och det blev en timlång debatt om lagen om anställningsskydd (LAS) och specifikt dess turordningsregler. Slutet blev lyckligt för partistyrelsen vars linje segrade i samtliga motioner som berörde LAS (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6).

Detta resulterade i att Folkpartiet nu är för mindre förändringar av LAS, men att de tappra partister som gick upp i talarstolen och förespråkade mer radikala förändringar får gå på lunch och bita i det sura äpplet. Efter flera timmar av debatt kan denna fråga låta lite märklig, men spelar turordningsreglerna egentligen någon större roll?

Personligen tycker jag inte det. Visst, frågar man företag som har 11-30 anställda har de säkert inget emot att få tillåtelse att göra undantag från LAS. Men är det småföretagens viktigaste stridsfråga? Det har jag svårt att tro. I politiska sammanhang, där allt egentligen är kompromisser, är det viktigare än någon annanstans att välja sina strider. För oss som förespråkar en mer flexibel arbetsmarknad där färre vantrivs på sina jobb, fler vågar förverkliga sina drömmar och där företag i större utsträckning vågar anställa var detta inte en sådan strid.

Svenska företag vill ha en allmän förbättring av arbetsmarknadspolitiken där antalet lagar och regler minskar drastistisk och där byråkratiskt pappersarbete kan ersättas av innovativt företagande. I och med att LAS har blivit en så pass principiellt viktigt fråga för de som värnar om den svenska modellen är detta därför en onödig fråga att lägga för mycket tid på.

I mina ögon är det mycket bättre att försöka driva frågor som rör exempelvis 3:12-reglerna, dubbelbeskattningen av aktier och det krångliga regelverk som utsätter framförallt gasellföretagen som med 5-7 anställda vill växa, men stöter på juridisk patrull och tvingas förpassas till lagar som skapades för och är anpassade till statliga storföretag. I dessa frågor är det mycket lättare att få opinionen med sig, och för företagen gör det förmodligen till och med större nytta än justeringar av turordningsreglerna.

Simon Hedlin Larsson