Tag Archives: girighet

Dags att frysa lönerna?

Vinst är ett märkligt fenomen. Och debatten kring vinst är ännu märkligare. När företag vill gå med vinst brukar det generellt sett utmålas som dåligt. Det är girigt, och man gör vad som helst för att tjäna pengar. Tonläget blir särskilt högt om verksamheten gäller något som förknippas med välfärden; vård, skola, omsorg. Satans avkommor anses dock direktörer och höginkomsttagare vara. De blir nämligen rika på att göra andra fattigare.

Frågan är dock varför det är så farligt om en person som ensam driver en förskola vill tjäna lite pengar på det som denne har investerat i verksamheten, medan det är helt naturligt (och högst omoraliskt om det inte verkställs) att en lärare ständigt vill ha högre lön. När den som äger en verksamhet vill ta ut lite pengar går det ut över verksamhetens kvalitet. Men när den anställda personalen kräver högre lön, då är det närmast en förutsättning för att kvaliteten ska bibehållas eller förbättras. Varför fungerar ekonomiska incitament bara för anställda, och inte för ägare?

Hur som helst befinner vi oss nu mitt i en avtalsrörelse. Det som många glömmer bort, framförallt på fackligt håll, är att vi på sätt och vis även befinner oss i en deflation. Jämför man årsmedel för konsumentprisindex (KPI) och basår 1980 = 100 finner man att KPI under 2008, enligt SCB:s fastställda tal, var 300,61, medan det år 2009 slutade på 299,66. Man kan också mäta månad för månad mellan perioden maj-november 2008 respektive 2009 och finna att det under 2009 i snitt var mer än en procents lägre prisnivå än 2008. Alla som fick behålla sin lön hade således, något förenklat, råd med en procent mer varor och tjänster för sina pengar. Detta motsvarar således en enprocentig reallöneökning vid konstant prisnivå, något som fackförbunden “glömt” att nämna bland alla krav om högre löner.

Och någon påstod att bankdirektörer var giriga…

Simon Hedlin Larsson

Kvoteringsivrarnas stora dilemman

Mona Sahlin utlovar en lag om könskvotering till privata bolagsstyrelser om de rödgröna vinner valet:

“Nu kommer det. Nu funkar inte hot. Det har inte blivit någon förändring i näringslivet. Det är en demokratifråga, allt fler kvinnor inom näringslivet säger att nu måste det till en kvotering trots att de tidigare varit emot det länge, så ser de att inget händer,” säger hon till Aftonbladet.

Det finner sig passande att citera Schumpeterkrönikan i senaste The Economist:

“That suggests that the best way to increase the number of women on boards is to ensure that more women gain the right experience further down the corporate hierarchy. That may be a slower process than imposing a quota, but it is also likely to be a more meaningful and effective one.”

Dessutom har Sahlin, tillsammans med alla andra kvoteringsivrare och genusgalningar, flera dilemman som de måste ta ställning till och förklara. Två av dem är följande:

1) Kapitalismen sägs oftas vara skoningslös och bara fokusera på vinst. Men om det numera, som det påstås, är bevisat att företag som har fler kvinnor i sina styrelser lyckas bättre, varför litar man inte på den giriga kapitalismens förmåga att inse detta?

2) Varför är det så viktigt vilket kön man är av? Kan inte människor få bli behandlade som enskilda personer istället för objekt med diverse etiketter? Hur ska könsskillnader någonsin kunna utplånas om man lagstiftar om att samhället ska göra skillnad på kvinnor och män?

Simon Hedlin Larsson

Den rika världens ångest

Som tidigare påpekat gällande katastrofen Haiti och för övrigt det mesta som människor engagerar sig i är Facebook-grupper inte ett särskilt bra sätt att uttrycka sitt engagemang på:

“Facebook-gruppen ’2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti’ samlade snabbt på sig över 200 000 medlemmar som trodde att de hjälpte de drabbade. Men då meddelades plötsligt att Svenska Nekrofilföreningen stod bakom – och att gruppens syfte var att flyga hem lik att ha sex med” (en artikel i Svenska Dagbladet).

Att man får upp ett meddelande på Facebook om att 30 vänner eller så har gått med i gruppen var lite förvånande då man i presentationen av gruppen (den är nu borttagen av en administratör) kunde läsa att sponsorerna skulle förbli hemliga tills gruppen har över 200 000 medlemmar. Lite suspekt, kanske? Och varför skulle ens dessa sponsorer behöva 200 000 medlemmar i en Facebook-grupp för att kunna skänka pengarna? Det verkar hur som helst inte ha spelat någon roll för hundratusentals människor gick trots allt med i gruppen. Men varför?

Det verkar orimligt att avfärda två procent av svenska folket som idioter, på samma sätt som det inte heller känns rätt att anklaga de 4-6 procent som röstar på Sverigedemokraterna för att vara rasister. Förmodligen (kan man åtminstone hoppas) var det många som gick med i gruppen och utgick från att de förmodligen blev lurade, men att det samtidigt fanns en liten chans att det hela var på riktigt och då ville de gärna vara med och bidra. Men om nu en så stor del av den rika världen har sådan ångest för hur dåligt andra människor har det, varför visar inte fler sitt stöd för frihandel och minskad protektionism, vilket förmodligen är den enskilt viktigaste åtgärden för en god och hållbar utveckling i de fattiga och mindre utvecklade länderna?

Nej, så långt sträcker sig tydligen inte solidariteten. Att skänka pengar är fint. Men att ge de som har det sämst ställt möjlighet att sälja sina produkter på den rika världens marknad – det är att uppmuntra till girighet och utsugning. Som vanligt framställs kapitalismen och människors sanna rätt till lika villkor som den högsta nivån av egoism och rovmentalitet. Att däremot isolera den fattiga delen av världen och aktivt verka för att hålla kvar människor i svält och misär samtidigt som medelsvensson i sin vardagliga ångest skänker ett par kronor till Röda Korset – det är tydligen både vackert och hedervärt.

Bilden är hämtad här.

Simon Hedlin Larsson