Tag Archives: Iran

Tuffare sanktioner mot Iran är en dålig idé

DN:s ledarsida skriver idag om skärpta sanktioner mot Iran för att förhindra att landet utvecklar kärnvapen:

Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet, men uppfyller inte de åtaganden avtalet innebär och bryter mot IAEA:s regler. Beslutet att återuppta anrikningen av uran är ytterligare en provokation. FN:s säkerhetsråd borde snarast besluta om skärpta åtgärder.

USA:s president Barack Obama har uttryckt sitt stöd för tuffare sanktioner, och vill till och med gå så långt som att förbjuda bensinexport till Iran (landet har brist på raffinaderier). Men varför skulle ytterliggare fattigdom bland och isolering av civilbefolkningen leda till att mullorna i Teheran stoppar utvecklingen av kärn- och/eller massförstörelsevapen? För det är ju det enda som blir resultatet. Mer fattigdom. USA har sanktionerat Iran i över trettio år och regimen fortsätter ändå förtrycka sitt folk.

Visserligen ser regimen svagare ut än på länge, men det är knappast sanktionernas förtjänst. Att den politiska oppositionen är så pass stark som den ändå har visat att den är – i synnerhet under det senaste året – beror på en växande muslimsk medelklass som är förhållandevis upplyst och utbildad. Och denna muslimska medelklass har inte vuxit fram tack vare, utan snarare trots, ekonomiska sanktioner mot Iran. Mer av samma lär knappast öka civilbefolkningens frihet eller minska regimens benägenhet att bli världens tionde kärnvapenmakt. Att fortsätta med breda sanktioner underminerar bara oppositionen och fördröjer den demokratiska utvecklingen i landet.

Dessa människor hjälper vi bara genom färre och inte fler ekonomiska sanktioner. (Bilden är hämtad här.)

Man kan för övrigt lära en del av historien på denna punkt. När den senaste revolutionen ägde rum och Irans sista shah störtades var det mycket på grund av att regimen var så upptagen med militära maktambitioner att den glömde sociala frågor och inrikespolitiken. Den nuvarande regimen agerar likartat, men en stor skillnad är att idag sanktionerar en stor del av världens största ekonomier landet. Irans president Mahmoud Ahmadinejad kan på ett helt annat sätt, till skillnad från shahen, skylla problem på västvärldens isolering av Iran; alla som har hört honom tala vet också att han brukar ta varje tillfälle i akt att göra just det. Att fortsätta containmentpolitiken mot Iran gör det således lättare för regimen att hålla ihop landet och sitta kvar vid makten.

Och underskatta inte den enande kraften av att ha en gemensam fiende – vilket Ahmadinejad framställer västvärlden som – tänk exempelvis Irak-Iran-kriget när Saddam Hussein försökte utnyttja att Iran var splittrat. Men vad hände med Iran när irakiska soldater tågade över gränsen? Just precis.

Så inte nog med att dagens ekonomiska sanktioner håller den iranska civilbefolkningen kvar i fattigdom och hämmar den demokratiska utvecklingen, de riskerar också att underminera oppositionen och spä på nationalismen och hatet mot väst.

Simon Hedlin Larsson

Den välvillige diktatorns undantag

Bilden är hämtad här.

En överlistad elit

Det ryktas att den iranska regimen planerar att stänga ner Googles e-posttjänst Gmail. Oavsett om ryktena stämmer eller ej tycker jag att USA:s utrikesdepartement kommenterade situationen väl, bland annat till Wall Street Journal:

“The U.S. State Department said Wednesday it couldn’t confirm whether Iran planned to suspend Google’s Gmail, but it said any efforts to keep information from Iranians would fail.”

Man ska vara mycket försiktig med att låta optimistisk – framförallt gällande vad som händer i framtiden – men är det någonting man kan säga med positiv betoning om läget i Iran så är det att regimen varken kan eller kommer kunna tysta oppositionen.

Den samlade kunskapen hos den stora massan kommer alltid vara större än hos den lilla eliten. Mullorna i Teheran kan begränsa informationsflödena mellan civila iranier och omvärlden, men de kommer aldrig kunna stoppa dem. Och i synnerhet kommer de inte kunna stoppa den politiska oppositionen som idag ger sig ut för att demonstrera på gator och torg.

Filosofen Platon menade att aristokratiska filosofkungar skulle kunna styra samhället bättre än det banala och ovetande folket. Men är det något som oppositionen i Iran visar är det att ett enat folk alltid kommer att vara smartare och listigare än den styrande regimen.

Simon Hedlin Larsson

Sanktioner riskerar öka nationalismen och stödet för regimen i Iran

Maziar Bahari, korrespondent i Iran för Newsweek, skriver på tidningens Wealth of Nations Blog (och även i papperstidningen för ett par veckor sedan) om läget i Iran, och de ytterliggare och hårdare ekonomiska sanktioner som man i väst diskuterar om att införa, framförallt från amerikanskt håll:

“A Mousavi aide, asking not to be named for fear of reprisal, says: ‘The unreasonable brutality of the security forces has made people rethink everything this government stands for.’ If the West imposes broad sanctions, including on gasoline imports, Iranians might rally around their government again.”

Simon Hedlin Larsson

Från diktatur till demokrati i Iran

Demonstrationerna i Iran har återigen väckt svensk media till liv (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7). Hur läget bör tolkas och uppfattas råder det emellertid vitt skilda uppfattningar om. Svenska Dagbladet menar att “[f]allet [för regimen] kan komma snabbt”, och att folket “ges en reell chans att slippa förtrycket”. Dagens Nyheter, å andra sidan, presenterar en dyster framtidsutsikt för vad många beskrivit som det största hoppet för en kommande muslimsk demokrati i Mellanöstern. “Frågan är hur det ska gå till”, “ingen lätt uppgift”, “lär bli svårare”, “inte okomplicerat”, och “utmaningen är enorm”, skriver DN:s ledarredaktion.

Hur problemen skall lösas är inte särskilt tydligt. Svenska Dagbladet nöjer sig med att säga att “[d]emonstranterna förtjänar allt stöd”, medan Dagens Nyheter menar att västvärlden “kan bli tydligare i sitt stöd till den iranska oppositionen”. Men ingen av de två dagstidningarna går närmare in på hur detta stöd ska förverkligas och omsättas i praktiken. Är det svenska folket som ska stödja oppositionen? Eller är det regeringen som bör uttala sitt stöd, likt Barack Obama? Och spelar det ens någon roll?

Som påpekat senast i lördags är ekonomisk utveckling den enda möjliga vägen från diktatur till demokrati. Iran kommer inte bli lika öppet som Sverige på många generationer, och att tro att ett, två eller tre maktskiften kommer göra Iran till en demokrati av västerländsk standard är inte realistiskt. Precis som Kina visar tar det i många fall väldigt lång tid för ett land att öppnas upp. Samtidigt ska man vara klar på att det otvivelaktigt har blivit bättre för kineserna på grund av den ekonomiska tillväxten. Det finns olika grader i helvetet, kanske någon halvt invänder. Visst, men alla steg i rätt riktning är värdefulla, oavsett storlek. Och man ska inte tveka en sekund på att den kinesiska civilbefolkning har fått det oändligt mycket bättre de senaste trettio åren. 500 miljoner människor har lämnat fattigdom och landet går faktiskt, om än (för) långsamt, mot frihet och öppenhet.

Aldrig någonsin har en diktatur blivit en stabil, spirande demokrati på grund av att omvärlden har isolerat landet i fråga. Däremot finns det många exempel på demokratier som genom ekonomiskt välstånd har blivit de rättssäkra och fria länder de är idag. Det gäller nämligen alla stater som förknippas med skydd mot förtryck, välfärd och offentlig makt som utgår från folket.

Det mest konkreta Sverige kan göra för den iranska civilbefolkningen är således inte att låta Carl Bildt uttala sig kritiskt om regimen (vilket han i och för sig redan har gjort), utan att istället ägna de sista dagarna av EU-ordförandeskapet åt att tala om vikten av att upphäva de ekonomiska sanktioner som implementerats mot Iran (se exempelvis Suzanne Maloney (2010) “Sanctioning Iran: If Only It Were So Simple”, The Washington Quarterly, 33(1): pp.131-147 och Arsalan Ghorbani Sheikhneshin (2009) “Iran and the US: Current Situation and Future Prospects, Journal of International and Area Studies, 16(1): pp.93-113).

Endast genom internationell handel kommer Iran kunna bli den demokratiska, muslimska förebild i Mellanöstern som så många av oss hoppas på. Att inte handla med diktaturer är att inte handla med den förtryckta civilbefolkningen. Det om något är omoraliskt.

Simon Hedlin Larsson

Att handla med diktaturer minskar terrorismen

Efter vad som misstänks ha varit ett al-Qaida-anknutet försök till terrorattentat under juldagen uppmanas nu flygplatser till att förbättra säkerhetskontrollerna inför flighter med destination USA. Frågan är bara hur mycket mer man kan göra inom ramen för vad som inte kostar mer än det smakar?

Som Laura K. Donohue visar i The Cost of Counterterrorism: Power, Politics, and Liberty har många metoder för att bekämpa terrorism visat sig vara ineffektiva. Medan de positiva effekterna har varit tveksamma har vanliga människor fått betala priset i form av integritetskränkningar, ökad byråkrati, strypta friheter, minskad rättssäkerhet, utbredd godtycklighet och tortyr.

Förutom att det är extremt svårt att förhindra terrorattentat leder ökade säkerhetskontroller knappast till att minska terrororganisationernas utbredning. Viljan att genom våld framföra sin åsikt blir inte mindre ens om alla flygresenärer kroppsvisiterades och förbjöds ta ombord handbagage. Inte heller blir denna grupp människor mindre till storleken.

Det behövs en långsiktig strategi för att förebygga politiskt våld, minska fundamentalism och inspirera till öppna samtal. Och i detta fall, som så många andra, finns inga quick fixes eller mirakelkurer. Världen behöver sekularism, demokrati och ekonomisk tillväxt. Inget av detta skapas över en natt. Dock vet vi att länder med högre inkomstnivåer och låg fattigdom tenderar att vara mer sekulariserade och demokratiska. I synnerhet när det gäller demokrati är ekonomisk utveckling närmast en grundläggande förutsättning (Somaliland är undantaget som bekräftar regeln). Precis som bland andra Paul Collier visar (se exempelvis The Bottom Billion och Wars, Guns and Votes) är ekonomiskt välstånd överlägset demokrati som skydd mot att ett land råkar ut för politisk instabilitet, inbördeskrig och kollaps.

Således förefaller det sig naturligt att lägga större vikt vid att förbättra möjligheterna till ekonomisk utveckling för världens fattiga länder. Att främja mikrolån, minska jordbrukssubventioner och sänka handelstariffer är nyttigt. Men det är även viktigt att verka för mer radikala åtgärder som att häva handelsembargon och stoppa bojkotter. På en del håll uppfattas detta som ett känsligt ämne då somliga menar att vi som bor i fria och demokratiska länder inte ska handla med diktaturer. Frågan är emellertid hur detta synsätt hjälper civilbefolkningen i länder som Iran, Nordkorea och Kuba. Världen behöver mer handel – inte mindre. Ekonomiska sanktioner är sällan effektiva, och ofta är de ett resultat av ett moraliskt präglat feltänk som verkar mena att fattiga medborgare minskar regimens förtryck.

Vi som bor i den rika delen av världen behöver handla mer med diktaturer. En långvarig ekonomisk utveckling krävs för att kunna skapa och upprätthålla demokratiska och sekulariserade samhällen. På sikt lär detta också vara det viktigaste vapnet mot terrorismen.

Simon Hedlin Larsson

Alla dessa bojkotter

Ulf Edström på LO:s internationella enhet uppmanar konsumenter att bojkotta jeans från Nordkorea. Att krav på bojkotter ofta dyker upp i det politiska samtalet är inte speciellt konstigt; människor som är upprörda vill göra någonting och det lättaste sättet att få med sig andra är att 1) vara emot något och 2) uppmana till en mycket specifik praktisk handling. Därför är det inte heller förvånande att det i den kanske mest agitatoriska och känslofyllda  debatten av alla – den om miljö och klimat – hela tiden hörs rop på bojkott och köpstopp. Men hur effektivt är det egentligen?

Får man tro en stor del av forskningen som görs på området så är bojkotter inte alls särskilt effektiva. En omfattande studie av 115 ekonomiska sanktioner genomförda av USA mellan första världskriget och 1998 visar att endast 35 % ansågs ha varit lyckade, och i de allra flesta fall handlade det om att målen man hade satt upp för respektive sanktion varit vaga och inte speciellt substantiella (Behrouzifar och Nassimi 2007). Dessutom fungerade sanktioner bäst då länderna varit ekonomiskt beroende av varandra, och det ena landet har kontrollerat minst 28 % det sanktionerade landets ekonomi.

Och detta gällde alltså ekonomiska sanktioner som brukar riktas mot specifika sektorer, exempelvis energisektorn i Mellanöstern. Konsumentbojkotter är ännu svagare eftersom dessa 1) inte blir lika omfattande som sanktioner som genomförs på politisk väg och 2) främst brukar riktas mot enskilda företag eller produkter. Tar man då fallet nordkoreanska jeans finns det således ingenting som tyder på att en bojkott skulle leda till någonting positivt för den nordkoreanska civilbefolkningen.

Nordkorea har levt mer eller mindre isolerat i femtio år och det är naivt att tro att en fortsatt containmentpolitik skulle leda till frihet och välstånd för nordkoreanerna. Det som däremot skulle hjälpa är att istället öppna upp förbindelser och öka handeln med Nordkorea. En del argumenterar för att detta bara ger den nuvarande regimen mer pengar och makt, men hur ska civilbefolkningen kunna skapa en demokrati om de dör av svält och sjukdomar?

Idag har Nordkorea världens fjärde största yrkesarmé, världens näst största reservarmé och i särklass flest soldater per capita bland alla stora militära makter. Man lägger nästan sju gånger större andel av statsbudgeten än USA på sitt försvar. Finns det någon som på fullaste allvar tror att om väst fortsätter isolera Nordkorea så kommer folket göra revolution, inrätta ett folkstyre som respekterar mänskliga rättigheter och sedan leva lyckliga i alla sina dagar?

Människor som svälter kommer, med all rätt, aldrig att ägna en tanke åt politik. Endast en växande medelklass kan befria de människor som idag lever i förtryckande diktaturer som Kuba, Nordkorea, Libyen, Saudiarabien, och så vidare. Tar man exempelvis Mellanöstern är det största hoppet för en framtid präglad av fred och demokrati en befolkningen som blir allt rikare, mer utbildad och därför kan ställa större krav på regimskifte samt lättare mobilisera demokratiska krafter (Nasr 2009).

Men LO tänker inte så. Enligt svenska fackföreningar bör man helst bojkotta alla företag som inte har motsvarande svenska kollektivavtal och svenska lönenivåer. När kinesiska sweatshops diskuteras brukar en del  förfäras över hur hemska arbetsvillkoren är. Nej, de är inte alls bra och i framtiden måste de därför bli bättre. Men för att länder som Kina och Nordkorea i framtiden ska kunna erbjuda samma välfärd och villkor för löntagare som sker i Sverige måste omvärlden handla mer – inte mindre – med dem. Så är det bara.

Simon Hedlin Larsson

Behrouzifar, M. och Nassimi, H. (2007) “US Sanctions and Global Energy Markets” Journal of Middle Eastern Geopolitics 2(4)
Nasr, V. (2009) Forces of Fortune: The Rise of a New Muslim Middle Class and What it Means for Our World