Tag Archives: Jake Sully

Avatar – världshistoriens mest överskattade film?

(Varning! Om du inte har sett Avatar bör du vara medveten om att vissa saker ur filmens handling avslöjas i texten nedan.)

Igår utsågs Avatar till årets bästa filmGolden Globe-galan. Filmen har redan dragit in näst mest pengar i världshistorien – slagen enbart av regissören James Camerons (andra) romantiska superkliché Titanic. Till skillnad från andra blockbusters som Ice Age, Up! och Toy Story är denna film inte främst riktad till barn (MPAA: PG-13), utan istället hyllas den av ett brett åldersspektrum och ligger nu på en åtråvärd 37:e plats bland bästa filmer någonsin på IMDb.

Regissören James Cameron till vänster samt Jake Sully och Neytiri till höger. (Bilden är hämtad här.)

Varför Avatar har blivit en älskad film kan man fråga sig. Någon säger att det är för att det inte finns någon annan film som liknar den, en tanke som flera verkar hålla med om. Men stämmer det verkligen? Liv på andra planeter har ju varit föremål för mänsklig spekulation i evigheter. Och att det finns de som anser att de moderna samhällena förstör sina egna länder och planeter är knappast en ny företeelse. H.G Wells kritiserade brittisk imperialism för över hundra år sedan, och lyckades dessutom göra det genom en berättelse om en planets folk som ockuperar och förstör en annan bebodd planet (War of the Worlds). Snarare är Avatar en så kallad remix på andra filmers och böckers handlingar. Och allt är egentligen bara en nära tre timmar lång kritik av det onda, nutida samhälle som anses vara den vita mannens skapelse

I Michael Mooreiansk anda tolkar skaparen av Avatar, James Cameron, kapitalismen som en girig och självisk utsugarmentalitet. Människan har tvingats söka sig till andra planeter för att utvinna energi eftersom att rovkapitalismen har gjort slut på all energi på jorden. Stora företag sköter denna energiutvinning och de visar naturligtvis ingen hänsyn mot andra former av levande varelser. De vill bara tjäna pengar. I Avatar rör det sig om en extremt energirik och dyr mineral med det ironiska namnet Unobtainium som finns på den redan bebodda planeten Pandora. Infödingstammen Na’vi får sitt land förstört av jordens kapitalister likt afrikanska infödingar utsätts för europeiska imperialister i Joseph Conrads Heart of Darkness.

Det är emellertid lustigt att Cameron visar sådan avsky mot kapitalismen och vinstdrivna verksamheter hans film redan har dragit in över 10 000 000 000  kronor. Vidare är det också smått ironiskt att filmen genomgående hyllar det naturliga och kritiserar det högteknologiska då Avatar i själva verket är ett resultat av en budget på $230 000 000 som till stor del spenderats på den absolut senaste tekniken inom animering, ljud och datorgjord filmproduktion.

Den vackra naturen, de fantastiska djuren och den spirituella, heliga kraft som genomsyrar livet på planeten Pandora tillhör filmens mest centrala teman. Avatar slår ett slag för miljöaktivismen och en minimering av den mänskliga påverkan av naturen, samtidigt som Cameron flyger världen runt i sin privat jet för att gå på premiärer, partyevenemang och presskonferenser. Och trots att Cameron brukar ha starka kvinnliga karaktärer i sina filmer (Sarah Connor i The Terminator och Ellen Ripley i Alien) får den kvinnliga av Avatars två huvudpersoner, Neytiri – visserligen efter att först ha lärt Jake Sully allt om Na’vis värld – vika sig platt för den manlige hjälten Sully som är den som tillslut räddar planeten Pandora.

Planeten Pandora i Avatar. (Bilden är hämtad här.)

Den ena vita mannens ångest över den andra vita mannens övergrepp på infödingar, djur, växter och kvinnor verkar bli ett mer och mer vanligt. Föga förvånande är det således att den mest populistiska och politiskt korrekta filmen Avatar protesterar mot Europas imperialistiska ambitioner i Afrika och i Nordamerika, såväl som USA:s krig i Irak och Afghanistan, de rika ländernas miljöförstörelse och patriarkatets ständiga förtryck av kvinnan. Samtidigt hyllas strävan efter det naturliga (vad nu det är), romantikens flykt från vardagen, den cartesianska, dualistiska tron på separata själar, religiös fatalism, samt spirituella ritualer. Den vita mannen är den mörka kraften som hotar förgöra det magiska livet på Pandora där Na’vi lever i symbios med naturen.

Således är det föga förvånande att många av filmens olika teman känns igen. Den smöriga kärleksdialogen som talar om “a strong heart” påminner inte helt otroligt om Jack Dawson och Rose DeWitt Bukater i Titanic. Den vita mannens upptäckt av en ny värld och ett folk som lever i samklang med naturen för genast tankarna till John J. Dunbar i Dances with Wolves, om än kärlekshistorien mellan den vita mannen och infödingstammens hövdings dotter associeras kanske ännu starkare till John Smith och Pocahontas i filmen med samma namn som den sistnämnde.

Soldaten som på grund av slumpmässiga förhållanden hamnar hos fienden och sedan vänder sig mot sina egna känns nästan som en exakt kopia av Nathan Algren i The Last Samurai. Och en romans som problematiseras genom att killen inte har berättat hela sanningen för tjejen hittas i nästan varenda amerikansk high school-film och TV-serie; i synnerhet Zach Siler och Laney Boggs i She’s All That påminner mycket om Jake Sully och Neytiri i Avatar då både Zach Siler och Jake Sully är från “different worlds”, egentligen har ett annat, hemligt uppdrag, men råkar falla pladask för en tjej som visar sig vara så mycket mer än vad de från början trodde.

Ett annat koncept som vi sett tidigare är “the chosen one” som är en person utvald och utsedd av universums högre kraft till att återskapa balans i världen – vilket naturligtvis i praktiken innebär att det goda alltid segrar över det onda. Talar man om specifikt science fiction-filmer med utvalda hjältar har tveklöst Star Wars-hexalogins Luke Skywalker en viss auktoritet. Breddar man dock perspektivet märker man att den utvalde, som av någon anledning oftast verkar vara en vit man (ironiskt nog även i den annars så politiska korrekta Avatar), förekommer i allt från Bibeln och King Arthur till Harry Potter och The Matrix. Dock påminner Jake Sully kanske mest om huvudpersonen Ash i Pokémon 2 som är den enda som kan rida på havets beskyddare Lugia (som återuppstår från det döda då Ash kommer till undsättning) och som sedermera räddar världen, eller Peter som får rida på lejonet Aslan (som också återuppstår från det döda) och också räddar världen i The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe.

Ash rider på Lugia i Pokémon 2. (Bilden är hämtad här.)

Avatar kan således sammanfattas som en enda stor verklighetsflykt från, och protest mot, det moderna samhället. Handlingen bygger på en vacker och naturlig värld som inte finns, men som enligt filmens budskap skulle kunna existera bara om det inte vore för den vita mannen. Protesten är bred och omfattar alla dagens populära teman, som att vara emot USA:s utrikespolitik, utvinning av fossila bränslen, och privatägda bolag. Vad som lyfts fram som hedervärt och fint, å andra sidan, är miljöaktivism, tolerans, dualism, feminism, obegränsad kärlek och att mänskligheten någon gång ska lära sig av sina upprepade misstag.

Filmens skapare James Cameron moraliserar över mänskligt vinstintresse, men drar samtidigt in miljarder på biobesök. Han uppmanar mänskligheten att sträva efter det naturliga och miljövänliga, men flyger i nästa stund jorden runt för att gå på galapremiärer. Symbios med naturen målas upp i Avatar som något alldeles fantastiskt vackert, trots att Na’vi genom att koppla fast sina hårflätor i andra djur (zahelu) kan styra dem genom tankeöverföring och hjärntvätt. Infödingarnas måste ha rätt till frihet över sina egna liv, menar filmens goda karaktärer, men infödingfolket Na’vi har inte ens rätt att välja stammens ledare eftersom denne utses på monarkiskt vis genom arv, eller på meritokratisk basis efter vem som kan tämja det största fjäderfäet – och det verkar minsann ingen klaga över.

I Avatar är tekniken ond, men forskningen god. Att kapitalismens höga produktivitet är mänsklighetens största chans till att framställa supereffektiva energikällor som garanterar att vi kan bo kvar på jorden i ett hållbart samhälle så länge som möjligt blundar man helt för.

Den dualistiska synen på själen framställs i filmen som någonting positivt som ger levande varelser ett närmast oändligt mått av frihet, en frihet som dock i själva verket stryps till att bli minimal eftersom att allting på Pandora mer eller mindre styrs av fatalism och verket av en ensam “agent of change” (the chosen one Jake Sully). Individens möjlighet att påverka situationen, någon?

Det som hyllas mest i Avatar är emellertid det naturliga. Ironiskt är det därför att filmen slutar lyckligt just enbart på grund av ett artbyte, det vill säga att en levande organism inte är nöjd med den art den föddes till (människa) och “byter” till en annan art (Na’vi). Och somliga hävdar att genmanipulerat ris är onaturligt…

Simon Hedlin Larsson