Tag Archives: jämställdhet

Matematisk jämställdhet – nej tack

Finns det något härligare än matematisk jämställdhet – ni vet när man räknar alla män och kvinnor inom en given ram och inga andra faktorer än andelen kvinnor spelar någon roll? Detta är ett ständigt återkommande fenomen som utförs av personer som på denna blogg brukar kallas genuskalkylatorer.

Birgitta Wistrand, ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet visar i dagens DN Debatt prov på höga räknekunskaper när hon analyserar 2010 års riksdag ur ett könsmatematiskt perspektiv:

Folkpartiet behöver exempelvis se över sin representation. Vad har hänt i det jämställda partiet som i förra valet hade 16 kvinnor på sina 28 mandat? Nu får endast 10 kvinnliga ledamöter ta plats i riksdagsgruppen med 24 mandat. Hade männen toppositionerna på listorna? Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni har ett stort jobb framför sig för att återta bilden av partiet som satsar på kvinnor.

Valresultatet för Moderaterna visar däremot vad goda konjunkturer och ökade röstetal kan innebära. Moderatkvinnorna ökar till 46 procent med 12 nya kvinnor, vilket betyder att samtliga 10 nya mandat tillfaller kvinnor och att 2 ytterligare kvinnor slagit ut två män! Intressant att ökningen skett utan varannan damernas. Kanske anar vi slutet på den dolda kvoteringen av män inom Moderaterna.

Miljöpartiets goda röstsiffror borgade för att MP-kvinnorna inte bara behöll sin ställning med drygt 52 procent av platserna utan ökade sin representation till 56 procent. Centerpartiet däremot, som redan hade en dålig representation, är nu nere vid 30 procentstrecket – nedåt 8 procent trots kvinnlig partiledare! Detta är helt emot handboken som ofta framhåller att en kvinnlig partiledare lockar fler kvinnor. Vad har Maud Olofsson gjort för fel i sitt parti när resultatet blivit det motsatta? 1985 låg representationen i riksdagen på 30 procent!

Tänk så fantastiskt svartvit världen kan vara ibland! Allt handlar bara om hur stor andelen kvinnor är. Finns det något annat samhällsproblem vars utveckling är lättare att mäta? Förmodligen inte.

Det är för övrigt intressant att se hur Wistrand inte verkar se något problem med att Miljöpartiets andel kvinnliga riksdagsledamöter har ökat när det uppenbarligen är ett stort bakslag att Centerpartiets manliga dito har gjort detsamma.

Är jämställdhet enligt Wistrand bara på kvinnors villkor månne tro? Förmodligen svarar hon nej på den frågan, men ett sådant påstående stärks knappast av debattinläggets sista mening:

Jämställdheten måste fortfarande erövras varje dag och nu är dags att kräva åtminstone halva makten!

Åtminstone halva makten? Så om kvinnorna tar mer än hälften av alla stolar i riksdagen tjänar man fortfarande den ädla jämställdheten? Inte särskilt övertygande…

Dessutom är det ett hån mot alla som utsätts för samhällets ojämställdhet att i debatten bli reducerade av genuskalkylatorer till några slags matematiska, procentuella beståndsdelar och representanter för olika kollektiv. Snacka om att blunda för verklighetens problem.

Simon Hedlin Larsson

Vård, valfrihet och konkurrens

Centerpartiets partiledare Maud Olofsson skriver tillsammans med Vårdförbundets ordförande Anna Karin Eklund om vikten av att uppmuntra entreprenörsskap inom vården:

Vi vill att kommuner och landsting utformar ersättningssystemen så att de tjänster som behövs för befolkningens behov kan etableras oberoende av organisation.

Mycket bra! Mer entreprenörsskap och ökad konkurrens är viktigt, inte bara för att människor ska få bättre vård till lägre kostnader, utan även för att stärka de som är anställda i offentlig sektor. På så vis handlar detta även om jämställdhet. Många kvinnor arbetar inom exempelvis vården och om någon håller med om att många i offentlig sektor är djupt underbetalda borde det också vara i dennes intresse att verka för att valfrihet och konkurrens ökar i landets kommuner och landsting.

Simon Hedlin Larsson

Sverige är bäst

… menar Bo Ekman och James Wine på Tällberg Foundation som vägt ihop ett antal index där Sverige totalt hamnar på en förstaplats. Ekman och Wine skriver:

Vi lägger så samman ländernas platssiffror på de olika listorna till ett slags meta­index. Liksom för tre år sedan beläggs första platsen av Sverige (platssiffra 4,6) vilket är 1,0 bättre än sist. Nu liksom då följs Sverige av de övriga fyra nordiska länderna om än i något varierad ordning. Tyskland har till exempel siffra 15,0, Storbritannien 18,9, USA, 25,4, Ryssland 72,9, Kina 82,0 och Indien 90,6.

Dessa mätningar av allt från konkurrenskraft, mänskliga rättigheter, miljö och demokrati bygger på systematiska jäm­förande analyser. Att Sverige och de nordiska länderna förstärker sin tätposition är intressant i en värld stadd i så dramatisk förändring. Tätpositionen speglar också bilden av Sverige och Norden som en det globala samhällets nationalpark.

Och egentligen borde väl detta inte förvåna någon. Lägger man samman faktorer som utbildning, fattigdom, globalt inflytande, miljö, jämställdhet, växthusgasutsläpp, politisk stabilitet, kriminalitet, naturalisering, arbetslöshet, korruption, folkligt inflytande, folkhälsa och sociala skyddsnät är det svårt att tänka sig att något land skulle vara bättre än Sverige. Detta innebär inte att alla svenskar lever perfekta liv. Sverige har tveklöst många och svåra problem. Även i Sverige finns många människor som lider, lever under omänskliga förhållanden och som samhället blundar för. Många svenskar har dålig hälsa, och problemen är av såväl fysisk som psykisk natur. Samtidigt är det också många som aldrig får möjlighet att utnyttja sin potential och sträva efter att uppnå sina drömmar. Allt detta måste vi naturligtvis försöka ändra på.

Men medan vårt ständiga arbete för att göra Sverige bättre pågår bör vi samtidigt erinra oss att Sverige på många sätt faktiskt är ett fantastiskt land. Och får man frågan om vilket man tycker är världens bästa land är det svårt att svara något annat än just Sverige.

Simon Hedlin Larsson

Genus – överallt och ingenstans

I Svensk Tidskrift skriver den moderata riksdagskandidaten Maria Abrahamsson om genusperspektiv:

Fallet med den bedräglige regeringstjänstemannen får illustrera vad jag menar. Som handläggare vid näringsdepartementets dåvarande jämställdhetsenhet, en oceanångare sjösatt av statsrådet Margareta Winberg, förstod tjänstemannen snabbt hur han i falskt namn och med knipsluga formuleringar kunde ansöka om regeringens öronmärkta genuspengar till påhittade jämställdhetsprojekt. Inte ens det imaginära projektet med det löjeväckande namnet ”Nordisk samverkan mot sexualiseringen av vardagsrummet”, väckte oråd hos det då ansvariga statsrådet Jens Orback. Signalfrasen gav enbart positiva vibbar på jämställdhetsenheten. Svisch, så fördes 100 000 kronor över till handläggarens konto. Närmare en och en halv miljoner kronor hann bedragaren lura till sig av skattebetalarnas pengar innan regeringskansliets säkerhetsavdelning satte stopp för hans ”extrainkomster”.

Abrahamsson är här inne på något viktigt. Den svenska genus”vetenskapen” är förmodligen den mest strukturalistiska av alla etablerade politiska teorier. Ur ett genusperspektiv är vi alla i praktiken offer för patriarkatet och den universella könsmaktsordningen, som finns överallt och undermedvetet påverkar oss till att nedvärdera halva jordens befolkning. I och med att patriarkatet fördärvar alla samhällets institutioner och sociala sammanhang innebär det att man kan forska med ett genusperspektiv inom precis vad som helst, oavsett om det gäller lamarckismens implicita förnekelse av mäns våld mot kvinnor, könsdiskriminering inom kollektivtrafiken, matematikens uttryck för manliga härskartekniker, antimaterians indirekta bevarande av könsstrukturer eller sexualiseringen av vardagsrummet.

Vad många genusgalningar har missat är emellertid att om patriarkatet är överallt så är det också ingenstans. Att något existerar förutsätter också att något inte existerar. Någonting är bara någonting så länge ingenting är ingenting. Att allting skulle vara feminism är således trams eftersom det också innebär att ingenting är feminism. Jämför detta med exempelvis rationellt beteende. Rational choice theory (RCT) förutsätter att alla människor agerar rationellt, men om nu allt beteende kan beskrivas som rationellt, då är ju också alla beteenden irrationella; om alla beteenden är rationella finns det nämligen inget som gör dem rationella.

Kopplat till Abrahamssons artikel är kontentan att uppfattningen om att könsmaktsordningen finns överallt och att alla frågor är genusfrågor korkad och leder till en urvattning av alla begrepp som hör till sammanhanget. Dessutom är det ett hån mot alla som blir utsatta för riktigt könsförtryck när en grupp personer försöker göra alla vardagsproblem till frågor om manligt förtryck av kvinnor.

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt initiativ mer ojämställt än Sverigedemokraterna

Enligt Feministiskt initiativs tredje stadga gäller följande:

Feministiskt initiativ arbetar i enlighet med denna stadga, föreningens plattform, dokumentet ”För en feministisk politik” och kongressens beslut.

Och går man igenom dokumentet För en feministisk politik finner man att ordet “jämställdhet” förekommer hela 88 gånger. Samtidigt visar en genomgång av flertalet partiers riksdagslistor att Feministiskt initiativ är det mest ojämställda partiet, och till och med ännu mer ojämställt än Sverigedemokraterna.

Ofta får man höra att Sverigedemokraterna är dåliga på jämställdhet och på att främja en jämn könsbalans. Mycket riktigt visar det sig också att bland Sverigedemokraternas riksdagskandidater är bara cirka var fjärde person kvinna. Det är emellertid ironiskt, uppseendeväckande och tråkigt att Feministiskt initiativ är ännu värre än Sverigedemokraterna. På F!:s riksdagslista är endast runt var femte kandidat man.

Hur ska ett parti som går till val på könskvotering och på att göra alla politiska frågor till feministiska frågor kunna ha någon som helst trovärdighet för sina jämställdhetsvisioner med valets mest könssnedvridna riksdagslista?

Simon Hedlin Larsson

Det där j***a patriarkatet

Claes Borgström, socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, har en universell problemförklaringsmodell: patriarkatet. Det spelar ingen roll om det gäller brottslighet, tonårsdepressioner, avsaknad av parboendegaranti eller EU:s jordbrukssubventioner – allt verkar Borgström kunna förklara genom kvinnoförtryck.

För ett par månader sedan handlade det om Mona Sahlins väska:

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion. Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

Och nu senast idag gäller det smutskastningen av den socialdemokratiska partiledaren:

Det är inte en slump att Mona Sahlin, en av Europas mest erfarna politiker, får utstå smutskastningskampanjer som ingen annan svensk politiker behöver drabbas av. Hon är kvinna på en topposition. Hon utmanar den traditionella ledarstilen. Hon har under lång tid tagit aktiv ställning för jämställdhet mellan män och kvinnor.

Ja, Claes Borgström, det är preciiis vad det handlar om! Klassiskt könsförtryck igen. Debatten om Sahlins väska hade naturligtvis ingenting att göra med att hon går omkring med en lyxhandväska och samtidigt representerar ett parti som går till val på allas lika fattigdom genom en hård bekämpning av rikedom. Och att det drivs (beklagligen) negativa kampanjer mot Sahlin, det hade såklart aldrig hänt om hon hade varit man. Det har absolut inte hänt någon svensk manlig politiker förut. Framförallt inte år 2006. Inte mot Fredrik Reinfeldt inte. Och Mats Lindström var absolut inte inblandad…

Simon Hedlin Larsson

Är jämställdhet bara till för kvinnor?

Vänsterpartiet är stolta över att nästan två tredjedelar av den av valberedningen föreslagna nya partistyrelsen är kvinnor. För ett parti som vill tvinga andra att kvotera fram jämställdhet framstår detta som ganska paradoxalt. Borde inte jämställdhet innebära en balans mellan könen där varken män eller kvinnor är underrepresenterade? Eller betyder feminism på socialistiska enbart att stärka kvinnor, oberoende av konsekvenser för eventuella män?

Svaret på den senare frågan finner man kanske delvis i Vänsterpartiets stadgar:

§ 21. Kvinnor skall vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent om inte synnerliga skäl förhindrar detta. I de fall där suppleanter förekommer skall såväl antalet ordinarie ledamöter som styrelsen som helhet bestå av minst 50 procent kvinnor. Om synnerliga skäl anförs skall särskilt beslut om detta fattas och skälen antecknas till protokollet.

Varken i denna paragraf eller någon annan regleras andelen män på förtroendeposter. Ordet “män” förekommer överhuvudtaget inte någonstans i stadgarna. Om antalet ordinarie ledamöter såväl som styrelsen som helhet består av 100 procent kvinnor är således detta inget problem ur Vänsterpartiets synvinkel.

Hur har man tänkt här egentligen? En förklaring kan man nog i detta fall hitta på SvD:s ledarblogg.

Signaturen “Karin” skriver i en kommentar med rubriken “Männen har dominerat hundratals år”:

Nu är det dags för kvinnorna att dominera. Hur rättvist var det på Gustav Vasas tid med kungliga rådgivare och annat? Vår generation har chansen att jämna ut oddsen lite och då är det vår moraliska plikt!

Fair point. Resonerar man på det viset blir det dock intressant att se hur man tänker komma tillrätta med det gigantiska förtrycket till följd av att “Europa har dominerat [i] hundratals år”. En enkel gissning är att personer med svenskt medborgarskap överhuvudtaget inte skulle få särskilt mycket inflytande. Varken män eller kvinnor. Förmodligen skulle alla maktpositioner i hela världen istället innehas av svarta män, judinnor, asiatiska risplockare, och alla nästan utrotade infödingstammar. Men rätt ska vara rätt. Och nu var det ju dags för de förtryckta att få dominera – det vill säga hämnas – eller hur?

Simon Hedlin Larsson