Tag Archives: jämställdhet

Matematisk jämställdhet – nej tack

Finns det något härligare än matematisk jämställdhet – ni vet när man räknar alla män och kvinnor inom en given ram och inga andra faktorer än andelen kvinnor spelar någon roll? Detta är ett ständigt återkommande fenomen som utförs av personer som på denna blogg brukar kallas genuskalkylatorer.

Birgitta Wistrand, ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet visar i dagens DN Debatt prov på höga räknekunskaper när hon analyserar 2010 års riksdag ur ett könsmatematiskt perspektiv:

Folkpartiet behöver exempelvis se över sin representation. Vad har hänt i det jämställda partiet som i förra valet hade 16 kvinnor på sina 28 mandat? Nu får endast 10 kvinnliga ledamöter ta plats i riksdagsgruppen med 24 mandat. Hade männen toppositionerna på listorna? Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni har ett stort jobb framför sig för att återta bilden av partiet som satsar på kvinnor.

Valresultatet för Moderaterna visar däremot vad goda konjunkturer och ökade röstetal kan innebära. Moderatkvinnorna ökar till 46 procent med 12 nya kvinnor, vilket betyder att samtliga 10 nya mandat tillfaller kvinnor och att 2 ytterligare kvinnor slagit ut två män! Intressant att ökningen skett utan varannan damernas. Kanske anar vi slutet på den dolda kvoteringen av män inom Moderaterna.

Miljöpartiets goda röstsiffror borgade för att MP-kvinnorna inte bara behöll sin ställning med drygt 52 procent av platserna utan ökade sin representation till 56 procent. Centerpartiet däremot, som redan hade en dålig representation, är nu nere vid 30 procentstrecket – nedåt 8 procent trots kvinnlig partiledare! Detta är helt emot handboken som ofta framhåller att en kvinnlig partiledare lockar fler kvinnor. Vad har Maud Olofsson gjort för fel i sitt parti när resultatet blivit det motsatta? 1985 låg representationen i riksdagen på 30 procent!

Tänk så fantastiskt svartvit världen kan vara ibland! Allt handlar bara om hur stor andelen kvinnor är. Finns det något annat samhällsproblem vars utveckling är lättare att mäta? Förmodligen inte.

Det är för övrigt intressant att se hur Wistrand inte verkar se något problem med att Miljöpartiets andel kvinnliga riksdagsledamöter har ökat när det uppenbarligen är ett stort bakslag att Centerpartiets manliga dito har gjort detsamma.

Är jämställdhet enligt Wistrand bara på kvinnors villkor månne tro? Förmodligen svarar hon nej på den frågan, men ett sådant påstående stärks knappast av debattinläggets sista mening:

Jämställdheten måste fortfarande erövras varje dag och nu är dags att kräva åtminstone halva makten!

Åtminstone halva makten? Så om kvinnorna tar mer än hälften av alla stolar i riksdagen tjänar man fortfarande den ädla jämställdheten? Inte särskilt övertygande…

Dessutom är det ett hån mot alla som utsätts för samhällets ojämställdhet att i debatten bli reducerade av genuskalkylatorer till några slags matematiska, procentuella beståndsdelar och representanter för olika kollektiv. Snacka om att blunda för verklighetens problem.

Simon Hedlin Larsson

Vård, valfrihet och konkurrens

Centerpartiets partiledare Maud Olofsson skriver tillsammans med Vårdförbundets ordförande Anna Karin Eklund om vikten av att uppmuntra entreprenörsskap inom vården:

Vi vill att kommuner och landsting utformar ersättningssystemen så att de tjänster som behövs för befolkningens behov kan etableras oberoende av organisation.

Mycket bra! Mer entreprenörsskap och ökad konkurrens är viktigt, inte bara för att människor ska få bättre vård till lägre kostnader, utan även för att stärka de som är anställda i offentlig sektor. På så vis handlar detta även om jämställdhet. Många kvinnor arbetar inom exempelvis vården och om någon håller med om att många i offentlig sektor är djupt underbetalda borde det också vara i dennes intresse att verka för att valfrihet och konkurrens ökar i landets kommuner och landsting.

Simon Hedlin Larsson

Sverige är bäst

… menar Bo Ekman och James Wine på Tällberg Foundation som vägt ihop ett antal index där Sverige totalt hamnar på en förstaplats. Ekman och Wine skriver:

Vi lägger så samman ländernas platssiffror på de olika listorna till ett slags meta­index. Liksom för tre år sedan beläggs första platsen av Sverige (platssiffra 4,6) vilket är 1,0 bättre än sist. Nu liksom då följs Sverige av de övriga fyra nordiska länderna om än i något varierad ordning. Tyskland har till exempel siffra 15,0, Storbritannien 18,9, USA, 25,4, Ryssland 72,9, Kina 82,0 och Indien 90,6.

Dessa mätningar av allt från konkurrenskraft, mänskliga rättigheter, miljö och demokrati bygger på systematiska jäm­förande analyser. Att Sverige och de nordiska länderna förstärker sin tätposition är intressant i en värld stadd i så dramatisk förändring. Tätpositionen speglar också bilden av Sverige och Norden som en det globala samhällets nationalpark.

Och egentligen borde väl detta inte förvåna någon. Lägger man samman faktorer som utbildning, fattigdom, globalt inflytande, miljö, jämställdhet, växthusgasutsläpp, politisk stabilitet, kriminalitet, naturalisering, arbetslöshet, korruption, folkligt inflytande, folkhälsa och sociala skyddsnät är det svårt att tänka sig att något land skulle vara bättre än Sverige. Detta innebär inte att alla svenskar lever perfekta liv. Sverige har tveklöst många och svåra problem. Även i Sverige finns många människor som lider, lever under omänskliga förhållanden och som samhället blundar för. Många svenskar har dålig hälsa, och problemen är av såväl fysisk som psykisk natur. Samtidigt är det också många som aldrig får möjlighet att utnyttja sin potential och sträva efter att uppnå sina drömmar. Allt detta måste vi naturligtvis försöka ändra på.

Men medan vårt ständiga arbete för att göra Sverige bättre pågår bör vi samtidigt erinra oss att Sverige på många sätt faktiskt är ett fantastiskt land. Och får man frågan om vilket man tycker är världens bästa land är det svårt att svara något annat än just Sverige.

Simon Hedlin Larsson

Genus – överallt och ingenstans

I Svensk Tidskrift skriver den moderata riksdagskandidaten Maria Abrahamsson om genusperspektiv:

Fallet med den bedräglige regeringstjänstemannen får illustrera vad jag menar. Som handläggare vid näringsdepartementets dåvarande jämställdhetsenhet, en oceanångare sjösatt av statsrådet Margareta Winberg, förstod tjänstemannen snabbt hur han i falskt namn och med knipsluga formuleringar kunde ansöka om regeringens öronmärkta genuspengar till påhittade jämställdhetsprojekt. Inte ens det imaginära projektet med det löjeväckande namnet ”Nordisk samverkan mot sexualiseringen av vardagsrummet”, väckte oråd hos det då ansvariga statsrådet Jens Orback. Signalfrasen gav enbart positiva vibbar på jämställdhetsenheten. Svisch, så fördes 100 000 kronor över till handläggarens konto. Närmare en och en halv miljoner kronor hann bedragaren lura till sig av skattebetalarnas pengar innan regeringskansliets säkerhetsavdelning satte stopp för hans ”extrainkomster”.

Abrahamsson är här inne på något viktigt. Den svenska genus”vetenskapen” är förmodligen den mest strukturalistiska av alla etablerade politiska teorier. Ur ett genusperspektiv är vi alla i praktiken offer för patriarkatet och den universella könsmaktsordningen, som finns överallt och undermedvetet påverkar oss till att nedvärdera halva jordens befolkning. I och med att patriarkatet fördärvar alla samhällets institutioner och sociala sammanhang innebär det att man kan forska med ett genusperspektiv inom precis vad som helst, oavsett om det gäller lamarckismens implicita förnekelse av mäns våld mot kvinnor, könsdiskriminering inom kollektivtrafiken, matematikens uttryck för manliga härskartekniker, antimaterians indirekta bevarande av könsstrukturer eller sexualiseringen av vardagsrummet.

Vad många genusgalningar har missat är emellertid att om patriarkatet är överallt så är det också ingenstans. Att något existerar förutsätter också att något inte existerar. Någonting är bara någonting så länge ingenting är ingenting. Att allting skulle vara feminism är således trams eftersom det också innebär att ingenting är feminism. Jämför detta med exempelvis rationellt beteende. Rational choice theory (RCT) förutsätter att alla människor agerar rationellt, men om nu allt beteende kan beskrivas som rationellt, då är ju också alla beteenden irrationella; om alla beteenden är rationella finns det nämligen inget som gör dem rationella.

Kopplat till Abrahamssons artikel är kontentan att uppfattningen om att könsmaktsordningen finns överallt och att alla frågor är genusfrågor korkad och leder till en urvattning av alla begrepp som hör till sammanhanget. Dessutom är det ett hån mot alla som blir utsatta för riktigt könsförtryck när en grupp personer försöker göra alla vardagsproblem till frågor om manligt förtryck av kvinnor.

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt initiativ mer ojämställt än Sverigedemokraterna

Enligt Feministiskt initiativs tredje stadga gäller följande:

Feministiskt initiativ arbetar i enlighet med denna stadga, föreningens plattform, dokumentet ”För en feministisk politik” och kongressens beslut.

Och går man igenom dokumentet För en feministisk politik finner man att ordet “jämställdhet” förekommer hela 88 gånger. Samtidigt visar en genomgång av flertalet partiers riksdagslistor att Feministiskt initiativ är det mest ojämställda partiet, och till och med ännu mer ojämställt än Sverigedemokraterna.

Ofta får man höra att Sverigedemokraterna är dåliga på jämställdhet och på att främja en jämn könsbalans. Mycket riktigt visar det sig också att bland Sverigedemokraternas riksdagskandidater är bara cirka var fjärde person kvinna. Det är emellertid ironiskt, uppseendeväckande och tråkigt att Feministiskt initiativ är ännu värre än Sverigedemokraterna. På F!:s riksdagslista är endast runt var femte kandidat man.

Hur ska ett parti som går till val på könskvotering och på att göra alla politiska frågor till feministiska frågor kunna ha någon som helst trovärdighet för sina jämställdhetsvisioner med valets mest könssnedvridna riksdagslista?

Simon Hedlin Larsson

Det där j***a patriarkatet

Claes Borgström, socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, har en universell problemförklaringsmodell: patriarkatet. Det spelar ingen roll om det gäller brottslighet, tonårsdepressioner, avsaknad av parboendegaranti eller EU:s jordbrukssubventioner – allt verkar Borgström kunna förklara genom kvinnoförtryck.

För ett par månader sedan handlade det om Mona Sahlins väska:

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion. Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

Och nu senast idag gäller det smutskastningen av den socialdemokratiska partiledaren:

Det är inte en slump att Mona Sahlin, en av Europas mest erfarna politiker, får utstå smutskastningskampanjer som ingen annan svensk politiker behöver drabbas av. Hon är kvinna på en topposition. Hon utmanar den traditionella ledarstilen. Hon har under lång tid tagit aktiv ställning för jämställdhet mellan män och kvinnor.

Ja, Claes Borgström, det är preciiis vad det handlar om! Klassiskt könsförtryck igen. Debatten om Sahlins väska hade naturligtvis ingenting att göra med att hon går omkring med en lyxhandväska och samtidigt representerar ett parti som går till val på allas lika fattigdom genom en hård bekämpning av rikedom. Och att det drivs (beklagligen) negativa kampanjer mot Sahlin, det hade såklart aldrig hänt om hon hade varit man. Det har absolut inte hänt någon svensk manlig politiker förut. Framförallt inte år 2006. Inte mot Fredrik Reinfeldt inte. Och Mats Lindström var absolut inte inblandad…

Simon Hedlin Larsson

Är jämställdhet bara till för kvinnor?

Vänsterpartiet är stolta över att nästan två tredjedelar av den av valberedningen föreslagna nya partistyrelsen är kvinnor. För ett parti som vill tvinga andra att kvotera fram jämställdhet framstår detta som ganska paradoxalt. Borde inte jämställdhet innebära en balans mellan könen där varken män eller kvinnor är underrepresenterade? Eller betyder feminism på socialistiska enbart att stärka kvinnor, oberoende av konsekvenser för eventuella män?

Svaret på den senare frågan finner man kanske delvis i Vänsterpartiets stadgar:

§ 21. Kvinnor skall vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent om inte synnerliga skäl förhindrar detta. I de fall där suppleanter förekommer skall såväl antalet ordinarie ledamöter som styrelsen som helhet bestå av minst 50 procent kvinnor. Om synnerliga skäl anförs skall särskilt beslut om detta fattas och skälen antecknas till protokollet.

Varken i denna paragraf eller någon annan regleras andelen män på förtroendeposter. Ordet “män” förekommer överhuvudtaget inte någonstans i stadgarna. Om antalet ordinarie ledamöter såväl som styrelsen som helhet består av 100 procent kvinnor är således detta inget problem ur Vänsterpartiets synvinkel.

Hur har man tänkt här egentligen? En förklaring kan man nog i detta fall hitta på SvD:s ledarblogg.

Signaturen “Karin” skriver i en kommentar med rubriken “Männen har dominerat hundratals år”:

Nu är det dags för kvinnorna att dominera. Hur rättvist var det på Gustav Vasas tid med kungliga rådgivare och annat? Vår generation har chansen att jämna ut oddsen lite och då är det vår moraliska plikt!

Fair point. Resonerar man på det viset blir det dock intressant att se hur man tänker komma tillrätta med det gigantiska förtrycket till följd av att “Europa har dominerat [i] hundratals år”. En enkel gissning är att personer med svenskt medborgarskap överhuvudtaget inte skulle få särskilt mycket inflytande. Varken män eller kvinnor. Förmodligen skulle alla maktpositioner i hela världen istället innehas av svarta män, judinnor, asiatiska risplockare, och alla nästan utrotade infödingstammar. Men rätt ska vara rätt. Och nu var det ju dags för de förtryckta att få dominera – det vill säga hämnas – eller hur?

Simon Hedlin Larsson

Könsskillnadernas främsta beskyddare

“Merete Ellegaard säger att hon också fått fina kommentarer från musiker hon jobbat med:
- En person sa till exempel till mig att ‘man tänker inte på om du är man eller kvinna när du dirigerar’.
- Det är dit man vill komma, säger hon.
Vi borde redan vara där,”
skriver Hanna Höglund i Expressens kulturdel.

Man kan ju alltid fråga sig hur mycket denna 5 900 tecken lång krönika hjälper till att eliminera könsfokus när det enda artikeln i övrigt går ut på är att raljera över hur ojämställt det är bland landets dirigenter.

“Siffran över framträdanden med kvinnliga dirigenter är inte mycket högre: 43 stycken av cirka 350 konserter under de tre senaste säsongerna,” skriver Höglund lite tidigare i samma artikel.

Hur var det med att inte fokusera på dirigenternas kön sa du?

Fast det gäller väl knappast Höglund. Vi andra som tillhör de vanliga dödliga är omedvetet fast i överordnande strukturer (Althusser och Balibar, 1970, Reading ‘Capital’, New Left Books: London: p. 180), medan Höglund tillhör en privilegierad elit som kan röra sig utanför dessa superstrukturer och belysa dem för oss som tillhör skocken – det dumma folket – som inte vet sitt eget bästa.

Så medan du och jag ska lägga minimalt fokus vid kön, gör Höglund precis vad som behagar henne, för att i hennes värld har hon medicinen och du och jag är lite lätt sjuka i huvudet. När du och jag noterar vad en dirigent har för kön cementerar vi könsstrukturer (den överordnande multimegakonspirationen patriarkatet), men när Höglund skriver om precis samma sak hjälper hon istället oss att se vilka fångar vi är, och gör vi bara som hon säger så kommer vi kunna bryta oss loss ur Rousseau-liknande kedjor (Du contrat social: ch i, “‘L’homme est né libre, et partout il est dans les fers.”) och återvända till det perfekta samhället.

Fast vad är det som har gett just Höglund & co den självuttalade rätten att fritt kunna få belysa könsskillnader utan att behöva svara för att själva faktiskt preservera könsfokus? Just precis, ingenting. Det finns goda skäl till att strukturalismen inom politisk teori dog på 1970-talet, vilket Colin Hay tydligt påpekar i kapitlet “Marxism and the State” i Gamble, Marsh and Tant (1999), Marxism and Social Science (Macmillan: Basingstoke: p. 38). Det främsta skälet är just att det inte finns några sakliga argument till varför en liten elit skulle kunna göra sig tillräckligt oberoende av de överordnande strukturerna för att objektivt kunna observera dem (förutom Anthony Giddens har även Anthony King, Stephen Bates och Bob Jessop skrivit drösvis om just detta).

Därför är Hanna Höglund precis lika ansvarig som många andra för att bevara könsfokus och könsskillnader. Om syftet med hennes artikel är att människor inte ska fundera på vilket kön dirigenten har på den nästa konsert de går på lär hon knappast vara speciellt framgångsrik när hon skriver:

“Den pågående Mahlerfestivalen i Stockholms konserthus exemplifierar bristen på kvinnliga dirigenter i svenskt orkesterliv. Elva dirigeringstillfällen. Vi bockar av män vid alla. Inklusive den omstridde kändisamatören Gilbert Kaplan.”

Om jämställdhetens värsta fiender är könsförtryckarna måste jämställdhetens värsta vänner vara genusgalningarna, kvoteringsivrarna och könskalkylatorerna.

Simon Hedlin Larsson

Kvinnors rätt till utbildning räddar planeten

Först kom en märklig artikel om att vi med “ett fortsatt födelsetal som det nuvarande” kommer bli 134 000 miljarder människor år 2300, där man passade på att förnuftigt peta in “(nej, det är inget tryckfel)”. Sedan kom en märklig ursäkt där man drog tillbaka påståendet:

“Detta värstascenario framstår i dag lyckligtvis som något föråldrat. Det skulle innebära en årlig ökningstakt på 3,41 procent till 2300.”

Detta stämmer mycket riktigt att scenariot de målade upp framstår som smått otroligt då det bara är ett enda land i världen som i år 2010 beräknas kunna överträffa 3,41  procents befolkningstillväxt, och det är Niger. Många fattiga länders befolkningar hålls nere av Malthusianska checks, medan rika länder går igenom demografiska transitioner. Domedagen då jorden överbefolkas och vi måste stå på varandras huvuden känns därför ganska långt borta. Man brukar väl förresten säga att i princip hela världens befolkning idag får plats på Gotland om varje människa får lite mindre än en halv kvadratmeter att stå på.

Hur som helst, låt oss istället gå till artikelförfattarnas huvudsakliga argument som de fortfarande håller fast vid:

“Vi vill fortsatt hävda att ett första steg är att folkvalda i rika länder slutar sätta upp mål om att det egna landets befolkning ska öka.”

Men är det verkligen i den rika delen av världen som problemet är som störst? Fram till 2050 kommer Afrika, enligt FN, ha fördubblat sin befolkning, medan den största befolkningsökningen i absoluta tal äger rum i Asien. Ser man till lägst antal födslar per kvinna är Bosnien, Sydkorea, Japan, Vitryssland, Malta, Polen, Singapore, Tyskland, Rumänien, Hong Kong, Macau, Slovakien, Portugal, Österrike, Grekland, Italien, Ungern och Litauen alla på topp 20-listan.

Om man istället mäter topp 20 lägsta antal födslar per capita hittar man bland andra (som inte var med på den förra listan) Kroatien, Taiwan, Bulgarien, Lettland, Polen, Serbien, Slovenien, Schweiz och Ukraina.

Mäter man slutligen länder med högst antikonception (födelsekontroll) återfinns Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Danmark, Kina, Finland, Brasilien, Sverige, Albanien, Kanada, Nya Zeeland, Norge och USA bland de 30 länder där kvinnor i störst utsträckning använder någon form av modern födelsekontroll.

Och då är frågan: hur många av världens rika länder är inte bland de 10 % som har lägst antal födslar per kvinna, inte bland de 10 % som har lägst antal födslar per capita, och inte bland de 15 % där kvinnor i störst utsträckning använder någon form av modern födelsekontroll?

Låt oss nu undersöka vilka länders befolkning som beräknas öka mest procentuellt sett under de kommande fem åren: Niger, Timor-Leste, Afghanistan, Uganda, Burkina Faso, Tanzania, Benin, Västbanken och Gaza, Eritrea, Guinea, Malawi, Somalia,, Yemen, Rwanda, Angola, Kongo-Kinshasa, Irak, Tchad, Liberia, Kenya, Gambia, Madagaskar, Etiopien, Senegal, Zambia, Guatemala, Ekvatorialguinea, Mali, Kongo-Brazzaville, Sierra Leone, Guinea-Bissau, Togo, Papua Nya Guinea, Pakistan, Nigeria, Kamerun, Zimbabwe, Mauretanien, Moçambique, Kuwait, Ghana, Burundi, Sudan, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Honduras och Oman, tillhör topp 50.

Och nu tar vi något mått på kvinnors utbildning, exempelvis female adult literacy rate från World Development Indicators 2009. Vilka 50 länder eller så har sämst tillgång på utbildning för kvinnor? Afghanistan, Niger, Guinea, Mali, Tchad, Burkina Faso, Etiopien, Sierra Leone, Benin, Senegal, Mocambique, Centralafrika, Togo, Elfenbenskusten, Bhutan, Pakistan, Yemen, Marocko, Nepal, Bangladesh, Mauretanien, Liberia, Sudan, Burundi, Eritrea, Papua Nya Guinea, Kongo-Kinshasa, Angola, Guinea-Bissau, Indien, Egypten, Ghana, Kamerun, Rwanda, Zambia, Laos, Haiti, Nigeria, Irak, Malawi, Madagaskar, Uganda, Tanzania, Algeriet, Kambodja, Guatemala, Tunisien, Komorerna, Kenya och Kongo-Brazzaville.

Någon som ser mönstret?

Vill man på allvar göra någonting för att minska risken för överbefolkning och utarmning av vår planets resurser bör man satsa mycket mer pengar på kvinnors utbildning, framförallt i världens fattigaste länder. Det finns nog ingen åtgärd som mer effektivt minskar fertiliteten, som inte handlar om att införa ettbarnspolitik eller liknande tvång. Att låta flickor gå i skolan och vuxna kvinnor på universitetet är dessutom inte bara en direkt insats för miljön, utan även bland det viktigaste vi kan göra för att minska fattigdomen och svälten, någonting som i sin tur minskar fertiliteten och trycket på naturresurserna ytterliggare (se exempelvis Carol Scotese Lehr*, 2009, ‘Evidence On The Demographic Transition’, The Review of Economics and Statistics,  91 (4): pp. 871–887, och Vasanth Kripa och Vazhoor Gopalan Surendranathan, 2008, ‘Social Impact and Women Empowerment through Mussel Farming in Kerala, India’, Development, 51: pp. 199-204).

Bli inte förvånade om framtidens historiker skriver att det var kvinnors ökade rättigheter som räddade planeten från överbefolkning, och samtidigt lyfte hundratals miljoner människor ur fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

Liberal feminism

Ett bra inlägg i debatten om feminism och jämställdhet hittas i Veckans Affärer. Författaren till artikeln är Maria Ludvigsson. Följande är tre utdrag ur texten, som talar bra för sig själva:

“Synen att kvinnor ständigt behöver särbehandling är starkt närvarande i jämställdhetsdebatten, inte minst vad gäller kvinnor i ledningar och styrelser. Om debattörerna tillåtit en längre historieskrivning än tillbaka till -68, hade man sett hur särbehandling och särlagstiftning varit själva kvinnokampens främsta måltavla.”

“Det faktum att olikheter är långt större mellan individer än mellan könskollektiv förtränger man. Inte minst blir detta tydligt då det förment kvinnliga politiseras och kvinna antingen är synonymt med en förtryckt medborgare som inte vet sitt eget bästa utan behöver en stark stat, eller med föräldraskap (men då som moderskap) och därmed behov av allehanda socialförsäkringar.”

“Kvinnorörelsen har historiskt varit ideologiskt liberal och därför ställt krav om likabehandling. Om kvinnors lika rätt att precis som män vara olika.

Liberal feminism handlar om just detta: Rätten att bli bedömd, berömd och bemött som en individ – inte som del av ett kollektiv. Att slippa höra ’’sådär gör du bara för att du är tjej’’ och inte säga ’’så typiskt karlar’’ så fort en man gör något vi ogillar.”

Reflektioner efter den internationella kvinnodagen

Bland de klokaste kommentarerna under gårdagens internationella kvinnodag stod Lena Olving, vice vd på Saab, för:

“Jag kan förstå att det finns de som anser att kvotering är ett bra verktyg men jag känner inte en enda kvinna inklusive mig själv som skulle vilja ha ett uppdrag för att man är ett visst kön,” säger hon till Svenska Dagbladet.

Vidare sätter hon huvudet på spiken när hon identifierar ett problem som ofta glöms bort, och som, ironiskt nog, genusgalningar och kvoteringsivrare undermedvetet cementerar:

“Jag blev jämförd med Pippi Långstrump en gång, vilket jag tyckte var lite gulligt, men Carl- Henric Svanberg har ju aldrig jämförts med Bamse. Man använder annorlunda sätt att beskriva kvinnlig kompetens, det räcker inte upp och ned att man är det man är.”

Av någon anledning hör man ofta att någon är en “kompetent kvinna”, men när det gäller en man är denne bara “kompetent”. Barack Obama “är framgångsrik” medan Hillary Clinton “är en framgångsrik kvinna”. Varför är det så viktigt att påpeka att kvinnor är kvinnor?

Man kan ha en lång filosofisk diskursiv diskussion om detta och falla in på critical feminism och konceptet the “Other”, men kontentan är att så länge fokus ligger på kön kommer könsskillnaderna aldrig att försvinna. Människor måste i lagböcker och regelverk, såväl som i språk och enligt norm, bemötas och behandlas som personer, och inte som män respektive kvinnor.

Som förnuftiga feminister tidigare påpekat är det i Sveriges fall främst en fråga om attityder och inte lagar, varför det knappast finns en quick fix på de svenska ojämställdhetsproblem. Här behöver vi istället arbeta med normer och värderingar, vilket förmodligen bäst görs genom projekt som Womengineer.se.

Ett mycket bra jämställdhetsprojekt.

Vill man å andra sidan göra något konkret på politisk väg för att öka jämställdheten är nog det viktigaste att underlätta för utlandsfödda att lära sig svenska och finna en lämplig sysselsättning. Den värsta, och mest bortglömda, ojämställdheten i dagens Sverige finns nämligen i förorterna bland invandrarkvinnor. Många av dessa har varit i Sverige större delen av sina liv, men de kan fortfarande inte hålla en längre konversation på svenska. Flera saknar både jobb och utbildning, och när barnen är tillräckligt stora för att gå i skolan blir dessa kvinnor lämnade i hemmen dagarna i ända.

Att göra om Svenskundervisning för invandrare (sfi) är bra, men räcker knappast. Ett lag- och regeltest för medborgarskap vore tveklöst på sin plats för att säkra att även de som bor ytterst segregerat, med grannar som talar samma modersmål som en själv, lär sig åtminstone lite granna om det svenska språket och den svenska lagen. Dessutom bör instegsjobben – som idag gäller nyanlända (de som inom 36 månader har beviljats uppehållstillstånd) som studerar sfi och blir anställda, vars lönekostnader då subventioneras av staten – breddas till att gälla betydligt fler.

Att ställa sakliga kunskapskrav genom lag- och regeltest för medborgarskap är ingen dum idé. (Bilden är hämtad här.)

Om man nu inte vill göra en insats värd namnet för att minska byråkratin i arbetsmarknadslagstiftningen för att på så sätt göra det lättare att anställa borde man väl åtminstone kunna bredda instegsjobben till att omfatta fler, exempelvis genom att ta bort tidsspärren helt. Man bör också överväga att låta instegsjobben omfatta alla som studerar en eftergymnasial utbildning för att på så sätt även ge ungdomar, oavsett bakgrund, möjlighet att redan under studietiden ta ett första steg in på arbetsmarknaden. Visst behöver man nog sänka taket från dagens 750 kr per dag till ett något lägre belopp för att kostnaderna för denna åtgärd inte ska bli för höga. Men man bör också erinra sig att arbetslöshet faktiskt också kostar.

För att ytterliggare stärka jämställdheten krävs någon form av lokal samordning, lämpligen via kommunen, för frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor. Det finns idag många tusen stora och små föreningar och organisationer som på olika sätt försöker hjälpa utlandsfödda att nyttja sin potential och förverkliga sina drömmar i det svenska samhället. Problemet är att kommunikationen brister, och att i synnerhet mindre organisationer har svårt att nå ut till potentiella deltagare. Därför krävs samordning. Frågan är dock hur mycket i detta som är politik, och hur mycket som är sunt förnuft. Dock är det väl inte otänkbart att kommuner börjar avsätta lite pengar till samordningsprojekt; en kontaktperson, en hemsida och en regelbundet bokad lokal lär räcka långt. Det viktiga är att de frivilliga som arbetar med liknande frågor ska kunna bistå och hjälpa varandra, samtidigt som man som utlandsfödd kan vända sig till en person/punkt/plats för att få information om ett stort antal aktiviteter, istället för att behöva leta upp varje organisation var för sig. Det är redan så mycket som är rörigt när man kommer till ett nytt land.

Simon Hedlin Larsson

Upp-och-ner-vända världen

Vid somliga tillfällen undrar man om de som trodde att jorden var platt inte hade delvis rätt ändå, för nog känns det som att världen är helt upp- och ner ibland. Eller hur ska man annars tolka faktum som att Schweiz är regerande mästare för andra gången i rad i seglartävlingen America’s Cup, Raghuram Rajan på University of Chicago kritiserarar den fria marknaden, och att Storbritannien inte har lyckats vinna en Grand Slam-titel i herrtennis sedan 1936? Nu menar dessutom Vänsterpartiet att man måste se till individen, medan Per Schlingmanns Moderaterna hellre fokuserar på nyligen upptäckta skadliga, men delvis dolda, strukturer i samhället.

Det märkliga med detta strukturalistiska tänkande som Schlingmann förespråkar är att de sagda strukturerna (i detta fall främst patriarkatet) omfattar alla människor mer eller mindre omedvetet, vilket av naturliga skäl leder vidare in på frågan hur vissa privilegierade individer (partisekreterare hos Moderaterna exempelvis) kan observera dessa strukturer på ett någorlunda objektivt sätt, trots att de själva är en del av dem (för vidare kritik av strukturalism och utveckling av just denna fråga, se exempelvis McAnulla, S. (2002) ‘Structure and Agency’ i D. Marsh och G. Stoker (eds.) Theory and Methods in Political Science (Palgrave: Basingstoke) – Kapitel 13).

Precis som Maria Ludvigsson skriver på SvD Brännpunkt finns det många (om inte enbart) nackdelar med det kvoteringsförslag till bolagsstyrelser som Socialdemokraterna förespråkar och som Moderaterna halvt lutar sig åt:

“Rent praktiskt innebär kvotering att grupper måste identifieras och politiker avgör vilken grupp som ska prioriteras. Individuella rättigheter underordnas kollektiva och våra medborgerliga rättigheter kopplas till grupptillhörighet.”

Hon sätter huvudet på spiken när hon vidare skriver:

“När vänstern förespråkar styrelsekvotering är det logiskt eftersom man tror att politiker och stat bättre än företagare och ägare vet att organisera och styra företagen.

När en liberal borgerlig politiker gör detsamma blir det obegripligt, eftersom samma borgerlighet tilltror den fria ekonomin att utvisa vilka företag som har en lönsam styrelse och inte.”

Tur att det finns några som tänker åt borgerligheten i alla fall.

Simon Hedlin Larsson

Klokt om kvotering

Idag skriver moderaterna Sofia Arkelsten, Isabella Jernbeck, Ulla Hamilton, Jessica Polfjärd, Malin Löfsjögård, Pia Kinhult och Ulrika Karlsson ett skarpt inlägg om kvotering på SvD Brännpunkt:

“Medan kvoteringsivrare stirrar sig blinda på siffror och styrelsepresentationen i årsredovisningen ser vi på hur vägen dit ser ut och om den faktiskt är jämställd eller ej. Statistiken är inget problem i sig, men attityder och regler som på vägen har bidragit till de skeva siffrorna är det däremot. Politik är som svårast när det gäller att förändra attityder och det är precis vad jämställdhet handlar om. Medan elittyckarna fokuserar på statistik, vill vi förändra attityder. Det senare är svårare att påverka än det förra, men också betydligt viktigare.”

I couldn’t agree more.

Simon Hedlin Larsson

Avatar – världshistoriens mest överskattade film?

(Varning! Om du inte har sett Avatar bör du vara medveten om att vissa saker ur filmens handling avslöjas i texten nedan.)

Igår utsågs Avatar till årets bästa filmGolden Globe-galan. Filmen har redan dragit in näst mest pengar i världshistorien – slagen enbart av regissören James Camerons (andra) romantiska superkliché Titanic. Till skillnad från andra blockbusters som Ice Age, Up! och Toy Story är denna film inte främst riktad till barn (MPAA: PG-13), utan istället hyllas den av ett brett åldersspektrum och ligger nu på en åtråvärd 37:e plats bland bästa filmer någonsin på IMDb.

Regissören James Cameron till vänster samt Jake Sully och Neytiri till höger. (Bilden är hämtad här.)

Varför Avatar har blivit en älskad film kan man fråga sig. Någon säger att det är för att det inte finns någon annan film som liknar den, en tanke som flera verkar hålla med om. Men stämmer det verkligen? Liv på andra planeter har ju varit föremål för mänsklig spekulation i evigheter. Och att det finns de som anser att de moderna samhällena förstör sina egna länder och planeter är knappast en ny företeelse. H.G Wells kritiserade brittisk imperialism för över hundra år sedan, och lyckades dessutom göra det genom en berättelse om en planets folk som ockuperar och förstör en annan bebodd planet (War of the Worlds). Snarare är Avatar en så kallad remix på andra filmers och böckers handlingar. Och allt är egentligen bara en nära tre timmar lång kritik av det onda, nutida samhälle som anses vara den vita mannens skapelse

I Michael Mooreiansk anda tolkar skaparen av Avatar, James Cameron, kapitalismen som en girig och självisk utsugarmentalitet. Människan har tvingats söka sig till andra planeter för att utvinna energi eftersom att rovkapitalismen har gjort slut på all energi på jorden. Stora företag sköter denna energiutvinning och de visar naturligtvis ingen hänsyn mot andra former av levande varelser. De vill bara tjäna pengar. I Avatar rör det sig om en extremt energirik och dyr mineral med det ironiska namnet Unobtainium som finns på den redan bebodda planeten Pandora. Infödingstammen Na’vi får sitt land förstört av jordens kapitalister likt afrikanska infödingar utsätts för europeiska imperialister i Joseph Conrads Heart of Darkness.

Det är emellertid lustigt att Cameron visar sådan avsky mot kapitalismen och vinstdrivna verksamheter hans film redan har dragit in över 10 000 000 000  kronor. Vidare är det också smått ironiskt att filmen genomgående hyllar det naturliga och kritiserar det högteknologiska då Avatar i själva verket är ett resultat av en budget på $230 000 000 som till stor del spenderats på den absolut senaste tekniken inom animering, ljud och datorgjord filmproduktion.

Den vackra naturen, de fantastiska djuren och den spirituella, heliga kraft som genomsyrar livet på planeten Pandora tillhör filmens mest centrala teman. Avatar slår ett slag för miljöaktivismen och en minimering av den mänskliga påverkan av naturen, samtidigt som Cameron flyger världen runt i sin privat jet för att gå på premiärer, partyevenemang och presskonferenser. Och trots att Cameron brukar ha starka kvinnliga karaktärer i sina filmer (Sarah Connor i The Terminator och Ellen Ripley i Alien) får den kvinnliga av Avatars två huvudpersoner, Neytiri – visserligen efter att först ha lärt Jake Sully allt om Na’vis värld – vika sig platt för den manlige hjälten Sully som är den som tillslut räddar planeten Pandora.

Planeten Pandora i Avatar. (Bilden är hämtad här.)

Den ena vita mannens ångest över den andra vita mannens övergrepp på infödingar, djur, växter och kvinnor verkar bli ett mer och mer vanligt. Föga förvånande är det således att den mest populistiska och politiskt korrekta filmen Avatar protesterar mot Europas imperialistiska ambitioner i Afrika och i Nordamerika, såväl som USA:s krig i Irak och Afghanistan, de rika ländernas miljöförstörelse och patriarkatets ständiga förtryck av kvinnan. Samtidigt hyllas strävan efter det naturliga (vad nu det är), romantikens flykt från vardagen, den cartesianska, dualistiska tron på separata själar, religiös fatalism, samt spirituella ritualer. Den vita mannen är den mörka kraften som hotar förgöra det magiska livet på Pandora där Na’vi lever i symbios med naturen.

Således är det föga förvånande att många av filmens olika teman känns igen. Den smöriga kärleksdialogen som talar om “a strong heart” påminner inte helt otroligt om Jack Dawson och Rose DeWitt Bukater i Titanic. Den vita mannens upptäckt av en ny värld och ett folk som lever i samklang med naturen för genast tankarna till John J. Dunbar i Dances with Wolves, om än kärlekshistorien mellan den vita mannen och infödingstammens hövdings dotter associeras kanske ännu starkare till John Smith och Pocahontas i filmen med samma namn som den sistnämnde.

Soldaten som på grund av slumpmässiga förhållanden hamnar hos fienden och sedan vänder sig mot sina egna känns nästan som en exakt kopia av Nathan Algren i The Last Samurai. Och en romans som problematiseras genom att killen inte har berättat hela sanningen för tjejen hittas i nästan varenda amerikansk high school-film och TV-serie; i synnerhet Zach Siler och Laney Boggs i She’s All That påminner mycket om Jake Sully och Neytiri i Avatar då både Zach Siler och Jake Sully är från “different worlds”, egentligen har ett annat, hemligt uppdrag, men råkar falla pladask för en tjej som visar sig vara så mycket mer än vad de från början trodde.

Ett annat koncept som vi sett tidigare är “the chosen one” som är en person utvald och utsedd av universums högre kraft till att återskapa balans i världen – vilket naturligtvis i praktiken innebär att det goda alltid segrar över det onda. Talar man om specifikt science fiction-filmer med utvalda hjältar har tveklöst Star Wars-hexalogins Luke Skywalker en viss auktoritet. Breddar man dock perspektivet märker man att den utvalde, som av någon anledning oftast verkar vara en vit man (ironiskt nog även i den annars så politiska korrekta Avatar), förekommer i allt från Bibeln och King Arthur till Harry Potter och The Matrix. Dock påminner Jake Sully kanske mest om huvudpersonen Ash i Pokémon 2 som är den enda som kan rida på havets beskyddare Lugia (som återuppstår från det döda då Ash kommer till undsättning) och som sedermera räddar världen, eller Peter som får rida på lejonet Aslan (som också återuppstår från det döda) och också räddar världen i The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe.

Ash rider på Lugia i Pokémon 2. (Bilden är hämtad här.)

Avatar kan således sammanfattas som en enda stor verklighetsflykt från, och protest mot, det moderna samhället. Handlingen bygger på en vacker och naturlig värld som inte finns, men som enligt filmens budskap skulle kunna existera bara om det inte vore för den vita mannen. Protesten är bred och omfattar alla dagens populära teman, som att vara emot USA:s utrikespolitik, utvinning av fossila bränslen, och privatägda bolag. Vad som lyfts fram som hedervärt och fint, å andra sidan, är miljöaktivism, tolerans, dualism, feminism, obegränsad kärlek och att mänskligheten någon gång ska lära sig av sina upprepade misstag.

Filmens skapare James Cameron moraliserar över mänskligt vinstintresse, men drar samtidigt in miljarder på biobesök. Han uppmanar mänskligheten att sträva efter det naturliga och miljövänliga, men flyger i nästa stund jorden runt för att gå på galapremiärer. Symbios med naturen målas upp i Avatar som något alldeles fantastiskt vackert, trots att Na’vi genom att koppla fast sina hårflätor i andra djur (zahelu) kan styra dem genom tankeöverföring och hjärntvätt. Infödingarnas måste ha rätt till frihet över sina egna liv, menar filmens goda karaktärer, men infödingfolket Na’vi har inte ens rätt att välja stammens ledare eftersom denne utses på monarkiskt vis genom arv, eller på meritokratisk basis efter vem som kan tämja det största fjäderfäet – och det verkar minsann ingen klaga över.

I Avatar är tekniken ond, men forskningen god. Att kapitalismens höga produktivitet är mänsklighetens största chans till att framställa supereffektiva energikällor som garanterar att vi kan bo kvar på jorden i ett hållbart samhälle så länge som möjligt blundar man helt för.

Den dualistiska synen på själen framställs i filmen som någonting positivt som ger levande varelser ett närmast oändligt mått av frihet, en frihet som dock i själva verket stryps till att bli minimal eftersom att allting på Pandora mer eller mindre styrs av fatalism och verket av en ensam “agent of change” (the chosen one Jake Sully). Individens möjlighet att påverka situationen, någon?

Det som hyllas mest i Avatar är emellertid det naturliga. Ironiskt är det därför att filmen slutar lyckligt just enbart på grund av ett artbyte, det vill säga att en levande organism inte är nöjd med den art den föddes till (människa) och “byter” till en annan art (Na’vi). Och somliga hävdar att genmanipulerat ris är onaturligt…

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt självmål

Idag har Håkan Boström en utmärkt kolumn i Dagens Nyheter som handlar om hur vi arbetar för att motverka att duktiga kvinnor diskrimineras på högskolor och universitet:

“Så när Uppsala universitet nu planerar att införa ‘genusmärkning’ av de humanistiska och samhälls­vetenskapliga institutionerna kan det se ut som bara ännu ett steg i rätt riktning.

Den arbetsgrupp vid universitetet som tagit fram förslaget om ‘genusmärkning’ har dock sedan länge lämnat kampen mot individuell diskriminering bakom sig. Perspektivet är helt igenom kollektivistiskt, för att inte säga socialistiskt.”

Boström förklarar vidare hur paradoxalt detta egentligen är:

“Kompetens och meriter reduceras till en fråga om kön – tvärtemot grundtanken att kön inte ska spela någon roll.”

och ger exempel på hur feminismen i fall som detta helt slår slint och skjuter bollen i eget mål:

“På en liten institution kan de individuella kompetenserna skilja sig högst väsentligt och slumpartat. De kvinnor som råkar vara där just då kanske är överlägsna sina manliga kolleger – ska de då stå tillbaka för att de råkar vara på fel plats vid fel tillfälle?”

De flesta tycker inte att det är något problem i sig att män är överrepresenterade på teknikutbildningar eller att tjejer går ut gymnasiet med högre betyg så länge människor har fått göra fria val och inte hållits tillbaka på grund av kön. Det tycker dock inte genusgalningarna. Får de bestämma kan hur många människor som helst diskrimineras så länge allting är 50-50. Det viktiga för dem är inte att vi behandlas lika, utan att vi beter oss lika. Som enskild individ ska du följaktligen ständigt vara beredd på att göra personliga uppoffringar i ditt liv för att tjäna det högre syftet könsbalansen.

Vilken konstig värld vi lever i.

Simon Hedlin Larsson

Rapportering från klimattoppmötet

Idag är kökaoset utanför Bella Center avsevärt mindre (lyssna när Sveriges Radio intervjuar mig om gårdagen här). Köerna har istället ersatts av ett mindre krig mellan polis och demonstranter (se 1, 2, 3, 4, 5).

Är man på insidan är det dock inga problem; här flyter det som det ska. Jag sprang nyss in i senator John Kerry, har hunnit lyssna på ett föredrag av John P. Holdren, Barack Obamas rådgivare i vetenskaps- och teknikfrågor, och är just nu på ett seminarium på temat “Women as agents of change” med nordiska och afrikanska utvecklings- och biståndsministrar.

Att satsa mer tid och resurser på att hjälpa och stödja fattiga kvinnor är helt klart en viktig aspekt på klimatfrågan. När många pratar om överbefolkning och behov av flera jordklot för att stilla människors materiella behov är det viktigt att komma ihåg att det absolut bästa sättet att minska födelsetalen är att prioritera kvinnors utbildning högre. Fler unga flickor som får möjlighet att gå i skolan innebär direkt minskade fertilitetsnivåer ner mot den gyllene nivåen 2,1 då populationen varken ökar eller minskar. Dessutom innebär stärka rättigheter för kvinnor det rent matematiska faktumet att fler människor involveras i forskning och utveckling för att lösa klimatfrågan. Fler människor arbetar och mer ekonomiska resurser blir tillgängliga för politiska åtgärder.

För övrigt vill jag kommentera rapporterna om problem i klimatförhandlingarna genom att påpeka att det oftast blir såhär på toppmöten. Senast var väl på Bali då mötessekreteraren hulkade efter en utskällning av kinesiska delegater. Om man emellertid ska se till förhandlingar där utgångsläget har varit mycket dystert men som ändå har slutat i någonting praktiskt kan man ju exempelvis ta starten av EMU.

Mitt tips är att klimatförhandlingarna löser sig när fler regeringschefer har anlänt och fler förhandlingspass har hållits. Förmodligen godtar EU USA:s minimibud om att stödja de fattiga ländernas koldioxidminskningar utan några förbindelser om egna utsläppsminskningar, och världen rättar sig därefter. Detta innebär att man fattar en svag överenskommelse som många parter hoppas kunna revidera och stärka under år 2010. Små åtaganden och mycket retorik, det vill säga. Och förmodligen sker detta vid 2-3-tiden natten till lördag.

Simon Hedlin Larsson

Dags att skrota mångfaldsplaner

När Moderaternas riksdagslistor nu håller på att fastställas väcks en hel del debatt. Den mest idiotiska, i vanlig ordning, är diskussionen om mångfald.

48 procent av Moderaternas toppkandidater, i dagsläget, är kvinnor. På valbar plats är det dock endast 41 procent kvinnor, vilket anses vara över minimigränsen på 40 procent, men fortfarande inte tillräckligt mycket. Dock tas även bristen på utonnordiska invandrare upp; som det ser ut nu är endast cirka tre procent alla M:s kandidater på valbar plats invandrare som inte har vuxit upp i Norden.

Givetvis är denna grupp grovt underrpresenterad eftersom det knappast är så lite som tre procent av Sveriges befolkning som är födda utanför Norden. Men ärligt talat, vad spelar det för roll?

Jag är född på Taiwan och är således “utomnordisk invandrare”, men ändå talar jag bättre svenska än många som kommer från Finland eller Danmark som har finska respektive danska som modersmål (mitt modersmål är svenska eftersom jag kom hit som väldigt ung, samt att mina föräldrar har svenska som modersmål). Varför ska man ständigt försöka dela in människor i fack tillsammans med andra som man inte nödvändigtvis har speciellt mycket gemensamt med alls?

Vad är det med mitt födelseland som gör mig till en sådan särskild resurs att vi som tillhör denna kategori måste prioriteras? Varför är det beklagligt att “så få” utomnordiska invandrare hamnar högt upp på riksdagslistori? Av identifikationsskäl kan det rent taktiskt vara klokt att politiska partier breddar sina trupper, men det är knappast ett demokratiskt problem om inte riksdagen består av samma procentandel invandrare, handikappade, utomnordiska invandrare, kvinnor, korta män, synskadade, ad infinitum, som samhället består av. Att för övrigt flera kommuner har mångfaldsplaner för att i praktiken försöka leva upp till detta (åtminstone delvis) är bara pinsamt.

Viktigt är att kompetens gäller framför allt annat. Viktigt är också att motverka diskriminering. Om jag som utomnordisk invandrare tillför något just på grund av att jag är född öster om Rumänien (vilket jag starkt betvivlar) har jag således en speciell färdighet som räknas in i min kompetens. Motverkar man bara diskriminering så kommer jag kunna använda denna kompetens, exempelvis genom att prestera bra i provval och lyckas som politiker.

Om jag, å andra sidan, trots mitt utomnordiska ursprung, ändå är mest som vem som helst som bor i det här landet, då har jag ju ingen särskild kompetens på grund av mitt födelseland och då finns det således ingen anledning till att tycka att det ska vara exempelvis 20 procent utomnordiska invandrare på valbar plats på de politiska partiernas riksdagslistor.

Den viktiga slutsatsen är att det aldrig finns och aldrig kommer finnas några sakliga skäl för kvotering eller positiv särbehandling. Antingen är kvinnor, invandrare, hjulbenta och gråhåriga så pass annorlunda jämfört med “vanliga människor” i en sådan positiv utsträckning att de kan sägas vara mer kompetenta. Då räcker det med att motverka diskriminering så kommer denna särskilda kompetens att tas till vara på. Eller så är det omöjligt att dela in människor och dra slutsater på ett sådant sätt (vilket jag menar). Och återigen är det enda som är viktigt att arbeta för att minska diskrimineringen, och att arbeta med värderingar som tjänar detta syfte.

Det är hög tid att slopa alla mångfaldsplaner och alla “mångfaldsmål” för att istället satsa på kompetensplaner och kompetensmål där man arbetar för att ta till vara på varje enskild persons kunskaper och förmågor på bästa sätt, oavsett etnicitet, kön, modersmål och annat trams.

Simon Hedlin Larsson

En feministisk förebild

Många tycker att det är för få kvinnor som vinner Augustpriset, Nobelpriset och som sitter på chefs- och styrelseposter. Men de flesta bara gnäller medan det är få som gör något praktiskt.

En av dem som verkligen gör något är dock KTH-studenten Emelie Andrén Meito som tillsammans med en kompis har startat Womengineer.se.

I en intervju förklarar hon: “Genom womengineer vill vi förklara vad en ingenjör gör. Vi har skapat hemsidan för att det finns för få tjejer i klassrummet.”

Okunskap om vad det innebär att läsa till ingenjör gör att många tjejer idag inte vågar söka, menar hon.

Andrén Meito förklarar också att bristen på kvinnor som söker leder till att få kvinnor blir ingenjörer och att det därför inte är så konstigt att de flesta som utses till chefer är män. Men med hemsidan hoppas hon kunna bidra till att på sikt förändra detta genom att inspirera tjejer till att välja teknikutbldningar.

Hon avslutar intervjun med:

“Jag vill inte tro att jag ska bli sämre behandlad ute i arbets­livet för att jag är tjej. Och jag vill inte bli inkvoterad.”

Så kloka personer är sannerligen en bristvara.

Simon Hedlin Larsson

Klok röst om Nobelpriset

Svenska Dagbladet rapporterar:

“Av årets tolv Nobelpristagare i Stockholm är fem kvinnor. Det är rekordmånga efter flera år av hård kritik mot att kvinnor är så urdåligt representerade bland pristagarna.

Michael Sohlman, vd på Nobelstiftelsen, vill inte ta åt sig av kritiken men säger att han är nöjd med att det nu inte bara kommer att vara frackklädda män på podiet vid prisutdelningen.

– Samtidigt är det ju så att Nobelprisen speglar hur samhället och forskarvärlden såg ut 30-40 år tidigare, tillägger han.”

TACK! Äntligen en vettig åsikt gör sig hörd i en fullständigt galen debatt där de allra flest bara fokuserar på kön!

Själv tror jag ju på jämlikhet och då struntar man i kön, religion och liknande och fokuserar på det som är väsentligt och hur människor faktiskt är som personer.

Simon Hedlin Larsson

Vårdnadsbidrag, nej tack

Det finns många problem med vårdnadsbidraget. Till de mest väsentliga hör det faktum att det har visat sig vara i synnerhet invandrarkvinnor som tar ut det. Invandrarkvinnor som redan tillhör de mest utslagna grupperna i samhället. Att införa ännu ett bidrag var knappast vare sig morot eller piska för att ändra på den saken.

Väldigt många utlandsfödda kvinnor som har kommit till Sverige i vuxen ålder är långtidsarbetslösa, kan inte ett ord svenska och träffar knappt någon utanför familjen om det inte är en granne som råkar tala samma modersmål. Situationen som den ser ut är varken bra för dem eller för samhället. Varför detta uppmärksammas så lite har jag alltid haft svårt för att förstå. Och det är med sådana här problem i åtanke som det blir direkt löjligt när feminister börjar prata om sne könsfördelning bland professorer i form av en systematisk och rikstäckande diskriminering av kvinnor.

Vårdnadsbidraget har förmodligen gjort större skada än nytta, och de problem som det orsakar i strävan efter en lyckad integration måste tas på allvar. Bland annat på grund av detta bör det därför avskaffas. Jag vill utöver ett avskaffande se en reformerad språkundervisning, ett införande av ett lagar- och reglertest, samt en flexiblare arbetsmarknad.

För alla som har ett intresse i den samhällsekonomiska utvecklingen borde detta vara föga kontroversiellt. Och de som vill minska segregationen och öka jämställdheten borde inte heller vara främmande för mina förslag.

Simon Hedlin Larsson

Ett mycket ojämställt pris

Det kan tyckas vara lite sent nu att kommentera gårdagens vinnare av Stora Journalistpriset, men jag har velat vänta ett slag för att se om någon annan skulle upptäcka och kommentera det uppenbara jämställdhetsproblem som Stora Journalistpriset lider av. Det verkar dessvärre inte så (se: 1, 2, 3, 4) – vilket är lite märkligt. Var är alla feminister och tillika jämställdhetsivrare när man behöver dem?

Först, dock, Karin af Klintberg och Jane Magnusson nära 100 minuter långa film (Ebbe – the movie) om Ebbe Carlsson, hans spektakulära liv och den uppmärksammade Ebbe Carlsson-affären. Filmen är ett mäktigt kraftprov som i slag får af Klintberg och Magnusson att kliva fram bland de stora europeiska berättarna.

Med detta sagt känns det ändå nödvändigt att peka på ett växande problem som Stora Journalistpriset har: 12,5 procent manliga vinnare i kategorin Årets Berättare de senaste sex åren är verkligen en anmärkningsvärt skev fördelning.

Man kan fråga sig vad ojämställdheten beror på?

Anders Cullhed, ordförande för årets skönlitterära jury för Augustpriset, säger en intressant sak i en TT Spektra-intervju som (med viss redigering) även kan tänkas gälla för Stora Journalistpriset:

”Jag tror att utfallet vad gäller vinnarna beror på vanlig genusblindhet, att man av gammal tradition förknippar högklassig journalistik med journalistik som görs av kvinnor.”

Har Cullhed rätt är det direkt nedslående. Kanske dags att utbilda jurymedlemmarna i modernt genustänkande? Att Stora Journalistpriset går i Augustprisets ojämställda fotspår är faktiskt direkt pinsamt. Kanske bör man införa kvotering så att bara män kan nomineras till Årets Berättare de kommande 5-6 åren?

Simon Hedlin Larsson

(Stort tack till jämställdhetskämpen Stefan Eklund för all inspiration!)

Konspirationen bakom Augustpriset!!!

Stefan Eklund skriver att Steve Sem-Sandberg var en värdig vinnare av årets Augustpris (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8). Samtidigt konstaterar han dock följande:

“Men – Augustpriset har i och med detta pris blivit lika ojämlikt som Nobelpriset. Sedan 1989 har 15 män och sex kvinnor fått priset, i båda fallen. Det är förstås helt orimliga siffror. “

Bara 28 procent kvinnor. Anar man en ohelig sammansvärjning? Kanske – men i sådana fall är bara för att stjäla uppmärksamhet i hopp om dölja världslitteraturens största konspiration, som jag har upptäckt och nu tänker presentera:

Finlandssvenskarna tar över!

Susanna Alakoski, Monika Fagerholm och Mikael Niemi. Mellan år 2000 och år 2006 fick tre finlandssvenskar priset. Det motsvarar 42 % finlandsvenskar! Naturligtvis har vi inte 42 % finlandssvenskar i Sverige, och det är mycket lätt att dra den självklara slutsatsen: detta är något mycket stort, och det är större än diskrimiering. Det handlar helt enkelt om en liten grupp som försöker ta över vårt samhälle!

Som om skandalen inte vore stor nog har jag i mina efterforskningar funnit att man år 2003 hade tänkt att dela ut priset till ännu en finlandssvensk, men man slarvade när man läste Kerstin Ekmans biografi. Man trodde nämligen att det stod Finland, när det egentligen stod Finspång.

Denna lilla elit som har gigantiskt stort inflytande över världeslitteraturen har alltså försökt minst fyra gånger att försöka dela ut Augustpriset till finlandssvenska skönlitterära författare – och man har dessutom lyckats tre av dessa! Och litteraturen som i så pass stor utsträckning påverkar våra normer och värderingar, våra levnadssätt och vår kunskap om världen.

Förstår ni vilket enormt hot detta är? Och nu när det är avslöjat måste vi genast ena oss för att stoppa det omedelbart! De ansvariga måste träda fram direkt, prisen måste tas tillbaka, och de måste delas ut på nytt!

Och kan ni tänka att allt detta har mörkats under alla dessa år för att samhället har, i likhet med Stefan Eklund, varit så fokuserat på att kartlägga genus och spåra ojämställdhet! Jag bara ryser av själva tanken på hur många konspirationer och komplotter som idag måste finnas därute för att dessa farliga aktörer har kunnat operera fritt – mitt framför ögonen på oss – medan vi har gått och stirrat oss blinda på kön!

Simon Hedlin Larsson

Feminismens stora paradox och största svaghet

De som förespråkar jämlikhet och motsätter sig alla former av förtryck och diskriminering brukar, som jag, förespråka att man i största möjliga utsträckning tar hänsyn till den enskilde individens egenskaper och förmågor. Det vill säga man bedömer människor utifrån kompetens, och lägger minsta möjliga vikt vid exempelvis kön, religion, handikapp och hårfärg.

Och det är här man finner feminismens största nackdel, för om ni tänker efter så är de två grupper som fokuserar mest på just vilket kön man är av nämligen förtryckarna och feministerna.

Simon Hedlin Larsson