Tag Archives: klimat

Spelar det ingen roll vad det kostar?

Igår höll Greenpeace någon form av kärnkraftsdemonstration utanför riksdagen och Rosenbad. Med stora plakat fram- och baktill skallade en av demonstranterna:

Vind- och vattenkraft kan generera 175 terawatt!

Ja, visst, det är ju självklart. Enbart vindkraft kan förmodligen generera flera biljoner terawatt. Har man bara tillräckligt många planeter med atmosfärer på en temperatur över -273,15 Celsius så. Den stora frågan är bara vad det kostar. Och det är just det som flertalet miljöaktivister ofta glömmer. Allt har ett pris. Prioriterar man exempelvis vindkraft tar det tid och pengar från något annat. Jordens resurser är faktiskt – vilket kan vara ironiskt att behöva berätta för miljöaktivister – begränsade.

Ser man till Sveriges energiproduktion förefaller det sig naturligt att en bra mix av alternativ som inte är fossila är att föredra. I den mixen ingår naturligtvis både vind- och vattenkraft, men även den omdebatterade kärnkraften, vilket kloka röster som Stefan Fölster och Jonas Frycklund också påpekar på deras gemensamma blogg.

Simon Hedlin Larsson

Mångfald istället för enfald – var är den rationella miljörörelsen?

Går man in på Svenska Dagbladets hemsida idag kan man hitta en intressant nyhet som det görs reklam för. Bilden är på en ål och den länkande texten under bilden säger “Ny röd lista – fiskarna som hotas. En art har försvunnit helt.” Trycker man på länken och läser nyheten står det bland annat:

Det ser mörkt ut för fiskarna i svenska vatten. Pigghaj, långa, kolja och torsk är exempel på fiskar som är akut hotade. Men allra värst är det för slätrockan. Den bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige, uppger Sveriges Radio Väst.

Okej. Först “[e]n art har försvunnit helt”. Sedan “slätrockan /…/ bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige”. Det är en (!) art vi talar om, och den tros (!) ha försvunnit från ett (!) lands geografiska territorium. Så vad göra för att lösa detta gigantiska problem? Två alternativ:

1) Vi invaderar och tar tillbaka Danmark så att Skagerraks slätrockor inkorporeras under svensk flagga.

2) Vi inser att vi inte kan uppmärksamma och lösa alla problem – man kan inte och hinner inte bry sig om allt, punkt – och väljer därför att prioritera de viktigaste problemen. Då inser vi att en av 450 arter broskfiskar som befinner sig relativt högt upp i näringsvävarna omöjligen kan spela en avgörande roll för världens framtid och att en arts försvinnande från ett enskilt lands territorium inte är det värsta som har hänt mänskligheten.

Det finns en galen och extremt irrationell logik som länge har präglat politiken, miljörörelsen och nyhetsrapporteringen (det sista är föga förvånande om man kikar på vilka grupper inom journalistkåren som är överrepresenterade…). Politiska partier har kommit in i nationella parlament för att några sälungar dött – vilket är mycket ironiskt då samma rörelse har profilerat sig genom att försvara en annan enskild art, isbjörnen, som nästan uteslutande lever på sälar.

Var är den rationella miljökampen för riktig biologisk mångfald, som inte genomför absurda aktioner för att försvara enskilda arter som en ensam broskfisk och världens största rovdjur? Var är åtgärderna för att rädda regnskogen och världshaven?

Tapichalaca. Bilden är hämtad från verkligheten och således inte från filmen “Avatar”.

Det sämsta argumentet för att göra något i klimatfrågan är att hävda att det skulle hjälpa isbjörnen. Ändå används det frekvent i debatten, inte minst av Nordpolens Messias Al Gore. Men hur kan denna ensamma art spela så stor roll? Det viktigaste skälet att minska den mänskliga påverkan på klimatet handlar ju uteslutande om människor som annars riskerar att drabbas. Människor måste alltid komma först.

Och när vi sedan börjar diskutera övriga djur och växter måste mångfald gå före enfald. Man kan inte vara så naiv att man hakar upp sig på individuella arter (som inte är Ho´mo sa´piens och därmed ens egen art) när massor av arter utrotas från jordens yta dagligen för att bli lågavkastande svedjebruksodlingsmark och mahognybord.

Söker man på Miljöpartiets hemsida får man 43 träffar på ordet “säl” (27 på “sälar”), men bara 12 träffar på “regnskog”. Samma sökningar på Socialdemokraternas hemsida ger 120 träffar på “säl” (dock är det mycket som inte var relaterat till djuret säl, 33 träffar på “sälar”) och 4 på “regnskog”. “Världhav” gav en ensam träff.

Det saknas inte miljöengagemang – ser man till dagens ungdomar är det få frågor som väcker större engagemang (eller mer känslor) – och det märks också såväl på den politiska retoriken som på samtalen vid köksbordet. Vad det är brist på är istället lösningar som är rationella och praktiskt genomförbara.

Dagens miljörörelse har gjort sig känd för att förespråka resurshushållning, men det finns nog ingen politisk ideologi som är så dålig på att prioritera som den gröna, som vill satsa på precis allt. Förutom tillväxt då.

Istället för att klä ut sig till isbjörnar, bege sig till flygplatser och störa barnfamiljer som utan dåligt samvete vill kunna åka en vecka till Kanarieöarna på semester kanske man kan skippa isbjörnskostymen och lägga pengarna på att köpa regnskog istället, exempelvis genom World Land Trust.

Men då får man ju å andra sidan inte möjlighet att begå civil olydnad och lägga upp kampanjbilder på Facebook och Twitter…

Simon Hedlin Larsson

Det krävs ingen global uppoffring för att rädda planeten

Skandalerna kring International Panel on Climate Change (IPCC) har fått mycket uppmärksamhet, speciellt i USA där klimatskepticismen är långt mer utbredd än i Europa. Men vad innebär detta egentligen? Inte särskilt mycket faktiskt. Vi kan dra två slutsatser:

1) Klimatforskningen bör göras långt mer fri, oliktänkande ska främjas, och anslagen öka.

2) Arbetet med en omställning till miljövänligare energikällor är viktigare nu än någonsin.

Den första punkten är logisk med tanke på det som uppdagats gällande IPCC:s arbete, och det strikta konsensus som har verkat gälla. Den senare slutsatsen är egentligen också naturlig. Eftersom vi nu inser att vi förmodligen vet ännu mindre om vilka konsekvenser klimatförändringarna får för vår planet är det ännu viktigare att prioritera en energiomställning.

Och låt detta vara alldeles glasklart. Om vi som tror att mänskliga aktiviteter påverkar jordens medeltemperatur har fel, vad har mänskligheten och miljön förlorat på en utfasning av användningen av fossila bränslen? Förutom att fossila bränslen, alldeles oavsett koldioxidutsläppens påverkan eller icke-påverkan, släpper ut ämnen som vi vet är skadliga för miljön finns det en geopolitisk dimension som bygger på det faktum att olja och gas finns i stora mängder i länder som Venezuela, Ryssland, Iran, Irak, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Libyen och Nigeria.

Räddar inte livet på jorden. (Bilden är hämtad här.)

Få har att förlora på att minska beroendet av fossila bränslen. Det som är viktigt är att man använder människans naturliga mekanismer och intuitioner vad gäller incitament och handlingar. Som Douglass C. North påpekat drivs människor av relativpriser och en strävan efter att minska transaktionskostnader. Vad som kommer vara den mest effektiva lösningen på problemet är därför inte tvång från politisk håll, utan en global satsning på att göra mer miljövänliga energikällor billigare än de fossila alternativen. När el- eller vätgasbilen är minst lika bra och billigare än bensin- och dieselbilen kommer de flesta byta till en el- eller vätgasbil. Och när exempelvis fusions- eller solkraft är billigare än kolkraft kommer laddningsstationerna att använda elektricitet från just fusions- eller solkraft.

Det krävs ingen global uppoffring för att rädda planeten. Vi behöver ingen Earth Hour i kubik. Det enda som krävs är att vi gör det billigare att vara miljövänlig.

Simon Hedlin Larsson

Kvinnors rätt till utbildning räddar planeten

Först kom en märklig artikel om att vi med “ett fortsatt födelsetal som det nuvarande” kommer bli 134 000 miljarder människor år 2300, där man passade på att förnuftigt peta in “(nej, det är inget tryckfel)”. Sedan kom en märklig ursäkt där man drog tillbaka påståendet:

“Detta värstascenario framstår i dag lyckligtvis som något föråldrat. Det skulle innebära en årlig ökningstakt på 3,41 procent till 2300.”

Detta stämmer mycket riktigt att scenariot de målade upp framstår som smått otroligt då det bara är ett enda land i världen som i år 2010 beräknas kunna överträffa 3,41  procents befolkningstillväxt, och det är Niger. Många fattiga länders befolkningar hålls nere av Malthusianska checks, medan rika länder går igenom demografiska transitioner. Domedagen då jorden överbefolkas och vi måste stå på varandras huvuden känns därför ganska långt borta. Man brukar väl förresten säga att i princip hela världens befolkning idag får plats på Gotland om varje människa får lite mindre än en halv kvadratmeter att stå på.

Hur som helst, låt oss istället gå till artikelförfattarnas huvudsakliga argument som de fortfarande håller fast vid:

“Vi vill fortsatt hävda att ett första steg är att folkvalda i rika länder slutar sätta upp mål om att det egna landets befolkning ska öka.”

Men är det verkligen i den rika delen av världen som problemet är som störst? Fram till 2050 kommer Afrika, enligt FN, ha fördubblat sin befolkning, medan den största befolkningsökningen i absoluta tal äger rum i Asien. Ser man till lägst antal födslar per kvinna är Bosnien, Sydkorea, Japan, Vitryssland, Malta, Polen, Singapore, Tyskland, Rumänien, Hong Kong, Macau, Slovakien, Portugal, Österrike, Grekland, Italien, Ungern och Litauen alla på topp 20-listan.

Om man istället mäter topp 20 lägsta antal födslar per capita hittar man bland andra (som inte var med på den förra listan) Kroatien, Taiwan, Bulgarien, Lettland, Polen, Serbien, Slovenien, Schweiz och Ukraina.

Mäter man slutligen länder med högst antikonception (födelsekontroll) återfinns Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Danmark, Kina, Finland, Brasilien, Sverige, Albanien, Kanada, Nya Zeeland, Norge och USA bland de 30 länder där kvinnor i störst utsträckning använder någon form av modern födelsekontroll.

Och då är frågan: hur många av världens rika länder är inte bland de 10 % som har lägst antal födslar per kvinna, inte bland de 10 % som har lägst antal födslar per capita, och inte bland de 15 % där kvinnor i störst utsträckning använder någon form av modern födelsekontroll?

Låt oss nu undersöka vilka länders befolkning som beräknas öka mest procentuellt sett under de kommande fem åren: Niger, Timor-Leste, Afghanistan, Uganda, Burkina Faso, Tanzania, Benin, Västbanken och Gaza, Eritrea, Guinea, Malawi, Somalia,, Yemen, Rwanda, Angola, Kongo-Kinshasa, Irak, Tchad, Liberia, Kenya, Gambia, Madagaskar, Etiopien, Senegal, Zambia, Guatemala, Ekvatorialguinea, Mali, Kongo-Brazzaville, Sierra Leone, Guinea-Bissau, Togo, Papua Nya Guinea, Pakistan, Nigeria, Kamerun, Zimbabwe, Mauretanien, Moçambique, Kuwait, Ghana, Burundi, Sudan, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Honduras och Oman, tillhör topp 50.

Och nu tar vi något mått på kvinnors utbildning, exempelvis female adult literacy rate från World Development Indicators 2009. Vilka 50 länder eller så har sämst tillgång på utbildning för kvinnor? Afghanistan, Niger, Guinea, Mali, Tchad, Burkina Faso, Etiopien, Sierra Leone, Benin, Senegal, Mocambique, Centralafrika, Togo, Elfenbenskusten, Bhutan, Pakistan, Yemen, Marocko, Nepal, Bangladesh, Mauretanien, Liberia, Sudan, Burundi, Eritrea, Papua Nya Guinea, Kongo-Kinshasa, Angola, Guinea-Bissau, Indien, Egypten, Ghana, Kamerun, Rwanda, Zambia, Laos, Haiti, Nigeria, Irak, Malawi, Madagaskar, Uganda, Tanzania, Algeriet, Kambodja, Guatemala, Tunisien, Komorerna, Kenya och Kongo-Brazzaville.

Någon som ser mönstret?

Vill man på allvar göra någonting för att minska risken för överbefolkning och utarmning av vår planets resurser bör man satsa mycket mer pengar på kvinnors utbildning, framförallt i världens fattigaste länder. Det finns nog ingen åtgärd som mer effektivt minskar fertiliteten, som inte handlar om att införa ettbarnspolitik eller liknande tvång. Att låta flickor gå i skolan och vuxna kvinnor på universitetet är dessutom inte bara en direkt insats för miljön, utan även bland det viktigaste vi kan göra för att minska fattigdomen och svälten, någonting som i sin tur minskar fertiliteten och trycket på naturresurserna ytterliggare (se exempelvis Carol Scotese Lehr*, 2009, ‘Evidence On The Demographic Transition’, The Review of Economics and Statistics,  91 (4): pp. 871–887, och Vasanth Kripa och Vazhoor Gopalan Surendranathan, 2008, ‘Social Impact and Women Empowerment through Mussel Farming in Kerala, India’, Development, 51: pp. 199-204).

Bli inte förvånade om framtidens historiker skriver att det var kvinnors ökade rättigheter som räddade planeten från överbefolkning, och samtidigt lyfte hundratals miljoner människor ur fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiets kommande fall?

Det går bra för Miljöpartiet nu. I en nyligen publicerad Demoskopundersökning får partiet 10,6 procent, den högsta mätningen som partiet någonsin har nått. Maria Wetterstrand säger att de “känner medvind”.

Nåja, säger cynikern, kanske inte så länge till.

Förutom att man kan ifrågasätta hur positiv Miljöpartiets tillväxt har varit för det rödgröna blocket då SCB:s Partisympatiundersökning (PSU) 2009 vittnade om väljarflöden främst för Socialdemokraterna och soffliggarna, bör man inte förvänta sig en dans på rosor fram till valet.

Maria Wetterstrand har mycket riktigt, och mycket udda, fått någon slags expertkommentatorsroll hos många medier vad gäller klimatfrågan. Partiet vinner många väljare i Stockholm, och Maria Wetterstrand är enligt många undersökningar Sveriges näst populäraste partiledare/språkrör, sett till förtroende.

Men nu är det valår, och journalister är extra pigga på att få sätta tänderna i skandaler och skapa stora drev. Snart lär mediekampanjerna komma även mot Miljöpartiet, och då kommer det inte bli mycket medvind att njuta av. Vad drevet kommer att handla om är omöjligt att säga. Det kan vara allt från en liten personkonflikt bland partitopparna till ett alltför stort politiskt gap mellan MP och S+V. Men det är svårt att se att Miljöpartiet skulle få gå till val utan att ha utsatts för hårdare kritisk granskning från den svenska journalistkåren.

Nu är ju visserligen miljöpartister överrepresenterade bland journalister, men någon lär väl nappa på betet, och sedan lär de andra hänga på eftersom att alla läsarna är minst lika nyfikna, om inte mer, på drev mot Miljöpartiet som mot andra politiska partier.

En intressant aspekt vore för övrigt en ekonomisk granskning av Miljöpartiets politik som presenteras i nästa månad. Mycket kommer tveklöst handla om satsningar, men har man tid och resurser att satsa på allt? Till skillnad från det klassiska överbudspartiet Vänsterpartiet förespråkar Miljöpartiet hushållning med resurser, och man ständiga påpekanden om att dessa är ytterst begränsade. Hur nu det går ihop med keynesianistisk stimulanspolitik, och att skapa konsumtionsbehov hos människor som i det “naturliga” tillståndet inte finns, det kan man allt fråga sig.

Simon Hedlin Larsson

Avatar – världshistoriens mest överskattade film?

(Varning! Om du inte har sett Avatar bör du vara medveten om att vissa saker ur filmens handling avslöjas i texten nedan.)

Igår utsågs Avatar till årets bästa filmGolden Globe-galan. Filmen har redan dragit in näst mest pengar i världshistorien – slagen enbart av regissören James Camerons (andra) romantiska superkliché Titanic. Till skillnad från andra blockbusters som Ice Age, Up! och Toy Story är denna film inte främst riktad till barn (MPAA: PG-13), utan istället hyllas den av ett brett åldersspektrum och ligger nu på en åtråvärd 37:e plats bland bästa filmer någonsin på IMDb.

Regissören James Cameron till vänster samt Jake Sully och Neytiri till höger. (Bilden är hämtad här.)

Varför Avatar har blivit en älskad film kan man fråga sig. Någon säger att det är för att det inte finns någon annan film som liknar den, en tanke som flera verkar hålla med om. Men stämmer det verkligen? Liv på andra planeter har ju varit föremål för mänsklig spekulation i evigheter. Och att det finns de som anser att de moderna samhällena förstör sina egna länder och planeter är knappast en ny företeelse. H.G Wells kritiserade brittisk imperialism för över hundra år sedan, och lyckades dessutom göra det genom en berättelse om en planets folk som ockuperar och förstör en annan bebodd planet (War of the Worlds). Snarare är Avatar en så kallad remix på andra filmers och böckers handlingar. Och allt är egentligen bara en nära tre timmar lång kritik av det onda, nutida samhälle som anses vara den vita mannens skapelse

I Michael Mooreiansk anda tolkar skaparen av Avatar, James Cameron, kapitalismen som en girig och självisk utsugarmentalitet. Människan har tvingats söka sig till andra planeter för att utvinna energi eftersom att rovkapitalismen har gjort slut på all energi på jorden. Stora företag sköter denna energiutvinning och de visar naturligtvis ingen hänsyn mot andra former av levande varelser. De vill bara tjäna pengar. I Avatar rör det sig om en extremt energirik och dyr mineral med det ironiska namnet Unobtainium som finns på den redan bebodda planeten Pandora. Infödingstammen Na’vi får sitt land förstört av jordens kapitalister likt afrikanska infödingar utsätts för europeiska imperialister i Joseph Conrads Heart of Darkness.

Det är emellertid lustigt att Cameron visar sådan avsky mot kapitalismen och vinstdrivna verksamheter hans film redan har dragit in över 10 000 000 000  kronor. Vidare är det också smått ironiskt att filmen genomgående hyllar det naturliga och kritiserar det högteknologiska då Avatar i själva verket är ett resultat av en budget på $230 000 000 som till stor del spenderats på den absolut senaste tekniken inom animering, ljud och datorgjord filmproduktion.

Den vackra naturen, de fantastiska djuren och den spirituella, heliga kraft som genomsyrar livet på planeten Pandora tillhör filmens mest centrala teman. Avatar slår ett slag för miljöaktivismen och en minimering av den mänskliga påverkan av naturen, samtidigt som Cameron flyger världen runt i sin privat jet för att gå på premiärer, partyevenemang och presskonferenser. Och trots att Cameron brukar ha starka kvinnliga karaktärer i sina filmer (Sarah Connor i The Terminator och Ellen Ripley i Alien) får den kvinnliga av Avatars två huvudpersoner, Neytiri – visserligen efter att först ha lärt Jake Sully allt om Na’vis värld – vika sig platt för den manlige hjälten Sully som är den som tillslut räddar planeten Pandora.

Planeten Pandora i Avatar. (Bilden är hämtad här.)

Den ena vita mannens ångest över den andra vita mannens övergrepp på infödingar, djur, växter och kvinnor verkar bli ett mer och mer vanligt. Föga förvånande är det således att den mest populistiska och politiskt korrekta filmen Avatar protesterar mot Europas imperialistiska ambitioner i Afrika och i Nordamerika, såväl som USA:s krig i Irak och Afghanistan, de rika ländernas miljöförstörelse och patriarkatets ständiga förtryck av kvinnan. Samtidigt hyllas strävan efter det naturliga (vad nu det är), romantikens flykt från vardagen, den cartesianska, dualistiska tron på separata själar, religiös fatalism, samt spirituella ritualer. Den vita mannen är den mörka kraften som hotar förgöra det magiska livet på Pandora där Na’vi lever i symbios med naturen.

Således är det föga förvånande att många av filmens olika teman känns igen. Den smöriga kärleksdialogen som talar om “a strong heart” påminner inte helt otroligt om Jack Dawson och Rose DeWitt Bukater i Titanic. Den vita mannens upptäckt av en ny värld och ett folk som lever i samklang med naturen för genast tankarna till John J. Dunbar i Dances with Wolves, om än kärlekshistorien mellan den vita mannen och infödingstammens hövdings dotter associeras kanske ännu starkare till John Smith och Pocahontas i filmen med samma namn som den sistnämnde.

Soldaten som på grund av slumpmässiga förhållanden hamnar hos fienden och sedan vänder sig mot sina egna känns nästan som en exakt kopia av Nathan Algren i The Last Samurai. Och en romans som problematiseras genom att killen inte har berättat hela sanningen för tjejen hittas i nästan varenda amerikansk high school-film och TV-serie; i synnerhet Zach Siler och Laney Boggs i She’s All That påminner mycket om Jake Sully och Neytiri i Avatar då både Zach Siler och Jake Sully är från “different worlds”, egentligen har ett annat, hemligt uppdrag, men råkar falla pladask för en tjej som visar sig vara så mycket mer än vad de från början trodde.

Ett annat koncept som vi sett tidigare är “the chosen one” som är en person utvald och utsedd av universums högre kraft till att återskapa balans i världen – vilket naturligtvis i praktiken innebär att det goda alltid segrar över det onda. Talar man om specifikt science fiction-filmer med utvalda hjältar har tveklöst Star Wars-hexalogins Luke Skywalker en viss auktoritet. Breddar man dock perspektivet märker man att den utvalde, som av någon anledning oftast verkar vara en vit man (ironiskt nog även i den annars så politiska korrekta Avatar), förekommer i allt från Bibeln och King Arthur till Harry Potter och The Matrix. Dock påminner Jake Sully kanske mest om huvudpersonen Ash i Pokémon 2 som är den enda som kan rida på havets beskyddare Lugia (som återuppstår från det döda då Ash kommer till undsättning) och som sedermera räddar världen, eller Peter som får rida på lejonet Aslan (som också återuppstår från det döda) och också räddar världen i The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe.

Ash rider på Lugia i Pokémon 2. (Bilden är hämtad här.)

Avatar kan således sammanfattas som en enda stor verklighetsflykt från, och protest mot, det moderna samhället. Handlingen bygger på en vacker och naturlig värld som inte finns, men som enligt filmens budskap skulle kunna existera bara om det inte vore för den vita mannen. Protesten är bred och omfattar alla dagens populära teman, som att vara emot USA:s utrikespolitik, utvinning av fossila bränslen, och privatägda bolag. Vad som lyfts fram som hedervärt och fint, å andra sidan, är miljöaktivism, tolerans, dualism, feminism, obegränsad kärlek och att mänskligheten någon gång ska lära sig av sina upprepade misstag.

Filmens skapare James Cameron moraliserar över mänskligt vinstintresse, men drar samtidigt in miljarder på biobesök. Han uppmanar mänskligheten att sträva efter det naturliga och miljövänliga, men flyger i nästa stund jorden runt för att gå på galapremiärer. Symbios med naturen målas upp i Avatar som något alldeles fantastiskt vackert, trots att Na’vi genom att koppla fast sina hårflätor i andra djur (zahelu) kan styra dem genom tankeöverföring och hjärntvätt. Infödingarnas måste ha rätt till frihet över sina egna liv, menar filmens goda karaktärer, men infödingfolket Na’vi har inte ens rätt att välja stammens ledare eftersom denne utses på monarkiskt vis genom arv, eller på meritokratisk basis efter vem som kan tämja det största fjäderfäet – och det verkar minsann ingen klaga över.

I Avatar är tekniken ond, men forskningen god. Att kapitalismens höga produktivitet är mänsklighetens största chans till att framställa supereffektiva energikällor som garanterar att vi kan bo kvar på jorden i ett hållbart samhälle så länge som möjligt blundar man helt för.

Den dualistiska synen på själen framställs i filmen som någonting positivt som ger levande varelser ett närmast oändligt mått av frihet, en frihet som dock i själva verket stryps till att bli minimal eftersom att allting på Pandora mer eller mindre styrs av fatalism och verket av en ensam “agent of change” (the chosen one Jake Sully). Individens möjlighet att påverka situationen, någon?

Det som hyllas mest i Avatar är emellertid det naturliga. Ironiskt är det därför att filmen slutar lyckligt just enbart på grund av ett artbyte, det vill säga att en levande organism inte är nöjd med den art den föddes till (människa) och “byter” till en annan art (Na’vi). Och somliga hävdar att genmanipulerat ris är onaturligt…

Simon Hedlin Larsson

Hur var det nu egentligen?

Det var en intressant upptäckt jag gjorde tidigare idag på Svenska Dagbladets hemsida. Bland de tio mest lästa nyheterna fanns artiklar med rubrikerna “Sorgligt – men väntat” respektive “MP: Stort misslyckande av regeringen”. Detta handlade emellertid inte om att man inte lyckades få till stånd ett bindande avtal på klimattoppmötet i Köpenhamn som avslutades under natten – vilket man ju hade kunnat tro att det rörde sig om. Istället var det sorgliga men väntade nedläggningen av Saab, och regeringens stora misslyckande enligt Miljöpartiet var att “General Motors bestämt sig för att lägga ned Saab.”

Man kan ju alltid fråga sig varför det är ett tecken på att den borgerliga alliansens politik brister när ett amerikanskt företag bestämmer sig för att lägga ner en verksamhet som som bara gått med vinst 2 av 19 år i ägandeskap. Än mer komiskt är det dock att Miljöpartiet sörjer att bilproduktionen minskar – var det inte MP som i sin senaste budget ville höja bensinskatten med 2 kr per liter?

Simon Hedlin Larsson

Vad gör man när man redan är bäst?

Häromdagen på Bella Center där klimattoppmötet hålls pratade jag med Sydkoreas ambassadör i Danmark, Yim Geun-hyeong, och han berättade för mig att Sydkorea lägger två procent av BNP per år på gröna investeringar enligt ett statligt utfärdat “Green Growth Programme”. Eftersom jag är mycket intresserad av policymaking frågade jag honom vad Sverige borde göra, om vi kanske också borde öronmärka pengar för långsiktiga miljöinvesteringar.

Då frågade Geum-hyeong om jag verkligen ville att Sverige skulle göra mer. “You’re aldready doing enough,” sa han, och förklarade att Sydkorea behövde denna typ av åtgärd för att man historiskt sett gjort väldigt lite för miljön. Sverige var redan världsetta i miljöarbetet, menade han. “But is there nothing you would recommend Sweden to do for the environment?” frågade jag envist. Det blev tyst någon sekund. Sedan sa han: “It’s the other countries that need to follow Sweden, and do what Sweden has already done.”

Livet är inte lätt när man är bäst.

Simon Hedlin Larsson

En annan lösning på klimatfrågan

Björn Lomborg som leder Copenhagen Consensus Center är med i ett kort inslag i danska TV2 med anledning av hans engagemang i klimatfrågan. Jag rekommenderar alla som är intresserade av rationella lösningar istället för ineffektiva överenskommelser och populistiska utspel att höra på vad han har att säga samt läsa vad han skriver. Det handlar inte om någon förnekelse av växthuseffekten och det handlar inte om att tjäna pengar eller erkänna de rika länderna fria från ansvar. Det handlar om – som jag också har föreslagit – att satsa på forskning och utveckling och göra det som leder till största möjliga nytta för de begränsade resurser som vi har (vilket man ju egentligen tycker miljövännerna borde nappa på).

Lomborg har skrivit flera böcker – den bästa i mina ögon är tveklöst Global Crises, Global Solutions: Costs and Benefits som han är redaktör för. Boken tar upp olika globala problem som exempelvis luftföroreningar, politisk instabilitet, svält, vattenbrist, och, naturligtvis, klimatfrågan. Mycket fokus ligger också på hur man bäst bör gå tillväga för att lösa dessa problem, och vad som faktiskt är praktiskt möjligt att göra. Paul Collier, Sue Horton, Todd Sandler, Kym Anderson, Lisa Chauvet tillhör den extremt imponerande grupp på trettio forskare eller så som har skrivit boken.

Utan minsta tendens till överdrift anser jag att alla idag verksamma regeringschefer och utrikesministrar redan borde ha läst Global Crises, Global Solutions – kanske den enskilt viktigaste boken om världens framtid och konkreta politiska åtgärder för att möta de problem vi står inför. Och även om Lars Ohly varken skulle få leda regeringskansliet eller utrikesdepartementet tycker jag ändå att han bör ta sig en titt längst bak i boken. Där gör nämligen Jagdish Bhagwati, Robert Mundell, Nancy L. Stokey, Douglass C. North, med flera, rankingar på vilka praktiska politiska lösningar som de tycker är viktigast och bör ha högst prioritet. Det går nämligen inte att satsa på allt, utan det gäller att välja det som gör störst nytta.

Hur som helst, för de som inte har tid att läsa 710 välskrivna sidor har Lomborg skrivit flertalet artiklar som går betydligt snabbare att läsa. Här är några av dem:

New York Times
Project Syndicate
TIME
Washington Post
Wall Street Journal

Simon Hedlin Larsson

Bör världen stå stilla för att rädda klimatet?

Mitt i den värsta miljö- och klimathysterin är det verkligen tur att somliga tänker. Tack till Maria Rankka, Anders Ydstedt och Fredrik Johansson som i den lilla boken “Far och flyg!” försvarar människans rätt att förflytta sig.

Det finns faktiskt inga vettiga argument till att begränsa mobiliteten. Trots det går så kallade miljövänner ofta till attack mot transporter; att åka bil är att lika med att vara egoist och cykeln den kan man minsann ta sig var som helst med. I en tid då alarmisterna dominerar har flygbolagens stall av passagerarplan i praktiken målats upp som spann av satans avkommor.

Enligt isbjörnskramare och valrossklappare ska alla materiella ting ska vara närproducerade för att minska transporterna, vilket av någon anledning får en att fundera över om förlossningar bör uppmuntras till att ske i hemmet.

Tacka vet jag forskning och utveckling. När bilar drivs på elektricitet från fusion och flygplan använder solceller kommer vi inte bara ha löst klimatkrisen, energikrisen och den största globala geopolitiska frågan (olje- och naturgasberoendet), utan vi kommer även ha gjort mänsklighetens i särklass största insats för miljön.

Det är dags att världens mest utvecklade länder förbinder sig att lägga mer pengar på energiforskning. Ett sådant avtal skulle vara mer effektivt än hundra Kyotoprotokoll tillsammans.

Simon Hedlin Larsson

Fortsätt konsumera!

En del säger att den ekonomiska utvecklingen under den senaste tiden har varit bättre än väntat. Andra menar att den har varit sämre. Vad man dock kan konstatera är att om världen ska komma på fötter igen måste vi fortsätta att handla varor och tjänster.

Det är mycket prat om miljö och klimat. Dessa ting är så klart viktiga, men de måste också balanseras mot människors levnadsstandard. Det fungerar inte att argumentera för att vi ska minska konsumismen samtidigt som vi bara ska handla närproducerat, inte åka bil, minska energiförbrukningen, inte köpa produkter som drar för mycket elektricitet och inte åka flygplan.

Vad ska människor försörja sig på om man inte får arbeta inom transportsektorn (hejdå piloter, lastbilschaufförer, rederieägare, taxibolag), detaljhandeln (hejdå försäljare av leksaker, kläder, möbler, mobiltelefoner, TV-apparater), livsmedels- och restaurangbranschen (hejdå kaffeförsäljare, fiskare, chokladtillverkare och alla företag som inte producerar sin mat i Sverige), industrin (hejdå ni som arbetar på Volvo, Vattenkraft och ABB), och så vidare.

Välstånd och välfärd är inget annat än resultatet av produktiviteten. Så är det bara. Därför är det bara högre avkastning och effektivare (eller mer) arbete som kan göra så att människor får det bättre ställt. Dessutom är det viktigt att tänka på att den snabbaste utvecklingen görs genom att involvera hela världen – tänk Adam Smith, David Ricardo, division of labour och specialisation – och därför blir tjafset om att minska transporterna löjligt såväl som kontraproduktivt.

Det snabbaste och bästa sättet för mänskligheten att utrota fattigdomen och utveckla miljövänlig teknik är genom att handla mer. Köp julklapparna med gott samvete!

Simon Hedlin Larsson

Överskattat koldioxidrekord?

Senaste nytt från Dagens Nyheter:

“Förra årets nivåer av växthusgaser var de högsta någonsin. Halten av koldioxid är i dag uppe i 385,2 miljondelar, vilket är den högsta nivån på åtminstone 650 .000 år.”

Eftersom förra årets koldioxidhalt i atmosfären var någon form av rekordmätning är DN:s konstaterande att halten i år slår nytt rekord föga revolutionerande – finns det en enda människa i världen som har missat att mängden koldioxid i atmosfären ständigt ökar? Imorgon kommer koldioxidhalten att slå rekord igen. Surprise! Och i övermorgon. Surprise again!

Det kan också vara värt att notera att ett koldioxidrekord på de senaste 650 000 åren är en mycket liten siffra i relation till jordens ålder på 4 600 000 000 år. Det motsvarar alltså 0,014 % av jordens liv.

För att sätta detta matematiska förhållande i perspektiv kan jag ta ett par exempel. Jag är 7 989 dagar gammal. 0,014 % av mitt liv är således lite mer än precis en dag, motsvarande 26,8 timmar. För en 105 år gammal person motsvarar det 134 timmar.

När man uppskattar att koldioxidhalten i atmostfären är högre än på 650 000 år är det således samma sak som att en 105-åring säger att den inte har varit på en så lång promenad på fem och en halv dag.

Simon Hedlin Larsson