Tag Archives: kommunism

Hur många är egentligen rädda för Ohly?

Erik Ullenhag, partisekreterare Folkpartiet, säger till TT:

“Alla ska med, men bara Lars Ohly vet vart det bär.”

Det har blivit allt vanligare inom den borgerliga alliansen att attackera de rödgröna genom att adressera Vänstpartiets ordförande Lars Ohly. Detta lär tveklöst vara en medveten taktik för att skrämma väljarna för socialism och kommunism. Frågan är bara om detta går hem hos väljarna.

De senaste hundra åren har en folklig majoritet röstat vänster i en majoritet av riksdagsvalen, i synnerhet om man räknar efter 24 september 1932. Socialdemokarterna har flera gånger tidigare samarbetat med Vänsterpartiet, och även om man från borgerligt håll, av förståeliga skäl, gärna talar om ett “vänsterexperiment”, ligger det nog inte speciellt mycket sanning i det.

Lite talar för att ett stort antal svenskar skulle vara rädda för vänsterspöket, bortsett från de som redan röstar höger, förstås. Nog för att det kan vara en moralhöjare i de egna leden att skoja om ex-kommunisten Ohly som vill satsa på allt, men när valrörelsen drar igång, och utrymmet i pressen blir ännu mer begränsat än vanligt, är det nog bättre att prata om vilken politik man vill driva, snarare än vem som blir minister ifall det andra blocket vinner valet.

Simon Hedlin Larsson

Nyliberalismen spökar igen

Det var ganska komiskt att läsa fackliga representanter skriva på SvD Brännpunkt igår då de både en och två gånger attackerade den borgerliga alliansens påstådda nyliberala politik:

“Här borde S kunna axla ansvaret för att formulera småföretagares frustration över det som faktiskt är konsekvenserna av nyliberal politik, exempelvis när det gäller beställaransvar och åtgärder som stöder snabba fakturabetalningar och att ge mer resurser till kampen mot ekobrotten och att tydligt verka för att såväl privat som offentlig upphandling inte medverkar till lönedumpning, otrygghet och fiffel.”

Kan någon berätta för mig om någon inflytelserik nyliberal som tycker det är bra med dåliga kontroller och ekonomisk brottslighet? Jag kräver inte mycket så det räcker med _en_ person. Detta är ganska kass argumentation som tyvärr inte är helt ovanlig. Självklart har Sveriges socialister mängder av kritik mot regeringens politik, men det blir lite märkligt när man slänger in ordet nyliberal lite här och var bara för att det känns bra.

Att Göran Persson som skolminister kommunaliserade skolorna anser många har lett till negativa konsekvenser i form av att variationen mellan utbildningsmöjligheterna i olika kommuner har blivit mycket stora. Ska jag som inte gillar planekonomi då kalla denna kommunalisering och decentralisering för kommunism?

Nej, använd orden i dess egentliga bemärkelse, annars kommer de att tappa sina innebörder. Och jag kan nog tala för nyliberalismen när jag säger att vi visserligen föredrar att det finns många ägare framför att en liten politisk elit styr och ställer i människors vardag, men det finns ingen nyliberal som förespråkar varken lagbrott, otrygghet eller fiffel.

Sedan har den borgerliga alliansen inte ens fört en nyliberal politik, utan en mycket försiktig mittenpolitik som Yngve Holmberg på sin tid förmodligen hade kallat för socialistisk. Men det är en annan fråga.

Simon Hedlin Larsson

Det enkla skälet till att vi inte släpper in forskarna i Regeringskansliet

Ibland har jag hört diskussioner om varför forskarkåren inte får spela en större roll i att styra samhället. De som kan mest borde ju bestämma mest, heter det. Och visst kan jag hålla med om att den faktiska kunskapen borde få spela en större roll i det politiska livet. Framförallt då kanske etablerade och erkända sanningar som division of labour, specialisation och comparative advantages of international trade, det vill säga öka frihandeln och minska populismen.

Det finns dock en del forskare och akademiker som vi bör passa oss för att ge för mycket makt. En av dessa grupper är de som forskar inom politisk analys, det vill säga olika perspektiv på politik(positivism, interpretivism, realism, och så vidare), om det finns något som är sant och hur vi i sådana fall kan ta reda på det. Idag hade jag ett seminarium om detta där läraren själv kom fram till att även om man som objektivisterna (typ Karl Popper) menar att det bara finns temporära sanningar, men att teorier däremot kan förklaras som falska genom att man genomför ett experiment och det misslyckas, så kan man inte säkert utesluta att det fungera:

“Jag menar många säger ju att kommunism bevisligen inte har fungerat, men jag tycker nog gott att man skulle kunna försöka igen,” var hennes kommentar.

Jo, tack. Och då borde väl nazism, apartheid och Vietnamkriget få en till chans också?

Vissa personer läser alldeles för många kunskapsfilosofiska böcker. På mitt skolbibliotek är denna ämneskategori placerad längst bak i en av flyglarna. Där får gärna denna typ av resonemang stanna.

Simon Hedlin Larsson