Tag Archives: könskvotering

En tankeställare för utfallsfeminister: norsk kvotering sänker bolagen

I vad som nog får anses vara den första ordentliga empiriska genomgången av den norska lagen om könskvotering till bolagsstyrelser (minst 40 procent kvinnor) visar Kenneth R. Ahern och Amy K. Dittmar vid University of Michigan hur lagen sedan dess införande år 2003 haft negativa effekter på aktiekurser, Tobins Q och verksamhetens funktion samtidigt som risker i form av leverage och kostsamma uppköp har ökat.

Till skillnad från de korrelationsbegränsade studier som utfallsfeminister envetet hänvisar till använder Ahern och Dittmar instrumentvariabler (IV) för att utröna kausalitet och bemöta endogenitetsproblematiken (gör en kompetent styrelse ett bolag framgångsrikt eller lockar framgångsrika bolag kompetenta styrelser?). Och i kontrast till icke-granskade rapporter kommer Aherns och Dittmars resultat att publiceras i Quarterly Journal of Economics (forthcoming 2012: 1).

Resultaten sammanfattas såhär:

Using the predetermined variation in the percentage of women on corporate boards to measure the exogenous change in boards mandated by a gender quota first passed in 2003, we find that the quota led to a substantial decline in Tobin’s Q. We also document a significantly different stock price reaction to the announcement of the law for those firms with at least one female director (−0.02%) compared to firms with no female directors (−3.54%). These results are consistent with the hypothesis that boards are chosen to maximize shareholder value and that imposing a severe constraint on the choice of directors leads to economically large declines in value.

Next, we show that the limited pool of new female directors led multiple characteristics of boards to change as a result of the quota. New women directors had significantly less CEO experience and were younger than the existing men directors. Using the exogenous nature of our setting, we then show that, consistent with the value loss, the quota led firms to take on more debt, make more and underperforming acquisitions, and grow in absolute size, while the size of the board remained constant. We also find significant decreases in operating performance and higher costs as a result of the imposition of the quota. These results are consistent with boards of directors that lack sufficient experience to act as capable advisors.

Ahern och Dittmar påpekar att de i sin studie inte delar upp den kausala effekten på ålder, erfarenhet och kön eftersom de distinktionerna inte görs i datasetet. Men vem som helst fattar ju att de negativa konsekvenserna inte beror på kön per se, utan att problemet handlar om begränsningar av urvalet. Det spelar ingen roll om det är kvinnor eller män som kvoteras in – det är den stelbenta regleringen av potentiella styrelseledamöters kön som ställer till det.

Visst händer det säkert vid enstaka tillfällen att man kvoterar in en mer kompetent person som man annars kanske inte hade upptäckt om det inte vore för kvoteringen, men om någon tycker att det argumentet är relevant torde det vara upp till denne att bevisa att detta skulle vara en regel snarare än ett undantag. Som det ser ut nu i alla fall är kvotering inte någon värst bra idé.

Simon Hedlin Larsson

Wetterstrand vill välja bort halva befolkningen

Maria Wetterstrand lyckas i det tidigare nämnda öppningstalet på Miljöpartiets kongress dessutom stå för ett ganska bra citat när hon sa:

Det finns alltså inget fog för att hävda att Sveriges kvinnor saknar kompetens för styrelsearbete. Tvärtom. Och med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten.

Det finns en anledning att vi människor kommer i fler än en grunduppsättning – vi är alla olika och olikheter ökar sannolikheten för överlevnad. Det gäller även i börsnoterade bolag.

och utifrån det argumentera för könskvotering genom slutsatsen att:

Den som väljer att bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag tar en risk.

Jaså? Kan Wetterstrand då beskriva exakt vad som händer när man har fyllt en könskvot? Låt oss säga att 40 procent av vardera kön måste vara representerade i alla bolagsstyrelser. Styrelsen för bolag x består av tio ledamöter. Valberedningen hittar sex stycken kompetenta kvinnor som den vill nominera. Förklara gärna nu på vilket sätt som valberedningen _inte_ är tvungen att välja män till resterande fyra styrelseposter. Hur menar Wetterstrand att valberedningen i detta fall inte är tvungen att “bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag”?

Simon Hedlin Larsson

Den lönsamma könskvoteringen

I sitt öppningstal på Miljöpartiets kongress argumenterade Maria Wetterstrand för könskvotering till privata bolagsstyrelser. “Beviset” för sin tes var en D-uppsats skriven av tre MBA-studenter i Uppsala:

Lönnkvist, Niska och Mäkinen-Salmi har i sin mastersuppsats vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet studerat kvinnorepresentation i svenska börsbolagsstyrelser.

De har funnit belägg för att bolag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma, räknat i resultat efter finansnetto, än de bolag där det inte fanns kvinnor i styrelsen. Alls.

Vad betyder det att en D-uppsats menar att kvinnor ökar lönsamheten? Just precis. Absolut ingenting. Med enskilda D-uppsatser som stöd kan man argumentera för absolut vad som helst. Kanske speciellt den här typen av D-uppsatser som med ett minimalt statistiskt underlag drar långtgående slutsatser om kausala samband.

Den så kallade “studien” bygger på en analys av total 48 bolag. Har man i beaktande att det finns närmare 350 000 registrerade aktiebolag i Sverige ser man att man alltså har använt cirka 0,013 (48/350 000) procent av det totala underlaget för Sverige, och då “studiens” slutsatser inte är bundna till Sverige kanske man egentligen borde ta hänsyn till världens alla miljoner aktiebolag. Men vi nöjer oss med Sverige; 0,013 procent är en tillräckligt liten siffra.

Vad kom analysen av de 0,013 procenten av aktiebolagen fram till då? Författarna skrev själva på DN Debatt för ett par år sedan:

Det visar sig att företag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma räknat i resultat efter finansnetto än de företag där det inte fanns kvinnor i styrelsen under året 2005. Även 2004 samt 2002 var dessa bolag mer lönsamma än sina motsvarigheter utan kvinnlig representation.

Aha, 2005, 2004 och 2002 höll tesen. Men hur var det 2003? Glömde man skriva med det i artikeln eller glömde man undersöka just det året (trots att det ligger mellan 2004 och 2002)? Eller kan det vara så att tesen bara höll tre av fyra år? Det vill säga bara 75 % av fallen. Inte särskilt övertygande.

Dessutom är själva resonemanget ett urkorkat argument för att införa könskvotering. Wetterstrand sa i sitt tal att “med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten”. Men om det nu är så statistiskt säkerställt och självklart att kvinnor ökar vinsten, varför skulle inte företagen kunna upptäcka detta och agera själva?

Man får ofta höra från vänster att privata skolor inte bryr sig om barnens undervisning utan bara om vinsten. Detsamma gäller multinationella bolag som enligt anklagelser i största allmänhet suger ut människor och gör dem fattigare i jakt på billig arbetskraft. Och förutom att vilja barnen illa och öka världsfattigdomen brukar det även påstås att giriga kapitalister förstör miljön. Och så var det ju naturligtvis kapitalisterna som orsakade finanskrisen.

Okej, men om nu dessa omänskliga kapitalister är beredda att förstöra världen bara för att tjäna någon cent per såld badboll, varför skulle de då inte vara kapabla att inse lönsamheten i att ha kvinnor i sina bolagsstyrelser om det nu, som det har påståtts, bara finns 110 procent fördelar och 0 procent nackdelar med ett 40/20/40-approach?

Efter att ha kritiserat en D-uppsats för att vara ett katastrofalt dåligt argument för att införa könskvotering kan det vara lämpligt att avsluta med ett par källor som styrker antitesen, att det saknas bevis för att könskvotering skulle vara lönsamt:

Farrell, K. A. och Hersch, P. L. (2005), ‘Additions to corporate boards: the effect of gender’, Journal of Corporate Finance, 11, p. 85-106, hittar inget stöd för att ökad “gender diversity” skulle vara lönsamt.

Adams, R. B. och Ferreira, D. (2009), ‘Women in the boardroom and their impact on governance and performance’, Journal of Financial Economics, 94, p. 291-309, menar att det till och med kan vara direkt skadligt att införa könskvotering, särskilt för välfungerande företag.

Almazan, A. och Suarez J. (2003), ‘Entrechment and severance pay in optimal governance structures’, Journal of Finance, 58, pp. 519-547, menar på att för mycket “board monotoring” skadar företagens lönsamhet. En aspekt som ofta saknas i debatten är att kvinnors påstådda ökade lönsamhet endast tycks gälla då ökad board monitoring för givet bolag leder till ökade vinster.

Simon Hedlin Larsson

Män först – för allas skull

Expressen har en huvudledare idag som nog välkomnas på sina håll. Man konstaterar bland annat att “[k]vinnor arbetar hårt och är ansvarstagande”, “[g]es bistånd till män är risken tyvärr stor att de slösar bort pengarna”, “mikrokrediter till kvinnor även stärker barnen, familjerna – hela samhällen”, och att “återbetalningsfrekvensen bland kvinnor som fått mikrolån skyhög”.

Och det finns inga skäl till att tro att det inte skulle ligga en viss sanning i det som Expressen skriver. Och vikten av global women empowerment kan inte nog understrykas. Men nyfiken som man är undrar man ju hur det hade låtit ifall texten hade sett annorlunda ut. Hade vänsterfeministerna köpt resonemanget som absolut sanning ifall den hade sett ut på följande vis?

“Män arbetar hårt och är ansvarstagande. De överkonsumerar inte, slösar inte och överger inte sin familj.” Det har sagts av den förre DEF-chefen Mercy Parnevik, som nu driver finansbanken “Feet to Feet”. Parnevik har, vad man än tycker om generaliseringar, rätt i sitt påstående. Ges bonusar till kvinnor är risken tyvärr stor att de slösar bort pengarna. Bonusar till män hjälper desto fler; män tar hand om sina barn och planerar långsiktigt. Exempelvis är återinvesteringsfrekvensen bland män som fått bonusar skyhög. Pengarna ger helt enkelt effekt och växer. Flera studier från internationella organisationer – bland annat Världsbanken – visar hur utbildning, förtroende och rörlig ersättning till män även stärker barnen, familjerna – hela samhällen.

När män får makt och resurser i rika länder satsar de framför allt på två saker: samhällsnyttiga investeringar och sina barns utbildning.

Traditionellt har familjens investeringsbeslut hanterats framför av kvinnor. Att flytta tyngdpunkten till män borde vara ett centralt mål för snart sagt alla hushåll. Vad gäller prestationsbaserade löner måste de rika länderna trycka på för att förändra lagar och seder som oförtjänt kritiserar män. Det är inte taget ur luften, utan bevisat av osentimentala ekonomer: länder där män har knappa resurser är länder som har mäkta svårt att ta sig upp ur fattigdom. Män först, alltså – för allas skull.

Simon Hedlin Larsson

Är jämställdhet bara till för kvinnor?

Vänsterpartiet är stolta över att nästan två tredjedelar av den av valberedningen föreslagna nya partistyrelsen är kvinnor. För ett parti som vill tvinga andra att kvotera fram jämställdhet framstår detta som ganska paradoxalt. Borde inte jämställdhet innebära en balans mellan könen där varken män eller kvinnor är underrepresenterade? Eller betyder feminism på socialistiska enbart att stärka kvinnor, oberoende av konsekvenser för eventuella män?

Svaret på den senare frågan finner man kanske delvis i Vänsterpartiets stadgar:

§ 21. Kvinnor skall vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent om inte synnerliga skäl förhindrar detta. I de fall där suppleanter förekommer skall såväl antalet ordinarie ledamöter som styrelsen som helhet bestå av minst 50 procent kvinnor. Om synnerliga skäl anförs skall särskilt beslut om detta fattas och skälen antecknas till protokollet.

Varken i denna paragraf eller någon annan regleras andelen män på förtroendeposter. Ordet “män” förekommer överhuvudtaget inte någonstans i stadgarna. Om antalet ordinarie ledamöter såväl som styrelsen som helhet består av 100 procent kvinnor är således detta inget problem ur Vänsterpartiets synvinkel.

Hur har man tänkt här egentligen? En förklaring kan man nog i detta fall hitta på SvD:s ledarblogg.

Signaturen “Karin” skriver i en kommentar med rubriken “Männen har dominerat hundratals år”:

Nu är det dags för kvinnorna att dominera. Hur rättvist var det på Gustav Vasas tid med kungliga rådgivare och annat? Vår generation har chansen att jämna ut oddsen lite och då är det vår moraliska plikt!

Fair point. Resonerar man på det viset blir det dock intressant att se hur man tänker komma tillrätta med det gigantiska förtrycket till följd av att “Europa har dominerat [i] hundratals år”. En enkel gissning är att personer med svenskt medborgarskap överhuvudtaget inte skulle få särskilt mycket inflytande. Varken män eller kvinnor. Förmodligen skulle alla maktpositioner i hela världen istället innehas av svarta män, judinnor, asiatiska risplockare, och alla nästan utrotade infödingstammar. Men rätt ska vara rätt. Och nu var det ju dags för de förtryckta att få dominera – det vill säga hämnas – eller hur?

Simon Hedlin Larsson

Könsskillnadernas främsta beskyddare

“Merete Ellegaard säger att hon också fått fina kommentarer från musiker hon jobbat med:
– En person sa till exempel till mig att ‘man tänker inte på om du är man eller kvinna när du dirigerar’.
– Det är dit man vill komma, säger hon.
Vi borde redan vara där,”
skriver Hanna Höglund i Expressens kulturdel.

Man kan ju alltid fråga sig hur mycket denna 5 900 tecken lång krönika hjälper till att eliminera könsfokus när det enda artikeln i övrigt går ut på är att raljera över hur ojämställt det är bland landets dirigenter.

“Siffran över framträdanden med kvinnliga dirigenter är inte mycket högre: 43 stycken av cirka 350 konserter under de tre senaste säsongerna,” skriver Höglund lite tidigare i samma artikel.

Hur var det med att inte fokusera på dirigenternas kön sa du?

Fast det gäller väl knappast Höglund. Vi andra som tillhör de vanliga dödliga är omedvetet fast i överordnande strukturer (Althusser och Balibar, 1970, Reading ‘Capital’, New Left Books: London: p. 180), medan Höglund tillhör en privilegierad elit som kan röra sig utanför dessa superstrukturer och belysa dem för oss som tillhör skocken – det dumma folket – som inte vet sitt eget bästa.

Så medan du och jag ska lägga minimalt fokus vid kön, gör Höglund precis vad som behagar henne, för att i hennes värld har hon medicinen och du och jag är lite lätt sjuka i huvudet. När du och jag noterar vad en dirigent har för kön cementerar vi könsstrukturer (den överordnande multimegakonspirationen patriarkatet), men när Höglund skriver om precis samma sak hjälper hon istället oss att se vilka fångar vi är, och gör vi bara som hon säger så kommer vi kunna bryta oss loss ur Rousseau-liknande kedjor (Du contrat social: ch i, “‘L’homme est né libre, et partout il est dans les fers.”) och återvända till det perfekta samhället.

Fast vad är det som har gett just Höglund & co den självuttalade rätten att fritt kunna få belysa könsskillnader utan att behöva svara för att själva faktiskt preservera könsfokus? Just precis, ingenting. Det finns goda skäl till att strukturalismen inom politisk teori dog på 1970-talet, vilket Colin Hay tydligt påpekar i kapitlet “Marxism and the State” i Gamble, Marsh and Tant (1999), Marxism and Social Science (Macmillan: Basingstoke: p. 38). Det främsta skälet är just att det inte finns några sakliga argument till varför en liten elit skulle kunna göra sig tillräckligt oberoende av de överordnande strukturerna för att objektivt kunna observera dem (förutom Anthony Giddens har även Anthony King, Stephen Bates och Bob Jessop skrivit drösvis om just detta).

Därför är Hanna Höglund precis lika ansvarig som många andra för att bevara könsfokus och könsskillnader. Om syftet med hennes artikel är att människor inte ska fundera på vilket kön dirigenten har på den nästa konsert de går på lär hon knappast vara speciellt framgångsrik när hon skriver:

“Den pågående Mahlerfestivalen i Stockholms konserthus exemplifierar bristen på kvinnliga dirigenter i svenskt orkesterliv. Elva dirigeringstillfällen. Vi bockar av män vid alla. Inklusive den omstridde kändisamatören Gilbert Kaplan.”

Om jämställdhetens värsta fiender är könsförtryckarna måste jämställdhetens värsta vänner vara genusgalningarna, kvoteringsivrarna och könskalkylatorerna.

Simon Hedlin Larsson

Genusvetenskapens gyllene snitt

Könskvotering är fel, konstateras det i samband med att regeringen nu avskaffar positiv särbehandling till högskoleutbildningar.

“27-åriga Olivia Rozum hade läst två år på folkhögskola för att kunna komma in på drömutbildningen. Men trots högsta betyg blev det tvärstopp – eftersom hon inte var man,” skriver SvD känslosamt i syfte att göra människor upprörda.

Att stirra sig blind på kön och välja personer i hopp om att kunna uppnå genusvetenskapens gyllene snitt, 50/50, eller åtminstone det halvmagiska talet 40/60, verkar hela Sverige tycka är en dum idé. Och de har rätt. Det är rent ut sagt en korkad idé.

Därför återstår det bara att se om människor har någon lust att vara konsekventa i sin hållning. Är de det lär inte det rödgröna blocket få en enda röst på grund av sin jämställdhetspolitik eftersom att deras statsministerkandidat Mona Sahlin tydligt har klargjort att man vill göra könskvotering till lag.

Simon Hedlin Larsson