Tag Archives: kvotering

En tankeställare för utfallsfeminister: norsk kvotering sänker bolagen

I vad som nog får anses vara den första ordentliga empiriska genomgången av den norska lagen om könskvotering till bolagsstyrelser (minst 40 procent kvinnor) visar Kenneth R. Ahern och Amy K. Dittmar vid University of Michigan hur lagen sedan dess införande år 2003 haft negativa effekter på aktiekurser, Tobins Q och verksamhetens funktion samtidigt som risker i form av leverage och kostsamma uppköp har ökat.

Till skillnad från de korrelationsbegränsade studier som utfallsfeminister envetet hänvisar till använder Ahern och Dittmar instrumentvariabler (IV) för att utröna kausalitet och bemöta endogenitetsproblematiken (gör en kompetent styrelse ett bolag framgångsrikt eller lockar framgångsrika bolag kompetenta styrelser?). Och i kontrast till icke-granskade rapporter kommer Aherns och Dittmars resultat att publiceras i Quarterly Journal of Economics (forthcoming 2012: 1).

Resultaten sammanfattas såhär:

Using the predetermined variation in the percentage of women on corporate boards to measure the exogenous change in boards mandated by a gender quota first passed in 2003, we find that the quota led to a substantial decline in Tobin’s Q. We also document a significantly different stock price reaction to the announcement of the law for those firms with at least one female director (−0.02%) compared to firms with no female directors (−3.54%). These results are consistent with the hypothesis that boards are chosen to maximize shareholder value and that imposing a severe constraint on the choice of directors leads to economically large declines in value.

Next, we show that the limited pool of new female directors led multiple characteristics of boards to change as a result of the quota. New women directors had significantly less CEO experience and were younger than the existing men directors. Using the exogenous nature of our setting, we then show that, consistent with the value loss, the quota led firms to take on more debt, make more and underperforming acquisitions, and grow in absolute size, while the size of the board remained constant. We also find significant decreases in operating performance and higher costs as a result of the imposition of the quota. These results are consistent with boards of directors that lack sufficient experience to act as capable advisors.

Ahern och Dittmar påpekar att de i sin studie inte delar upp den kausala effekten på ålder, erfarenhet och kön eftersom de distinktionerna inte görs i datasetet. Men vem som helst fattar ju att de negativa konsekvenserna inte beror på kön per se, utan att problemet handlar om begränsningar av urvalet. Det spelar ingen roll om det är kvinnor eller män som kvoteras in – det är den stelbenta regleringen av potentiella styrelseledamöters kön som ställer till det.

Visst händer det säkert vid enstaka tillfällen att man kvoterar in en mer kompetent person som man annars kanske inte hade upptäckt om det inte vore för kvoteringen, men om någon tycker att det argumentet är relevant torde det vara upp till denne att bevisa att detta skulle vara en regel snarare än ett undantag. Som det ser ut nu i alla fall är kvotering inte någon värst bra idé.

Simon Hedlin Larsson

Jämlikhet inget för svenskarna

(Gruppen män är det i dag kutym att vara generaliserande och föraktande mot. Men hur är det med gruppen svenskar? Får man vara lika nedsättande mot svenskar som mot män? Varför inte testa? Följande fiktiva text är skriven med inspiration från denna artikel i Dagens Nyheter.)

På Stockholmsbörsen finns bara sju vd:ar med invandrarbakgrund och även i ledningsgrupperna dominerar svenskarna stort. En ny undersökning från Handelshögskolan visar att invandrarna är medvetna om det hårda klimatet, medan svenskarna ofta inte ens ser problemet.

Handelshögskolan i Stockholm har gjort en undersökning bland studenter som har lämnat skolan. Var fjärde invandrare anser att svenskar och invandrare har långt ifrån samma förutsättningar att avancera i sitt företag. Få svenskar, 7 procent, uppfattar att det finns en sådan olikhet.

På frågan om man själv har erfarit några problem i karriären som man relaterar till sitt ursprung svarar mer än varannan invandrare att det har den gjort i stor utsträckning, men bara var tionde svensk håller med. Hela 34 procent av svenskarna svarar inte ens på frågan.

Professor Wichard Rahlund vid institutionen för marknadsföring och strategi på Handelshögskolan har analyserat resultaten av undersökningen.

– Det är ett problem att verkligheten uppfattas så olika av invandrare och svenskar. För svenskarna är det så att om de inte har personlig erfarenhet av problemet, då existerar det inte. Det finns ingenting att diskutera.

Wichard Rahlund har till och med fått mejl från svenskar som tyckte undersökningen var ointressant.

Som exempel på problem de möter i arbetet nämner invandrarna att de inte blir lyssnade på, att de får sämre löneutveckling och att de hamnar utanför de relevanta interna nätverken.

Det är inte lika illa i alla branscher. Tillverkningsindustrin, medier och konsultverksamhet utmärker sig positivt, medan skillnaderna upplevs mer accentuerat inom IT/telekom, tjänstesektorn och i den akademiska världen.

Gemensamt för alla branscher är att ju högre position den svarande har, desto svårare blir det att urskilja olikheterna.

– Invandrare i chefsställning tenderar att se världen med svenskarnas ögon, säger Wichard Rahlund.

Jämfört med invandrarna har svenskarna nästan dubbelt så stor tilltro till att jämlikhetsproblemen kommer att lösa sig själva. Det tror inte invandrarna, och bara 15 procent av Handelshögskolans före detta studenter med invandrarbakgrund avfärdar kvotering helt och hållet.

En ljusglimt i undersökningen är att många svenskar faktiskt tror att jämlikhet skulle ge positiva effekter, även på lönsamheten.

Vad säger du till en invandrarstudent som känner sig nedslagen av att klimatet är så hårt för invandrare i näringslivet?

– Du måste lära dig att ta för dig! Värdera din kompetens. Visa framfötterna, säger Wichard Rahlund.

Studentkårens ordförande Pannes Halm tycker att det är sorgligt att verkligheten utanför skolan ser ut så här.

– Det styrker oss i övertygelsen om att vi måste jobba aktivt för jämlikhet här på skolan. Även svenskarna begränsas av sina roller.

– Handels fostrar många som kommer att få stort inflytande ute i samhället. Därför är det otroligt viktigt att de som går ut härifrån har ett jämlikt mind-set, säger Pannes Halm.

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt initiativ mer ojämställt än Sverigedemokraterna

Enligt Feministiskt initiativs tredje stadga gäller följande:

Feministiskt initiativ arbetar i enlighet med denna stadga, föreningens plattform, dokumentet ”För en feministisk politik” och kongressens beslut.

Och går man igenom dokumentet För en feministisk politik finner man att ordet “jämställdhet” förekommer hela 88 gånger. Samtidigt visar en genomgång av flertalet partiers riksdagslistor att Feministiskt initiativ är det mest ojämställda partiet, och till och med ännu mer ojämställt än Sverigedemokraterna.

Ofta får man höra att Sverigedemokraterna är dåliga på jämställdhet och på att främja en jämn könsbalans. Mycket riktigt visar det sig också att bland Sverigedemokraternas riksdagskandidater är bara cirka var fjärde person kvinna. Det är emellertid ironiskt, uppseendeväckande och tråkigt att Feministiskt initiativ är ännu värre än Sverigedemokraterna. På F!:s riksdagslista är endast runt var femte kandidat man.

Hur ska ett parti som går till val på könskvotering och på att göra alla politiska frågor till feministiska frågor kunna ha någon som helst trovärdighet för sina jämställdhetsvisioner med valets mest könssnedvridna riksdagslista?

Simon Hedlin Larsson

Wetterstrand vill välja bort halva befolkningen

Maria Wetterstrand lyckas i det tidigare nämnda öppningstalet på Miljöpartiets kongress dessutom stå för ett ganska bra citat när hon sa:

Det finns alltså inget fog för att hävda att Sveriges kvinnor saknar kompetens för styrelsearbete. Tvärtom. Och med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten.

Det finns en anledning att vi människor kommer i fler än en grunduppsättning – vi är alla olika och olikheter ökar sannolikheten för överlevnad. Det gäller även i börsnoterade bolag.

och utifrån det argumentera för könskvotering genom slutsatsen att:

Den som väljer att bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag tar en risk.

Jaså? Kan Wetterstrand då beskriva exakt vad som händer när man har fyllt en könskvot? Låt oss säga att 40 procent av vardera kön måste vara representerade i alla bolagsstyrelser. Styrelsen för bolag x består av tio ledamöter. Valberedningen hittar sex stycken kompetenta kvinnor som den vill nominera. Förklara gärna nu på vilket sätt som valberedningen _inte_ är tvungen att välja män till resterande fyra styrelseposter. Hur menar Wetterstrand att valberedningen i detta fall inte är tvungen att “bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag”?

Simon Hedlin Larsson

Den lönsamma könskvoteringen

I sitt öppningstal på Miljöpartiets kongress argumenterade Maria Wetterstrand för könskvotering till privata bolagsstyrelser. “Beviset” för sin tes var en D-uppsats skriven av tre MBA-studenter i Uppsala:

Lönnkvist, Niska och Mäkinen-Salmi har i sin mastersuppsats vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet studerat kvinnorepresentation i svenska börsbolagsstyrelser.

De har funnit belägg för att bolag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma, räknat i resultat efter finansnetto, än de bolag där det inte fanns kvinnor i styrelsen. Alls.

Vad betyder det att en D-uppsats menar att kvinnor ökar lönsamheten? Just precis. Absolut ingenting. Med enskilda D-uppsatser som stöd kan man argumentera för absolut vad som helst. Kanske speciellt den här typen av D-uppsatser som med ett minimalt statistiskt underlag drar långtgående slutsatser om kausala samband.

Den så kallade “studien” bygger på en analys av total 48 bolag. Har man i beaktande att det finns närmare 350 000 registrerade aktiebolag i Sverige ser man att man alltså har använt cirka 0,013 (48/350 000) procent av det totala underlaget för Sverige, och då “studiens” slutsatser inte är bundna till Sverige kanske man egentligen borde ta hänsyn till världens alla miljoner aktiebolag. Men vi nöjer oss med Sverige; 0,013 procent är en tillräckligt liten siffra.

Vad kom analysen av de 0,013 procenten av aktiebolagen fram till då? Författarna skrev själva på DN Debatt för ett par år sedan:

Det visar sig att företag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma räknat i resultat efter finansnetto än de företag där det inte fanns kvinnor i styrelsen under året 2005. Även 2004 samt 2002 var dessa bolag mer lönsamma än sina motsvarigheter utan kvinnlig representation.

Aha, 2005, 2004 och 2002 höll tesen. Men hur var det 2003? Glömde man skriva med det i artikeln eller glömde man undersöka just det året (trots att det ligger mellan 2004 och 2002)? Eller kan det vara så att tesen bara höll tre av fyra år? Det vill säga bara 75 % av fallen. Inte särskilt övertygande.

Dessutom är själva resonemanget ett urkorkat argument för att införa könskvotering. Wetterstrand sa i sitt tal att “med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten”. Men om det nu är så statistiskt säkerställt och självklart att kvinnor ökar vinsten, varför skulle inte företagen kunna upptäcka detta och agera själva?

Man får ofta höra från vänster att privata skolor inte bryr sig om barnens undervisning utan bara om vinsten. Detsamma gäller multinationella bolag som enligt anklagelser i största allmänhet suger ut människor och gör dem fattigare i jakt på billig arbetskraft. Och förutom att vilja barnen illa och öka världsfattigdomen brukar det även påstås att giriga kapitalister förstör miljön. Och så var det ju naturligtvis kapitalisterna som orsakade finanskrisen.

Okej, men om nu dessa omänskliga kapitalister är beredda att förstöra världen bara för att tjäna någon cent per såld badboll, varför skulle de då inte vara kapabla att inse lönsamheten i att ha kvinnor i sina bolagsstyrelser om det nu, som det har påståtts, bara finns 110 procent fördelar och 0 procent nackdelar med ett 40/20/40-approach?

Efter att ha kritiserat en D-uppsats för att vara ett katastrofalt dåligt argument för att införa könskvotering kan det vara lämpligt att avsluta med ett par källor som styrker antitesen, att det saknas bevis för att könskvotering skulle vara lönsamt:

Farrell, K. A. och Hersch, P. L. (2005), ‘Additions to corporate boards: the effect of gender’, Journal of Corporate Finance, 11, p. 85-106, hittar inget stöd för att ökad “gender diversity” skulle vara lönsamt.

Adams, R. B. och Ferreira, D. (2009), ‘Women in the boardroom and their impact on governance and performance’, Journal of Financial Economics, 94, p. 291-309, menar att det till och med kan vara direkt skadligt att införa könskvotering, särskilt för välfungerande företag.

Almazan, A. och Suarez J. (2003), ‘Entrechment and severance pay in optimal governance structures’, Journal of Finance, 58, pp. 519-547, menar på att för mycket “board monotoring” skadar företagens lönsamhet. En aspekt som ofta saknas i debatten är att kvinnors påstådda ökade lönsamhet endast tycks gälla då ökad board monitoring för givet bolag leder till ökade vinster.

Simon Hedlin Larsson

Strukturalistisk paradox

I torsdagens SVT Debatt, som till stor del handlade om jämställdhet, sa Maria Abrahamsson att vi svenskar är indoktrinerade i ett feministiskt synsätt som gör att man ser genusfrågor lite överallt. Kristina Hultman replikerade då och hävdade att högern orättfärdigt anklagar (vänster)feministerna för att hjärntvätta folk och sa att hon minsann trodde att “svenska folket kan tänka och tycka själva”.

Tänka och tycka själva? Jaså? Så brukar det ju inte låta när man kräver att man ska kvotera föräldraförsäkringen…

Simon Hedlin Larsson

Mer om MP:s kvotering av personer med “utländsk bakgrund”

Det har tidigare skrivits om Miljöpartiet Härnösands beslut att kvotera människor med “utländsk bakgrund” (whatever that is). I Expressen identifierar Alice Teodorescu just kärnproblematiken med alla former av kvotering:

Att det skulle finnas en särskild invandrar- eller kvinnokompetens är ett hemmasnickrat påfund som skymmer sikten för de verkliga problem som individer av kvinnligt kön eller utländskt påbrå kan stöta på.

Med sin invandrarkvotering tillskriver Miljöpartiet i Härnösand också invandrare, kvinnor och andra grupper gemensamma agendor – oavsett vad de tycker i sak. /…/

När kompetens och meriter reduceras till en simpel fråga om etnicitet och kön, tvärtemot den bärande demokratiska tanken om att etnicitet och kön inte ska spela någon roll, har vi alla förlorat.

Män först – för allas skull

Expressen har en huvudledare idag som nog välkomnas på sina håll. Man konstaterar bland annat att “[k]vinnor arbetar hårt och är ansvarstagande”, “[g]es bistånd till män är risken tyvärr stor att de slösar bort pengarna”, “mikrokrediter till kvinnor även stärker barnen, familjerna – hela samhällen”, och att “återbetalningsfrekvensen bland kvinnor som fått mikrolån skyhög”.

Och det finns inga skäl till att tro att det inte skulle ligga en viss sanning i det som Expressen skriver. Och vikten av global women empowerment kan inte nog understrykas. Men nyfiken som man är undrar man ju hur det hade låtit ifall texten hade sett annorlunda ut. Hade vänsterfeministerna köpt resonemanget som absolut sanning ifall den hade sett ut på följande vis?

“Män arbetar hårt och är ansvarstagande. De överkonsumerar inte, slösar inte och överger inte sin familj.” Det har sagts av den förre DEF-chefen Mercy Parnevik, som nu driver finansbanken “Feet to Feet”. Parnevik har, vad man än tycker om generaliseringar, rätt i sitt påstående. Ges bonusar till kvinnor är risken tyvärr stor att de slösar bort pengarna. Bonusar till män hjälper desto fler; män tar hand om sina barn och planerar långsiktigt. Exempelvis är återinvesteringsfrekvensen bland män som fått bonusar skyhög. Pengarna ger helt enkelt effekt och växer. Flera studier från internationella organisationer – bland annat Världsbanken – visar hur utbildning, förtroende och rörlig ersättning till män även stärker barnen, familjerna – hela samhällen.

När män får makt och resurser i rika länder satsar de framför allt på två saker: samhällsnyttiga investeringar och sina barns utbildning.

Traditionellt har familjens investeringsbeslut hanterats framför av kvinnor. Att flytta tyngdpunkten till män borde vara ett centralt mål för snart sagt alla hushåll. Vad gäller prestationsbaserade löner måste de rika länderna trycka på för att förändra lagar och seder som oförtjänt kritiserar män. Det är inte taget ur luften, utan bevisat av osentimentala ekonomer: länder där män har knappa resurser är länder som har mäkta svårt att ta sig upp ur fattigdom. Män först, alltså – för allas skull.

Simon Hedlin Larsson

Är jämställdhet bara till för kvinnor?

Vänsterpartiet är stolta över att nästan två tredjedelar av den av valberedningen föreslagna nya partistyrelsen är kvinnor. För ett parti som vill tvinga andra att kvotera fram jämställdhet framstår detta som ganska paradoxalt. Borde inte jämställdhet innebära en balans mellan könen där varken män eller kvinnor är underrepresenterade? Eller betyder feminism på socialistiska enbart att stärka kvinnor, oberoende av konsekvenser för eventuella män?

Svaret på den senare frågan finner man kanske delvis i Vänsterpartiets stadgar:

§ 21. Kvinnor skall vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent om inte synnerliga skäl förhindrar detta. I de fall där suppleanter förekommer skall såväl antalet ordinarie ledamöter som styrelsen som helhet bestå av minst 50 procent kvinnor. Om synnerliga skäl anförs skall särskilt beslut om detta fattas och skälen antecknas till protokollet.

Varken i denna paragraf eller någon annan regleras andelen män på förtroendeposter. Ordet “män” förekommer överhuvudtaget inte någonstans i stadgarna. Om antalet ordinarie ledamöter såväl som styrelsen som helhet består av 100 procent kvinnor är således detta inget problem ur Vänsterpartiets synvinkel.

Hur har man tänkt här egentligen? En förklaring kan man nog i detta fall hitta på SvD:s ledarblogg.

Signaturen “Karin” skriver i en kommentar med rubriken “Männen har dominerat hundratals år”:

Nu är det dags för kvinnorna att dominera. Hur rättvist var det på Gustav Vasas tid med kungliga rådgivare och annat? Vår generation har chansen att jämna ut oddsen lite och då är det vår moraliska plikt!

Fair point. Resonerar man på det viset blir det dock intressant att se hur man tänker komma tillrätta med det gigantiska förtrycket till följd av att “Europa har dominerat [i] hundratals år”. En enkel gissning är att personer med svenskt medborgarskap överhuvudtaget inte skulle få särskilt mycket inflytande. Varken män eller kvinnor. Förmodligen skulle alla maktpositioner i hela världen istället innehas av svarta män, judinnor, asiatiska risplockare, och alla nästan utrotade infödingstammar. Men rätt ska vara rätt. Och nu var det ju dags för de förtryckta att få dominera – det vill säga hämnas – eller hur?

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet kvoterar personer med “utländsk bakgrund”

Miljöpartiet i Härnösand förklarar sig stolt som först i landet med en varvad lista till kommunfullmäktigevalet där varannan person har utländsk bakgrund. På sin hemsida skriver de:

Listan är ett sätt att markera att integrationsfrågorna hamnar i centrum, menar Amanda Lind, språkrör för Miljöpartiet i Härnösand.

Carlos Gil, ursprungligen från El Salvador, är fjärde namn på vallistan och han tror att greppet kommer att locka väljare i valet:
- Absolut, det är vårt mål att få fler väljare med den här listan, säger han till Mittnytt.

Hibo Abdullahi, nummer två på listan, hoppas att greppet även ska uppmärksammas av Miljöpartiet på central nivå.

Den obligatoriska frågan blir naturligtvis: vad innebär utländsk bakgrund? Är det att vara född utomlands? Är det att ha bott större delen av sitt liv i något annat land? Är det att ha minst dubbelt medborgarskap? Eller är det att ha ett icke-europeiskt klingande namn och svart hår i syfte att vinna väljare?

SvD:s ledarblogg skriver:

Etnifieringen av politiken är oroväckande. Det är inte alls otänkbart att initiativet i förlängningen leder till, låt säga, en assyriskt kvoterad lista i Södertälje. Kanske en somalisk kandidatlista i Rinkeby. Eller en valsedel med bara svenska namn i Landskrona?

En annan fråga är den som alltid kommer med kvotering. Vilken kompetens tillskrivs de invandrade politikerna som lyfts upp enkom på grund av sin etnicitet? Och hur påverkas förtroendet för den invandrarpolitiker som faktiskt tagit sig in på listan av egen kraft, och inte blivit inkvoterad?

Man undrar ju också varför man har valt att kvotera in personer med utländsk bakgrund till just varannan plats. Oavsett vilka man räknar som personer med utländsk bakgrund lär dessa knappast uppgå till halva kommunens befolkning. Miljöpartiet i Härnösand lär därför diskriminera många kompetenta svenskar som dessvärre inte har denna utländska bakgrund. Dessutom blir det som med all kvotering ett oändligt snack om grupptillhörigheter, och väldigt lite fokus på vad just den här eller den här personen kan tillföra från en förtroendevald position.

Det är svårt att veta om man ska tolka denna nya sortens (galna) kvotering som något de verkligen tror på, eller om det snarare handlar om ett valknep. Ett annat tänkbart alternativ är att man vill få uppmärksamhet, vilket Abdullahi tycks insinuera. Kanske är det en kombination av alla tre. Dock bör ingen bli förvånad över Miljöpartiet i Härnösand. Det är ju trots allt MP Härnösand som har sagt att G20 bara strävar efter “[f]ri marknadsekonomi med frihandel”, att globaliseringen “bara gynnat ett relativt fåtal”, och att “[f]ortsatt tillväxt leder till undergång” .

Simon Hedlin Larsson

Könsskillnadernas främsta beskyddare

“Merete Ellegaard säger att hon också fått fina kommentarer från musiker hon jobbat med:
- En person sa till exempel till mig att ‘man tänker inte på om du är man eller kvinna när du dirigerar’.
- Det är dit man vill komma, säger hon.
Vi borde redan vara där,”
skriver Hanna Höglund i Expressens kulturdel.

Man kan ju alltid fråga sig hur mycket denna 5 900 tecken lång krönika hjälper till att eliminera könsfokus när det enda artikeln i övrigt går ut på är att raljera över hur ojämställt det är bland landets dirigenter.

“Siffran över framträdanden med kvinnliga dirigenter är inte mycket högre: 43 stycken av cirka 350 konserter under de tre senaste säsongerna,” skriver Höglund lite tidigare i samma artikel.

Hur var det med att inte fokusera på dirigenternas kön sa du?

Fast det gäller väl knappast Höglund. Vi andra som tillhör de vanliga dödliga är omedvetet fast i överordnande strukturer (Althusser och Balibar, 1970, Reading ‘Capital’, New Left Books: London: p. 180), medan Höglund tillhör en privilegierad elit som kan röra sig utanför dessa superstrukturer och belysa dem för oss som tillhör skocken – det dumma folket – som inte vet sitt eget bästa.

Så medan du och jag ska lägga minimalt fokus vid kön, gör Höglund precis vad som behagar henne, för att i hennes värld har hon medicinen och du och jag är lite lätt sjuka i huvudet. När du och jag noterar vad en dirigent har för kön cementerar vi könsstrukturer (den överordnande multimegakonspirationen patriarkatet), men när Höglund skriver om precis samma sak hjälper hon istället oss att se vilka fångar vi är, och gör vi bara som hon säger så kommer vi kunna bryta oss loss ur Rousseau-liknande kedjor (Du contrat social: ch i, “‘L’homme est né libre, et partout il est dans les fers.”) och återvända till det perfekta samhället.

Fast vad är det som har gett just Höglund & co den självuttalade rätten att fritt kunna få belysa könsskillnader utan att behöva svara för att själva faktiskt preservera könsfokus? Just precis, ingenting. Det finns goda skäl till att strukturalismen inom politisk teori dog på 1970-talet, vilket Colin Hay tydligt påpekar i kapitlet “Marxism and the State” i Gamble, Marsh and Tant (1999), Marxism and Social Science (Macmillan: Basingstoke: p. 38). Det främsta skälet är just att det inte finns några sakliga argument till varför en liten elit skulle kunna göra sig tillräckligt oberoende av de överordnande strukturerna för att objektivt kunna observera dem (förutom Anthony Giddens har även Anthony King, Stephen Bates och Bob Jessop skrivit drösvis om just detta).

Därför är Hanna Höglund precis lika ansvarig som många andra för att bevara könsfokus och könsskillnader. Om syftet med hennes artikel är att människor inte ska fundera på vilket kön dirigenten har på den nästa konsert de går på lär hon knappast vara speciellt framgångsrik när hon skriver:

“Den pågående Mahlerfestivalen i Stockholms konserthus exemplifierar bristen på kvinnliga dirigenter i svenskt orkesterliv. Elva dirigeringstillfällen. Vi bockar av män vid alla. Inklusive den omstridde kändisamatören Gilbert Kaplan.”

Om jämställdhetens värsta fiender är könsförtryckarna måste jämställdhetens värsta vänner vara genusgalningarna, kvoteringsivrarna och könskalkylatorerna.

Simon Hedlin Larsson

Genusvetenskapens gyllene snitt

Könskvotering är fel, konstateras det i samband med att regeringen nu avskaffar positiv särbehandling till högskoleutbildningar.

“27-åriga Olivia Rozum hade läst två år på folkhögskola för att kunna komma in på drömutbildningen. Men trots högsta betyg blev det tvärstopp – eftersom hon inte var man,” skriver SvD känslosamt i syfte att göra människor upprörda.

Att stirra sig blind på kön och välja personer i hopp om att kunna uppnå genusvetenskapens gyllene snitt, 50/50, eller åtminstone det halvmagiska talet 40/60, verkar hela Sverige tycka är en dum idé. Och de har rätt. Det är rent ut sagt en korkad idé.

Därför återstår det bara att se om människor har någon lust att vara konsekventa i sin hållning. Är de det lär inte det rödgröna blocket få en enda röst på grund av sin jämställdhetspolitik eftersom att deras statsministerkandidat Mona Sahlin tydligt har klargjort att man vill göra könskvotering till lag.

Simon Hedlin Larsson

Liberal feminism

Ett bra inlägg i debatten om feminism och jämställdhet hittas i Veckans Affärer. Författaren till artikeln är Maria Ludvigsson. Följande är tre utdrag ur texten, som talar bra för sig själva:

“Synen att kvinnor ständigt behöver särbehandling är starkt närvarande i jämställdhetsdebatten, inte minst vad gäller kvinnor i ledningar och styrelser. Om debattörerna tillåtit en längre historieskrivning än tillbaka till -68, hade man sett hur särbehandling och särlagstiftning varit själva kvinnokampens främsta måltavla.”

“Det faktum att olikheter är långt större mellan individer än mellan könskollektiv förtränger man. Inte minst blir detta tydligt då det förment kvinnliga politiseras och kvinna antingen är synonymt med en förtryckt medborgare som inte vet sitt eget bästa utan behöver en stark stat, eller med föräldraskap (men då som moderskap) och därmed behov av allehanda socialförsäkringar.”

“Kvinnorörelsen har historiskt varit ideologiskt liberal och därför ställt krav om likabehandling. Om kvinnors lika rätt att precis som män vara olika.

Liberal feminism handlar om just detta: Rätten att bli bedömd, berömd och bemött som en individ – inte som del av ett kollektiv. Att slippa höra ’’sådär gör du bara för att du är tjej’’ och inte säga ’’så typiskt karlar’’ så fort en man gör något vi ogillar.”

Hur var det nu med könets betydelse?

Alice Teodorescu skriver idag mycket läsvärt i Svenska Dagbladet om kvotering. Artikeln utgår från att vi befinner oss i framtiden, år 2030, och att vi ser följderna av ett scenario där kvotering till bolagsstyrelser har införts:

“När vi lyssnar till riksdagsdebatten idag, år 2030, vet vi hur det gick. Kvinnorepresentationen är av givna skäl högre, men de grundläggande problem som tidigare fanns återstår. Analysen som föregick lagändringen baserades på felaktiga antaganden. Bland annat utgick man ifrån att det fanns ett positivt orsakssamband mellan andelen kvinnor och lönsamheten i företag. Följdfrågan som aldrig ställdes var vad denna särskilda ‘kvinnokompetens’ bestod av samt om vilken kvinna som helst kunde kvalificera sig till ett uppdrag på grund av sitt kön. Inte heller begrundades de signaler som utsändes då kompetens reducerades till en fråga om människors kön, tvärtemot den grundläggande premissen, om könets irrelevans.

För alla kvinnor, såväl kvoterade som övriga, har nya utmaningar uppstått. De inkvoterades kompetens blir ifrågasatt; de som har tagit sig fram på egen hand misstänkliggörs och beskylls för att vara inkvoterade och därmed inkompetenta. Gårdagens potentiella vinnare har blivit morgondagens säkra förlorare.” (OBS, min fetstil.)

2010 års kvoteringsivrare har mycket att förklara. Framförallt varför kön är viktigare än att bekämpa diskriminering.

Simon Hedlin Larsson

Upp-och-ner-vända världen

Vid somliga tillfällen undrar man om de som trodde att jorden var platt inte hade delvis rätt ändå, för nog känns det som att världen är helt upp- och ner ibland. Eller hur ska man annars tolka faktum som att Schweiz är regerande mästare för andra gången i rad i seglartävlingen America’s Cup, Raghuram Rajan på University of Chicago kritiserarar den fria marknaden, och att Storbritannien inte har lyckats vinna en Grand Slam-titel i herrtennis sedan 1936? Nu menar dessutom Vänsterpartiet att man måste se till individen, medan Per Schlingmanns Moderaterna hellre fokuserar på nyligen upptäckta skadliga, men delvis dolda, strukturer i samhället.

Det märkliga med detta strukturalistiska tänkande som Schlingmann förespråkar är att de sagda strukturerna (i detta fall främst patriarkatet) omfattar alla människor mer eller mindre omedvetet, vilket av naturliga skäl leder vidare in på frågan hur vissa privilegierade individer (partisekreterare hos Moderaterna exempelvis) kan observera dessa strukturer på ett någorlunda objektivt sätt, trots att de själva är en del av dem (för vidare kritik av strukturalism och utveckling av just denna fråga, se exempelvis McAnulla, S. (2002) ‘Structure and Agency’ i D. Marsh och G. Stoker (eds.) Theory and Methods in Political Science (Palgrave: Basingstoke) – Kapitel 13).

Precis som Maria Ludvigsson skriver på SvD Brännpunkt finns det många (om inte enbart) nackdelar med det kvoteringsförslag till bolagsstyrelser som Socialdemokraterna förespråkar och som Moderaterna halvt lutar sig åt:

“Rent praktiskt innebär kvotering att grupper måste identifieras och politiker avgör vilken grupp som ska prioriteras. Individuella rättigheter underordnas kollektiva och våra medborgerliga rättigheter kopplas till grupptillhörighet.”

Hon sätter huvudet på spiken när hon vidare skriver:

“När vänstern förespråkar styrelsekvotering är det logiskt eftersom man tror att politiker och stat bättre än företagare och ägare vet att organisera och styra företagen.

När en liberal borgerlig politiker gör detsamma blir det obegripligt, eftersom samma borgerlighet tilltror den fria ekonomin att utvisa vilka företag som har en lönsam styrelse och inte.”

Tur att det finns några som tänker åt borgerligheten i alla fall.

Simon Hedlin Larsson

Klokt om kvotering

Idag skriver moderaterna Sofia Arkelsten, Isabella Jernbeck, Ulla Hamilton, Jessica Polfjärd, Malin Löfsjögård, Pia Kinhult och Ulrika Karlsson ett skarpt inlägg om kvotering på SvD Brännpunkt:

“Medan kvoteringsivrare stirrar sig blinda på siffror och styrelsepresentationen i årsredovisningen ser vi på hur vägen dit ser ut och om den faktiskt är jämställd eller ej. Statistiken är inget problem i sig, men attityder och regler som på vägen har bidragit till de skeva siffrorna är det däremot. Politik är som svårast när det gäller att förändra attityder och det är precis vad jämställdhet handlar om. Medan elittyckarna fokuserar på statistik, vill vi förändra attityder. Det senare är svårare att påverka än det förra, men också betydligt viktigare.”

I couldn’t agree more.

Simon Hedlin Larsson

Död åt kvotering?

Centrum för rättvisa har ännu en gång tagit strid för enskilda individers rättigheter, och vunnit mot etablissemanget. Det är med stor glädje som könskvotering och positiv särbehandling på högskolor och universitetet nu avskaffas, något som större delen av svenska folket jublar över (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8).

Frågan är bara om människor kommer att vara konsekventa i sin hållning och rata den godtyckliga särbehandlingen nästa gång frågan om könskvotering till bolagsstyrelser står på tapeten. Eller är det okej att just när det rör näringslivet strunta i kompetens och diskriminera de mest lämpade personerna för att man utför det hedervärda uppdraget att bekämpa könsmaktsstrukturer och patriarkatet, djävulens sändebud i samhället?

Tveklöst kommer Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord vid Centrum för rättvisa att fortsätta försvara människors rätt att få bli bedömda utifrån personliga kvalifikationer och inte utifrån kön – alldeles oavsett vad de har för kön. För dem spelar det nämligen ingen roll om det är en man eller kvinna som har fått sina rättigheter kränkta. Men hur står det egentligen till med landets övriga nio miljoner invånare? Är de beredda att stå upp för att staten inte i något avseende ska tvinga samhällets institutioner och organisationer till kvotering? Eller…?

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt självmål

Idag har Håkan Boström en utmärkt kolumn i Dagens Nyheter som handlar om hur vi arbetar för att motverka att duktiga kvinnor diskrimineras på högskolor och universitet:

“Så när Uppsala universitet nu planerar att införa ‘genusmärkning’ av de humanistiska och samhälls­vetenskapliga institutionerna kan det se ut som bara ännu ett steg i rätt riktning.

Den arbetsgrupp vid universitetet som tagit fram förslaget om ‘genusmärkning’ har dock sedan länge lämnat kampen mot individuell diskriminering bakom sig. Perspektivet är helt igenom kollektivistiskt, för att inte säga socialistiskt.”

Boström förklarar vidare hur paradoxalt detta egentligen är:

“Kompetens och meriter reduceras till en fråga om kön – tvärtemot grundtanken att kön inte ska spela någon roll.”

och ger exempel på hur feminismen i fall som detta helt slår slint och skjuter bollen i eget mål:

“På en liten institution kan de individuella kompetenserna skilja sig högst väsentligt och slumpartat. De kvinnor som råkar vara där just då kanske är överlägsna sina manliga kolleger – ska de då stå tillbaka för att de råkar vara på fel plats vid fel tillfälle?”

De flesta tycker inte att det är något problem i sig att män är överrepresenterade på teknikutbildningar eller att tjejer går ut gymnasiet med högre betyg så länge människor har fått göra fria val och inte hållits tillbaka på grund av kön. Det tycker dock inte genusgalningarna. Får de bestämma kan hur många människor som helst diskrimineras så länge allting är 50-50. Det viktiga för dem är inte att vi behandlas lika, utan att vi beter oss lika. Som enskild individ ska du följaktligen ständigt vara beredd på att göra personliga uppoffringar i ditt liv för att tjäna det högre syftet könsbalansen.

Vilken konstig värld vi lever i.

Simon Hedlin Larsson

00-talets viktigaste händelser

Handlingslistor skriver man för att inte glömma bort något när man sedan är på plats i butiken. Ironiskt nog glömmer man stundom att skriva ner en del viktiga saker på listan som man därför inte kommer ihåg. Och istället kanske man antecknar något oväsentligt som gladeligen hamnar i varukorgen. Ungefär så känns det när Dagens Nyheter listar fem viktiga saker som har blivit bättre under 00-talet. Konflikterna, fattigdomen, skolgången, kvinnomakten och medellivslängden tas upp.

Förutom att den minskade fattigdomen är mer komplex än de flesta tror – utanför Kinas gränser har den absoluta fattigdomen varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren – kan man ju fråga sig varför en av 00-talets fem viktigaste händelser är att “[a]llt fler kvinnor finns representerade i beslutsfattande församlingar”. Formulerar man sig som att diskrimineringen har minskat och jämlikheten har ökat – då är det en annan femma. Men nu har DN valt att skriva om ökad representation, och det är i sig inget positivt; tänk i de fall (omvända, sett till hur debatten går) då kvinnor väljs för att män diskrimineras. På vilket sätt har den ökade representationen i dessa fall varit till gagn för samhällsutvecklingen?

Och som vanligt tillkommer dessutom samma gamla vanliga fråga om varför könsrepresentation är så viktigt att det till och med ses som ett av decenniernas mest positiva inslag. Varför kan inte män representera kvinnor lika väl som kvinnorna själva? Aldrig hör man någon slå ett slag för att arbetslösa ska vara representerade bland beslutsfattare. Trots att de som saknar sysselsättning under nästa år spås vara mer än tio procent av den arbetsföra befolkningen verkar ingen kräva att åtminstone en riksdagsledamot ska väljas som arbetslös. Proffspolitiker och karriärsbyråkrater anses uppenbarligen kunna företräda de arbetslösa minst lika bra som de arbetslösa själva, trots att många av de förra två kanske inte ens har varit arbetslösa någon gång i sina liv. Men män kan tydligen inte företräda kvinnor, för att de har ingen aning om hur kvinnor tänker och fungerar. Frågan är bara hur detta går ihop med denna moderna genusvetenskap som säger att kön enbart är en social konstruktion…?

Dagens Nyheter missar på sin lista om 00-talets positiva händelser att göra en parentes för utebliven utomkinesisk fattigdomsminskning. Man kan även fråga sig om ökad kvinnorepresentation verkligen har att göra på listan, och om det inte borde vara ökad jämlikhet eller minskad diskriminering istället. Dessutom glömmer DN att skriva om 00-talets kanske viktigaste händelse, nämligen kommunikationsrevolutionen. Är det något som 00-talet bör bli ihågkommet för utöver 9/11 är det den fantastiska utveckling vi har sett på kommunikationsfronten. Detta handlar inte bara om Facebook, Google, Skype, eBay och trådlöst bredband. Det gäller även mobiltelefonen och hur både tillgång och användbarhet har ökat drastiskt under det decennium som vi nu lämnar bakom oss. Förutom att allt fler kan ringa från och surfa på sina mobiler nästan oberoende av var de rör sig i sin vardag har de bärbara telefonerna blivit oumbärliga i många fattiga länder där kritisk information, exempelvis väderprognoser för bönder, skickas till mobiltelefoner, vilket även gäller mikrolån och löner som kommer per SMS.

Men kommunikationsrevolutionen skriver inte DN en rad om. Kanske glömde man det viktigaste just för att man inte skrev ner det först. Förhoppningsvis har man på Gjörwellsgatan i alla fall kommit ihåg att köpa strömming och julskinka. Kan vara rätt svårt att få tag på vid det här laget annars.

Simon Hedlin Larsson

Dags att skrota mångfaldsplaner

När Moderaternas riksdagslistor nu håller på att fastställas väcks en hel del debatt. Den mest idiotiska, i vanlig ordning, är diskussionen om mångfald.

48 procent av Moderaternas toppkandidater, i dagsläget, är kvinnor. På valbar plats är det dock endast 41 procent kvinnor, vilket anses vara över minimigränsen på 40 procent, men fortfarande inte tillräckligt mycket. Dock tas även bristen på utonnordiska invandrare upp; som det ser ut nu är endast cirka tre procent alla M:s kandidater på valbar plats invandrare som inte har vuxit upp i Norden.

Givetvis är denna grupp grovt underrpresenterad eftersom det knappast är så lite som tre procent av Sveriges befolkning som är födda utanför Norden. Men ärligt talat, vad spelar det för roll?

Jag är född på Taiwan och är således “utomnordisk invandrare”, men ändå talar jag bättre svenska än många som kommer från Finland eller Danmark som har finska respektive danska som modersmål (mitt modersmål är svenska eftersom jag kom hit som väldigt ung, samt att mina föräldrar har svenska som modersmål). Varför ska man ständigt försöka dela in människor i fack tillsammans med andra som man inte nödvändigtvis har speciellt mycket gemensamt med alls?

Vad är det med mitt födelseland som gör mig till en sådan särskild resurs att vi som tillhör denna kategori måste prioriteras? Varför är det beklagligt att “så få” utomnordiska invandrare hamnar högt upp på riksdagslistori? Av identifikationsskäl kan det rent taktiskt vara klokt att politiska partier breddar sina trupper, men det är knappast ett demokratiskt problem om inte riksdagen består av samma procentandel invandrare, handikappade, utomnordiska invandrare, kvinnor, korta män, synskadade, ad infinitum, som samhället består av. Att för övrigt flera kommuner har mångfaldsplaner för att i praktiken försöka leva upp till detta (åtminstone delvis) är bara pinsamt.

Viktigt är att kompetens gäller framför allt annat. Viktigt är också att motverka diskriminering. Om jag som utomnordisk invandrare tillför något just på grund av att jag är född öster om Rumänien (vilket jag starkt betvivlar) har jag således en speciell färdighet som räknas in i min kompetens. Motverkar man bara diskriminering så kommer jag kunna använda denna kompetens, exempelvis genom att prestera bra i provval och lyckas som politiker.

Om jag, å andra sidan, trots mitt utomnordiska ursprung, ändå är mest som vem som helst som bor i det här landet, då har jag ju ingen särskild kompetens på grund av mitt födelseland och då finns det således ingen anledning till att tycka att det ska vara exempelvis 20 procent utomnordiska invandrare på valbar plats på de politiska partiernas riksdagslistor.

Den viktiga slutsatsen är att det aldrig finns och aldrig kommer finnas några sakliga skäl för kvotering eller positiv särbehandling. Antingen är kvinnor, invandrare, hjulbenta och gråhåriga så pass annorlunda jämfört med “vanliga människor” i en sådan positiv utsträckning att de kan sägas vara mer kompetenta. Då räcker det med att motverka diskriminering så kommer denna särskilda kompetens att tas till vara på. Eller så är det omöjligt att dela in människor och dra slutsater på ett sådant sätt (vilket jag menar). Och återigen är det enda som är viktigt att arbeta för att minska diskrimineringen, och att arbeta med värderingar som tjänar detta syfte.

Det är hög tid att slopa alla mångfaldsplaner och alla “mångfaldsmål” för att istället satsa på kompetensplaner och kompetensmål där man arbetar för att ta till vara på varje enskild persons kunskaper och förmågor på bästa sätt, oavsett etnicitet, kön, modersmål och annat trams.

Simon Hedlin Larsson

En feministisk förebild

Många tycker att det är för få kvinnor som vinner Augustpriset, Nobelpriset och som sitter på chefs- och styrelseposter. Men de flesta bara gnäller medan det är få som gör något praktiskt.

En av dem som verkligen gör något är dock KTH-studenten Emelie Andrén Meito som tillsammans med en kompis har startat Womengineer.se.

I en intervju förklarar hon: “Genom womengineer vill vi förklara vad en ingenjör gör. Vi har skapat hemsidan för att det finns för få tjejer i klassrummet.”

Okunskap om vad det innebär att läsa till ingenjör gör att många tjejer idag inte vågar söka, menar hon.

Andrén Meito förklarar också att bristen på kvinnor som söker leder till att få kvinnor blir ingenjörer och att det därför inte är så konstigt att de flesta som utses till chefer är män. Men med hemsidan hoppas hon kunna bidra till att på sikt förändra detta genom att inspirera tjejer till att välja teknikutbldningar.

Hon avslutar intervjun med:

“Jag vill inte tro att jag ska bli sämre behandlad ute i arbets­livet för att jag är tjej. Och jag vill inte bli inkvoterad.”

Så kloka personer är sannerligen en bristvara.

Simon Hedlin Larsson

Att göra skillnad på människor och människor – avskaffa särbehandling och instegsjobb

Dagens Nyheter har publicerat en ganska märklig nyhet med rubriken “Bara ursvenskar i räddningstjänsten“:

Inte ens 3 procent av de anställda inom räddningstjänsten är kvinnor och andelen med invandrarbakgrund är ännu lägre, visar en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL).”

Jaha, och vad räknas som invandrarbakgrund då? Utlandsfödd? Så amishbönder som kom på 1720- och 1800-talet till USA och i mångt och mycket lever som man gjorde för hundratals år sedan räknas som infödingar, medan jag som kom till Sverige när jag var ett halvt år gammal och växt upp med infödda svenska föräldrar tillhör invandrarna?

Personligen har jag ingenting emot att bli kallad invandrare – jag menar, jag är ju utlandsfödd så i ordets rätta bemärkelse är det väl så det förhåller sig. Men vad jag vänder mig oerhört starkt emot är när man försöker göra skillnad på människor och människor, och komma fram till slutsatser som ska vara typiskt för infödingar respektive utlandsfödda. Denna indelning är i mina ögon mycket märklig och samtidigt djupt beklaglig.

Det spelar väl absolut ingen roll varifrån de som arbetar inom räddningstjänsten kommer ifrån? Antingen kommer man fram till att svenskar och invandrare är distinkt olika (vilket jag tycker är extremt generaliserande och således felaktigt) och att därför någon form av mångfald är önskvärt. Men om det nu är skillnad på svenskar och invandrare kanske fler svenskar har valt att arbeta inom räddningstjänsten? Svenskar kanske tycker det är roligare? Ska man då kvotera in invandrare som kanske inte ens vill arbeta inom räddningstjänsten?

Om man, å andra sidan, kommer fram till att svenskar och invandrare är lika till den grad att man inte kan dra en tydlig linje mellan två folkgrupper (vilket jag hävdar) och att människor istället skiljer sig på individnivå, då kan ju en inföding lika väl representera en utlandsfödd.

Därför finner jag inte ett enda sakligt argument till varför detta skulle vara ett problem som behöver åtgärdas, för oavsett om man tycker svenskar och invandrare är olika eller om man tycker att de är lika spelar det ingen roll – kvoteringsyrkarna kan varken stödja sig på den ena eller den andra linjen. Detsamma gäller för övrigt när man diskuterar könsfördelning. Antingen är det skillnad, och då får man acceptera att människor gör olika val. Eller så är det ingen skillnad, och då kan x representera y lika bra som y själv.

Visst kanske någon menar att färre än 3 % invandrare inom räddningstjänsten innebär att bredden på språkkunskaperna inte är tillräckligt stora och att det är ett problem vid utryckningar, men nu är det ju födelseland man har jämfört och inte språkkunskaper. Jag exempelvis är ju invandrare, men jag kan inte fler språk än en svensk inföding för det, så att utgå från att invandrare kan fler språk är bara dumt.

Detta var således en helt meningslös nyhet, och jag hoppas verkligen inte det kommer några krav på kvoteringar som följd till detta. Om man tycker det är viktigt att kunna utländska språk, då får väl det räknas som merit och så kan de invandrare som faktiskt kan många språk (till skillnad från mig) anställas på grund av sina förmågor och färdigheter, och inte på grund av var de är födda.

Kompetens ska gälla över allt annat vid anställning och fokus ska ligga på att motverka alla sorters diskriminering – inte på att räkna grupptillhörigheter och försöka nå någon slags perfekt representation. Kvotering är ett värdelöst medel för att uppnå detta, och alla försök till att kvotera x gör att man automatiskt diskriminerar y, eftersom y inte tycks vara tillräckligt viktigt för att kvotera. Könskvoterar man bolagsstyrelser exempelvis blir det ju indirekt en diskriminering mot handikappade, barn med kriminella föräldrar och alla andra grupper som blir diskriminerade, men inte anses tillräckligt värda för att bli kvoterade.

Jag vill därför avskaffa alla former av kvotering och positiv särbehandling (om inte saklig grund föreligger såsom att ensamstående föräldrar bör få ökat stöd och att äldre människor bör ha rätt till färdtjänst). Ett första steg är att ta bort instegsjobben som idag gör att invandrare kan anställas enligt en modell som innebär att staten betalar 75 % av lönekostnaderna upp till ett belopp på max 750 kr om dagen. Instegsjobben diskriminerar ju indirekt alla som är i behov av jobb men inte råkar höra till den kategorin som är berättigad dessa.

Mitt förslag är därför att skrota instegsjobben och istället börja med en ny typ av statligt stöd vid anställning av studerande. Då kan nämligen nyanlända som läser SFI fortsätta vara attraktiva på arbetsmarknaden och få det lättare komma in i samhället (vilket var grundtanken med instegsjobben) samtidigt som andra grupper, exempelvis alla ungdomar som studerar och som löper risk att ta examen och aldrig haft ett riktigt arbete, också kan få ta del av samma förmån.

Detta menar jag vore att införa en positiv särbehandling som faktiskt har en saklig grund där saklig kompetens eller sakliga behov (vilket gäller i detta fall) föreligger. Och passa samtidigt på att skrota alla mångfaldsplaner!

Simon Hedlin Larsson

Ett mycket ojämställt pris

Det kan tyckas vara lite sent nu att kommentera gårdagens vinnare av Stora Journalistpriset, men jag har velat vänta ett slag för att se om någon annan skulle upptäcka och kommentera det uppenbara jämställdhetsproblem som Stora Journalistpriset lider av. Det verkar dessvärre inte så (se: 1, 2, 3, 4) – vilket är lite märkligt. Var är alla feminister och tillika jämställdhetsivrare när man behöver dem?

Först, dock, Karin af Klintberg och Jane Magnusson nära 100 minuter långa film (Ebbe – the movie) om Ebbe Carlsson, hans spektakulära liv och den uppmärksammade Ebbe Carlsson-affären. Filmen är ett mäktigt kraftprov som i slag får af Klintberg och Magnusson att kliva fram bland de stora europeiska berättarna.

Med detta sagt känns det ändå nödvändigt att peka på ett växande problem som Stora Journalistpriset har: 12,5 procent manliga vinnare i kategorin Årets Berättare de senaste sex åren är verkligen en anmärkningsvärt skev fördelning.

Man kan fråga sig vad ojämställdheten beror på?

Anders Cullhed, ordförande för årets skönlitterära jury för Augustpriset, säger en intressant sak i en TT Spektra-intervju som (med viss redigering) även kan tänkas gälla för Stora Journalistpriset:

”Jag tror att utfallet vad gäller vinnarna beror på vanlig genusblindhet, att man av gammal tradition förknippar högklassig journalistik med journalistik som görs av kvinnor.”

Har Cullhed rätt är det direkt nedslående. Kanske dags att utbilda jurymedlemmarna i modernt genustänkande? Att Stora Journalistpriset går i Augustprisets ojämställda fotspår är faktiskt direkt pinsamt. Kanske bör man införa kvotering så att bara män kan nomineras till Årets Berättare de kommande 5-6 åren?

Simon Hedlin Larsson

(Stort tack till jämställdhetskämpen Stefan Eklund för all inspiration!)

Kvotering är alltid fel

Idag är det många som ställer sig positiva till könskvotering till bolagsstyrelser. Och i teorin låter könskvotering ganska bra – jämn representation är många gånger eftersträvansvärt. Frågan är bara vad som ska klassas som jämn representation. Ska det vara en fixerad procentsats som “minst 40 % av styrelsens medlemmar måste vara kvinnor”? Eller ska man istället ta hänsyn till den målgrupp som företaget vänder sig till? Eller kanske bör könskvotering rent av utgå från vilka som äger aktier i bolaget? Dock så spelar detta egentligen mindre roll eftersom könskvotering, oavsett grund, kör över aktieägarna, hämmar bolagsstämmans beslutsrätt, och helt enkelt vore väldigt dumt att införa.

Ett aktiebolag ska sälja produkter, tjäna pengar och gå med vinst. Alla aktieägare är därför förmodligen överens om att företagets högsta förtroendevalda bör vara så kompetenta som möjligt för sitt uppdrag. Denna princip blir dock marginaliserad om styrelseledamöter plötsligt börjar kvoteras in på grund av kön, och inte på grund av hur lämpad för arbetet man faktiskt är. Av den enkla anledningen är alla former av kvotering som inte har med kvalifikationer att göra fel.

På senare tid har det varit en del uppståndelse kring frågan om könskvotering, mycket på grund av den starka överrepresentationen av män i bolagsstyrelser. Många oroar sig för hur framtiden för kvinnorna kommer att se ut. Det gör inte jag. Sedan kvinnor fick rätt att gå på universitetet och sedan könsroller aktivt började att motarbetas har förändringar börjat ske. Ser man till erhållna gymnasiebetyg, avklarade högskolestudier, ambitioner och driftighet tror jag mycket väl att vi män kan komma att få se oss omsprungna av kvinnor i framtiden. Om femtio år kanske någon föreslår könskvotering på grund av att det istället är män som är grovt underrepresenterade i bolagsstyrelser. Det förslaget kommer vara lika fel då som det är nu.

Simon Hedlin Larsson