Tag Archives: liberalism

Liberala värderingar är Folkpartiets framtid

Skriver i veckans nummer av Tidningen NU om värderingar (ej upplagd på nätet). Följande är en längre version av samma text:

Under valrörelsen lärde vi oss alla en viktig allitteration som beskrev en av de största skillnaderna mellan blocken: sunda statsfinanser. Alliansen tar ansvar för ekonomin medan Lars Ohly i Regeringskansliets korridorer innebär att sedelpressarna går varma. Det var bilden som kommunicerades och detta gjorde vi mycket framgångsrikt. Men i tider då EU-länders skuldkriser står högt upp på den politiska dagordningen och då ekonominyheter breder ut sig i medierna är det viktigt att visa att man har förstått att politik handlar om mer än nationalekonomi.

Missförstå mig inte – som student i nationalekonomi är jag den första att understryka vikten av ekonomisk utveckling. Men bakom strävan efter högre ekonomisk standard måste det finnas värderingar – som vikten av att välstånd frigör människor och leder till ökad trygghet och fler möjligheter – att lyfta fram. Glömmer vi detta kommer vi varken kunna komma på bra lösningar eller få väljarnas stöd för att genomföra dessa.

Ett exempel på en fråga som Alliansen har tappat bort värderingarna i är den omdebatterade sjukförsäkringsreformen. Reformen som sådan var i stora drag mycket bra. Men ändå hade vi uppenbara problem att försvara den i valrörelsen. Oppositionen kritiserade regeringen för att slå på de som redan ligger. Alliansens försvar byggde ofta på empatifattiga resonemang om hur reformen var en naturlig del av den där större abstrakta helheten kallad arbetslinjen. Men var tog individperspektivet vägen?

Det bästa försvaret av sjukförsäkringsreformen är inte att den makroekonomiska stabiliteten gynnas av att ett av världens rikaste länder slutar vara ett av världens sjukaste. Sjukförsäkringsreformen måste istället försvaras utifrån värderingar som sätter människans möjligheter till självförverkligande i centrum. De som är för sjuka för att jobba ska fortsätta vara sjukskrivna. Men de som har kapacitet att utföra någon form av sysselsättning bör få hjälp att – utifrån individens egna behov – hitta en lämplig sådan. Detta är en medborgerlig rättighet. Och alla som någon gång har varit utan sysselsättning vet precis hur viktig den är.

Källa.

Den nationalekonomiska vetenskapen strävar efter att vara värderingsfri. Vill man bygga ett land baserat på makro- och mikroekonomiska resonemang är det således viktigt att det finns tydliga överordnade värderingar som politisk utgångspunkt. Dessa värderingar hoppas jag att Folkpartiet ska kunna bidra med. Vi måste bara komma till insikt om att det inte råder någon motsättning mellan att bygga politiska lösningar på å ena sidan akademisk forskning och å andra sidan principfasta värderingar. Snarare är det att kombinera de två som är det allra bästa; att visa hur politiken alltid bör utgå från människor, samtidigt som vi använder den forskningen för att få inspiration till adekvata lösningar.

Ett annat exempel på en fråga med ett tydligt individperspektiv som vi borde se till att den förknippas med Folkpartiet lika tydligt som utbildning och skola är invandringsfrågan. Blickar man tillbaka på det senaste årets debatt har majoriteten av alla argument bottnat i samhällsekonomiska resonemang.

Sverigedemokraterna har på sin kant sagt att invandringen är en nettoförlust. Försvarare av en hög invandring har replikerat med andra siffror. Man har talat om hur invandringen gör Sverige rikare – ett argument som kanske låter fint, men som när det ställts på sin spets i bästa fall har slutat med referenser till entreprenörskap och i sämsta fall till pizza, pasta och kebab.

Vad borgerliga företrädare och i synnerhet vi liberaler bör skämmas över är att vi inte oftare har lyft fram invandringens tydliga frihetsaspekt. Försvaret av att tillåta en hög rörlighet över gränserna handlar ytterst om människors rätt till drömmar och ambitioner, och om rätten att få följa dessa vart de än bär dem.

Lika lite som slumpmässiga geografiska förutsättningar ska bestämma vilken skola man måste gå på, ska longtitud och latitud bestämma vilket land man måste bo i. Hade denna åsikt, denna värdering, lyfts lika ofta som Herbert Felix och fyrtiotalistpensioneringarna har åberopats det senaste året är jag övertygad om att Sverigedemokraterna hade befunnits sig betydligt närmare fyraprocentsspärren.

I detta inlägg har bara två exempel tagits upp, men det råder garanterat ingen brist på aktuella politiska frågor med tydliga frihets- och individperspektiv. Det gäller bara att våga se dem.

Genom principfasta och konsekvent liberala värderingar kommer Folkpartiet fortfarande att kunna spela en oersättlig roll inom svensk politik. Låt oss ta till vara på den möjligheten. Arbetet måste börja nu.

Simon Hedlin Larsson

En vettig röst i biståndsdebatten

Om man vill diskutera världens utveckling är svensk media ett dåligt forum. De få kloka personer som lyckas göra sina röster hörda är få och blir ofta kallade för extrema nyliberaler och avfärdade som galningar. Det som är mest sorgligt är naturligtvis att världens fattigaste och mest utsatta människor förlorar på att Sverige och EU driver en dålig handels- och biståndspolitik. Men det är också bra sorgligt att den svenska biståndsdebatten verkar ha så svårt att ta åt sig vad den internationella forskningen och omvärldens erfarenheter säger. Tänk om man diskuterade lite mer Robert H. Bates, Abhijit V. Banerjee och Angus Deaton – vilken skillnad det hade blivit på debattklimatet.

Nu har emellertid – glädjande nog – en av dessa få kloka röster gjort sig hörd, och dessutom på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Hans Bergström, före detta chefredaktör, skriver:

Fem decennier – ett halvt sekel – har nu gått sedan den berömda propositionen 1962:100 antogs av riksdagen. Den blev starten för ett omfattande statligt bistånd från Sverige. De femtio åren har gett erfarenheter. De två stora erfarenheterna är dessa:

1. Biståndet har inte blivit ”hjälp till självhjälp”, som var avsikten. Tanken var att bistånd skulle hjälpa fattiga länder att få i gång sina ekonomier, längs en moderniseringsbana som sedan skulle bli självbärande. Ett föredöme var Marshall-hjälpen efter andra världskriget. Den uppgick till 2,5 procent av BNP för länder som Tyskland och Frankrike och upphörde efter fem år. Afrika får nu ett bistånd på 15 procent av sin BNP och detta har pågått i uppåt 50 år. Det går omöjligen att hävda att ett bistånd av denna storlek och permanens har karaktären av ”hjälp till självhjälp”.

2. Det finns inget samband mellan bistånd och framgång för ett land. Lasse Berg, med en enormt rik erfarenhet från både Asien och Afrika, har på ett mikroplan visat de stora förbättringarna även i byar i Indien. De beror inte på västerländskt statligt bistånd, utan på den mer tillväxtfrämjande ekonomiska politik, inklusive öppnare handelspolitik, som har bedrivits av indiska regeringar på senare år.

Fattigdomsbekämpning borde vara det viktigaste gemensamma målet för alla världens länder. Och även om minskad fattigdom inte är svaret på allt är ökat välstånd för de fattigaste tveklöst en av flera faktorer i att lösa allt från krig, vattenföroreningar och förtryck, till klimatfrågan, narkotikahandel och religiös extremism. Just eftersom det är så otroligt viktigt att minska världsfattigdomen är det också viktigt att vi gör det som faktiskt är rätt och inte det som känns rätt.

Det bästa exemplet på internationell känslopolitik är förmodligen enprocentsmålet (eller skuldavskrivningar), som syftar till att rika länder ska avsätta motsvarande en procent av BNI till bistånd. Notera alltså att enprocentsmålet är en relativ summa av ett lands totala produktion justerat för faktorinkomster. Det har således ingenting att göra med att vi hoppas kunna bygga säg 40 000 skolor, 25 000 sjukhus, 1 250 mil väg, 60 000 vattenbrunnar eller 5 000 mikrokreditinstitutioner – något konkret och absolut. Allt handlar bara om att landet ska skänka en procent av den egna inkomsten, oavsett hur stor eller liten den är. Detta är klassisk vänsterpolitik byggd på känslor. Det ska svida och det ska ske genom kollektivt tvång – annars fungerar det inte.

Och kanske är det därför föga förvånande att när irrationella känslor har fått styra utrikespolitiken under så pass lång tid har också mycket liten utveckling skett. Tar man bort den kinesiska fattigdomsbekämpningen, det vill säga enbart räknar den utomkinesiska fattigdomen, har den på en tjugoårsperiod tyvärr varit mer eller mindre konstant. En stark global befolkningsökning har naturligtvis gjort att fraktionen absolut fattiga är färre än för tjugo år sedan, men det är minst lika många hungriga magar att mätta, och det är minst lika många människor som lever under helt obegripligt dåliga förhållanden. Det är det viktiga och det vi måste förhålla oss till.

Hans Bergström är inne på samma tema (även om han citerar enbart den afrikanska fattigdomen och inte den utomkinesiska):

Trots massiva, internationella och svenska, biståndsinsatser lever i dag närmare hälften av Afrikas befolkning i absolut fattigdom – i stort sett samma andel som för tre decennier sedan.

Samtidigt har ekonomierna i många av Ost­asiens länder vuxit utomordentligt snabbt och hundratals miljoner människor har tagit sig ur djup fattigdom – en i världshistorien helt unik utveckling.” Varför tar man i den svenska biståndspolitiska debatten aldrig upp frågan varför denna skillnad, frågar [Nils Börje] Tallroth.

Ja, det är en bra fråga. Förmodligen för att om man kikar på Asiens utveckling så måste man se och bekräfta handelns enorma betydelse för utveckling och välstånd, och det är något stora delar av vänstern helst vill undvika. En del av vänstern, globaliseringsmotståndarna, tror att man dör eller blir allvarligt sjuk av att byta jobb och vill därför ha mer robusta skyddstullar och ökade subventioner för att minimera konkurrensen från andra företag. En annan del av vänstern, miljöpartiklarna, är emot den största delen av konsumtionen – som har varit den avgörande delen i det sydostasiatiska miraklet – och menar att mer bistånd och mindre handel leder till en bättre och framförallt en lyckligare värld (det ordinära fenomenet lycka är ju nämligen ett så exemplariskt mål för politiken…).

Vad som egentligen den globala fattigdomsbekämpningen behöver togs upp här senast igår, men även på den punkten levererar Bergström och därför får han sista ordet:

Det bästa Sverige kunde göra för Afrika är förmodligen att a) deklarera att allt reguljärt statligt bistånd upphör inom fem år, b) verka för ytterligare en radikal liberalisering av EU:s handelspolitik.

Simon Hedlin Larsson