Tag Archives: Miljöpartiet

Matematisk jämställdhet – nej tack

Finns det något härligare än matematisk jämställdhet – ni vet när man räknar alla män och kvinnor inom en given ram och inga andra faktorer än andelen kvinnor spelar någon roll? Detta är ett ständigt återkommande fenomen som utförs av personer som på denna blogg brukar kallas genuskalkylatorer.

Birgitta Wistrand, ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet visar i dagens DN Debatt prov på höga räknekunskaper när hon analyserar 2010 års riksdag ur ett könsmatematiskt perspektiv:

Folkpartiet behöver exempelvis se över sin representation. Vad har hänt i det jämställda partiet som i förra valet hade 16 kvinnor på sina 28 mandat? Nu får endast 10 kvinnliga ledamöter ta plats i riksdagsgruppen med 24 mandat. Hade männen toppositionerna på listorna? Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni har ett stort jobb framför sig för att återta bilden av partiet som satsar på kvinnor.

Valresultatet för Moderaterna visar däremot vad goda konjunkturer och ökade röstetal kan innebära. Moderatkvinnorna ökar till 46 procent med 12 nya kvinnor, vilket betyder att samtliga 10 nya mandat tillfaller kvinnor och att 2 ytterligare kvinnor slagit ut två män! Intressant att ökningen skett utan varannan damernas. Kanske anar vi slutet på den dolda kvoteringen av män inom Moderaterna.

Miljöpartiets goda röstsiffror borgade för att MP-kvinnorna inte bara behöll sin ställning med drygt 52 procent av platserna utan ökade sin representation till 56 procent. Centerpartiet däremot, som redan hade en dålig representation, är nu nere vid 30 procentstrecket – nedåt 8 procent trots kvinnlig partiledare! Detta är helt emot handboken som ofta framhåller att en kvinnlig partiledare lockar fler kvinnor. Vad har Maud Olofsson gjort för fel i sitt parti när resultatet blivit det motsatta? 1985 låg representationen i riksdagen på 30 procent!

Tänk så fantastiskt svartvit världen kan vara ibland! Allt handlar bara om hur stor andelen kvinnor är. Finns det något annat samhällsproblem vars utveckling är lättare att mäta? Förmodligen inte.

Det är för övrigt intressant att se hur Wistrand inte verkar se något problem med att Miljöpartiets andel kvinnliga riksdagsledamöter har ökat när det uppenbarligen är ett stort bakslag att Centerpartiets manliga dito har gjort detsamma.

Är jämställdhet enligt Wistrand bara på kvinnors villkor månne tro? Förmodligen svarar hon nej på den frågan, men ett sådant påstående stärks knappast av debattinläggets sista mening:

Jämställdheten måste fortfarande erövras varje dag och nu är dags att kräva åtminstone halva makten!

Åtminstone halva makten? Så om kvinnorna tar mer än hälften av alla stolar i riksdagen tjänar man fortfarande den ädla jämställdheten? Inte särskilt övertygande…

Dessutom är det ett hån mot alla som utsätts för samhällets ojämställdhet att i debatten bli reducerade av genuskalkylatorer till några slags matematiska, procentuella beståndsdelar och representanter för olika kollektiv. Snacka om att blunda för verklighetens problem.

Simon Hedlin Larsson

Låtsaspolitik som förändrar

Maria Ferm, språkrör Grön Ungdom, skriver stolt på SvD Brännpunkt

Grön Ungdom ägnar sig inte åt låtsaspolitik. Vi driver samma politik som vårt moderparti Miljöpartiet.

Med detta försöker hon svartmåla de borgerliga ungdomsförbunden för att inte driva samma politik som sina moderpartier. “Låtsaspolitik,” kallar Ferm det för. Annars kan man ju tycka att det finns en poäng i just att ungdomsförbunden inte tycker exakt likadant som sina moderpartier.

Till skillnad från Grön Ungdom kan andra ungdomsförbund föra utvecklingen framåt just genom att driva egna politiska uppfattningar; Grön Ungdom måste å andra sidan ständigt förhålla sig till vad Miljöpartiet beslutade på sin senaste kongress.

Simon Hedlin Larsson

Tycker Sven-Erik Österberg att MP och V är stolliga?

I en debatt om arbetslösheten i “Gomorron Sverige” påpekade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin att han och Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Sven-Erik Österberg förmodligen är överens om ganska mycket, och att den stora skiljelinjen snarare gäller Socialdemokraternas samarbetspartners, MP och V, som vill gå till val på kortare arbetstid, friår och att arbeta mindre.

Österberg var dock snabb med att replikera och sa:

“Det där är ju inte sant. Sven Otto Littorin vet ju, han har ju flera partier i sin koalition som har en massa stolliga förslag också som inte ni [moderater] ställer upp på.”

Kan man tolka detta på något annat sätt än att Österberg faktiskt tycker Miljöpartiets och Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska förslag är “stolliga”?

Simon Hedlin Larsson

Wetterstrand vill välja bort halva befolkningen

Maria Wetterstrand lyckas i det tidigare nämnda öppningstalet på Miljöpartiets kongress dessutom stå för ett ganska bra citat när hon sa:

Det finns alltså inget fog för att hävda att Sveriges kvinnor saknar kompetens för styrelsearbete. Tvärtom. Och med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten.

Det finns en anledning att vi människor kommer i fler än en grunduppsättning – vi är alla olika och olikheter ökar sannolikheten för överlevnad. Det gäller även i börsnoterade bolag.

och utifrån det argumentera för könskvotering genom slutsatsen att:

Den som väljer att bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag tar en risk.

Jaså? Kan Wetterstrand då beskriva exakt vad som händer när man har fyllt en könskvot? Låt oss säga att 40 procent av vardera kön måste vara representerade i alla bolagsstyrelser. Styrelsen för bolag x består av tio ledamöter. Valberedningen hittar sex stycken kompetenta kvinnor som den vill nominera. Förklara gärna nu på vilket sätt som valberedningen _inte_ är tvungen att välja män till resterande fyra styrelseposter. Hur menar Wetterstrand att valberedningen i detta fall inte är tvungen att “bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag”?

Simon Hedlin Larsson

Den lönsamma könskvoteringen

I sitt öppningstal på Miljöpartiets kongress argumenterade Maria Wetterstrand för könskvotering till privata bolagsstyrelser. “Beviset” för sin tes var en D-uppsats skriven av tre MBA-studenter i Uppsala:

Lönnkvist, Niska och Mäkinen-Salmi har i sin mastersuppsats vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet studerat kvinnorepresentation i svenska börsbolagsstyrelser.

De har funnit belägg för att bolag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma, räknat i resultat efter finansnetto, än de bolag där det inte fanns kvinnor i styrelsen. Alls.

Vad betyder det att en D-uppsats menar att kvinnor ökar lönsamheten? Just precis. Absolut ingenting. Med enskilda D-uppsatser som stöd kan man argumentera för absolut vad som helst. Kanske speciellt den här typen av D-uppsatser som med ett minimalt statistiskt underlag drar långtgående slutsatser om kausala samband.

Den så kallade “studien” bygger på en analys av total 48 bolag. Har man i beaktande att det finns närmare 350 000 registrerade aktiebolag i Sverige ser man att man alltså har använt cirka 0,013 (48/350 000) procent av det totala underlaget för Sverige, och då “studiens” slutsatser inte är bundna till Sverige kanske man egentligen borde ta hänsyn till världens alla miljoner aktiebolag. Men vi nöjer oss med Sverige; 0,013 procent är en tillräckligt liten siffra.

Vad kom analysen av de 0,013 procenten av aktiebolagen fram till då? Författarna skrev själva på DN Debatt för ett par år sedan:

Det visar sig att företag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma räknat i resultat efter finansnetto än de företag där det inte fanns kvinnor i styrelsen under året 2005. Även 2004 samt 2002 var dessa bolag mer lönsamma än sina motsvarigheter utan kvinnlig representation.

Aha, 2005, 2004 och 2002 höll tesen. Men hur var det 2003? Glömde man skriva med det i artikeln eller glömde man undersöka just det året (trots att det ligger mellan 2004 och 2002)? Eller kan det vara så att tesen bara höll tre av fyra år? Det vill säga bara 75 % av fallen. Inte särskilt övertygande.

Dessutom är själva resonemanget ett urkorkat argument för att införa könskvotering. Wetterstrand sa i sitt tal att “med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten”. Men om det nu är så statistiskt säkerställt och självklart att kvinnor ökar vinsten, varför skulle inte företagen kunna upptäcka detta och agera själva?

Man får ofta höra från vänster att privata skolor inte bryr sig om barnens undervisning utan bara om vinsten. Detsamma gäller multinationella bolag som enligt anklagelser i största allmänhet suger ut människor och gör dem fattigare i jakt på billig arbetskraft. Och förutom att vilja barnen illa och öka världsfattigdomen brukar det även påstås att giriga kapitalister förstör miljön. Och så var det ju naturligtvis kapitalisterna som orsakade finanskrisen.

Okej, men om nu dessa omänskliga kapitalister är beredda att förstöra världen bara för att tjäna någon cent per såld badboll, varför skulle de då inte vara kapabla att inse lönsamheten i att ha kvinnor i sina bolagsstyrelser om det nu, som det har påståtts, bara finns 110 procent fördelar och 0 procent nackdelar med ett 40/20/40-approach?

Efter att ha kritiserat en D-uppsats för att vara ett katastrofalt dåligt argument för att införa könskvotering kan det vara lämpligt att avsluta med ett par källor som styrker antitesen, att det saknas bevis för att könskvotering skulle vara lönsamt:

Farrell, K. A. och Hersch, P. L. (2005), ‘Additions to corporate boards: the effect of gender’, Journal of Corporate Finance, 11, p. 85-106, hittar inget stöd för att ökad “gender diversity” skulle vara lönsamt.

Adams, R. B. och Ferreira, D. (2009), ‘Women in the boardroom and their impact on governance and performance’, Journal of Financial Economics, 94, p. 291-309, menar att det till och med kan vara direkt skadligt att införa könskvotering, särskilt för välfungerande företag.

Almazan, A. och Suarez J. (2003), ‘Entrechment and severance pay in optimal governance structures’, Journal of Finance, 58, pp. 519-547, menar på att för mycket “board monotoring” skadar företagens lönsamhet. En aspekt som ofta saknas i debatten är att kvinnors påstådda ökade lönsamhet endast tycks gälla då ökad board monitoring för givet bolag leder till ökade vinster.

Simon Hedlin Larsson

Mer om MP:s kvotering av personer med “utländsk bakgrund”

Det har tidigare skrivits om Miljöpartiet Härnösands beslut att kvotera människor med “utländsk bakgrund” (whatever that is). I Expressen identifierar Alice Teodorescu just kärnproblematiken med alla former av kvotering:

Att det skulle finnas en särskild invandrar- eller kvinnokompetens är ett hemmasnickrat påfund som skymmer sikten för de verkliga problem som individer av kvinnligt kön eller utländskt påbrå kan stöta på.

Med sin invandrarkvotering tillskriver Miljöpartiet i Härnösand också invandrare, kvinnor och andra grupper gemensamma agendor – oavsett vad de tycker i sak. /…/

När kompetens och meriter reduceras till en simpel fråga om etnicitet och kön, tvärtemot den bärande demokratiska tanken om att etnicitet och kön inte ska spela någon roll, har vi alla förlorat.

Mångfald istället för enfald – var är den rationella miljörörelsen?

Går man in på Svenska Dagbladets hemsida idag kan man hitta en intressant nyhet som det görs reklam för. Bilden är på en ål och den länkande texten under bilden säger “Ny röd lista – fiskarna som hotas. En art har försvunnit helt.” Trycker man på länken och läser nyheten står det bland annat:

Det ser mörkt ut för fiskarna i svenska vatten. Pigghaj, långa, kolja och torsk är exempel på fiskar som är akut hotade. Men allra värst är det för slätrockan. Den bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige, uppger Sveriges Radio Väst.

Okej. Först “[e]n art har försvunnit helt”. Sedan “slätrockan /…/ bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige”. Det är en (!) art vi talar om, och den tros (!) ha försvunnit från ett (!) lands geografiska territorium. Så vad göra för att lösa detta gigantiska problem? Två alternativ:

1) Vi invaderar och tar tillbaka Danmark så att Skagerraks slätrockor inkorporeras under svensk flagga.

2) Vi inser att vi inte kan uppmärksamma och lösa alla problem – man kan inte och hinner inte bry sig om allt, punkt – och väljer därför att prioritera de viktigaste problemen. Då inser vi att en av 450 arter broskfiskar som befinner sig relativt högt upp i näringsvävarna omöjligen kan spela en avgörande roll för världens framtid och att en arts försvinnande från ett enskilt lands territorium inte är det värsta som har hänt mänskligheten.

Det finns en galen och extremt irrationell logik som länge har präglat politiken, miljörörelsen och nyhetsrapporteringen (det sista är föga förvånande om man kikar på vilka grupper inom journalistkåren som är överrepresenterade…). Politiska partier har kommit in i nationella parlament för att några sälungar dött – vilket är mycket ironiskt då samma rörelse har profilerat sig genom att försvara en annan enskild art, isbjörnen, som nästan uteslutande lever på sälar.

Var är den rationella miljökampen för riktig biologisk mångfald, som inte genomför absurda aktioner för att försvara enskilda arter som en ensam broskfisk och världens största rovdjur? Var är åtgärderna för att rädda regnskogen och världshaven?

Tapichalaca. Bilden är hämtad från verkligheten och således inte från filmen “Avatar”.

Det sämsta argumentet för att göra något i klimatfrågan är att hävda att det skulle hjälpa isbjörnen. Ändå används det frekvent i debatten, inte minst av Nordpolens Messias Al Gore. Men hur kan denna ensamma art spela så stor roll? Det viktigaste skälet att minska den mänskliga påverkan på klimatet handlar ju uteslutande om människor som annars riskerar att drabbas. Människor måste alltid komma först.

Och när vi sedan börjar diskutera övriga djur och växter måste mångfald gå före enfald. Man kan inte vara så naiv att man hakar upp sig på individuella arter (som inte är Ho´mo sa´piens och därmed ens egen art) när massor av arter utrotas från jordens yta dagligen för att bli lågavkastande svedjebruksodlingsmark och mahognybord.

Söker man på Miljöpartiets hemsida får man 43 träffar på ordet “säl” (27 på “sälar”), men bara 12 träffar på “regnskog”. Samma sökningar på Socialdemokraternas hemsida ger 120 träffar på “säl” (dock är det mycket som inte var relaterat till djuret säl, 33 träffar på “sälar”) och 4 på “regnskog”. “Världhav” gav en ensam träff.

Det saknas inte miljöengagemang – ser man till dagens ungdomar är det få frågor som väcker större engagemang (eller mer känslor) – och det märks också såväl på den politiska retoriken som på samtalen vid köksbordet. Vad det är brist på är istället lösningar som är rationella och praktiskt genomförbara.

Dagens miljörörelse har gjort sig känd för att förespråka resurshushållning, men det finns nog ingen politisk ideologi som är så dålig på att prioritera som den gröna, som vill satsa på precis allt. Förutom tillväxt då.

Istället för att klä ut sig till isbjörnar, bege sig till flygplatser och störa barnfamiljer som utan dåligt samvete vill kunna åka en vecka till Kanarieöarna på semester kanske man kan skippa isbjörnskostymen och lägga pengarna på att köpa regnskog istället, exempelvis genom World Land Trust.

Men då får man ju å andra sidan inte möjlighet att begå civil olydnad och lägga upp kampanjbilder på Facebook och Twitter…

Simon Hedlin Larsson

Grönt flygstopp gör rörlighet till rikas privilegium

Per Gudmundson har en mycket bra artikel i Svenska Dagbladet som diskuterar Miljöpartiets flygmotstånd:

”Miljöpartiets slutsats har länge varit att flyget söder om Sundsvall, med Gotland som enda undantag, måste läggas ner” – det säger de grönas eget pressmeddelande.

Och nu, när varje svensk känner någon stackare som fastnat på någon flygplats i främmande land och alla ser behovet av bra kommunikationer, så vill MP så klart tona ner flygmotståndet.

Utopiska rörelser vill sällan ta ansvar för sina drömmar när de väl förverkligas. Träffar man en anarkist, och påpekar att det råder anarki i Somalia, så säger anarkisten att han står för en annan anarki än den somaliska. Precis som kommunisten säger att Nordkorea och Kuba inget har med kommunism att göra. Så förväntas man instämma.

Nu säger MP att deras utopiska flygstopp är ett annat och mysigare flygstopp än det rådande. Och att ingen ska sammanblanda de två. Men utopisk civilisationskritik måste väl tåla granskning, om den så är anarkistisk, socialistisk – eller grön?

Miljöpartiet vill naturligtvis inte att människor ska få sina resor inställda, så det finns en viktig skillnad mellan flygstoppet till följd av vulkanutbrottet och det gröna flygstopp som de efterspråkar. Däremot vill de ju kraftigt försämra kommunikationerna, speciellt med andra länder, och det kan de inte slingra sig ifrån. Och när vägar och flygplan pekas ut som miljöfarliga undrar man hur MP på sikt vill att människor ska kunna förflytta sig längre distanser. Är det bara tåg som gäller då?

Här har MP en hel del att förklara vad gäller deras gröna visioner för framtiden. Hur har de förresten tänkt kring förflyttning mellan kontinenter? Har de något alternativ till flyget? Eller ska människor – i Miljöpartiets paradis – helt enkelt röra sig mindre? Man skulle kunna gissa att det är på det viset, och om så är fallet är det viktigt att man berättar det för väljarna och förklarar vilka det är som drabbas. För då kommer möjligheten att röra sig utanför Europa vara begränsad till det fåtal som har råd att betala de astronomiska miljöskatterna. MP måste i sådana fall förklara varför möjligheten till förflyttning bara ska vara de allra rikaste människornas privilegium.

Simon Hedlin Larsson

Hur galna är Sverigedemokraterna?

Alex Bengtsson, utbildningssamordnare på Stiftelsen Expo skriver om ett tidigare debattinlägg av Philip Wendahl, sekreterare Liberal Mångfald:

I sitt senaste utspel /…/ försöker Wendahl påskina trovärdighet då han jämställer fundamentalistiska islamister med sverigedemokrater. Så långt inget galet. Det finns likheter i den verklighetsfrånvända världsbild som Sverigedemokraterna och fundamentalistiska islamister besitter.

Är Bengtsson månne tro beredd att likställa fundamentalistiska islamister även med vänsterpartister och miljöpartister? Förmodligen inte (även om en artikel med sådant budskap skulle mottagas med glädje). Och det är just det som är felet med hela debatten om Sverigedemokraterna. Många vill peka ut SD som extremister och galningar vars verklighetsuppfattning är helt rubbad – men hur står det egentligen till med andra partier?

Att Sverigedemokraternas syn på invandring är värd att kritisera på otaliga punkter är tveklöst. Men det är även Vänsterpartiets skolpolitik och Miljöpartiets syn på genmodifierade organismer. Att Sverigedemokraterna skulle ha en “verklighetsfrånvänd världsbild” på grund av de har en politik som man kan ha många invändningar emot är ett märkligt resonemang. Den som representerar ett parti som inte driver en politik som man kan ha många invändningar emot kastar första stenen.

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet kvoterar personer med “utländsk bakgrund”

Miljöpartiet i Härnösand förklarar sig stolt som först i landet med en varvad lista till kommunfullmäktigevalet där varannan person har utländsk bakgrund. På sin hemsida skriver de:

Listan är ett sätt att markera att integrationsfrågorna hamnar i centrum, menar Amanda Lind, språkrör för Miljöpartiet i Härnösand.

Carlos Gil, ursprungligen från El Salvador, är fjärde namn på vallistan och han tror att greppet kommer att locka väljare i valet:
– Absolut, det är vårt mål att få fler väljare med den här listan, säger han till Mittnytt.

Hibo Abdullahi, nummer två på listan, hoppas att greppet även ska uppmärksammas av Miljöpartiet på central nivå.

Den obligatoriska frågan blir naturligtvis: vad innebär utländsk bakgrund? Är det att vara född utomlands? Är det att ha bott större delen av sitt liv i något annat land? Är det att ha minst dubbelt medborgarskap? Eller är det att ha ett icke-europeiskt klingande namn och svart hår i syfte att vinna väljare?

SvD:s ledarblogg skriver:

Etnifieringen av politiken är oroväckande. Det är inte alls otänkbart att initiativet i förlängningen leder till, låt säga, en assyriskt kvoterad lista i Södertälje. Kanske en somalisk kandidatlista i Rinkeby. Eller en valsedel med bara svenska namn i Landskrona?

En annan fråga är den som alltid kommer med kvotering. Vilken kompetens tillskrivs de invandrade politikerna som lyfts upp enkom på grund av sin etnicitet? Och hur påverkas förtroendet för den invandrarpolitiker som faktiskt tagit sig in på listan av egen kraft, och inte blivit inkvoterad?

Man undrar ju också varför man har valt att kvotera in personer med utländsk bakgrund till just varannan plats. Oavsett vilka man räknar som personer med utländsk bakgrund lär dessa knappast uppgå till halva kommunens befolkning. Miljöpartiet i Härnösand lär därför diskriminera många kompetenta svenskar som dessvärre inte har denna utländska bakgrund. Dessutom blir det som med all kvotering ett oändligt snack om grupptillhörigheter, och väldigt lite fokus på vad just den här eller den här personen kan tillföra från en förtroendevald position.

Det är svårt att veta om man ska tolka denna nya sortens (galna) kvotering som något de verkligen tror på, eller om det snarare handlar om ett valknep. Ett annat tänkbart alternativ är att man vill få uppmärksamhet, vilket Abdullahi tycks insinuera. Kanske är det en kombination av alla tre. Dock bör ingen bli förvånad över Miljöpartiet i Härnösand. Det är ju trots allt MP Härnösand som har sagt att G20 bara strävar efter “[f]ri marknadsekonomi med frihandel”, att globaliseringen “bara gynnat ett relativt fåtal”, och att “[f]ortsatt tillväxt leder till undergång” .

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet vill ta risker med dina pengar

Sanna Raymans kommentar på SvD:s ledarsida är så bra att den blir inklippt i sin helhet:

“Riskkapitalist har blivit vänsterns signalord för gniden och samvetslös. Regeringen gynnar riskkapitalister, ryade Ylva Johansson (S) i höstas när 465 apotek såldes till fyra olika företagsgrupper.

Och visst, det fanns riskkapitalbolag med i bilden. Men, kanske ska vi fundera lite på vad det innebär att ”riskera” något?

Att riskera är att satsa på ett osäkert kort. Riskkapitalisten vågar ofta mer än långivare i allmänhet. Självklart med baktanken att det ska betala sig, men är det klandervärt? Jag kan inte riktigt tycka det.

Nu föreslår MP en statlig riskkapitalfond för mindre företag inom miljöteknikutveckling. Okej. När en riskkapitalist satsar egna pengar är det alltså suspekt, men när staten riskerar gemensamma medel är det en dygd? Märkligt!

Vad har vi för skäl att tro att risktagandet skulle bli klokare av att den som satsar inte känner förlusterna på det egna skinnet? Riskkapitalisten riskerar. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson påverkas däremot inte om deras satsningar misslyckas. Men vi kan vara säkra på att de kommer att vara fulla av gröna drömmar och idealism när de tar risker med andras pengar.”

Några viktiga konstateranden: 1) alla tar risker hela tiden eftersom ingen vet hur framtiden ser ut, 2) tar man risker med egna medel är man i praktiken alltid mer benägen att maximera resultatet, än om man gör det med andras tid och pengar, och 3) tar staten risker uppfattas detta sällan som risker, eftersom att staten – som många felaktigt fått för sig i vissa delar av västvärlden – inte anses kunna gå i konkurs.

Den första punkten är viktig att komma ihåg när man svartmålar riskkapitalister. Efterföljande konstaterande bör säga en del om hur bra staten är på att investera kostnadseffektivt (hög benefit-cost ratio). Och den sista punkten lär de flesta ha glömt eller aldrig känt till, det var nämligen det som gav oss den amerikanska subprimekrisen.

När staten satsar blir det en garant för andra investerare att spendera pengar inom samma område. Köper staten subprimelån är det fritt fram för andra att köpa subprimelån; vill man sedan bli av med dem kan man ju bara sälja dem till staten.

Och ni som säger att det var någon slags girig fri marknad som orsakade finanskrisen, är det en fri marknad när amerikanska staten indirekt äger hälften av alla subprimelån? Är det en fri marknad när man lagstiftar för att tvinga banker att låna ut pengar till kreditovärdiga klienter? Och är det en fri marknad när sydostasiatiska regeringar implementerar kanske världens starkaste merkantilistiska handelspolicys som leder till att bubblan blåses upp med billiga pengar att låna och billiga produkter att köpa?

Som David R. Henderson vid Hoover Institution på Stanford University har påpekat måste kapitalistkritiker bevisa att girigheten har ökat, eller acceptera att den är statisk och därför inte har något med krisen att göra. En kris – det vill säga ett starkt avvikande från det normala – kan ju bara inträffa om någonting förändras, och om girigheten är konstant över tid kan vi således utesluta den som en orsakande faktor.

Det var vare sig bankernas eller den fria marknadens idé att aggressivt trycka på för att dubbla antalet bostadslån till kreditovärdiga klienter. Som otaliga gånger förr var det ett verk skapat av välvilliga politiker. Men som också otaliga gånger förr ledde det helt fel.

Statligt risktagande gav oss den största finanskrisen sedan depressionen. Om Miljöpartiet får bestämma ska staten satsa ännu mer. Och alla vet vilka som får betala notan.

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet uppmanar till ökad konsumtion

En fråga som har ställts på senare tid är: vad vill Miljöpartiet? Idag har partistyrelsen presenterat sitt förslag till valmanifest (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8), och nu gäller frågan istället: hur tänker Miljöpartiet?

Partiet kallar sig “de gröna”, nådde riksdagsframgångar i samband med säldemonstrationer, och har gjort resurshushållning till sin främsta fråga. Därför är det med stor förvåning som MP:s partistyrelse föreslår att man ska göra det billigare att konsumera, och mindre kostsamt att förbruka jordens ändliga och knappa resurser (följande citat, samt hela förslaget återfinns här):

“11. Sänkt moms för tjänsteföretagen
Vi vill få tjänstesektorn att växa genom att sänka momsen inom en rad branscher. Det blir billigare att reparera trasiga saker, äta på restaurang, gå till frisören och att laga cykeln.”

Först och främst kan man fråga sig om det är speciellt resurssnålt att gå på en restaurang. Det lär vara många som äter bra mycket mer när de är ute än när de är hemma. Och vad händer egentligen med maten man lämnar? Räkna bort doggy bags och det lär vara en inte oansenlig mängd mat som slängs varje dag på restauranger. Det är nämligen inte särskilt lätt att ställa in en tallrik i kylen när man är mätt om man är på McDonalds, Operabaren, Bagpiper’s Inn eller F12.

Sedan kan man fråga sig hur många som kommer att reparera prylar bara för att momsen sänkts med någon procentenhet. Förmodligen skulle man kunna slopa momsen för tjänster helt utan att se någon större skillnad i antalet reparationer. Den främsta anledningen till att man inte lämnar in en trasig mobiltelefon är ju inte för att det är en kostnadsfråga, utan för att det blir ett bra tillfälle att köpa en ny. De flesta kommer slänga sina gamla telefoner oavsett momsen på tjänster. Och den som tycker att teknisk utveckling är farligt och vill tvinga fram en långsammare tillväxt för att människor ska reparera sina gamla prylar bör omgående skicka en brevduva till Yvonne Ruwaida och kräva att hon slutar surfa på mobilen för skattebetalarnas pengar (vilket det i och för sig finns goda skäl till att göra ändå).

Man undrar förresten varför Miljöpartiet vill att man ska klippa håret oftare. Det krävs knappast något geni för att räkna ut att många fler miljöfarliga hårvårdsprodukter hamnar i naturen om plötsligt många fler går till frisören.

Detsamma gäller bilreparationer – är det inte bättre att man köper en ny mindre miljöfarlig elbil istället för att reparera den gamla bensinslukaren?

Miljöpartiets partistyrelse tycker uppenbarligen att man bör behålla sin gamla bil, istället för att köpa en mindre energikrävande bil. (Bilden är hämtad här.)

Mest trolig utgång av ett en sänkt moms på tjänster är dock att konsumtionen på varor ökar. Människor reparerar inte fler cyklar än de som är trasiga. Man hinner inte gå på restaurang stup i kvarten även om man skulle ha råd. Och man klipper inte gräset om det redan är kort. Därför kommer med största sannolikhet en eventuell skattesänkning öka konsumtionen av varor mer än konsumtionen av tjänster.

Det är svårt att tolka denna del av MP:s partistyrelses förslag till valmanifest som något annat än en uppmaning till svenska folket att konsumera mera. Detta brukar de flesta inte ha något emot, men hur är det egentligen med ett parti vars företrädare menar att “[e]kosystemen /…/ stressas av människans omättliga konsumtion, det vi idag benämner tillväxt”, och hävdar att “kapitalismens skuld är värre än både kommunismen och nazismens skuld sammantaget”?

De gröna resurshushållarna slår nya rekord i att vara inkonsekventa.

Simon Hedlin Larsson

Det krävs ingen global uppoffring för att rädda planeten

Skandalerna kring International Panel on Climate Change (IPCC) har fått mycket uppmärksamhet, speciellt i USA där klimatskepticismen är långt mer utbredd än i Europa. Men vad innebär detta egentligen? Inte särskilt mycket faktiskt. Vi kan dra två slutsatser:

1) Klimatforskningen bör göras långt mer fri, oliktänkande ska främjas, och anslagen öka.

2) Arbetet med en omställning till miljövänligare energikällor är viktigare nu än någonsin.

Den första punkten är logisk med tanke på det som uppdagats gällande IPCC:s arbete, och det strikta konsensus som har verkat gälla. Den senare slutsatsen är egentligen också naturlig. Eftersom vi nu inser att vi förmodligen vet ännu mindre om vilka konsekvenser klimatförändringarna får för vår planet är det ännu viktigare att prioritera en energiomställning.

Och låt detta vara alldeles glasklart. Om vi som tror att mänskliga aktiviteter påverkar jordens medeltemperatur har fel, vad har mänskligheten och miljön förlorat på en utfasning av användningen av fossila bränslen? Förutom att fossila bränslen, alldeles oavsett koldioxidutsläppens påverkan eller icke-påverkan, släpper ut ämnen som vi vet är skadliga för miljön finns det en geopolitisk dimension som bygger på det faktum att olja och gas finns i stora mängder i länder som Venezuela, Ryssland, Iran, Irak, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Libyen och Nigeria.

Räddar inte livet på jorden. (Bilden är hämtad här.)

Få har att förlora på att minska beroendet av fossila bränslen. Det som är viktigt är att man använder människans naturliga mekanismer och intuitioner vad gäller incitament och handlingar. Som Douglass C. North påpekat drivs människor av relativpriser och en strävan efter att minska transaktionskostnader. Vad som kommer vara den mest effektiva lösningen på problemet är därför inte tvång från politisk håll, utan en global satsning på att göra mer miljövänliga energikällor billigare än de fossila alternativen. När el- eller vätgasbilen är minst lika bra och billigare än bensin- och dieselbilen kommer de flesta byta till en el- eller vätgasbil. Och när exempelvis fusions- eller solkraft är billigare än kolkraft kommer laddningsstationerna att använda elektricitet från just fusions- eller solkraft.

Det krävs ingen global uppoffring för att rädda planeten. Vi behöver ingen Earth Hour i kubik. Det enda som krävs är att vi gör det billigare att vara miljövänlig.

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiets kommande fall?

Det går bra för Miljöpartiet nu. I en nyligen publicerad Demoskopundersökning får partiet 10,6 procent, den högsta mätningen som partiet någonsin har nått. Maria Wetterstrand säger att de “känner medvind”.

Nåja, säger cynikern, kanske inte så länge till.

Förutom att man kan ifrågasätta hur positiv Miljöpartiets tillväxt har varit för det rödgröna blocket då SCB:s Partisympatiundersökning (PSU) 2009 vittnade om väljarflöden främst för Socialdemokraterna och soffliggarna, bör man inte förvänta sig en dans på rosor fram till valet.

Maria Wetterstrand har mycket riktigt, och mycket udda, fått någon slags expertkommentatorsroll hos många medier vad gäller klimatfrågan. Partiet vinner många väljare i Stockholm, och Maria Wetterstrand är enligt många undersökningar Sveriges näst populäraste partiledare/språkrör, sett till förtroende.

Men nu är det valår, och journalister är extra pigga på att få sätta tänderna i skandaler och skapa stora drev. Snart lär mediekampanjerna komma även mot Miljöpartiet, och då kommer det inte bli mycket medvind att njuta av. Vad drevet kommer att handla om är omöjligt att säga. Det kan vara allt från en liten personkonflikt bland partitopparna till ett alltför stort politiskt gap mellan MP och S+V. Men det är svårt att se att Miljöpartiet skulle få gå till val utan att ha utsatts för hårdare kritisk granskning från den svenska journalistkåren.

Nu är ju visserligen miljöpartister överrepresenterade bland journalister, men någon lär väl nappa på betet, och sedan lär de andra hänga på eftersom att alla läsarna är minst lika nyfikna, om inte mer, på drev mot Miljöpartiet som mot andra politiska partier.

En intressant aspekt vore för övrigt en ekonomisk granskning av Miljöpartiets politik som presenteras i nästa månad. Mycket kommer tveklöst handla om satsningar, men har man tid och resurser att satsa på allt? Till skillnad från det klassiska överbudspartiet Vänsterpartiet förespråkar Miljöpartiet hushållning med resurser, och man ständiga påpekanden om att dessa är ytterst begränsade. Hur nu det går ihop med keynesianistisk stimulanspolitik, och att skapa konsumtionsbehov hos människor som i det “naturliga” tillståndet inte finns, det kan man allt fråga sig.

Simon Hedlin Larsson

Någon måste regera landet

Enligt en Sifo-undersökning vill endast 13 procent av de tillfrågade att en regering efter valet 2010 samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är lätt att ställa krav, men det är ibland inte särskilt enkelt att leva upp till dem. Om inte den borgerliga alliansen eller den rödgröna röran vinner egen majoritet i riksdagen står man mer eller mindre inför fem alternativ: 1) minoritetsregering enligt blocköverskridande överenskommelse, 2) minoritetsregering med ständiga förhandlingar, 3) majoritetsregering genom brutna pakter, exempelvis MP till det borgerliga blocket eller C+FP till det rödgröna, 4) minoritetsregering med stöd från SD, samt 5) utlysa nyval.

Nyval lär vara det sämsta utfallet för de etablerade partierna eftersom lite tyder på att något annat parti än SD vinner på det. Minoritetsregeringar är naturligt svaga, och om man inte kan göra upp på förhand om att oppositionen lägger ner sina röster (vilket man ska erinra sig om vore en mycket märklig företeelse) kommer SD få onaturligt stort inflytande i frågor som inte rör ekonomin (i budgetfrågor krävs en total enighet krävs för att fälla en minoritetsregering). Regeringen kommer således kunna få igenom sin budget, men tvingas sedan till förhandlingar i de flesta frågor utöver den ekonomiska politiken. Å andra sidan är den ekonomiska politiken viktigast, och om man bara kan komma överens om en gemensam budget är blockförflyttningar åtminstone i teorin möjliga, om något parti tror sig ha möjlighet att förklara sig inför sina väljare, det vill säga. Socialdemokraterna har tidigare öppnat för samarbete med mittenpartierna C och FP, medan Moderaterna anser det naturligt att vid ett valresultat utan egen majoritet förhandla med Miljöpartiet.

Man bör emellertid tänka på att blockpolitiken aldrig förr har varit så cementerad som den är idag. Att gå till val som ett skattesänkarparti (M, FP, C och KD) eller som ett skattehöjarparti (S, MP, V) och sedan helt byta politik efter den 19 september 2010 är inte något som hör till vardagen. Att man inte håller vallöften i enskilda sakfrågor är vanligt, men eftersom en regerings politiska agenda i grund och botten bygger på synen på ekonomin och skatterna kommer många uppfatta det som värsta sortens svek att rösta för högre respektive lägre skatt, se ens parti bilda regering, och sedan få uppleva en ekonomisk politik tvärtemot den man ville ha. En minoritetsregering med stöd från, och ständiga förhandlingar med, det andra blocket är därför mest troligt.

Desperationen kommer till stor del avgöra utfallet vid ett alltför jämnt val nästa år, men i dagsläget finns det lite som talar för en blocköverskridande majoritetsregering, lika lite som att man inför valet gör upp om att den eventuella minoritetsregeringen inte ska fällas av oppositionen genom att den senare lägger ner sina röster. Samtidigt är kaos att vänta om så inte sker eftersom Sverigedemokraterna i varje fråga där oppositionen är enad kan, med sina relativt få mandat, fälla regeringen. Det enda sättet att undvika detta är att en borgerlig minoritetsregering förhandlar med Miljöpartiet respektive en rödgrön minoritetsregering med C och/eller FP. Ser man dock till vilka frågor respektive block vill driva i valrörelsen är långa, långa förhandlingar att vänta. Men av de fem alternativen lär detta ändå vara det mest troliga. Vilket som kommer därefter är svårt att säga. Eftersom nyval är uteslutet, en blocköverskridande majoritetsregering i nuläget likaså, och en på förhand blocköverskridande överenskommelse om nerlagda röster förefaller mycket osannolik, bör man dock inte bli förvånad om en eventuell minoritetskoalition efter valet börjar förhandla med Sverigedemokraterna. Landet måste styras.

Det finns goda skäl att hoppas på en borgerlig eller rödgrön majoritetsregering valet 2010.

Simon Hedlin Larsson

Så vinner Alliansen tillbaka förtroendet

Idag skriver jag på Newsmill på temat “Alliansens opinionskris” om hur jag anser att den borgerliga alliansregeringen bör agera för att hämta upp sitt underläge inför valet nästa år. Jag klipper in den relativt långa texten, med vissa redigeringar, här:

Enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning (PSU) leder det rödgröna blocket med 7,5 procentenheter över den borgerliga alliansen. I Sifos senaste mätning som presenterades i söndags var gapet ännu större, hela 11,4 procentenheter.

Vad är det som har orsakat detta avstånd mellan blocken? Finns det någon chans för den borgerliga regeringen att knappa in på de rödgrönas ledning i tid till valet? Och hur ska man i sådana fall gå tillväga?

För att besvara de två senare frågorna är det lämpligt att först se över vad som har lett till att de rödgröna har dragit ifrån. I mina ögon kan man isolera ett flertal faktorer som har varit mer avgörande än andra för respektive borgerligt partis minskade väljarstöd:

  • Moderaterna. Lider av att ha en partiordförande som inte tycker om att synas. Fredrik Reinfeldt må vara en lyssnare, men att lyssna är inte detsamma som att leda. I tre år har svenska folket klagat på förhastade beslut och för snabbt igenomklubbade lagförslag. I vissa fall har detta stämt, och då ofta berott på att finansdepartementet tagit liten hänsyn till remissinstanser och annan kritik. I andra fall har det rört sig om väl förberedda propositioner som utretts ordentligt, men som inte har kommunicerats till svenska folket som istället har sett reformerna som fallande bomber. I båda fallen är naturligtvis statsministern ytterst ansvarig.

 

  • Centerpartiet. Har försökt framstå som det företagarvänliga partiet, men har mest förknippats med att vara partiet som ansetts vara för liberalt för landsbor, men samtidigt för konservativt för liberaler. Energiuppgörelsen och integritetsfrågorna tros ha kostat partiet många väljare – framförallt till MP – som nog kan sägas vara regeringens tydligast splittrade parti. Att Maud Olofsson och Anders Borg inte lyckats enas om en gemensam linje för både arbete och företag är uppenbart, och flera som har röstat på Centerpartiet känner sig svikna i småföretagarpolitiken. Utöver detta får även partiet bära största skulden för mediedrevet kring Vattenfall och Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24).

 

  • Folkpartiet. Är förmodligen det borgerliga parti som har störst potential att göra ett kanonval nästa år, men samtidigt också löper stor risk att förlora många väljare . Detta beror på att man ligger i mitten av den politiska skalan och kan både vinna och förlora väljare till M och S. Fenomenet märks dels i senaste PSU, men även i valet 2002 då Folkpartiet fick 13,3 % av rösterna och var närmare att bli Sveriges näst största parti än på mycket länge. Förutom M och S konkurrerar Folkpartiet även om samma väljare med Miljöpartiet, Piratpartiet och Sverigedemokraterna, i framförallt miljöfrågor, integritetsfrågor respektive integrationsfrågor. Att vissa opinionsundersökningar pekar på väljarförluster sedan riksdagsvalet 2006 torde bero delvis på FRA-lagen och IPRED som fått integritetsvänner att byta sympatier, samt att man varit otydlig med integrationspolitiken som nu främst utmärks av att partistyrelsen inte fick med sig ombuden på årets landsmöte i frågan om att införa en obligatorisk medborgarskapskurs.

 

  • Kristdemokraterna. Har haft stora svårigheter att omsätta värdekonservatismen i praktisk politik som inte gått på kollisionskurs med övriga allianspartier. Man har tvingats vika sig i många frågor, varav flera var valfrågor 2006: bensinskatten, vigsel av homosexuella, och föräldraförsäkringen är några exempel. Förutom ett par försäljningar av statligt ägda bolag förknippas Kristdemokraterna mest med en avreglering av apoteksmonopolet som inte fått det positiva genomslag i media man hoppats på. “Alla vägar bär till Rom,” skrev Geoffrey Chaucer. Men enligt flera opinionsundersökningar ser det i Kristdemokraternas fall ut att snarare handla om att “alla vägar bär ut ur riksdagen”. Om Miljöpartiet av många väljare uppfattas som moderna och rätt i tiden, är Kristdemokraterna tveklöst det riksdagsparti som framstår som omodernt och mossigt. Att försöka reparera situationen genom att lansera “verklighetens folk” var en god tanke, men när Göran Hägglund i debatter knappt kunde ge fler konkreta exempel på den förtryckande kultureliten än studenten Anna Odell upplevdes utspelet mest som tom retorik och populism. Att använda samma begrepp som Ny demokrati drev i sin kampanj inför valet 1991 var förmodligen heller inte särskilt klokt.

Om dessa är problemen – vilka är då lösningarna?

Innan jag går vidare in på hur jag anser att alliansen bör agera för att återvinna majoritetens förtroende bör en parantes göras. Det kan nämligen vara värt att påpeka att en del av de rödgrönas stora försprång i opinionsundersökningar handlar om att personer som normalt sett ligger på soffan den tredje söndagen i september vart fjärde år nu uppger att de skulle rösta på S, MP eller V om det vore val idag.

Hur det ser ut den 19 september 2010 är däremot omöjligt att veta. Enligt PSU som publicerades i november, exempelvis, har Miljöpartiet mellan maj och november gjort nettovinster på hela 1,2 procentenheter från gruppen “vet ej”. Ser man till nettoflöden mellan blocken är de inte lika stora som man kan tro av det 7,5 procentenheter stora gapet. Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate, bekräftar denna bild när han kommenterar DN/Synovates decembermätning och pekar på att många som röstade borgerligt förra valet för tillfället inte uppger att de tycker att något parti är bäst. Om nio månader kan det dock mycket väl vara ett borgerligt parti.

Hur man än vänder och vrider på saken kvarstår dock det faktum att den borgerliga alliansregeringen har det tufft. Mycket beror, enligt min uppfattning, på osedvanligt dålig kommunikation med väljarna. FRA-lagen och sjukförsäkringen, exempelvis, hade förmodligen väckt avsevärt mindre uppståndelse om Reinfeldt hade valt att ta debatten själv istället för att skicka ut Sten Tolgfors respektive Cristina Husmark Pehrsson. Statsministern är ansvarig för att inte ha hållit tillräckligt hårt i tyglarna.

Ett stort ansvar vilar också på Anders Borg som till exempel har drivit fram ändringarna i a-kassan och det fjärde jobbskatteavdraget – frågor som förmodligen kommer bli heta i valet, och där regeringen framstår som förhastad och kanske till och med något förvirrad. Tar man exempelvis det fjärde jobbskatteavdraget har man från Rosenbad inte riktigt lyckats förklara för svenska folket varför det var nödvändigt att låna pengar till skattesänkningar, som dessutom ger pensionärer en relativ nackdel och kan framställas från rödgrönt håll som att regeringen vill höja skatten för pensionärer. I höstens budgetdebatt i riksdagen kändes det faktiskt inte som att Roger Tiefensee (c), Carl B Hamilton (fp) och Stefan Attefall (kd) ens själva trodde fullt ut på det senaste jobbskatteavdraget. Den enda som var säker på sin sak var som vanligt Anders Borg.

Är valet 2010 redan förlorat? Det tror jag inte. Men det behövs ordentliga krafttag och inga halvmesyrer om man ska lyckas bli omvalda när det bara nio månader kvar till valet. Detta anser jag att de borgerliga partierna bör prioritera och satsa på härnäst:

  • Moderaterna. Det mest effektiva sättet för Fredrik Reinfeldt att framstå mer som en ledare är hålla finansministern i styr och synas mer själv. Ett statsråd som har kört sitt eget race och ofta lagt sig i vad andra departement gör har inte bara skadat Moderaterna, utan även de andra regeringspartierna som utåt varit tvungna att försvara en politik som de internt har motsatt sig men tvingat vika sig för. Att statsministern syns mer och tar fler debatter blir viktigare ju närmare valrörelsen vi kommer; när oppositionen skickar Mona Sahlin finns det ingen anledning för regeringen att låta Sten Tolgfors eller Cristina Husmark Pehrsson synas i tv-rutan. Samtidigt måste man bredda politiken och inte bara satsa på arbetslinjen, vars effektivitet nu i långkonjunkturen dessutom ifrågasätts. Även om arbetslösheten är och förblir en viktig fråga är många väljare trötta på det ständiga tjatet om “arbetslinjen” och “utanförskapet”. Nya vinklar och termer behövs inför nästa års val – varför inte en rejäl satsning på de arbetslösa som går ut på att underlätta för småföretagen att anställa och expandera? En ny jobbpolitik bör utgå från företagens vilja att anställa och inte från människors vilja att arbeta.

 

  • Centerpartiet. Är ett splittrat parti som behöver enas. En finansminister som hålls borta från näringsdepartementet skulle naturligtvis göra vice statsminister Olofssons vardag enklare, och innebära möjligheter att satsa mer på småföretagarna och landsortsväljarna . Men Centerpartiet är också, liksom Folkpartiet, i stort behov av att skapa en ny och attraktiv miljöpolitik som stoppar väljarflödena till Miljöpartiet. Dessutom måste man fundera på hur man ska kunna ena landsbygd och stad, och mer klassiska centerpartister och unga liberaler. Som det ser ut nu verkar det bästa kortet vara att driva en politik för att minska arbetslösheten genom att satsa på företagen, vilket man mycket väl skulle kunna göra tillsammans med Moderaterna. Man får dock vara försiktig så att man inte trampar Folkpartiet på tårna i dessa frågor, speciellt de som rör skattesänkningar; det finns annars en risk att det enbart slutar med en klassisk väljarrockad inom det borgerliga blocket.

 

  • Folkpartiet. Måste hitta tillbaka till sina rötter. Historiskt sett har Folkpartiet lockat miljövänner, integritetsbeskyddare och personer som har velat föra en rationell integrationspolitik. Idag har man emellertid reducerats till att framhålla en mycket smalare profil som på flera sätt framstår som de nya gamla Moderaterna, med extra tyngd på utbildningspolitiken. Att vilja skapa en mer flexibel arbetsmarknad för att minska skillnaderna mellan de arbetande och de arbetslösa – och framförallt för att öka möjligheterna för de senare att få ett jobb – är tveklöst något som Sverige behöver. Men man bör inte tappa gamla profilfrågor; oftast slutar det nämligen med att man också tappar väljare. Folkpartiet måste bredda sin miljö- och klimatpolitik till att inte bara handla om kärnkraft, utan också om biologisk mångfald, stöd till ekoturism i tropiska länder, satsningar på fattiga kvinnors utbildning för att minska födelsetalen, och så vidare. Dessa är även exempel på frågor som Centerpartiet skulle må bra av att driva. Folkpartiet behöver också lyssna mer till sina unga väljare för att hitta moderna politiska lösningar på tekniska fenomen såsom fildelning och datatrafik. Man behöver hitta metoder som gör att upphovsrättsinnehavarna får betalt för att sälja sina produkter på ett tillgängligt och effektivt sätt, samtidigt som den personliga integriteten skyddas från övergrepp och godtycklig övervakning. Spotify och Voddler är steg i rätt riktning, och att skjuta till statliga medel för att öka investeringsgraden i liknande lösningar ter sig inte som en omöjlig åtgärd. Gällande integrationsfrågorna måste man lämna förhastade populistiska förslag som obligatoriska medborgarskapskurser och gå efter vad som faktiskt fungerar i praktiken. Ser man till andra länder med lyckad integration brukar gemensamma nämnare vara piskor i form av lag- och regeltest, samt morötter i form av tillgång till arbete och utbildning.

 

  • Kristdemokraterna. Är det regeringsparti som är i störst behov av en moderniseringsprocess. Konceptet kärnfamiljen bestående av en man och en kvinna håller på att gå mot sitt bäst före-datum – åtminstone i den politiska världen där HBT-rättigheter, liksom stöd till andra minoriteter, står högt upp på agendan. Det är dock inte värdekonservatismens hyllande av familjen i sig som är problemet. Kristdemokraternas främsta brist ligger i att man inte har kunnat anpassa sig till nutiden. Istället för att vara skeptiska till homosexuellas rätt att gifta sig, förändringar av föräldraförsäkringen och höjda bensinskatter borde man ha ägnat tid och resurser för att finna utrymme för klassiska värderingar i moderna frågor. Det är ingen omöjlighet att gå från ett förbuds- till ett frihetsparti. Personligen tycker jag man kom relativt nära en lösning med “verklighetens folk” där man faktiskt pekar på det faktum att många svenskar inte bryr sig särskilt mycket om flertalet frågor som hanteras i riksdagens plenisal. De flesta bryr sig förmodligen mest om enstaka frågor som arbetslösheten, sjukvården, infrastrukturen och annat som är närvarande i ens vardag. Kristdemokraterna bör fortsätta satsa på verklighetens folk, men det måste handla om mer praktisk politik och mindre populistisk retorik. Att bygga ut kollektivtrafiken är ett exempel på en fråga man skulle kunna profilera sig i. Då ger man människor fler alternativ till att förflytta sig; det blir en direkt insats för låginkomsttagare, men också en åtgärd för miljön – ett område som partiet historiskt varit svagt inom. Att hjälpa till för att öka konkurrensen inom äldrevården är ett annat förslag. Många äldre människor får idag lida av problem som kommer av att företag har lokala monopol, med bristande kvalitet och höga priser som resultat. Att i största allmänhet främja privata initiativ och konkurrens går väl i linje med Kristdemokraternas värderingar eftersom detta normalt sett leder till ökad tillgång och pressade priser – något som är av största betydelse för svenska hushåll. Att satsa på integritetsfrågor är inte heller en omöjlighet; verklighetens folk tror jag definitivt vill ha sina privatliv i fred. Att försöka hitta nya vinklar och frågor tror jag är Kristdemokraternas främsta framgångsrecept i dagsläget. Man har under de senaste åren hamnat i situationer där i praktiken sex av sju riksdagspartier har velat driva en fråga, men Kristdemokraterna har satt sig på tvären. Engagemang, tid och resurser är begränsade storheter och det gäller att välja sina strider, vilket i Kristdemokraternas fall bör handla om nya strider. Om man försöker profilera sig mer i miljö- och integritetsfrågor, som intresserar de yngre generationerna, är det dock viktigt att man gör ungdomar så delaktiga som möjligt. Inget annat parti skulle må så bra som Kristdemokraterna – som ofta ses som ett parti för äldre, och som också är hyfsat mansdominerat – av att lyfta fram unga kvinnor i valrörelsen och på ledande positioner inom partiet. Vill man sedan exempelvis vända sig mot könskvotering och stödja ägarmakt och företagens självbestämmanderätt kommer man ha mycket större legitimitet i denna typ av frågor genom att man själv har en bredd i de egna leden.

Om nio månader är det val. Att den borgerliga regeringen i dagsläget tvingas slå ur underläge är det få som invänder emot. Fredrik Reinfeldt säger själv att om ingenting förändras kommer Mona Sahlin att bli statsminister i september. Han menar dock att när EU-ordförandeskapet är slut kommer han kunna återuppta sina Sverigeresor för att påbörja upphämtningen i opinionen. Jag tror emellertid att det kommer krävas mer än så.

 Simon Hedlin Larsson

Riskerar Centerpartiet gå av på mitten?

Den kanske hetaste nyheten för tillfället är problemet med att hitta någon som vill äga Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19). Själv är jag inte jätteintresserad av denna fråga, utan noterar mest hur ständiga motsägelser dyker upp i debatten. Vattenfall borde staten sälja. Saab Automobile borde staten äga, i alla fall enligt Mona Sahlin.

Att Vattenfall har gått som tåget de senaste åren och vill rena kolkraftverk i Tyskland och bygga klimatvänlig kärnkraft i Storbritannien – det är dåligt. Däremot verkar somliga tycka att det är helt naturligt att staten går in och räddar ett biltillverkningsföretag som ingen annan vill ha.

Personligen har jag alltid haft svårt för att se varför en liten politisk elit skulle sköta ett företag bättre än de som engagerar sig fullhjärtat och tar personliga risker för att driva en verksamhet. Sälj Vattenfall och köp inte Saab är min linje. Ganska enkelt och inte speciellt märkvärdigt.

Vad som däremot är intressant i sammanhanget är att försöka se hur det egentligen står till med Centerpartiet, som varit ytterst ansvariga för hanteringen av Vattenfall såväl som Saab. Hur mår centerpartisterna?

Jag vill inte överdriva situationen, men jag tror knappast det är kontroversiellt att påstå att centern har problem (se 1, 2, 3, 4, 5). Man har tappat liberaler till Piratpartiet, och förmodligen har även en del gått till Folkpartiet. Och sedan kärnkraftsuppgörelsen i våras har den lugna strömmen av centerpartister som vandrat över blockgränsen till i synnerhet Miljöpartiet mer eller mindre utvecklats till en strid ström. Får man tro en del opinionsundersökningar har Centerpartiet tappat nästan halva väljarstödet sedan detta förra riksdagsvalet.

Dagens problem för Centerpartiet ser ut att bero mycket på att man är just ett mittenparti. De två största kärnkraftsmotståndarna – Vänsterpartiet och Miljöpartiet – finns på den andra sidan av blockgränsen, samtidigt som man sitter i regering tillsammans med kanske de största kärnenergivännerna i Sverige, Folkpartiet. Detta klyver partiet – som fortfarande har synliga ärr sedan folkomröstningen 1980 – mitt itu. Samma sak gäller FRA-debatten då unga liberala företrädare som Fredrick Federley och Annie Johansson stod på oppositionens sida om att inte signalspana i kabel, medan partitoppar och tunga moderater piskade på för att hålla ihop den borgerliga alliansen.

Centerpartiet har dessutom kanske fler väljare som känner sig svikna än något annat av de andra borgerliga allianspartierna. Man gick till val på att förbättra situationen för småföretagarna. Och visst har är de fyra jobbskatteavdragen varit välkomna åtgärder för att ge enskilda näringsidkare mer pengar kvar i plånboken. Men 3:12-reglerna orsakar fortfarande krångligheter. Den övergripande byråkratin som plågar expanderande småföretag är värre än i många andra länder. Och den svenska arbetsmarknaden fortsätter vara bland de mest stela i hela världen.

I Sverige är det inte särskilt jobbigt att starta företag, men att vara småföretagare och anställa – det är jobbigt och svårt – och det har inte blivit mycket särskilt mycket bättre sedan de borgerliga partierna vann valet för tre år sedan.

På sitt sätt liknar faktiskt Centerpartiets problem det som Kristdemokraterna lider av. Man har svårt att profilera sig utåt i en moderatdominerad regering. Partiet står inför ett liknande val som det Göran Persson hade när han tillträdde som statsminister 1996: “Vad ska jag välja för fråga som är min /…/ och som inte går på kollisionskurs med fackministrar?” Skillnaden nu för centern är att hitta en fråga som inte går på kollisionskurs med den borgerliga alliansen.

Förmodligen kommer inga avgångar eller så kallade re-shuffles ske förrän efter valet. Det vore nämligen detsamma som att erkänna att man har inte har skött sig om man bytte partisekreterare eller liknande. Dock sjunker förtroendet för Centerpartiets ledarskap kraftigt till följd av att man framstått som lama och passiva vad gäller Vattenfall och Saab. Dålig kommunikation utåt har också varit en starkt bidragande faktor; människor har inte känt att de förstått hur man egentligen har hanterat dessa frågor från regeringens sida. Det man hört har mest varit bortförklaringar och skuldbeläggning av han, hon, den och det.

Ska Centerpartiet göra ett bra val nästa år bör man ena partiet kring en gemensam fråga snarast. Det får gärna vara någonting man är emot; gemensamma hot enar som få andra ting. Man behöver hur som helst ta patent på frågan och driva den stenhårt utåt. Och det är viktigt att det är en fråga där man faktiskt kan lova väljarna resultat om man får förnyat förtroende.

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet tågar framåt

Som jag konstaterade igår växer sympatierna för Miljöpartiet. De framstår som ett ungt och modernt parti, och deras framfart tros bero till stor del på väljarflykt från Socialdemokraterna – som nu tryggt kan rösta på MP och ändå få samma regering. Troligtvis lär även en del centerpartister vandra till Miljöpartiet nu när det finns risk att Centerpartiet tappar en del av sin miljprofil.

I en opinionsundersökning gjord av Aftonbladet och United Minds får Socialdemokraterna faktiskt under 30 procent (1, 2):

  • M: 27,4 % (+0,8)
  • FP: 6,8 % (+0,9)
  • C: 4,4 % (-0,2)
  • KD: 3,7 % (-0,5)
  • MP: 10,4 % (+1,8)
  • S: 29,7 % (-4,0)
  • V: 6,9 % (+1,2)
  • SD: 5,7 % (-0,3)
  • PP: 2,5 % (+0,4)
  • Övriga: 2,5 % (+-0)

Och med Socialdemokraternas mer liberala och miljöintresserade väljare går till Miljöpartiet, verkar det också som om väljarna på andra sidan skalan går till Vänsterpartiet. Nu är detta bara en av många opinionsundersökningar – och är det någonting historien har lärt oss är det att inte lägga för mycket vikt vid opinionsundersökningar – men det är ändå ganska intressant att försöka analysera eventuella förändringar i väljarsympatier.

Dock ska man komma ihåg att ett eventuellt ras för Socialdemokraterna inte betyder lika mycket som det gjorde på minoritetsregeringarnas tid. Nu är en röst på S och en röst på MP båda en röst på Mona Sahlin som statsminister. Samtidigt spelar det en avgörande roll för regeringssammansättningen, och för två partier som man kan säga har varit i ständig opposition, innebär fler röster på V och på MP att Sverige får vad Göran Persson förmodligen skulle kalla “en mycket oerfaren regeringen”.

Simon Hedlin Larsson

Vad vill egentligen Miljöpartiet?

Internationell politisk forskning talar om att politiken alltmer handlar om retorik och mindre om ideologi. Ser man till svensk politik stämmer detta mycket bra, där vi kan se att riksdagspartierna – trots små tassande steg åt höger från Centerpartiet och Folkpartiet – samlas runt en mittenfåra. Det parti som har kommit längst i denna flykt från ideologi och grundvärderingar är Miljöpartiet – som man i och för sig kan fråga sig om det någonsin har haft någon ideologisk grund.

Nästan allt som har med Miljöpartiet ser på pappret bra ut. De framstår som moderna, tilltalar unga och leds av det mycket populära språkröret Maria Wetterstrand (se exempelvis Sanna Raymans krönika i SvD). Men vad vill de som parti egentligen? Hur ser deras framtidsvision ut? Ska människorna om 50 år åka runt i luftdrivna bilar eller ha gått tillbaka till att leva som kringresande nomader? Är det utveckling eller att vara nöjd med tillvaron som är viktigast?

Demokratier tenderar att gå mot tvåpartisystem, och i Sverige är detta faktum alldeles uppenbart då vi på bara ett riksdagsval har fått två allianser. Den avgörande skiljelinjen är den ekonomiska politiken. Öka eller minska de statliga utgifterna – höjd eller sänkt skatt? Miljöpartiet, som i många frågor är ett socialliberalt parti, har med skyhöga miljöskatter lyckats hamna på “rätt” sida av mittfåran för att bli ett skattehöjarparti som passar in med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Frågan är dock vad som är målet. Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är just vänster handlar ju om att de ser ett egenvärde i likabehandling och likafördelning. Tycker Miljöpartiet också att det finns ett egenvärde i att minska inkomstskillnader, även om det blir på bekostnad av samhällets totala välstånd och utveckling? Eller menar de, precis som vi som är mer mitten/höger, att det viktigaste är att de som har det sämst ställt får det så bra som möjligt, även om det också innebär att de rikaste får högre inkomster?

Inför nästa års val har Miljöpartiet valt sida genom att vilja höja skatten. Men man har fortfarande många frågor att besvara vad gäller ideologi och vision, framförallt inför kommande val. Hur viktig är egentligen miljön? Man talar ofta om att värna om djur och natur, vilket såklart är bra, men hur viktiga är dessa? Är det viktigaste den biologiska mångfalden, och därför strikt övervakade naturreservat där djur- och växtarter av människor aktivt hindras från att utrota varandra? Eller är det någon slags vacker naturlig utveckling man vill se där ekosystemen förändras med så liten mänsklig inblandning som möjligt? Finns det ett egenvärde i att den mänskliga populationen krymper och medvetet håller sig tillbaka för att göra mindre inverkan i de naturliga ekosystemen?

Ekologiskt odlad mat sägs ju vara miljövänlig, men om över en miljard människor svälter och många dessa kan överleva och få mat för dagen genom högre produktivitet, borde inte ett icke-ekologiskt jordbruk (som ger högre avkastning) egentligen vara miljövänligt? Transporter släpper ut avgaser, men internationell handel kan samtidigt hjälpa världens fattiga och sjuka. Om man bara lyckas hjälpa tillräckligt många människor genom transporter borde ju dessa miljöfarliga transporter övergå till att vara miljövänliga? Det borde finnas en siffra på hur mycket nytta miljöskadan x gör för mänskligheten då den plötsligt anses vara miljövänlig. Eller har inte människan någon plats i det som Miljöpartiet definierar och kallar för miljö?

Det som är smått oroande är att jag tror att ganska få miljöpartister har tänk över dessa frågor. Nationalekonomins mest fundamentala koncept “scarcity” visar på att människan hela tiden ställs inför val och prioriteringar. Men trots att Miljöpartiet ofta påpekar att jordens resurser är begränsade, låter det ofta, ironiskt nog, som att alla deras politiska förslag kan genomföras utan konsekvenser. Jag är en mycket stor vän av miljön, men jag har också insett att det faktiskt finns risker i att sätta för höga värden på de variabler som rör miljöinsatser eftersom att det förr eller senare är dåligt för människan, samhällsekonomin, välfärden, eller någonting annat.

Särskilt nu när klimatfrågan har blivit så aktuell (se 1, 2, 3, 4, 5) är det hög tid att fundera över hur mycket av samhällets tid och resurser som bör läggas på att minska koldioxidutsläpp innan det faktiskt skadar mänskligheten för att andra områden bortprioriteras. En del miljöaktivister verkar tro att man kan bekämpa den globala fattigdomen med maximal effektivitet, arbeta mindre, utrota världssvälten, och samtidigt rädda alla djur och alla växter, skära ner på koldioxidutsläpp, avskaffa kärnkraft, stoppa internationella transporter och sluta bygga vattenkraftverk. Men kan det vara så att man faktiskt måste välja?

Miljöpartiet måste också reda ut och definiera deras så kallade livsstilspolitik. De talar ofta om vad som gör människor lyckliga och nöjda, och vad människor “egentligen behöver” (de vet bara inte om det själva). Men ska politiker verkligen arbeta efter något så ordinalt som lycka? Hoppet om att kunna hitta en kardinal form av lycka har till och med övergivits av nationalekonomerna, och det för länge sedan.

Det är klart att det låter fint när man säger att man som människa ska nöja sig med det man har och inte lockas av dekadent konsumism och materialism, men i praktiken innebär det ju att Miljöpartiet i egenskap av den politiska eliten vill detaljstyra hur du och jag ska leva våra liv. Det verkar som om man genom lagar och regler vill bestämma hur svenska folket bör må och känna sig, baserat på någon slags lyckokalkyl som vägs mot miljöskador, där man försöker optimera båda två samtidigt.

Miljöpartiets politik är minst sagt förvirrande, och man kan ana att partiets egna medlemmar själva är förvirrade då Maria Wetterstrand i en artikel på Newsmill i den ena meningen säger att man bör prioritera “familj framför mer konsumtion”, för att i meningen därefter säga att “människor mår minst lika bra av /…/ en latte än av en extra resa till Thailand”.

Wetterstrand sätter huvudet på spiken i den följande meningen när hon avslutar artikeln med att “[l]ivet är större än materialismen” efter att precis ha förespråkat en latte (fysisk vara) framför en extra resa till Thailand (tjänst).

Simon Hedlin Larsson