Tag Archives: populism

Avatar – en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet

Idag skriver jag på Newsmill om filmen “Avatar”. Här är texten inklistrad:

På Golden Globe-galan 2010 utsågs filmen “Avatar” till årets bästa film, vilket knappast lär ha varit den sista utmärkelsen som James Camerons senaste mastodontfilm tilldelas. “Avatar” är omåttligt populär; den slog rekord genom att snabbast spela in en miljard dollar på biobesök på blott sjutton dagar, och nu har filmen dragit in näst mest pengar i världshistorien – endast “Titanic” har genererat högre intäkter.

Varför “Avatar” har lyckats få ett sådant enormt genomslag kan man fråga sig. Storyn som i korthet bygger på att människor åker till planeten Pandora för att utvinna en energirik mineral känns föga märkvärdig. Att Pandora redan är bebodd av storväxta, blå, människoliknande varelser som kallas Na’vi och lever i stamliknande samhällen gör heller inte filmen särskilt originell. “Avatars” rekordhöga försäljningssiffror beror snarare på att Cameron har samlat populistiska teman och förenat dem till en film som till hälften är en politisk protest och till hälften en romantisk utopi.

Det är därför inte konstigt att “Avatar” är på väg att bli världens bäst säljande film genom tiderna. Den protesterar mot mycket av det som i dag är politiskt korrekt att vara emot. Att företag med vinstintresse driver utvinningsverksamheterna på Pandora och visar liten hänsyn mot fauna och flora symboliserar den giriga och hänsynslösa kapitalismen. Själva fenomenet att människorna till följd av en icke-hållbar utveckling tvingas leta efter energikällor på andra planeter knyter an till en stundande energikris, något som den fria marknaden också skuldbeläggs för. När de onda människornas högteknologiska vapen möter de oskyldiga Na’vis traditionella pilbågar svartmålas teknologiska framsteg – som ju ofta hänger ihop med ekonomisk tillväxt. Och samtidigt kan bristen på respekt mot planetens befolkning, Na’vi, också ses som en kritik av USA:s närvaro i Irak och Afghanistan. Filmen slår dessutom ett slag för jämställdheten genom Neytiri, en kvinnlig Na’vi som blir mentor till människan Jake Sully och lär honom om Na’vi och livet på Pandora. “Avatar” anspelar på en ångest över människornas illdåd mot varandra, mot djuren och mot naturen. Filmen – i sann populistisk anda – framstår således som en protest mot kapitalism, icke-hållbar utveckling, patriarkatet, och USA:s krig mot terrorismen.

En annan anledning till att “Avatar” har blivit så uppskattad är att de människoliknande Na’vi lever i vad som av många uppfattas som symbios med naturen. Man kan emellertid fråga sig hur mycket symbios som ligger i den makt Na’vi får när de kopplar ihop sina nervtrådsbespetsade hårflätor med andra djur, vilket ger Na’vi möjlighet att styra över dem genom en slags tankeöverföring. Filmens kritik mot kapitalismen ter sig också relativt märklig då “Avatar” redan har dragit in över motsvarande 11 000 000 000 kronor. En liknande paradox gäller kritiken av teknologisk utveckling som knappast framstår som trovärdig i skuggan av denna 3D-film som producerats med den senaste datoranimeringstekniken och kostat nästan 250 miljoner dollar att tillverka.

De människoliknande varelserna Na’vi målas i filmen upp som ett slags föredömen; de lever fridfullt och hållbart i en mycket vacker värld – kanske just för att de har vårdat sin omgivning, påpekar en del. Dock verkar många tittare bortse från faktumet att ledarskapet över stamen och makten i Na’vis samhälle går i arv. “Avatar” är således en ganska dålig förebild för dagens människor då flera miljarder fortfarande lever i förtryckande diktaturer. Sammantaget är dock “Avatar” en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet som borde få Michael Moore och Al Gore att bli gröna av avund.

Simon Hedlin Larsson

Avatar – världshistoriens mest överskattade film?

(Varning! Om du inte har sett Avatar bör du vara medveten om att vissa saker ur filmens handling avslöjas i texten nedan.)

Igår utsågs Avatar till årets bästa filmGolden Globe-galan. Filmen har redan dragit in näst mest pengar i världshistorien – slagen enbart av regissören James Camerons (andra) romantiska superkliché Titanic. Till skillnad från andra blockbusters som Ice Age, Up! och Toy Story är denna film inte främst riktad till barn (MPAA: PG-13), utan istället hyllas den av ett brett åldersspektrum och ligger nu på en åtråvärd 37:e plats bland bästa filmer någonsin på IMDb.

Regissören James Cameron till vänster samt Jake Sully och Neytiri till höger. (Bilden är hämtad här.)

Varför Avatar har blivit en älskad film kan man fråga sig. Någon säger att det är för att det inte finns någon annan film som liknar den, en tanke som flera verkar hålla med om. Men stämmer det verkligen? Liv på andra planeter har ju varit föremål för mänsklig spekulation i evigheter. Och att det finns de som anser att de moderna samhällena förstör sina egna länder och planeter är knappast en ny företeelse. H.G Wells kritiserade brittisk imperialism för över hundra år sedan, och lyckades dessutom göra det genom en berättelse om en planets folk som ockuperar och förstör en annan bebodd planet (War of the Worlds). Snarare är Avatar en så kallad remix på andra filmers och böckers handlingar. Och allt är egentligen bara en nära tre timmar lång kritik av det onda, nutida samhälle som anses vara den vita mannens skapelse

I Michael Mooreiansk anda tolkar skaparen av Avatar, James Cameron, kapitalismen som en girig och självisk utsugarmentalitet. Människan har tvingats söka sig till andra planeter för att utvinna energi eftersom att rovkapitalismen har gjort slut på all energi på jorden. Stora företag sköter denna energiutvinning och de visar naturligtvis ingen hänsyn mot andra former av levande varelser. De vill bara tjäna pengar. I Avatar rör det sig om en extremt energirik och dyr mineral med det ironiska namnet Unobtainium som finns på den redan bebodda planeten Pandora. Infödingstammen Na’vi får sitt land förstört av jordens kapitalister likt afrikanska infödingar utsätts för europeiska imperialister i Joseph Conrads Heart of Darkness.

Det är emellertid lustigt att Cameron visar sådan avsky mot kapitalismen och vinstdrivna verksamheter hans film redan har dragit in över 10 000 000 000  kronor. Vidare är det också smått ironiskt att filmen genomgående hyllar det naturliga och kritiserar det högteknologiska då Avatar i själva verket är ett resultat av en budget på $230 000 000 som till stor del spenderats på den absolut senaste tekniken inom animering, ljud och datorgjord filmproduktion.

Den vackra naturen, de fantastiska djuren och den spirituella, heliga kraft som genomsyrar livet på planeten Pandora tillhör filmens mest centrala teman. Avatar slår ett slag för miljöaktivismen och en minimering av den mänskliga påverkan av naturen, samtidigt som Cameron flyger världen runt i sin privat jet för att gå på premiärer, partyevenemang och presskonferenser. Och trots att Cameron brukar ha starka kvinnliga karaktärer i sina filmer (Sarah Connor i The Terminator och Ellen Ripley i Alien) får den kvinnliga av Avatars två huvudpersoner, Neytiri – visserligen efter att först ha lärt Jake Sully allt om Na’vis värld – vika sig platt för den manlige hjälten Sully som är den som tillslut räddar planeten Pandora.

Planeten Pandora i Avatar. (Bilden är hämtad här.)

Den ena vita mannens ångest över den andra vita mannens övergrepp på infödingar, djur, växter och kvinnor verkar bli ett mer och mer vanligt. Föga förvånande är det således att den mest populistiska och politiskt korrekta filmen Avatar protesterar mot Europas imperialistiska ambitioner i Afrika och i Nordamerika, såväl som USA:s krig i Irak och Afghanistan, de rika ländernas miljöförstörelse och patriarkatets ständiga förtryck av kvinnan. Samtidigt hyllas strävan efter det naturliga (vad nu det är), romantikens flykt från vardagen, den cartesianska, dualistiska tron på separata själar, religiös fatalism, samt spirituella ritualer. Den vita mannen är den mörka kraften som hotar förgöra det magiska livet på Pandora där Na’vi lever i symbios med naturen.

Således är det föga förvånande att många av filmens olika teman känns igen. Den smöriga kärleksdialogen som talar om “a strong heart” påminner inte helt otroligt om Jack Dawson och Rose DeWitt Bukater i Titanic. Den vita mannens upptäckt av en ny värld och ett folk som lever i samklang med naturen för genast tankarna till John J. Dunbar i Dances with Wolves, om än kärlekshistorien mellan den vita mannen och infödingstammens hövdings dotter associeras kanske ännu starkare till John Smith och Pocahontas i filmen med samma namn som den sistnämnde.

Soldaten som på grund av slumpmässiga förhållanden hamnar hos fienden och sedan vänder sig mot sina egna känns nästan som en exakt kopia av Nathan Algren i The Last Samurai. Och en romans som problematiseras genom att killen inte har berättat hela sanningen för tjejen hittas i nästan varenda amerikansk high school-film och TV-serie; i synnerhet Zach Siler och Laney Boggs i She’s All That påminner mycket om Jake Sully och Neytiri i Avatar då både Zach Siler och Jake Sully är från “different worlds”, egentligen har ett annat, hemligt uppdrag, men råkar falla pladask för en tjej som visar sig vara så mycket mer än vad de från början trodde.

Ett annat koncept som vi sett tidigare är “the chosen one” som är en person utvald och utsedd av universums högre kraft till att återskapa balans i världen – vilket naturligtvis i praktiken innebär att det goda alltid segrar över det onda. Talar man om specifikt science fiction-filmer med utvalda hjältar har tveklöst Star Wars-hexalogins Luke Skywalker en viss auktoritet. Breddar man dock perspektivet märker man att den utvalde, som av någon anledning oftast verkar vara en vit man (ironiskt nog även i den annars så politiska korrekta Avatar), förekommer i allt från Bibeln och King Arthur till Harry Potter och The Matrix. Dock påminner Jake Sully kanske mest om huvudpersonen Ash i Pokémon 2 som är den enda som kan rida på havets beskyddare Lugia (som återuppstår från det döda då Ash kommer till undsättning) och som sedermera räddar världen, eller Peter som får rida på lejonet Aslan (som också återuppstår från det döda) och också räddar världen i The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe.

Ash rider på Lugia i Pokémon 2. (Bilden är hämtad här.)

Avatar kan således sammanfattas som en enda stor verklighetsflykt från, och protest mot, det moderna samhället. Handlingen bygger på en vacker och naturlig värld som inte finns, men som enligt filmens budskap skulle kunna existera bara om det inte vore för den vita mannen. Protesten är bred och omfattar alla dagens populära teman, som att vara emot USA:s utrikespolitik, utvinning av fossila bränslen, och privatägda bolag. Vad som lyfts fram som hedervärt och fint, å andra sidan, är miljöaktivism, tolerans, dualism, feminism, obegränsad kärlek och att mänskligheten någon gång ska lära sig av sina upprepade misstag.

Filmens skapare James Cameron moraliserar över mänskligt vinstintresse, men drar samtidigt in miljarder på biobesök. Han uppmanar mänskligheten att sträva efter det naturliga och miljövänliga, men flyger i nästa stund jorden runt för att gå på galapremiärer. Symbios med naturen målas upp i Avatar som något alldeles fantastiskt vackert, trots att Na’vi genom att koppla fast sina hårflätor i andra djur (zahelu) kan styra dem genom tankeöverföring och hjärntvätt. Infödingarnas måste ha rätt till frihet över sina egna liv, menar filmens goda karaktärer, men infödingfolket Na’vi har inte ens rätt att välja stammens ledare eftersom denne utses på monarkiskt vis genom arv, eller på meritokratisk basis efter vem som kan tämja det största fjäderfäet – och det verkar minsann ingen klaga över.

I Avatar är tekniken ond, men forskningen god. Att kapitalismens höga produktivitet är mänsklighetens största chans till att framställa supereffektiva energikällor som garanterar att vi kan bo kvar på jorden i ett hållbart samhälle så länge som möjligt blundar man helt för.

Den dualistiska synen på själen framställs i filmen som någonting positivt som ger levande varelser ett närmast oändligt mått av frihet, en frihet som dock i själva verket stryps till att bli minimal eftersom att allting på Pandora mer eller mindre styrs av fatalism och verket av en ensam “agent of change” (the chosen one Jake Sully). Individens möjlighet att påverka situationen, någon?

Det som hyllas mest i Avatar är emellertid det naturliga. Ironiskt är det därför att filmen slutar lyckligt just enbart på grund av ett artbyte, det vill säga att en levande organism inte är nöjd med den art den föddes till (människa) och “byter” till en annan art (Na’vi). Och somliga hävdar att genmanipulerat ris är onaturligt…

Simon Hedlin Larsson

Så vinner Alliansen tillbaka förtroendet

Idag skriver jag på Newsmill på temat “Alliansens opinionskris” om hur jag anser att den borgerliga alliansregeringen bör agera för att hämta upp sitt underläge inför valet nästa år. Jag klipper in den relativt långa texten, med vissa redigeringar, här:

Enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning (PSU) leder det rödgröna blocket med 7,5 procentenheter över den borgerliga alliansen. I Sifos senaste mätning som presenterades i söndags var gapet ännu större, hela 11,4 procentenheter.

Vad är det som har orsakat detta avstånd mellan blocken? Finns det någon chans för den borgerliga regeringen att knappa in på de rödgrönas ledning i tid till valet? Och hur ska man i sådana fall gå tillväga?

För att besvara de två senare frågorna är det lämpligt att först se över vad som har lett till att de rödgröna har dragit ifrån. I mina ögon kan man isolera ett flertal faktorer som har varit mer avgörande än andra för respektive borgerligt partis minskade väljarstöd:

  • Moderaterna. Lider av att ha en partiordförande som inte tycker om att synas. Fredrik Reinfeldt må vara en lyssnare, men att lyssna är inte detsamma som att leda. I tre år har svenska folket klagat på förhastade beslut och för snabbt igenomklubbade lagförslag. I vissa fall har detta stämt, och då ofta berott på att finansdepartementet tagit liten hänsyn till remissinstanser och annan kritik. I andra fall har det rört sig om väl förberedda propositioner som utretts ordentligt, men som inte har kommunicerats till svenska folket som istället har sett reformerna som fallande bomber. I båda fallen är naturligtvis statsministern ytterst ansvarig.

 

  • Centerpartiet. Har försökt framstå som det företagarvänliga partiet, men har mest förknippats med att vara partiet som ansetts vara för liberalt för landsbor, men samtidigt för konservativt för liberaler. Energiuppgörelsen och integritetsfrågorna tros ha kostat partiet många väljare – framförallt till MP – som nog kan sägas vara regeringens tydligast splittrade parti. Att Maud Olofsson och Anders Borg inte lyckats enas om en gemensam linje för både arbete och företag är uppenbart, och flera som har röstat på Centerpartiet känner sig svikna i småföretagarpolitiken. Utöver detta får även partiet bära största skulden för mediedrevet kring Vattenfall och Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24).

 

  • Folkpartiet. Är förmodligen det borgerliga parti som har störst potential att göra ett kanonval nästa år, men samtidigt också löper stor risk att förlora många väljare . Detta beror på att man ligger i mitten av den politiska skalan och kan både vinna och förlora väljare till M och S. Fenomenet märks dels i senaste PSU, men även i valet 2002 då Folkpartiet fick 13,3 % av rösterna och var närmare att bli Sveriges näst största parti än på mycket länge. Förutom M och S konkurrerar Folkpartiet även om samma väljare med Miljöpartiet, Piratpartiet och Sverigedemokraterna, i framförallt miljöfrågor, integritetsfrågor respektive integrationsfrågor. Att vissa opinionsundersökningar pekar på väljarförluster sedan riksdagsvalet 2006 torde bero delvis på FRA-lagen och IPRED som fått integritetsvänner att byta sympatier, samt att man varit otydlig med integrationspolitiken som nu främst utmärks av att partistyrelsen inte fick med sig ombuden på årets landsmöte i frågan om att införa en obligatorisk medborgarskapskurs.

 

  • Kristdemokraterna. Har haft stora svårigheter att omsätta värdekonservatismen i praktisk politik som inte gått på kollisionskurs med övriga allianspartier. Man har tvingats vika sig i många frågor, varav flera var valfrågor 2006: bensinskatten, vigsel av homosexuella, och föräldraförsäkringen är några exempel. Förutom ett par försäljningar av statligt ägda bolag förknippas Kristdemokraterna mest med en avreglering av apoteksmonopolet som inte fått det positiva genomslag i media man hoppats på. “Alla vägar bär till Rom,” skrev Geoffrey Chaucer. Men enligt flera opinionsundersökningar ser det i Kristdemokraternas fall ut att snarare handla om att “alla vägar bär ut ur riksdagen”. Om Miljöpartiet av många väljare uppfattas som moderna och rätt i tiden, är Kristdemokraterna tveklöst det riksdagsparti som framstår som omodernt och mossigt. Att försöka reparera situationen genom att lansera “verklighetens folk” var en god tanke, men när Göran Hägglund i debatter knappt kunde ge fler konkreta exempel på den förtryckande kultureliten än studenten Anna Odell upplevdes utspelet mest som tom retorik och populism. Att använda samma begrepp som Ny demokrati drev i sin kampanj inför valet 1991 var förmodligen heller inte särskilt klokt.

Om dessa är problemen – vilka är då lösningarna?

Innan jag går vidare in på hur jag anser att alliansen bör agera för att återvinna majoritetens förtroende bör en parantes göras. Det kan nämligen vara värt att påpeka att en del av de rödgrönas stora försprång i opinionsundersökningar handlar om att personer som normalt sett ligger på soffan den tredje söndagen i september vart fjärde år nu uppger att de skulle rösta på S, MP eller V om det vore val idag.

Hur det ser ut den 19 september 2010 är däremot omöjligt att veta. Enligt PSU som publicerades i november, exempelvis, har Miljöpartiet mellan maj och november gjort nettovinster på hela 1,2 procentenheter från gruppen “vet ej”. Ser man till nettoflöden mellan blocken är de inte lika stora som man kan tro av det 7,5 procentenheter stora gapet. Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate, bekräftar denna bild när han kommenterar DN/Synovates decembermätning och pekar på att många som röstade borgerligt förra valet för tillfället inte uppger att de tycker att något parti är bäst. Om nio månader kan det dock mycket väl vara ett borgerligt parti.

Hur man än vänder och vrider på saken kvarstår dock det faktum att den borgerliga alliansregeringen har det tufft. Mycket beror, enligt min uppfattning, på osedvanligt dålig kommunikation med väljarna. FRA-lagen och sjukförsäkringen, exempelvis, hade förmodligen väckt avsevärt mindre uppståndelse om Reinfeldt hade valt att ta debatten själv istället för att skicka ut Sten Tolgfors respektive Cristina Husmark Pehrsson. Statsministern är ansvarig för att inte ha hållit tillräckligt hårt i tyglarna.

Ett stort ansvar vilar också på Anders Borg som till exempel har drivit fram ändringarna i a-kassan och det fjärde jobbskatteavdraget – frågor som förmodligen kommer bli heta i valet, och där regeringen framstår som förhastad och kanske till och med något förvirrad. Tar man exempelvis det fjärde jobbskatteavdraget har man från Rosenbad inte riktigt lyckats förklara för svenska folket varför det var nödvändigt att låna pengar till skattesänkningar, som dessutom ger pensionärer en relativ nackdel och kan framställas från rödgrönt håll som att regeringen vill höja skatten för pensionärer. I höstens budgetdebatt i riksdagen kändes det faktiskt inte som att Roger Tiefensee (c), Carl B Hamilton (fp) och Stefan Attefall (kd) ens själva trodde fullt ut på det senaste jobbskatteavdraget. Den enda som var säker på sin sak var som vanligt Anders Borg.

Är valet 2010 redan förlorat? Det tror jag inte. Men det behövs ordentliga krafttag och inga halvmesyrer om man ska lyckas bli omvalda när det bara nio månader kvar till valet. Detta anser jag att de borgerliga partierna bör prioritera och satsa på härnäst:

  • Moderaterna. Det mest effektiva sättet för Fredrik Reinfeldt att framstå mer som en ledare är hålla finansministern i styr och synas mer själv. Ett statsråd som har kört sitt eget race och ofta lagt sig i vad andra departement gör har inte bara skadat Moderaterna, utan även de andra regeringspartierna som utåt varit tvungna att försvara en politik som de internt har motsatt sig men tvingat vika sig för. Att statsministern syns mer och tar fler debatter blir viktigare ju närmare valrörelsen vi kommer; när oppositionen skickar Mona Sahlin finns det ingen anledning för regeringen att låta Sten Tolgfors eller Cristina Husmark Pehrsson synas i tv-rutan. Samtidigt måste man bredda politiken och inte bara satsa på arbetslinjen, vars effektivitet nu i långkonjunkturen dessutom ifrågasätts. Även om arbetslösheten är och förblir en viktig fråga är många väljare trötta på det ständiga tjatet om “arbetslinjen” och “utanförskapet”. Nya vinklar och termer behövs inför nästa års val – varför inte en rejäl satsning på de arbetslösa som går ut på att underlätta för småföretagen att anställa och expandera? En ny jobbpolitik bör utgå från företagens vilja att anställa och inte från människors vilja att arbeta.

 

  • Centerpartiet. Är ett splittrat parti som behöver enas. En finansminister som hålls borta från näringsdepartementet skulle naturligtvis göra vice statsminister Olofssons vardag enklare, och innebära möjligheter att satsa mer på småföretagarna och landsortsväljarna . Men Centerpartiet är också, liksom Folkpartiet, i stort behov av att skapa en ny och attraktiv miljöpolitik som stoppar väljarflödena till Miljöpartiet. Dessutom måste man fundera på hur man ska kunna ena landsbygd och stad, och mer klassiska centerpartister och unga liberaler. Som det ser ut nu verkar det bästa kortet vara att driva en politik för att minska arbetslösheten genom att satsa på företagen, vilket man mycket väl skulle kunna göra tillsammans med Moderaterna. Man får dock vara försiktig så att man inte trampar Folkpartiet på tårna i dessa frågor, speciellt de som rör skattesänkningar; det finns annars en risk att det enbart slutar med en klassisk väljarrockad inom det borgerliga blocket.

 

  • Folkpartiet. Måste hitta tillbaka till sina rötter. Historiskt sett har Folkpartiet lockat miljövänner, integritetsbeskyddare och personer som har velat föra en rationell integrationspolitik. Idag har man emellertid reducerats till att framhålla en mycket smalare profil som på flera sätt framstår som de nya gamla Moderaterna, med extra tyngd på utbildningspolitiken. Att vilja skapa en mer flexibel arbetsmarknad för att minska skillnaderna mellan de arbetande och de arbetslösa – och framförallt för att öka möjligheterna för de senare att få ett jobb – är tveklöst något som Sverige behöver. Men man bör inte tappa gamla profilfrågor; oftast slutar det nämligen med att man också tappar väljare. Folkpartiet måste bredda sin miljö- och klimatpolitik till att inte bara handla om kärnkraft, utan också om biologisk mångfald, stöd till ekoturism i tropiska länder, satsningar på fattiga kvinnors utbildning för att minska födelsetalen, och så vidare. Dessa är även exempel på frågor som Centerpartiet skulle må bra av att driva. Folkpartiet behöver också lyssna mer till sina unga väljare för att hitta moderna politiska lösningar på tekniska fenomen såsom fildelning och datatrafik. Man behöver hitta metoder som gör att upphovsrättsinnehavarna får betalt för att sälja sina produkter på ett tillgängligt och effektivt sätt, samtidigt som den personliga integriteten skyddas från övergrepp och godtycklig övervakning. Spotify och Voddler är steg i rätt riktning, och att skjuta till statliga medel för att öka investeringsgraden i liknande lösningar ter sig inte som en omöjlig åtgärd. Gällande integrationsfrågorna måste man lämna förhastade populistiska förslag som obligatoriska medborgarskapskurser och gå efter vad som faktiskt fungerar i praktiken. Ser man till andra länder med lyckad integration brukar gemensamma nämnare vara piskor i form av lag- och regeltest, samt morötter i form av tillgång till arbete och utbildning.

 

  • Kristdemokraterna. Är det regeringsparti som är i störst behov av en moderniseringsprocess. Konceptet kärnfamiljen bestående av en man och en kvinna håller på att gå mot sitt bäst före-datum – åtminstone i den politiska världen där HBT-rättigheter, liksom stöd till andra minoriteter, står högt upp på agendan. Det är dock inte värdekonservatismens hyllande av familjen i sig som är problemet. Kristdemokraternas främsta brist ligger i att man inte har kunnat anpassa sig till nutiden. Istället för att vara skeptiska till homosexuellas rätt att gifta sig, förändringar av föräldraförsäkringen och höjda bensinskatter borde man ha ägnat tid och resurser för att finna utrymme för klassiska värderingar i moderna frågor. Det är ingen omöjlighet att gå från ett förbuds- till ett frihetsparti. Personligen tycker jag man kom relativt nära en lösning med “verklighetens folk” där man faktiskt pekar på det faktum att många svenskar inte bryr sig särskilt mycket om flertalet frågor som hanteras i riksdagens plenisal. De flesta bryr sig förmodligen mest om enstaka frågor som arbetslösheten, sjukvården, infrastrukturen och annat som är närvarande i ens vardag. Kristdemokraterna bör fortsätta satsa på verklighetens folk, men det måste handla om mer praktisk politik och mindre populistisk retorik. Att bygga ut kollektivtrafiken är ett exempel på en fråga man skulle kunna profilera sig i. Då ger man människor fler alternativ till att förflytta sig; det blir en direkt insats för låginkomsttagare, men också en åtgärd för miljön – ett område som partiet historiskt varit svagt inom. Att hjälpa till för att öka konkurrensen inom äldrevården är ett annat förslag. Många äldre människor får idag lida av problem som kommer av att företag har lokala monopol, med bristande kvalitet och höga priser som resultat. Att i största allmänhet främja privata initiativ och konkurrens går väl i linje med Kristdemokraternas värderingar eftersom detta normalt sett leder till ökad tillgång och pressade priser – något som är av största betydelse för svenska hushåll. Att satsa på integritetsfrågor är inte heller en omöjlighet; verklighetens folk tror jag definitivt vill ha sina privatliv i fred. Att försöka hitta nya vinklar och frågor tror jag är Kristdemokraternas främsta framgångsrecept i dagsläget. Man har under de senaste åren hamnat i situationer där i praktiken sex av sju riksdagspartier har velat driva en fråga, men Kristdemokraterna har satt sig på tvären. Engagemang, tid och resurser är begränsade storheter och det gäller att välja sina strider, vilket i Kristdemokraternas fall bör handla om nya strider. Om man försöker profilera sig mer i miljö- och integritetsfrågor, som intresserar de yngre generationerna, är det dock viktigt att man gör ungdomar så delaktiga som möjligt. Inget annat parti skulle må så bra som Kristdemokraterna – som ofta ses som ett parti för äldre, och som också är hyfsat mansdominerat – av att lyfta fram unga kvinnor i valrörelsen och på ledande positioner inom partiet. Vill man sedan exempelvis vända sig mot könskvotering och stödja ägarmakt och företagens självbestämmanderätt kommer man ha mycket större legitimitet i denna typ av frågor genom att man själv har en bredd i de egna leden.

Om nio månader är det val. Att den borgerliga regeringen i dagsläget tvingas slå ur underläge är det få som invänder emot. Fredrik Reinfeldt säger själv att om ingenting förändras kommer Mona Sahlin att bli statsminister i september. Han menar dock att när EU-ordförandeskapet är slut kommer han kunna återuppta sina Sverigeresor för att påbörja upphämtningen i opinionen. Jag tror emellertid att det kommer krävas mer än så.

 Simon Hedlin Larsson

Det sämsta som kunde hända

Gårdagens attack mot Italiens premiärminister Silvio Berlusconi var mycket olycklig (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8). I alla fall för oss som hoppas på en förändring av maktbalansen i Italien och ökat inflytande för det italienska folket. Efter att Berlusconi fick en souvenir kastad i ansiktet igår i Milano kommer säkerligen opinionssiffrorna svänga till hans fördel.

Berlusconi äger mer än hälften av Italiens tv-kanaler, och hela hans imperium av fastigheter, medier, bokförlag och fotbollslag har han byggt med politisk hjälp. Åtskilliga gånger har han åtalats för korruption och för att vara delaktig i gigantiska mutskandaler. Men varje gång räddas han av gonggongen och Corte Suprema di Cassazione (motsvarigheten till Högsta domstolen i Sverige), eller får fallet preskriberat. Senast har han försökt rädda sitt skinn genom att lägga fram ett nytt lagförslag som innebär att varje rättegång får ta max två år per instans, det vill säga sex år totalt. Detta skulle nämligen ogiltigförklara flera åtal mot Berlusconi (som har tagit längre tid), och utöver det 10 000 andra rättegångar.

Vi som är intresserade av internationell politik brukar ofta måla upp Italien som den värsta sortens demokrati i västvärlden. Politisk instabilitet, korruption och populism. Berlusconi är mannen som har lett tre regeringar på 15 år, trots att han bara suttit vid makten sju av dem. Han har byggt ett av landets största finansimperium med hjälp av politiska kontakter, ett imperium som han sedan utnyttjat för att framgångsrikt leda högerpopulisterna Forza Italia till stora framgångar. Åtskilliga gånger har han åtalats för korruption, men är inte rädd för att presentera nya lagförslag för att stoppa alla åtal mot honom.

Om Italien lider av just politisk instabilitet, korruption och populism symboliserar Berlusconi tveklöst uttrycket “mer av samma”. När hans stöd äntligen började sjunka, bland annat i och med skandalen om att han i praktiken mer eller mindre har drivit en bordell i en av sina lyxvillor, skedde så gårdagens attack som genast gör honom till en martyr. Blodig i hela ansiktet, skärrad blick, bruten näsa. Bilderna kablades ut över hela världen, och efter att Berlusconi kom till sjukhuset och fick en morfinspruta lär han ha varit världens lyckligaste man – av flera anledningar.

Hade man trott mer på konspirationsteorier hade man ju kunnat hävda att attacken var planerat in i minsta detalj. Att detta hjälper Berlusconi att sitta kvar vid makten är dock ett faktum. Jag lider med det italienska folket.

Simon Hedlin Larsson

Debatten med Sverigedemokraterna

Jan Björklund har meddelat att Folkpartiet tänker ta debatten med Sverigedemokraterna (1, 2, 3, 4, 5). Så länge det sker på sakligt vis är detta ett positivt besked. Jag hoppas därför att tid och fokus inte läggs på anklagelser om främlingsfientlighet och rasistiska rötter, utan istället kommer att ägnas åt arbetsmarknadspolitik, energi, integration, äldreomsorg och skatter.

Det är också viktigt att tänka på när invandringen och integrationen dyker upp – för det kommer de garanterat att göra – att det främst handlar om hur man ska optimera resultaten från invandringen, och hur vi ska gå tillväga för att göra detta. Utlandsfödda som bosätter sig i Sverige ska lära sig språk och lagar – och det är samma princip även för infödingar i det här landet.

Däremot är det populistiskt trams att tjata om svenska värderingar och normer. Detta blir dessutom extra farligt om det kombineras ihop med Folkpartiets partistyrelses förslag om en obligatorisk medborgarskapskurs för alla som vill söka svenskt medborgarskap. Resultatet blir i sådana fall att politiker sitter och hittar på värderingar på godtyckligt vis som ska läras ut till alla immigranter. När detta sker i diktaturer brukar det kallas politisk propaganda, och jag hoppas verkligen det inte blir en verklighet i Sverige.

Ett sådant resonemang skulle för övrigt innebär att det också finns osvenska beteenden, och tycker ni ärligt att vi svenskar är så speciella? Menar ni på fullt allvar att det i världen finns 200 specifika samlingar av beteenden som är möjliga att skilja åt och dessutom inte bör beblandas? Komigen.

Nej, fokus ska vara på språk, lagar och regler. I Sverige ska man tala svenska, och man måste följa de lagar och regler som finns. Men ingen ska behöva tvingas till att lära sig att svära med könsord, använda gud och satan i vardagliga konversationer, eller att man ska stå upp i bussen hellre än att sätta sig bredvid någon man inte känner.

Hoppas majoriteten av Folkpartiet tycker så också.

Simon Hedlin Larsson

Världsfattigdomen kommer endast lösas av kapitalismen och den fria marknaden

I Aktuellt förra torsdagen debatterade Birgitta Ohlsson (fp) med Kent Härstedt (s) svensk biståndspolitik. Personligen är jag ingen stor supporter av FN:s enprocentsmål, men påläst som Ohlsson alltid är förstår hon till skillnad från de flesta andra som stödjer enprocentsmålet att bistånd ensamt aldrig kommer att kunna skapa välstånd och välfärd för jordens fattiga människor. Istället talar hon om frihandel, företagande och arbete som nyckelfaktorer för att utrota massfattigdomen, där bistånd kan hjälpa till att skapa förutsättningar för dessa.

Ohlsson och Härstedt diskuterade också FN:s World Food Programmes, WPF:s, avskyvärda sommarkampanj som gick ut att flyga fattiga barn till G8-mötet i Rom och låta regeringschefernas fruar få bjuda de på mat. Inte nog med att världens rikaste länder skriver av de svältande ländernas skulder, de bjuder deras yngre generationer på mat också! Så otroligt generöst!

Nej, sådant här ger en bitter bismak. Det som jag förmodligen tycker är värst är att många av problemen som har med global fattigdom, svält och ohälsa att göra oftast skylls på USA – som i sin tur gör att kapitalismen får bära skulden. Jag har absolut inget emot att kritisera USA:s utrikespolitik under det senaste århundrandet, men – och kanske just därför att – den har varit allt annat än kapitalistisk.

Bara för att USA på flera sätt är ett kapitalistiskt land betyder det inte på något sätt att allt amerikaner gör syftar till att “produktionens inriktning och omfång [ska] regleras av marknadsmekanismer” (NE.se). Detta är extremt naivt sätt att se på världen och det är så dumt att jag inte ens kan komma på en bra liknelse. Och om någon vill ha exempel på delar av USA:s utrikespolitik som inte är kapitalistisk så ta exempelvis: antidumpningsskydd, importkvoter, jordbrukssubventioner, tariffer, importförbud av farliga (begreppet “farlig” kan man i praktiken definiera lite hur man vill) varor, statliga upphandlingspolicys som gynnar inhemskt producerade varor och tjänster, extra hög beskattning av importerade produkter, importlicensiering, handelsembargon och så vidare.

Inte heller har det blivit ett dugg bättre med den nya presidenten Barack Obama som en del verkar tro ska frälsa världen; Milton Friedman vände sig förmodligen i graven när Obama skrev under Buy American-provisionen.

Så visst, kritisera USA hur mycket ni vill för att ha hållit kvar människor i fattigdom och hunger. I vissa delar av klagosången kan även jag stämma in. Men gör inte det fatala misstaget att blanda ihop USA:s utrikespolitik med kapitalismen och börja skylla på den fria marknaden. Att antalet fattiga människor utanför Kina enligt vissa sifrror har varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren beror just på att världsmarknaden inte har varit fri.

EU har härmat USA och tagit dina och mina skattepengar för att stödköpa och subventionera mjölk, ägg och kött av i gnälliga bönder från i synnerhet Frankrike, Belgien och Tyskland. Samtidigt har man inrättat mängder av skydd som stänger ute Afrika, Latinamerika och Asien från den marknad där den absolut största delen av världens resurser cirkulerar.

Vad är resultatet? Du och jag och alla vi känner har fått sämre sjukvård, sämre skola och sämre äldreomsorg. Sverige betalar runt tjugo miljarder kronor till EU varje år – vilket är lika mycket som studiestödet till Sveriges miljoner studerande, eller dubbelt så mycket som går till kultur, media, trossamfund och fritid – och av dessa pengar har runt hälften gått till Europas lyxbönder som kan vältra sig i pengar, som istället skulle kunna gå till att stödja den välfärdssystemet.

Dessutom innebär den minskade konkurrensen att alla vi vanliga människor får betala mer pengar för sämre produkter. Nu talar jag inte bara jordbruksprodukter, utan även energisnåla TV-apparater, mobiltelefoner, miljövänliga bilar, kläder, tidningar, möbler och allt annat som importeras och från statligt håll regleras. Och till råga på allt håller detta kvar miljarder människor i sådana levnadsförhållanden att tiotusentals barn dör varje dag till följd av svält och ohälsa till följd av fattigdom.

Om det nu inte finns några vettiga skäl till att ha det såhär, hur kommer det då sig att detta trots allt är verklighet? I mina ögon är svaret mycket enkelt. Människor är ganska bekväma och rädda av sig. När någonting hotar, må det vara invandrare, lågkonjunktur eller globalisering, ropar samhällets gaphalsar varg och slår på gonggongen. Politiker som gärna vill bli omvalda reagerarar då instinktivt genom att göra någonting – det spelar inte så stor roll vad, men man vill absolut inte förlora det kommande valet på att man var för lamhänt. Och oftast blir lösningen någonting som har mycket med ekonomi att göra, för då kan man gömma uppenbart korkade förslag bakom modeller och teorier som visserligen helt saknar belägg, men som å andra sidan ingen orkar kolla upp.

Och vips stoppar Kina import av irländskt kött, italienskt starkvin och spanska mejeriprodukter. Argentina inför licenskrav på utländska bildelar, textiler, leksaker, skor och läderprodukter. Indien utfärdar ett handelsförbud på kinesiska leksaker. Och USA förbjuder kinesiska däck. Med mera, med mera. Och allt har hänt bara under det senaste året sedan finanskrisen bröt ut. För i dåliga tider vill politikerna visa ledarskap och aktion.

Det är en god vilja som världens människor får lida för.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: