Tag Archives: satsningar

Miljöpartiet vill ta risker med dina pengar

Sanna Raymans kommentar på SvD:s ledarsida är så bra att den blir inklippt i sin helhet:

“Riskkapitalist har blivit vänsterns signalord för gniden och samvetslös. Regeringen gynnar riskkapitalister, ryade Ylva Johansson (S) i höstas när 465 apotek såldes till fyra olika företagsgrupper.

Och visst, det fanns riskkapitalbolag med i bilden. Men, kanske ska vi fundera lite på vad det innebär att ”riskera” något?

Att riskera är att satsa på ett osäkert kort. Riskkapitalisten vågar ofta mer än långivare i allmänhet. Självklart med baktanken att det ska betala sig, men är det klandervärt? Jag kan inte riktigt tycka det.

Nu föreslår MP en statlig riskkapitalfond för mindre företag inom miljöteknikutveckling. Okej. När en riskkapitalist satsar egna pengar är det alltså suspekt, men när staten riskerar gemensamma medel är det en dygd? Märkligt!

Vad har vi för skäl att tro att risktagandet skulle bli klokare av att den som satsar inte känner förlusterna på det egna skinnet? Riskkapitalisten riskerar. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson påverkas däremot inte om deras satsningar misslyckas. Men vi kan vara säkra på att de kommer att vara fulla av gröna drömmar och idealism när de tar risker med andras pengar.”

Några viktiga konstateranden: 1) alla tar risker hela tiden eftersom ingen vet hur framtiden ser ut, 2) tar man risker med egna medel är man i praktiken alltid mer benägen att maximera resultatet, än om man gör det med andras tid och pengar, och 3) tar staten risker uppfattas detta sällan som risker, eftersom att staten – som många felaktigt fått för sig i vissa delar av västvärlden – inte anses kunna gå i konkurs.

Den första punkten är viktig att komma ihåg när man svartmålar riskkapitalister. Efterföljande konstaterande bör säga en del om hur bra staten är på att investera kostnadseffektivt (hög benefit-cost ratio). Och den sista punkten lär de flesta ha glömt eller aldrig känt till, det var nämligen det som gav oss den amerikanska subprimekrisen.

När staten satsar blir det en garant för andra investerare att spendera pengar inom samma område. Köper staten subprimelån är det fritt fram för andra att köpa subprimelån; vill man sedan bli av med dem kan man ju bara sälja dem till staten.

Och ni som säger att det var någon slags girig fri marknad som orsakade finanskrisen, är det en fri marknad när amerikanska staten indirekt äger hälften av alla subprimelån? Är det en fri marknad när man lagstiftar för att tvinga banker att låna ut pengar till kreditovärdiga klienter? Och är det en fri marknad när sydostasiatiska regeringar implementerar kanske världens starkaste merkantilistiska handelspolicys som leder till att bubblan blåses upp med billiga pengar att låna och billiga produkter att köpa?

Som David R. Henderson vid Hoover Institution på Stanford University har påpekat måste kapitalistkritiker bevisa att girigheten har ökat, eller acceptera att den är statisk och därför inte har något med krisen att göra. En kris – det vill säga ett starkt avvikande från det normala – kan ju bara inträffa om någonting förändras, och om girigheten är konstant över tid kan vi således utesluta den som en orsakande faktor.

Det var vare sig bankernas eller den fria marknadens idé att aggressivt trycka på för att dubbla antalet bostadslån till kreditovärdiga klienter. Som otaliga gånger förr var det ett verk skapat av välvilliga politiker. Men som också otaliga gånger förr ledde det helt fel.

Statligt risktagande gav oss den största finanskrisen sedan depressionen. Om Miljöpartiet får bestämma ska staten satsa ännu mer. Och alla vet vilka som får betala notan.

Simon Hedlin Larsson