Tag Archives: Socialdemokraterna

Håkan Juholt i “Skavlan”: Talade han om bilen eller partiet?

För oss som inte är socialdemokrater är det uppenbart att den under så lång tid dominerande politiska rörelsen har problem att hitta sätt att göra sig relevant för väljarna. Efter det spanska valet för ett par veckor sedan är det bara runt tre procent av EU:s medborgare som lever under vänsterregeringar.

Men för de som fortfarande tror att socialdemokratin i sig är relevant och modern och att problemen med att vinna väljarstöd grundar sig främst i paketering, profilering och tydlighet var Håkan Juholts framträdande i “Skavlan” i fredags ganska intressant.

I Oskarshamn ska det enligt utsaga finnas ett uttryck som heter att göra en “juholtare”. Detta innebär att man inte är kompetent nog att ta hand om sin bil. De som inte tror att socialdemokratins kris handlar om politik eller ideologi, utan om företrädare borde ställa frågan om Håkan Juholt pratade om sin bil eller om sitt parti när han gästade TV-programmet.

Här följer en fri översättning från engelska till svenska av vad Juholt sa i “Skavlan” om att göra en “juholtare”. Inom parenteser är förslag på vad han kanske egentligen menade:

Det var sådär en tre decennier sedan i Oskarshamn (tre senaste kvartalen  i Stockholm).

Jag hade allvarliga svårigheter att komma överens med min bil (mitt parti).

Det kunde exempelvis handla om en sådan enkel sak som att komma ihåg bensin (politik).

Flera gånger blev det motorstopp (väljarras).

Jag hade en hel del problem att få bilen (partiet) att fungera som den (det) ska.

Bilen (partiet) var felfri (felfritt), det var hanteringen som var problemet.

En ”juholtare” är alltså när man inte tar hand om sin bil (sitt parti).

Och det går att göra så många fel när det gäller bilar (partipolitik).

Det var alltså inte bilen det var fel på, utan föraren. Inte partiet, utan partiledaren.

Frågan är om “juholtare” nu är på väg att få en helt annan innebörd?

Simon Hedlin Larsson

Aftonbladets hänsynslösa kampanj

Dagens huvudledare i Expressen säger det mesta som man tycker och tänker om mediestormen kring Sven Otto Littorin:

Aftonbladets så kallat “oberoende” socialdemokratiska ledarsida har under en veckas tid kampanjat stenhårt mot både Littorin & Reinfeldt.

Det är inte så märkligt: ledarsidan är i praktiken LO-ägd. I egenskap av arbetsmarknadsminister och ansvarig för a-kassepolitiken har Littorin varit LO:s och ledarsidans mest kritiserade minister.

Och Littorin-affären öppnade förstås möjligheten att försöka dra ner förtroendesiffrorna för Reinfeldt. Kort sagt har AB:s ledarsida fungerat som den lojala torped åt Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin man vanligen är. Fullständigt fixerad vid Littorin har man sprutat ut insinuanta angrepp och tvärsäkert agerat domstol.

Torsdag 8 juli, dagen efter Littorins avgång fastslår Kennet Andreasson på AB:s ledarsida att “det är inte synd om Sven Otto Littorin.”

Jo, man kan faktiskt tycka synd om ex-ministern. Han befinner sig i en svår och uppslitande vårdnadstvist. Och tror Andreasson att Littorin ljuger när han berättar om sina djupa depressioner?

Fredag 9 juli. Eva Franchell tar över piskan och skriver att “Sverige kan ha haft en brottsling i regeringen”. Och fortsätter: “Ligger det ett brott bakom Sven Otto Littorins avgång är det höjden av omoral att skylla på familjeskäl.”

Men det finns fortfarande ingen polisanmälan. Ingen förundersökning. Inget åtal och ingen dom. Och kommer heller inte att finnas om AB:s uppgifter skulle stämma då det eventuella brottet är preskriberat.

Lördag 10 juli. Franchell fortsätter och avkunnar sin dom: “Aftonbladets avslöjande är väl underbyggt och övervägt” och “Sexköp är rent generellt ett brutalt utnyttjande av svaga människor och inte en fråga någon regering kan sopa under mattan av rädsla att förlora makten.”

Söndag 11 juli. Franchell tvärvänder plötsligt, framhåller att Littorin inte är dömd för brottet och anklagar Reinfeldt för “utfrysning” av Littorin. Men hon avslutar sedan med att spekulera om Reinfeldt “drabbats av moralångest inför misstanken att en sexköpare och brottsling suttit i regeringen i nästan fyra år.”

Några tecken på ångest över tonläget och de grova orden hos torpeden Franchell står dock inte att finna. Fritt fram att sparka på en minister som redan ligger, ett val ska ju vinnas åt Mona Sahlin.

Måndag 12 juli. Helle Klein kliver in på banan och fastslår att det är “en sjaskig historia om ännu en av maktens män som ägnat sig åt sexköp.” Reinfeldt anklagas för “iskall cynism” och de nya moderaternas signum är “förljugenhet”.

Men tänk om Littorin talar sanning, Helle Klein? Och tänk om den uppslitande vårdnadstvisten faktiskt bränt ut honom?

Det är förstås av underordnad betydelse för AB:s ledarsida. Valet ska vinnas till varje pris. I slutet av september skriver man säkert en ledare och beklagar sig över allt smutsigt kampanjande i valrörelsen.

Alliansens vändning

DN rapporterar:

Socialdemokraterna har förlorat nära 300.000 väljare på två månader och en säker ledning för oppositionen har förbytts i ett litet övertag för de borgerliga. /…/

De fyra regeringspartierna får 49,1 procent mot 44,5 för de tre oppositionspartierna i DN/Synovates junimätning, den sista före sommaruppehållet. Det borgerliga övertaget med 4,6 procentenheter är visserligen inte en statistiskt säkerställd ledning men ska jämföras med det stora försprång på 8,1 procentenheter som de rödgröna hade så sent som i april.

Sedan dess har det skett en dramatisk omsvängning i opinionen, som en följd av debatten om de rödgrönas budgetförslag, och rapporteringen om att Sveriges ekonomi vänder uppåt medan det är fördjupad kris i flera andra länder.

De rödgröna har förlorat 375.000 väljare under den tiden, medan de borgerliga vunnit 330.000, utifrån DN/Synovates mätningar.

Socialdemokraterna  har sedan april tappat drygt fem procentenheter av sina väljare och är nu nere på 30,0 procent, den lägsta siffran på nästan tio år. Man får gå tillbaka till augusti 2000, då S-ministrar var inblandade i olika affärer, för att hitta lägre siffror.

Alltså, inte sedan Laila Freivalds tvingades avgå som justititeminister har Socialdemokraterna haft så låga siffror, och då hade man två år på sig till nästa val att reparera dessa. En del har framfört att de som leder SCB:s partisympatiundersökning (PSU) på våren under valåret också brukar vinna valet, som så har skett några gånger i följd.

Men om man är intresserad av historia och statistik bör man istället notera detta: Socialdemokraterna har inte sedan 1911 – det vill säga aldrig – vunnit ett val om de inte har fått minst 36 procent av väljarstödet. Att då ligga runt 30 procent i opinionsundersökningar bådar således inte gott för de rödgröna.

Simon Hedlin Larsson

Vem skapar valfriheten?

“Felet med det här systemet vi har haft har inte varit valfriheten, utan marknaden. Det går mycket bra att skapa valfrihet utan marknad och det är det som bör vara den socialdemokratiska politiken,” sa Carl Tham, den enda politiker i modern tid som suttit i en borgerlig respektive socialdemokratisk regering, om skolpolitiken på Socialdemokraternas kongress förra året.

Och visst, det stämmer väl, men vad Tham inte sa är att om inte marknaden – det vill säga Sveriges dryga nio miljoner invånare – skapar valfrihet, då blir det upp till den lilla politiska eliten i respektive kommun att skapa valfrihet. Den som tror att politiker har blivit bättre på att skapa kvalitet sedan Sovjetunionens tid kan ju driva frågan om att ta bort marknaden i valrörelsen. Glöm dock inte bort att tala om för väljarna den implicita innebörden av att driva en sådan fråga; nämligen att politiker vet bäst. Den som vill montera ner marknaden bör vara ärlig och säga att vad man egentligen vill ha är inte en demokrati utan en aristokrati.

Simon Hedlin Larsson

LO:s gigantiska bidrag till S

Vet ni hur mycket pengar Svenskt Näringsliv har gett till Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna? 0 kronor. Vet ni hur mycket LO har gett till Socialdemokraterna under samma tidsperiod? 56 miljoner kronor. Man undrar ju hur många som svenskar som reflekterar över eller ens känner till detta. Och ändå är ju dessa 56 miljoner inte ens det stora bidraget LO ger till S. Vad det egentligen handlar om är en gigantisk kampanjmaskin som S har tillgång till varenda valrörelse. Som Carl B Hamilton, ekonomisk talesperson för Folkpartiet, förklarar:

Den stora vinsten för Socialdemokraterna är att de får gratis arbetskraft. I förra valrörelsen hade 200000 fackligt förtroendevalda rätt till ledighet utan löneavdrag för att jobba för Socialdemokraterna som en del i det fackliga arbetet.

200 000 kampanjarbetare. Det är mer än hela Uppsalas befolkning – från spädbarn till 100-åringar – som Socialdemokraterna hade gratis tillgång till under den senaste valrörelsen. Hur många hundratals miljoner kronor hade det annars inte kostat Socialdemokraterna att anställa 200 000 personer under en månad?

Tänk att när statsminister Fredrik Reinfeldt åkte till Ottawa en helg på ett (!) möte med Bilderberggruppen som personligt inbjuden gäst till Jacob Wallenberg florerade konspirationsteorierna om hur näringslivet korrumperar politikerna. Men vill någon ta tag i en riktigt konspiration som faktiskt är sann så kan man ju istället kika på LO:s kärleksförhållande till Socialdemokraterna.

Fast det kanske är så uppenbart att det inte är så kul att kika närmare på? Alla vet ju redan att en stor del av motionerna som skrivs till Socialdemokraternas kongress, det som under alla dessa år mellan 1932 och 2006 – från Per Albin Hansson till Göran Persson – har blivit svenska regeringens politik, är ordagrant kopierade från motionerna till LO:s kongress.

Simon Hedlin Larsson

Mångfald istället för enfald – var är den rationella miljörörelsen?

Går man in på Svenska Dagbladets hemsida idag kan man hitta en intressant nyhet som det görs reklam för. Bilden är på en ål och den länkande texten under bilden säger “Ny röd lista – fiskarna som hotas. En art har försvunnit helt.” Trycker man på länken och läser nyheten står det bland annat:

Det ser mörkt ut för fiskarna i svenska vatten. Pigghaj, långa, kolja och torsk är exempel på fiskar som är akut hotade. Men allra värst är det för slätrockan. Den bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige, uppger Sveriges Radio Väst.

Okej. Först “[e]n art har försvunnit helt”. Sedan “slätrockan /…/ bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige”. Det är en (!) art vi talar om, och den tros (!) ha försvunnit från ett (!) lands geografiska territorium. Så vad göra för att lösa detta gigantiska problem? Två alternativ:

1) Vi invaderar och tar tillbaka Danmark så att Skagerraks slätrockor inkorporeras under svensk flagga.

2) Vi inser att vi inte kan uppmärksamma och lösa alla problem – man kan inte och hinner inte bry sig om allt, punkt – och väljer därför att prioritera de viktigaste problemen. Då inser vi att en av 450 arter broskfiskar som befinner sig relativt högt upp i näringsvävarna omöjligen kan spela en avgörande roll för världens framtid och att en arts försvinnande från ett enskilt lands territorium inte är det värsta som har hänt mänskligheten.

Det finns en galen och extremt irrationell logik som länge har präglat politiken, miljörörelsen och nyhetsrapporteringen (det sista är föga förvånande om man kikar på vilka grupper inom journalistkåren som är överrepresenterade…). Politiska partier har kommit in i nationella parlament för att några sälungar dött – vilket är mycket ironiskt då samma rörelse har profilerat sig genom att försvara en annan enskild art, isbjörnen, som nästan uteslutande lever på sälar.

Var är den rationella miljökampen för riktig biologisk mångfald, som inte genomför absurda aktioner för att försvara enskilda arter som en ensam broskfisk och världens största rovdjur? Var är åtgärderna för att rädda regnskogen och världshaven?

Tapichalaca. Bilden är hämtad från verkligheten och således inte från filmen “Avatar”.

Det sämsta argumentet för att göra något i klimatfrågan är att hävda att det skulle hjälpa isbjörnen. Ändå används det frekvent i debatten, inte minst av Nordpolens Messias Al Gore. Men hur kan denna ensamma art spela så stor roll? Det viktigaste skälet att minska den mänskliga påverkan på klimatet handlar ju uteslutande om människor som annars riskerar att drabbas. Människor måste alltid komma först.

Och när vi sedan börjar diskutera övriga djur och växter måste mångfald gå före enfald. Man kan inte vara så naiv att man hakar upp sig på individuella arter (som inte är Ho´mo sa´piens och därmed ens egen art) när massor av arter utrotas från jordens yta dagligen för att bli lågavkastande svedjebruksodlingsmark och mahognybord.

Söker man på Miljöpartiets hemsida får man 43 träffar på ordet “säl” (27 på “sälar”), men bara 12 träffar på “regnskog”. Samma sökningar på Socialdemokraternas hemsida ger 120 träffar på “säl” (dock är det mycket som inte var relaterat till djuret säl, 33 träffar på “sälar”) och 4 på “regnskog”. “Världhav” gav en ensam träff.

Det saknas inte miljöengagemang – ser man till dagens ungdomar är det få frågor som väcker större engagemang (eller mer känslor) – och det märks också såväl på den politiska retoriken som på samtalen vid köksbordet. Vad det är brist på är istället lösningar som är rationella och praktiskt genomförbara.

Dagens miljörörelse har gjort sig känd för att förespråka resurshushållning, men det finns nog ingen politisk ideologi som är så dålig på att prioritera som den gröna, som vill satsa på precis allt. Förutom tillväxt då.

Istället för att klä ut sig till isbjörnar, bege sig till flygplatser och störa barnfamiljer som utan dåligt samvete vill kunna åka en vecka till Kanarieöarna på semester kanske man kan skippa isbjörnskostymen och lägga pengarna på att köpa regnskog istället, exempelvis genom World Land Trust.

Men då får man ju å andra sidan inte möjlighet att begå civil olydnad och lägga upp kampanjbilder på Facebook och Twitter…

Simon Hedlin Larsson

Det där j***a patriarkatet

Claes Borgström, socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, har en universell problemförklaringsmodell: patriarkatet. Det spelar ingen roll om det gäller brottslighet, tonårsdepressioner, avsaknad av parboendegaranti eller EU:s jordbrukssubventioner – allt verkar Borgström kunna förklara genom kvinnoförtryck.

För ett par månader sedan handlade det om Mona Sahlins väska:

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion. Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

Och nu senast idag gäller det smutskastningen av den socialdemokratiska partiledaren:

Det är inte en slump att Mona Sahlin, en av Europas mest erfarna politiker, får utstå smutskastningskampanjer som ingen annan svensk politiker behöver drabbas av. Hon är kvinna på en topposition. Hon utmanar den traditionella ledarstilen. Hon har under lång tid tagit aktiv ställning för jämställdhet mellan män och kvinnor.

Ja, Claes Borgström, det är preciiis vad det handlar om! Klassiskt könsförtryck igen. Debatten om Sahlins väska hade naturligtvis ingenting att göra med att hon går omkring med en lyxhandväska och samtidigt representerar ett parti som går till val på allas lika fattigdom genom en hård bekämpning av rikedom. Och att det drivs (beklagligen) negativa kampanjer mot Sahlin, det hade såklart aldrig hänt om hon hade varit man. Det har absolut inte hänt någon svensk manlig politiker förut. Framförallt inte år 2006. Inte mot Fredrik Reinfeldt inte. Och Mats Lindström var absolut inte inblandad…

Simon Hedlin Larsson

Viljan att arbeta eller viljan att anställa? (igen)

Dagens Nyheter och Aftonbladet rapporterar om en doktorsavhandling som, något förenklat, visar att försämrad a-kassa inte leder till fler jobb. Vänstern hyllar naturligtvis denna nyhet och kallar avhandlingen för “vetenskapen“. Observera dock att det handlar om en avhandling, det vill säga den är inte publicerad och inte granskad genom peer-review. Notera också att det rör sig om en (!) avhandling.

Men det är väl ganska typiskt egentligen. Precis samma sätt att resonera har ju gällt Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) som ju är en icke-granskad bok, och dessutom bara en (!) bok. När liberaler sedan kontrar med femtio artiklar av femtio olika forskare i femtio olika tidskrifter blir de beskyllda för att sakna belägg för sin kritik.

Dock är invändningen i just detta fall enbart principiell. För det finns faktiskt mycket internationell forskning gällande trygghetssystem som pekar på att skära ner på bidrag innebär inte nödvändigtvis en minskning i arbetslöshet (och som ensam åtgärd finns det goda skäl att tro att den oftast är högst marginell i de fall då den är positiv). Vad man däremot finner är att en mindre välfärdsstat i den rika delen av världen tenderar att gynna integrationen. Men även i detta fall gäller det att man kombinerar åtgärder för att det ska bli någon effekt.

De länder som har mindre välfärdsstater och ställer högre krav (tänk lag- och regeltest och språkkunskaper) på immigranter tenderar också att lyckas mycket bättre med integrationen. Och talar man minskad arbetslöshet måste eventuella nedskärningar i trygghetssystem kombineras med flexibel arbetsmarknad, lägre skatt på företagande och decentraliserad lönebildning.

Dessvärre har ganska lite på den fronten skett under denna mandatperiod, precis som under i princip alla mandatperioder dessförinnan. Arbetsskyddet har man inte rört, arbetsmarknaden har blivit marginellt mindre stel, arbetsgivaravgifter och andra skatter är trots sänkningar fortfarande höga och det fackliga inflytandet är fortsatt urstarkt. Om någon undrar varför det inte har blivit fler jobb på grund av jobbskatteavdraget så har ni här orsaken.

Bruttolöneökningar har trots nettolöneökningar tack vare jobbskatteavdraget varit normala. Arbetare har därför fått dubbel skattesänkning, medan företag i detta avseende kammat hem noll. Jobbskatteavdrag leder främst till ökad sysselsättning genom att göra det billigare för företag att anställa, men så har alltså inte varit fallet. Fackförbunden är helt enkelt för starka och för det får arbetslösa och skattepengar (som går till transfereringar) lida.

Som har konstaterats förut handlar det inte om att människor ska vilja arbeta. Det är inte ovilja hos arbetslösa som förklarar arbetslösheten. Förklaringen ligger istället i höga kostnader, omfattande byråkrati och därmed stora risker för företagen. Eftersom de flesta företag är små företag, och eftersom i praktiken alla småföretagare har investerat egna pengar i sina verksamheter vill man inte ta för stora risker. Och det som avgör om vi ska lyckas minska arbetslösheten i Sverige är om vi lyckas minska riskerna för företagen att anställa.

Jobbskatteavdraget har inte varit någon jobbskapande succé. Det har varit en klassisk keynesianistisk skattesänkning som fungerat som stimulans och har hållit uppe konsumtionen under finanskrisen. Som “jobbehållande” effekt har det kanske varit nyttigt. Men skattesänkningen har i sig, främst på grund av facken, inte lett till minskade kostnader för företagen och därför heller ytterst få nya jobb.

Simon Hedlin Larsson

Vilket besked vill (v) ha om EMU?

Vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Jens Holm vill uppenbarligen att den borgerliga alliansen ska lämna besked om euron och EMU:

Vi i de rödgröna partierna har gett besked om att någon om EMU-anslutning inte blir aktuell under den kommande mandatperioden. Folkets nej från omröstningen 2003 kommer att respekteras om vi vinner valet. Men vad händer om vi får en ny borgerlig regering efter valet i september? Det måste allianspartierna svara på i god tid innan valet.

Men vad är det egentligen för svar man förväntar sig? Alla (förutom kanske då Sjöstedt och Holm) vet ju hur det kommer bli. Statsminister Fredrik Reinfeldt sa senast i partiledardebatten i “Kvällsöppet” för några veckor sedan att han först tänker hålla en ny folkomröstning när Mona Sahlin är med på tåget, det vill säga i princip aldrig. Och utan vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna blir det ju ingenting oavsett vad andra partier bestämmer sig för. Så det är inte så mycket till besked att lämna.

Simon Hedlin Larsson

Många fördelar med avdragsrätt på gåvor

Dagens Nyheters huvudledare handlar idag om avdragsrätt på gåvor:

Men i ett internationellt perspektiv handlar avdragsrätt för gåvor om mer än finansiering av teatrar. Det framgår inte minst av en rapport som kom häromåret: ”Att ge eller beskattas” av Lars Trägårdh och Johan Vamstad från Sektor 3, frivilligorganisationernas tankesmedja.

I de flesta andra länder ger medborgare och företag också pengar till välgörenhetsföreningar, kyrkor, skolor, universitet och en mängd andra verksamheter som ingår i det som brukar betraktas som det civila samhället.

Den stora fördelen med denna avdragsrätt är en ökad pluralism i samhället. Det viktiga är inte de stora etablerade organisationerna och institutionerna, utan stöd till många mindre verksamheter.

Möjligheten att få stöd från många olika håll ökar det civila samhällets självständighet gentemot stora finansiärer, oavsett om det handlar om staten eller stora företag. De idéer om ökad autonomi för högskolor och universitet som nu diskuteras i Sverige är till exempel knappast genomförbara utan att någon form av avdragsrätt för gåvor införs.

I dag är lagarna skrivna så att företag endast får sponsra forskning om man har något affärsmässigt intresse av det. Vore det inte rimligare att företagen uppmuntrades att donera pengar till forskningen på vetenskapens och inte marknadens villkor?

Helt rätt! Och kom inte med några vänsterargument som handlar om finansiellt beroende och starka intressenters lobbyistiska påverkan, för då kommer vi tvingas till att diskutera dagens antipluralistiska situation och LO:s kärleksrelation till Socialdemokraterna.

Simon Hedlin Larsson

Klyftorna som S och LO blundar för

Expressens ledarredaktion levererar idag en skarp analys av Socialdemokraternas och LO:s agenda. Trots att det knappast torde vara en nyhet för någon är det ändå värt att konstatera: Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Just precis, ett parti för arbetarna. Råkar man vara arbetslös eller företagare bör man därför lägga sin röst på något annat parti den 19 september 2010. Expressen skriver:

Det är förvisso [Wanja] Lundby-Wedins uppgift att företräda sina medlemmar, men fina ord om fattigdoms- och arbetslöshetsbekämpning klingar falskt när facket och vänstern samtidigt motsätter sig minsta lilla uppluckring av en stel arbetsmarknad som stänger ute ungdomar och utlandsfödda.
Socialdemokraterna har rentav flaggat för fler skärpningar, såsom en lagstadgad rätt till heltid och hårdare regler för bemanningsföretagen. Dessutom har de rödgröna lovat att ta bort RUT-avdraget. För den som vill motverka fattigdom och arbetslöshet är det märkliga prioriteringar.

Man bör vara mycket försiktig med att berömma Socialdemokraternas och LO:s politik för att den har förbättrat situationen för arbetarna. Extrema inlåsningseffekter och massvantrivsel tillhör vardagen på svenska arbetsmarknaden. Däremot kan ingen ifrågasätta organisationernas syfte och ändamål. S och LO vill verkligen arbetarna väl. Det naiva försvaret av lagen om anställningsskydd (LAS) bottnar trots allt i att man vill skydda arbetarna från godtycklig uppsägning. Och nog pressar LO inte upp lönerna av något annat skäl än att förbättra löntagarnas villkor. Att lönekraven sedan i längden leder till inflation, minskad handel och ökad arbetslöshet om inte produktiviteten är tillräckligt hög, det är en bieffekt. Att vänstern menar de anställda väl bör ingen tvivla på.

Men vad händer med de arbetslösa? Ja, det är lite det som är problemet med det svenska 1900-talets vänsterpolitik. Socialdemokraternas mål har hela tiden varit att arbetare ska behålla sina arbeten, medan arbetslösa får behålla sina bidrag. Det är i alla fall det som har blivit resultatet.

Bilden är hämtad här.

Och nu kommer ett konstaterande som inte nämns särskilt ofta på denna blogg: Sverige har problem med klyftor. Det är sant, Sverige har enorma klyftor som måste bekämpas. Men till skillnad från vad Socialdemokraterna och LO tror handlar dessa klyftor inte om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och ett styrelseproffs som Michael Treschow. Sveriges förödande klyftor handlar i själva verket om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och en som är arbetslös.

Dessa klyftor är dock inte vänstern särskilt intresserade av att minska. Istället för att bekämpa arbetslöshet bekämpar man rikedom. Under vanföreställningen att rika personers närvaro gör samhället sämre jagar man iväg dem med förmögenhetsskatter och dylikt. Resten av krutet lägger man på världens kanske mest rigida arbetsmarknad, ständiga krav på löneökningar, höga ingångslöner, krav på heltid, byråkratiska regelverk för företagare och höga skatter för konsumenter. Förlorarna blir arbetslösa, pensionärer, företagare, konsumenter, alla som är beroende av välfärden och alla som påverkas av de offentliga utgifterna (eftersom kombinationen av allt som nyss nämndes garanterat leder till minskade skatteintäkter och, ironiskt nog, minskade möjligheter till satsningar).

Expressen sammanfattar poängen ganska väl i den tidigare citerade artikeln:

Problemet är inte att det finns rika, utan att det finns arbetslöshet och fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

En källa! Mitt kungarike för en källa!

Socialdemokraterna har i åratal hoppats på att någon ska publicera en källa som bevisar deras högsta dröm om att grannens nya bil orsakar sociala problem i vårt land. Så kom äntligen boken Jämlikhetsanden. Denna enskilda bok skulle kunna innebära det ultimata och efterlängtade beviset för att socialdemokratisk jantelag inte bara handlar om avundsjuka, utan faktiskt leder till att samhällsproblem minskar.

Jan G Andersson skriver i Östran:

“‘Jämlikhetsanden’ har inte lämnat någon ro i högerlägret.”

Det är väl emellertid snarare i vänsterlägret det är brist på lugn och ro; såhär exalterade och upphetsade har väl svenska socialdemokrater inte varit sedan de fick införa värnskatten.

Andersson gör för övrigt tyvärr samma fel som de flesta som hyllar boken när han blandar ihop fattigdom och jämlikhet:

“Lyfter man istället de mest utsatta i samhället som arbetslösa, långtidssjuka och fattigpensionärer till en anständig nivå får man också samtidigt ett värn för medelklassen som inte förlorar fotfästet om olycka och ofärd skulle slå till. Jämlikhet har alltså inte bara ett moraliskt värde av anständighet utan är helt överlägsen för att bygga ett socialt stabilt samhälle.”

Men att lyfta samhällets utsatta har ju absolut ingenting som helst att göra med hur mycket pengar samhällets rikaste människor har, eller skillnaden mellan fattig och rik.

Om Andersson menar allvar med att fattigdomsbekämpning måste handla om extremt progressiv beskattning och att jämlikhet gynnar alla i samhället bör han snarast skriva en krönika och posta till Mona Sahlin om att Socialdemokraterna bör gå till val på att ge bort 97 procent av statsbudgeten i bistånd – så att världen blir lite mer jämlik och lite bättre! Det enda sättet att göra de fattiga rikare är ju att ge bort de rikas pengar, och jämlikhet vinner ju alla på – eller hur var det nu?

Simon Hedlin Larsson

Varifrån kommer jobben?

Saxat från en artikel i Time:

“The conundrum is that the most useful things government can do to encourage job growth aren’t flashy initiatives with quickly visible results. ‘There’s no magic wand we can wave over companies that will induce them to go out and hire people,’ says Matthew Slaughter, an economist at Dartmouth’s Tuck School of Business. ‘We need to think long-term.’

If Congress wants more and better jobs in the U.S., it should do things like create a permanent tax break for companies that invest in research and development, make it easier for foreigners who get science and engineering Ph.D.s at American universities to stick around after graduation, and spend serious time and money improving the nation’s infrastructure, including the electric grid and broadband network. Such initiatives will not create many jobs that can be tallied on a spreadsheet. What they will do is more important: lay the groundwork for businesses to innovate and grow.”

Kanske något även för Sverige? Dock så struntar ju den svenska regeringen fullkomligt i detta; den vill ju bli omvald och följer därför den folkliga opinionen. Men kanske vore det något för vänstern – som framgångsrikt styrt den svenska opinionen under det senaste århundradet – att begrunda?

Fackförbunden som skriker högst i avtalsrörelsen bör även fundera över följande citat (taget från samma artikel):

“The same is true on the worker side of the equation. If the key characteristics of the American economy are flexibility and forward motion, then we would all be better off if people felt more support — both financial and social — to invest in their education, switch jobs and industries and venture out to start new firms.”

Var det någon som sa att stark arbetsrätt gynnar alla?

Simon Hedlin Larsson

Svenskt Näringsliv har jobbpolitiken

Företrädarna för Sveriges två största politiska partier samt två största regeringsalternativ debatterar valets viktigaste fråga – jobben – i TV4:s “Kvällsöppet”. Ordet ‘satsning’ hörs otaliga gånger från både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Sänkt skatt på arbete, gröna jobb, ordning i statsfinanserna, utbildning, aktiv arbetsmarknadspolitik, forskning och minskade klyftor, tas också upp som viktiga åtgärder. ‘Företag’ däremot nämns inte en enda gång under hela debatten. Inte heller ‘arbetsrätt’ eller ‘anställningsskydd’. ‘Ingångslöner’ verkade också helt ointressant för den moderate respektive den socialdemokratiska partiledaren.

Med en borgerlig alliansregering kan man lita på att det kommer fortsätta vara skillnad mellan att arbeta och vara arbetslös – det ska synas på bankkontot. Pensionärer får sänkt skatt och satsningar på forskning fortsätter. Om de rödgröna vinner valet, å andra sidan, kommer klyftor att göras mindre, höginkomsttagare beskattas högre och som arbetslös får man det bättre ställt. Vem som ska anställa människor för att arbetslösheten ska minska är det dock fortsatt tyst om från respektive block. Med en högerregering får arbetare det bättre ställt. Och med en vänsterregering får arbetslösa det bättre. Men hur skapar detta nya jobb?

Att företag ska anställa verkar varken Sahlin eller Reinfeldt se som en risk, utan snarare som ett ansvar, ungefär som när Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver att “[f]öretagen sviker landets arbetslösa”.

Jo, utkräv ansvar, så skapas nog många jobb… Dock vore det kanske ännu bättre om svenska folket och svenska politiker lyssnade lite mer på företagen och frågade vad de vill ha. Vad får dig att ta större risker och anställa fler personer? Vad får dig att vilja starta eget? Och på dessa frågor har Svenskt Näringsliv – inte helt oväntat – de bästa svaren.

Om problemet är arbetslöshet har Svenskt Näringsliv lösningen. (Bildkälla.)

Sverige behöver framförallt sänkta ingångslöner (företag har råd att anställa fler), mer flexibel arbetsrätt (större rörlighet på arbetsmarknaden och större chans för människor att hitta jobb som de trivs med) och ett mindre krångligt och byråkratiskt regelverk (lättare att anställa, i synnerhet för små företag som med rätt incitament skulle kunna växa till medelstora företag). Alla dessa tre åtgärder minskar arbetslösheten och ger dessutom företag större möjligheter att finna rätt kompetens. Högre kompetens ger högre produktivitet och då kommer företagen betala mer i skatt och ha råd att anställa ännu fler. Synd bara att inga av dessa tre frågor intresserar Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt i någon nämnvärd utsträckning.

Kan man inte rösta på Svenskt Näringsliv i valet?

Simon Hedlin Larsson

Hur många är egentligen rädda för Ohly?

Erik Ullenhag, partisekreterare Folkpartiet, säger till TT:

“Alla ska med, men bara Lars Ohly vet vart det bär.”

Det har blivit allt vanligare inom den borgerliga alliansen att attackera de rödgröna genom att adressera Vänstpartiets ordförande Lars Ohly. Detta lär tveklöst vara en medveten taktik för att skrämma väljarna för socialism och kommunism. Frågan är bara om detta går hem hos väljarna.

De senaste hundra åren har en folklig majoritet röstat vänster i en majoritet av riksdagsvalen, i synnerhet om man räknar efter 24 september 1932. Socialdemokarterna har flera gånger tidigare samarbetat med Vänsterpartiet, och även om man från borgerligt håll, av förståeliga skäl, gärna talar om ett “vänsterexperiment”, ligger det nog inte speciellt mycket sanning i det.

Lite talar för att ett stort antal svenskar skulle vara rädda för vänsterspöket, bortsett från de som redan röstar höger, förstås. Nog för att det kan vara en moralhöjare i de egna leden att skoja om ex-kommunisten Ohly som vill satsa på allt, men när valrörelsen drar igång, och utrymmet i pressen blir ännu mer begränsat än vanligt, är det nog bättre att prata om vilken politik man vill driva, snarare än vem som blir minister ifall det andra blocket vinner valet.

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiets kommande fall?

Det går bra för Miljöpartiet nu. I en nyligen publicerad Demoskopundersökning får partiet 10,6 procent, den högsta mätningen som partiet någonsin har nått. Maria Wetterstrand säger att de “känner medvind”.

Nåja, säger cynikern, kanske inte så länge till.

Förutom att man kan ifrågasätta hur positiv Miljöpartiets tillväxt har varit för det rödgröna blocket då SCB:s Partisympatiundersökning (PSU) 2009 vittnade om väljarflöden främst för Socialdemokraterna och soffliggarna, bör man inte förvänta sig en dans på rosor fram till valet.

Maria Wetterstrand har mycket riktigt, och mycket udda, fått någon slags expertkommentatorsroll hos många medier vad gäller klimatfrågan. Partiet vinner många väljare i Stockholm, och Maria Wetterstrand är enligt många undersökningar Sveriges näst populäraste partiledare/språkrör, sett till förtroende.

Men nu är det valår, och journalister är extra pigga på att få sätta tänderna i skandaler och skapa stora drev. Snart lär mediekampanjerna komma även mot Miljöpartiet, och då kommer det inte bli mycket medvind att njuta av. Vad drevet kommer att handla om är omöjligt att säga. Det kan vara allt från en liten personkonflikt bland partitopparna till ett alltför stort politiskt gap mellan MP och S+V. Men det är svårt att se att Miljöpartiet skulle få gå till val utan att ha utsatts för hårdare kritisk granskning från den svenska journalistkåren.

Nu är ju visserligen miljöpartister överrepresenterade bland journalister, men någon lär väl nappa på betet, och sedan lär de andra hänga på eftersom att alla läsarna är minst lika nyfikna, om inte mer, på drev mot Miljöpartiet som mot andra politiska partier.

En intressant aspekt vore för övrigt en ekonomisk granskning av Miljöpartiets politik som presenteras i nästa månad. Mycket kommer tveklöst handla om satsningar, men har man tid och resurser att satsa på allt? Till skillnad från det klassiska överbudspartiet Vänsterpartiet förespråkar Miljöpartiet hushållning med resurser, och man ständiga påpekanden om att dessa är ytterst begränsade. Hur nu det går ihop med keynesianistisk stimulanspolitik, och att skapa konsumtionsbehov hos människor som i det “naturliga” tillståndet inte finns, det kan man allt fråga sig.

Simon Hedlin Larsson

Det erfarna Vänsterpartiet

“Jag brukar säga att vi inte bara är Sveriges bästa oppositionsparti, vi är också det mest erfarna. Vi har nämligen varit i opposition under hela vår levnad,” berättade Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly i SVT:s “Gomorron Sverige” 08/02.

Frågan är om detta skämt är så bra att skylta med när Socialdemokraterna gärna vill gå till val på all deras erfarenhet, ledda av en partiledare som lyfts fram som Sveriges mest erfarna aktiva politiker.

Simon Hedlin Larsson

En avslagen debatt

Dagens duell mellan Mona Sahlin (s) och Fredrik Reinfeldt (m) var knappast någon höjdare, och kändes, framförallt mot slutet, ganska avslagen. Kanske var de inte lika taggade som inför söndagens sammandrabbning i Agenda – men så är ju TV lite mer spännande än radio, tycker nog de flesta i alla fall.

Hur som helst finns det ingen anledning att tycka att det var en onödig debatt bara för att den inte var speciellt underhållande. Det är ju alltid någon som ser eller hör duellen som inte hört Sahlin och Reinfeldt debattera förut, eller som inte har hört argumenten som respektive partiledare använder. Klart är dock att om man följer kommande debatter (detta var nummer två i år) få man genomlida en hel del upprepningar. Politik handlar nämligen väldigt mycket om att banka in terminologi, uttryck och metaforer i väljarnas huvuden.

Om någon har lust kan den ju börja räkna hur många gånger man kommer få höra begrepp som “stupstock”, “ansvarslös politik”, “vänsterexperiment”, “58-årsgräns”, “femmiljarderstest”, “djupt orättvis borgerlig politik”, “lånade skattesänkningar”, “utredningsregering”, “fusköverenskommelser”, “arbetslinjen”, “bidragslinjen” och “global finanskris”.

Tveklöst kommer valrörelsen också präglas av Reinfeldts ständiga uppmaningar till Sahlin om att lämna besked till väljarna, och Sahlins upprepade förklaringar om att Reinfeldt alltid kommer att ha kritik att framföra mot oppositionen. Man lär också behöva miniräknare för att summera alla gånger Sahlin avbryter Reinfeldt, och alla gånger Reinfeldt suckar djupt i mikrofonen medan Sahlin pratar.

Ett annat irriterande inslag i duellerna mellan företrädarna för Sveriges två största partier är att Reinfeldt inleder ungefär var femte mening med att säga “Låt mig bara få påpeka…” eller “Kan jag bara få påpeka…”. Frågan om att få göra ett påpekande framstod som ganska artig och ödmjuk för ett par år sedan. Men x antal hundra upprepningar senare har charmen lagt sig, vilket för övrigt lär gälla för andra väl utnötta uttryck som  “arbetslinjen” och “utanförskapet”.

Det sägs att man inte bör överge vinnande hästar. Men då gäller det också att kunna inse när dessa hästar slutar vinna. I just det här fallet: typ nu.

Simon Hedlin Larsson

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson

Viljan att arbeta eller viljan att anställa?

Ibland gör politiker faktapåståenden som i själva verket är felaktiga. Undersökningar har visat att detta är särskilt vanligt i muntliga debatter då siffror mer eller mindre greppade ur luften kastas fram och tillbaka utan att man har någon direkt möjlighet att undersöka motståndarens “fakta”. Dock händer det också att politiker säger saker som är fel med flit. Oftast handlar det om att man inte vill gå emot specifika väljargrupper genom att säga vad man faktiskt tycker och egentligen vet är rätt.

Ett bra exempel på detta är när statsminister Fredrik Reinfeldt i gårdagens SvD svarar på en läsarfråga om anställningsskyddet från “Kerstin”:

“Att göra det lättare att avskeda människor ger inte fler jobb. Vår inriktning är i stället att skapa grund för jobb åt fler. Det gör vi genom att göra det mer lönsamt att arbeta, billigare och lättare att anställa samt att möjliggöra för fler företag att starta, stanna och växa i Sverige” (Svenska Dagbladet 03/01-10: pp.8, obs min fetstil).

Fredrik Reinfeldt, som för övrigt är utbildad civilekonom, vet naturligtvis hur fel hans eget resonemang är. Som företagare vill du ha låga utgifter, och ta små risker. Att anställa personal som du inte kan göra dig av med är en stor kostnad (att förbinda sig till att betala ut lön till personal under en lång tidsperiod är dyrt) och en enorm risk (tänk om personen i fråga inte duger för sitt jobb?).

Om man gör det lättare för företag att avskeda kommer det bli lättare att anställa, vilket minskar arbetslösheten (se exempelvis Feldmann, H. (2009) ”The unemployment effects of labor regulation around the world”, Journal of Comparative Economics, 37(1): pp.76-90, och Di Tella R. och MacCulloch R. (2005) “The Consequences of Labor Market Flexibility: Panel Evidence Based on Survey Data”, European Economic Review, 49: pp.1225-1259).

Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg ignorerar emellertid detta faktum av vad som förmodas vara taktiska skäl. Moderaterna är helt enkelt tvungna att fortsätta flirta med Socialdemokraterna – och i synnerhet deras högerfalang – för att kunna vinna årets riksdagsval. Problemet är att den nymoderata arbetslinjen mer eller mindre har tjänat ut sin roll om man inte också skapar incitament för att anställa – utan företagen kommer man helt enkelt inte längre än såhär. De flesta svenskar som är arbetslösa söker på ett eller annat sätt jobb. Det lär vara få av de som är utan sysselsättning som inte önskar att kunna försörja sig själva. Således handlar inte längre om viljan att arbeta, utan om viljan att anställa. Incitament för att jobba måste kompletteras med incitament för att rekrytera.

Tyvärr ser det dystert ut på fronten företagarpolitik. Moderaterna vet nämligen att även om de bara fortsätter tjata om arbete och innanförskap kommer få väljare höger om Centerpartiet gå och rösta på något annat än fortsatt förtroende för alliansregeringen. För många borgerliga väljare är det omöjligt att rösta på en rödgrön allians vars ekonomiska politik bygger på stora skattechocker, historiskt sett har fört en företagarfientlig politik, och vars statsministerkandidat så sent som hösten 2008 tyckte att staten borde köpa förlustföretaget Saab. Då får man helt enkelt nöja sig med en moderatstyrd koalition – det minst dåliga alternativet. Som det ser ut idag är dock det alternativet, på flera punkter, riktigt dåligt.

Simon Hedlin Larsson

Någon måste regera landet

Enligt en Sifo-undersökning vill endast 13 procent av de tillfrågade att en regering efter valet 2010 samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är lätt att ställa krav, men det är ibland inte särskilt enkelt att leva upp till dem. Om inte den borgerliga alliansen eller den rödgröna röran vinner egen majoritet i riksdagen står man mer eller mindre inför fem alternativ: 1) minoritetsregering enligt blocköverskridande överenskommelse, 2) minoritetsregering med ständiga förhandlingar, 3) majoritetsregering genom brutna pakter, exempelvis MP till det borgerliga blocket eller C+FP till det rödgröna, 4) minoritetsregering med stöd från SD, samt 5) utlysa nyval.

Nyval lär vara det sämsta utfallet för de etablerade partierna eftersom lite tyder på att något annat parti än SD vinner på det. Minoritetsregeringar är naturligt svaga, och om man inte kan göra upp på förhand om att oppositionen lägger ner sina röster (vilket man ska erinra sig om vore en mycket märklig företeelse) kommer SD få onaturligt stort inflytande i frågor som inte rör ekonomin (i budgetfrågor krävs en total enighet krävs för att fälla en minoritetsregering). Regeringen kommer således kunna få igenom sin budget, men tvingas sedan till förhandlingar i de flesta frågor utöver den ekonomiska politiken. Å andra sidan är den ekonomiska politiken viktigast, och om man bara kan komma överens om en gemensam budget är blockförflyttningar åtminstone i teorin möjliga, om något parti tror sig ha möjlighet att förklara sig inför sina väljare, det vill säga. Socialdemokraterna har tidigare öppnat för samarbete med mittenpartierna C och FP, medan Moderaterna anser det naturligt att vid ett valresultat utan egen majoritet förhandla med Miljöpartiet.

Man bör emellertid tänka på att blockpolitiken aldrig förr har varit så cementerad som den är idag. Att gå till val som ett skattesänkarparti (M, FP, C och KD) eller som ett skattehöjarparti (S, MP, V) och sedan helt byta politik efter den 19 september 2010 är inte något som hör till vardagen. Att man inte håller vallöften i enskilda sakfrågor är vanligt, men eftersom en regerings politiska agenda i grund och botten bygger på synen på ekonomin och skatterna kommer många uppfatta det som värsta sortens svek att rösta för högre respektive lägre skatt, se ens parti bilda regering, och sedan få uppleva en ekonomisk politik tvärtemot den man ville ha. En minoritetsregering med stöd från, och ständiga förhandlingar med, det andra blocket är därför mest troligt.

Desperationen kommer till stor del avgöra utfallet vid ett alltför jämnt val nästa år, men i dagsläget finns det lite som talar för en blocköverskridande majoritetsregering, lika lite som att man inför valet gör upp om att den eventuella minoritetsregeringen inte ska fällas av oppositionen genom att den senare lägger ner sina röster. Samtidigt är kaos att vänta om så inte sker eftersom Sverigedemokraterna i varje fråga där oppositionen är enad kan, med sina relativt få mandat, fälla regeringen. Det enda sättet att undvika detta är att en borgerlig minoritetsregering förhandlar med Miljöpartiet respektive en rödgrön minoritetsregering med C och/eller FP. Ser man dock till vilka frågor respektive block vill driva i valrörelsen är långa, långa förhandlingar att vänta. Men av de fem alternativen lär detta ändå vara det mest troliga. Vilket som kommer därefter är svårt att säga. Eftersom nyval är uteslutet, en blocköverskridande majoritetsregering i nuläget likaså, och en på förhand blocköverskridande överenskommelse om nerlagda röster förefaller mycket osannolik, bör man dock inte bli förvånad om en eventuell minoritetskoalition efter valet börjar förhandla med Sverigedemokraterna. Landet måste styras.

Det finns goda skäl att hoppas på en borgerlig eller rödgrön majoritetsregering valet 2010.

Simon Hedlin Larsson

Så vinner Alliansen tillbaka förtroendet

Idag skriver jag på Newsmill på temat “Alliansens opinionskris” om hur jag anser att den borgerliga alliansregeringen bör agera för att hämta upp sitt underläge inför valet nästa år. Jag klipper in den relativt långa texten, med vissa redigeringar, här:

Enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning (PSU) leder det rödgröna blocket med 7,5 procentenheter över den borgerliga alliansen. I Sifos senaste mätning som presenterades i söndags var gapet ännu större, hela 11,4 procentenheter.

Vad är det som har orsakat detta avstånd mellan blocken? Finns det någon chans för den borgerliga regeringen att knappa in på de rödgrönas ledning i tid till valet? Och hur ska man i sådana fall gå tillväga?

För att besvara de två senare frågorna är det lämpligt att först se över vad som har lett till att de rödgröna har dragit ifrån. I mina ögon kan man isolera ett flertal faktorer som har varit mer avgörande än andra för respektive borgerligt partis minskade väljarstöd:

  • Moderaterna. Lider av att ha en partiordförande som inte tycker om att synas. Fredrik Reinfeldt må vara en lyssnare, men att lyssna är inte detsamma som att leda. I tre år har svenska folket klagat på förhastade beslut och för snabbt igenomklubbade lagförslag. I vissa fall har detta stämt, och då ofta berott på att finansdepartementet tagit liten hänsyn till remissinstanser och annan kritik. I andra fall har det rört sig om väl förberedda propositioner som utretts ordentligt, men som inte har kommunicerats till svenska folket som istället har sett reformerna som fallande bomber. I båda fallen är naturligtvis statsministern ytterst ansvarig.

 

  • Centerpartiet. Har försökt framstå som det företagarvänliga partiet, men har mest förknippats med att vara partiet som ansetts vara för liberalt för landsbor, men samtidigt för konservativt för liberaler. Energiuppgörelsen och integritetsfrågorna tros ha kostat partiet många väljare – framförallt till MP – som nog kan sägas vara regeringens tydligast splittrade parti. Att Maud Olofsson och Anders Borg inte lyckats enas om en gemensam linje för både arbete och företag är uppenbart, och flera som har röstat på Centerpartiet känner sig svikna i småföretagarpolitiken. Utöver detta får även partiet bära största skulden för mediedrevet kring Vattenfall och Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24).

 

  • Folkpartiet. Är förmodligen det borgerliga parti som har störst potential att göra ett kanonval nästa år, men samtidigt också löper stor risk att förlora många väljare . Detta beror på att man ligger i mitten av den politiska skalan och kan både vinna och förlora väljare till M och S. Fenomenet märks dels i senaste PSU, men även i valet 2002 då Folkpartiet fick 13,3 % av rösterna och var närmare att bli Sveriges näst största parti än på mycket länge. Förutom M och S konkurrerar Folkpartiet även om samma väljare med Miljöpartiet, Piratpartiet och Sverigedemokraterna, i framförallt miljöfrågor, integritetsfrågor respektive integrationsfrågor. Att vissa opinionsundersökningar pekar på väljarförluster sedan riksdagsvalet 2006 torde bero delvis på FRA-lagen och IPRED som fått integritetsvänner att byta sympatier, samt att man varit otydlig med integrationspolitiken som nu främst utmärks av att partistyrelsen inte fick med sig ombuden på årets landsmöte i frågan om att införa en obligatorisk medborgarskapskurs.

 

  • Kristdemokraterna. Har haft stora svårigheter att omsätta värdekonservatismen i praktisk politik som inte gått på kollisionskurs med övriga allianspartier. Man har tvingats vika sig i många frågor, varav flera var valfrågor 2006: bensinskatten, vigsel av homosexuella, och föräldraförsäkringen är några exempel. Förutom ett par försäljningar av statligt ägda bolag förknippas Kristdemokraterna mest med en avreglering av apoteksmonopolet som inte fått det positiva genomslag i media man hoppats på. “Alla vägar bär till Rom,” skrev Geoffrey Chaucer. Men enligt flera opinionsundersökningar ser det i Kristdemokraternas fall ut att snarare handla om att “alla vägar bär ut ur riksdagen”. Om Miljöpartiet av många väljare uppfattas som moderna och rätt i tiden, är Kristdemokraterna tveklöst det riksdagsparti som framstår som omodernt och mossigt. Att försöka reparera situationen genom att lansera “verklighetens folk” var en god tanke, men när Göran Hägglund i debatter knappt kunde ge fler konkreta exempel på den förtryckande kultureliten än studenten Anna Odell upplevdes utspelet mest som tom retorik och populism. Att använda samma begrepp som Ny demokrati drev i sin kampanj inför valet 1991 var förmodligen heller inte särskilt klokt.

Om dessa är problemen – vilka är då lösningarna?

Innan jag går vidare in på hur jag anser att alliansen bör agera för att återvinna majoritetens förtroende bör en parantes göras. Det kan nämligen vara värt att påpeka att en del av de rödgrönas stora försprång i opinionsundersökningar handlar om att personer som normalt sett ligger på soffan den tredje söndagen i september vart fjärde år nu uppger att de skulle rösta på S, MP eller V om det vore val idag.

Hur det ser ut den 19 september 2010 är däremot omöjligt att veta. Enligt PSU som publicerades i november, exempelvis, har Miljöpartiet mellan maj och november gjort nettovinster på hela 1,2 procentenheter från gruppen “vet ej”. Ser man till nettoflöden mellan blocken är de inte lika stora som man kan tro av det 7,5 procentenheter stora gapet. Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate, bekräftar denna bild när han kommenterar DN/Synovates decembermätning och pekar på att många som röstade borgerligt förra valet för tillfället inte uppger att de tycker att något parti är bäst. Om nio månader kan det dock mycket väl vara ett borgerligt parti.

Hur man än vänder och vrider på saken kvarstår dock det faktum att den borgerliga alliansregeringen har det tufft. Mycket beror, enligt min uppfattning, på osedvanligt dålig kommunikation med väljarna. FRA-lagen och sjukförsäkringen, exempelvis, hade förmodligen väckt avsevärt mindre uppståndelse om Reinfeldt hade valt att ta debatten själv istället för att skicka ut Sten Tolgfors respektive Cristina Husmark Pehrsson. Statsministern är ansvarig för att inte ha hållit tillräckligt hårt i tyglarna.

Ett stort ansvar vilar också på Anders Borg som till exempel har drivit fram ändringarna i a-kassan och det fjärde jobbskatteavdraget – frågor som förmodligen kommer bli heta i valet, och där regeringen framstår som förhastad och kanske till och med något förvirrad. Tar man exempelvis det fjärde jobbskatteavdraget har man från Rosenbad inte riktigt lyckats förklara för svenska folket varför det var nödvändigt att låna pengar till skattesänkningar, som dessutom ger pensionärer en relativ nackdel och kan framställas från rödgrönt håll som att regeringen vill höja skatten för pensionärer. I höstens budgetdebatt i riksdagen kändes det faktiskt inte som att Roger Tiefensee (c), Carl B Hamilton (fp) och Stefan Attefall (kd) ens själva trodde fullt ut på det senaste jobbskatteavdraget. Den enda som var säker på sin sak var som vanligt Anders Borg.

Är valet 2010 redan förlorat? Det tror jag inte. Men det behövs ordentliga krafttag och inga halvmesyrer om man ska lyckas bli omvalda när det bara nio månader kvar till valet. Detta anser jag att de borgerliga partierna bör prioritera och satsa på härnäst:

  • Moderaterna. Det mest effektiva sättet för Fredrik Reinfeldt att framstå mer som en ledare är hålla finansministern i styr och synas mer själv. Ett statsråd som har kört sitt eget race och ofta lagt sig i vad andra departement gör har inte bara skadat Moderaterna, utan även de andra regeringspartierna som utåt varit tvungna att försvara en politik som de internt har motsatt sig men tvingat vika sig för. Att statsministern syns mer och tar fler debatter blir viktigare ju närmare valrörelsen vi kommer; när oppositionen skickar Mona Sahlin finns det ingen anledning för regeringen att låta Sten Tolgfors eller Cristina Husmark Pehrsson synas i tv-rutan. Samtidigt måste man bredda politiken och inte bara satsa på arbetslinjen, vars effektivitet nu i långkonjunkturen dessutom ifrågasätts. Även om arbetslösheten är och förblir en viktig fråga är många väljare trötta på det ständiga tjatet om “arbetslinjen” och “utanförskapet”. Nya vinklar och termer behövs inför nästa års val – varför inte en rejäl satsning på de arbetslösa som går ut på att underlätta för småföretagen att anställa och expandera? En ny jobbpolitik bör utgå från företagens vilja att anställa och inte från människors vilja att arbeta.

 

  • Centerpartiet. Är ett splittrat parti som behöver enas. En finansminister som hålls borta från näringsdepartementet skulle naturligtvis göra vice statsminister Olofssons vardag enklare, och innebära möjligheter att satsa mer på småföretagarna och landsortsväljarna . Men Centerpartiet är också, liksom Folkpartiet, i stort behov av att skapa en ny och attraktiv miljöpolitik som stoppar väljarflödena till Miljöpartiet. Dessutom måste man fundera på hur man ska kunna ena landsbygd och stad, och mer klassiska centerpartister och unga liberaler. Som det ser ut nu verkar det bästa kortet vara att driva en politik för att minska arbetslösheten genom att satsa på företagen, vilket man mycket väl skulle kunna göra tillsammans med Moderaterna. Man får dock vara försiktig så att man inte trampar Folkpartiet på tårna i dessa frågor, speciellt de som rör skattesänkningar; det finns annars en risk att det enbart slutar med en klassisk väljarrockad inom det borgerliga blocket.

 

  • Folkpartiet. Måste hitta tillbaka till sina rötter. Historiskt sett har Folkpartiet lockat miljövänner, integritetsbeskyddare och personer som har velat föra en rationell integrationspolitik. Idag har man emellertid reducerats till att framhålla en mycket smalare profil som på flera sätt framstår som de nya gamla Moderaterna, med extra tyngd på utbildningspolitiken. Att vilja skapa en mer flexibel arbetsmarknad för att minska skillnaderna mellan de arbetande och de arbetslösa – och framförallt för att öka möjligheterna för de senare att få ett jobb – är tveklöst något som Sverige behöver. Men man bör inte tappa gamla profilfrågor; oftast slutar det nämligen med att man också tappar väljare. Folkpartiet måste bredda sin miljö- och klimatpolitik till att inte bara handla om kärnkraft, utan också om biologisk mångfald, stöd till ekoturism i tropiska länder, satsningar på fattiga kvinnors utbildning för att minska födelsetalen, och så vidare. Dessa är även exempel på frågor som Centerpartiet skulle må bra av att driva. Folkpartiet behöver också lyssna mer till sina unga väljare för att hitta moderna politiska lösningar på tekniska fenomen såsom fildelning och datatrafik. Man behöver hitta metoder som gör att upphovsrättsinnehavarna får betalt för att sälja sina produkter på ett tillgängligt och effektivt sätt, samtidigt som den personliga integriteten skyddas från övergrepp och godtycklig övervakning. Spotify och Voddler är steg i rätt riktning, och att skjuta till statliga medel för att öka investeringsgraden i liknande lösningar ter sig inte som en omöjlig åtgärd. Gällande integrationsfrågorna måste man lämna förhastade populistiska förslag som obligatoriska medborgarskapskurser och gå efter vad som faktiskt fungerar i praktiken. Ser man till andra länder med lyckad integration brukar gemensamma nämnare vara piskor i form av lag- och regeltest, samt morötter i form av tillgång till arbete och utbildning.

 

  • Kristdemokraterna. Är det regeringsparti som är i störst behov av en moderniseringsprocess. Konceptet kärnfamiljen bestående av en man och en kvinna håller på att gå mot sitt bäst före-datum – åtminstone i den politiska världen där HBT-rättigheter, liksom stöd till andra minoriteter, står högt upp på agendan. Det är dock inte värdekonservatismens hyllande av familjen i sig som är problemet. Kristdemokraternas främsta brist ligger i att man inte har kunnat anpassa sig till nutiden. Istället för att vara skeptiska till homosexuellas rätt att gifta sig, förändringar av föräldraförsäkringen och höjda bensinskatter borde man ha ägnat tid och resurser för att finna utrymme för klassiska värderingar i moderna frågor. Det är ingen omöjlighet att gå från ett förbuds- till ett frihetsparti. Personligen tycker jag man kom relativt nära en lösning med “verklighetens folk” där man faktiskt pekar på det faktum att många svenskar inte bryr sig särskilt mycket om flertalet frågor som hanteras i riksdagens plenisal. De flesta bryr sig förmodligen mest om enstaka frågor som arbetslösheten, sjukvården, infrastrukturen och annat som är närvarande i ens vardag. Kristdemokraterna bör fortsätta satsa på verklighetens folk, men det måste handla om mer praktisk politik och mindre populistisk retorik. Att bygga ut kollektivtrafiken är ett exempel på en fråga man skulle kunna profilera sig i. Då ger man människor fler alternativ till att förflytta sig; det blir en direkt insats för låginkomsttagare, men också en åtgärd för miljön – ett område som partiet historiskt varit svagt inom. Att hjälpa till för att öka konkurrensen inom äldrevården är ett annat förslag. Många äldre människor får idag lida av problem som kommer av att företag har lokala monopol, med bristande kvalitet och höga priser som resultat. Att i största allmänhet främja privata initiativ och konkurrens går väl i linje med Kristdemokraternas värderingar eftersom detta normalt sett leder till ökad tillgång och pressade priser – något som är av största betydelse för svenska hushåll. Att satsa på integritetsfrågor är inte heller en omöjlighet; verklighetens folk tror jag definitivt vill ha sina privatliv i fred. Att försöka hitta nya vinklar och frågor tror jag är Kristdemokraternas främsta framgångsrecept i dagsläget. Man har under de senaste åren hamnat i situationer där i praktiken sex av sju riksdagspartier har velat driva en fråga, men Kristdemokraterna har satt sig på tvären. Engagemang, tid och resurser är begränsade storheter och det gäller att välja sina strider, vilket i Kristdemokraternas fall bör handla om nya strider. Om man försöker profilera sig mer i miljö- och integritetsfrågor, som intresserar de yngre generationerna, är det dock viktigt att man gör ungdomar så delaktiga som möjligt. Inget annat parti skulle må så bra som Kristdemokraterna – som ofta ses som ett parti för äldre, och som också är hyfsat mansdominerat – av att lyfta fram unga kvinnor i valrörelsen och på ledande positioner inom partiet. Vill man sedan exempelvis vända sig mot könskvotering och stödja ägarmakt och företagens självbestämmanderätt kommer man ha mycket större legitimitet i denna typ av frågor genom att man själv har en bredd i de egna leden.

Om nio månader är det val. Att den borgerliga regeringen i dagsläget tvingas slå ur underläge är det få som invänder emot. Fredrik Reinfeldt säger själv att om ingenting förändras kommer Mona Sahlin att bli statsminister i september. Han menar dock att när EU-ordförandeskapet är slut kommer han kunna återuppta sina Sverigeresor för att påbörja upphämtningen i opinionen. Jag tror emellertid att det kommer krävas mer än så.

 Simon Hedlin Larsson

Tacka vänstern för finanskrisen

Det är ingen nyhet att kvällstidningarnas ledarsidor håller lägre kvalitet än Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Exempelvis var det bara en vecka sedan Katrine Kielos i en ledarkrönika i socialdemokratiska Aftonbladet jämförde Socialdemokraterna med de utdöda dinosaurierna och tyckte det var konstigt att man i Sverige inte talade mer om marknadsekonomins brister i och med finanskrisen bara för att därefter avsluta med att “det inte finns något sådant som  ‘too big too fail'”.

Too Big Too Fail (eller TBTF som Harvardprofessorn Niall Ferguson uttrycker det) är en generell term för bankerna som på socialistiskt vis räddades av staten och som har gett det märkligaste tänkbara utfallet av finanskrisen där de finansiella institutionernas vinster privatiserades samtidigt som förlusterna socialiserades. Bear Sterns, Citigroup och AIG tjänade biljoner på att ta extrema risker som det senare visade sig egentligen vara staten (det vill säga skattebetalarna) som tog. Att då blanda in marknadsekonomi i denna kris som skapades av vänsterpolitik och sedan stoppades tillfälligt av densamma är ganska snurrigt.

Marknaden och den samlade kunskapen av sex miljarder människor har i detta fall, som i så många andra,  återigen fått vika sig för en liten elit som tror sig ha alla svar, där dessutom endast ett fåtal är folkvalda. Nu tar den lilla klicken toppolitiker över igen och media hejar på…

Simon Hedlin Larsson

Kampanjorganisationen LO

Olle Zachrison skriver på SvD:

“Att Sverige är på väg in i ett valår har utlöst en frenetisk aktivitet på Storgatan 19 där Svenskt Näringsliv (SN) håller till. Den här veckan inledde arbetsgivarorganisationen en offensiv inför valet som i praktiken syftar till att få regeringen omvald.”

Det är närmast pinsamt för Svenska Dagbladet att denna typ av texter läggs under “Nyheter”. Hade den räknats till “Krönikor”, “Debatt” eller “Opinion” hade det inte varit några problem. Men att kalla detta för nyhetsrapportering och sedan baka in egna politiska åsikter i början av texten som om det vore fakta – det är ganska oseriöst.

Zachrison frågar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen om de kan tänka sig att göra en likartad rapport om regeringen som den man har skrivit om oppositionen – så att det inte verkar som att Svenskt Näringsliv särbehandlar de borgerliga partierna genom att inte kritisera dem tillräckligt.

När Arnegård Hansen svarar att det inte är en omöjlighet att man gör det tar Zachrison svaret som att konspirationsteorin är besannad (endast ett “Ja, den kommer imorgon” hade varit gott nog). I ännu ett debattinlägg på nyhetsutrymme lägger han fram sin teori om att Svenskt Näringsliv vill flytta fokus från de meningsskiljaktigheter Svenskt Näringsliv har med regeringen genom att istället kritisera den rödgröna röran.

Detta resonemang gränsar till oändligheten av trams. Svenskt Näringsliv är en partipolitiskt obunden organisation. Man ger inte en krona till något politiskt parti. Och vd Urban Bäckström har gång på gång sedan valet 2006 kritiserat borgerligheten för att inte föra en politik som skulle vara bäst för arbetslösheten, tillväxten, företagandet och den samhällsekonomiska utvecklingen.

Frågan är varför Svenskt Näringsliv ständigt får kritik för att vara för mesiga mot den borgerliga alliansregeringen. Det känns nästan som något slags kvoteringstänk, typ kritikkvotering. Minst 40 % av all kritik som Svenskt Näringsliv delar ut måste vara riktad mot den borgerliga regeringen. Men detta kvoteringsresonemang faller lika platt som när det handlar om bolagsstyrelser; om det ena blocket är mer kompetent än det andra är det naturligtvis så att det andra får mer kritik. Om de rödgröna väljer att gå till val på att mjuka upp LAS, ta bort värnskatten och sänka arbetsgivaravgifterna skulle Svenskt Näringsliv vara de första att applådera.

Detta kan då ställas i (extremt) skarp kontrast till LO som aldrig skulle kunna berömma en borgerlig regering oavsett vad den än gör. Varför man sällan talar om detta är egentligen ganska besynnerligt. Kanske är det för att media domineras (förutom på ledarsidor) av vänsterjournalister?

Som sagt, Svenskt Näringsliv varken kampanjar för eller donerar pengar till något borgerligt parti. LO är däremot av en helt annan art. LO och dess förbund uppskattas ha över 2000 anställda (Svenskt Näringsliv har 140), och för att få arbeta på LO måste man vara medlem i Socialdemokraterna och dessutom arbeta för dem under valrörelsen (tacka Stig Malm för detta).

Gör man en enkel uppskattning av vad dessa gratis kampanjarbetare bidrar med till Socialdemokraternas valrörelse blir det lågt räknat 155,5 miljoner kronor. Lägger man sedan ihop stödet från de anställda med det från de förtroendevalda inom LO når man siffror som inför valet 2006 uppskattades till 730 miljoner kronor. Dessutom bör man lägga till de cirka 100 miljoner kronor i faktiska pengar som LO skänkte till Socialdemokraterna inför den senaste valrörelsen.

Resultatet blir således:

Svenskt Näringsliv

  • 140 anställda
  • Partipolitiskt obunden organisation
  • Ger inte en krona till något politiskt parti
  • Kampanjar inte för något politiskt parti
  • Har skrivit 1 rapport där man utvärderar den rödgröna alliansens politik, samtidigt som man ständigt har kritiserat den borgerliga alliansen sedan 2006 för att vara mesig med reformer

LO

  • 2000 anställda och 200 000 förtroendevalda (det senare en uppskattning enligt Wanja Lundby-Wedin)
  • De anställda måste vara medlemmar i Socialdemokraterna och arbeta för S under valrörelserna
  • Gav runt 100 miljoner kronor till Socialdemokraterna inför valet 2006
  • Kampanjar aktivt för Socialdemokraterna till ett värde av uppemot 730 miljoner kronor i den senaste valrörelsen
  • Har skrivit tusentals artiklar, PM och rapporter om hur den borgerliga alliansregeringen ökar klyftorna, arbetslösheten, orättvisan, ojämställdheten, ojämlikheten och otryggheten. En skarp kritik riktad mot Socialdemokraternas politik har dock inte setts skymten av (kanske för att beslut på LO:s kongress blir motioner till Socialdemokraternas kongress?)

Simon Hedlin Larsson

Blocköverskridande samarbete möjligt?

Här om dagen ville Ingvar Carlsson riva upp blockgränsen. Idag framförde Mona Sahlin även den idén, dock möttes detta med ett svalt mottagande (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6). Eftersom Sverigedemokraterna tycks växa och växa är det naturligt att frågan dyker upp. Men är det möjligt?

Folkpartiet och Centerpartiet är de partier som Mona Sahlin främst skulle kunna tänka sig samarbeta med. Centerpartiet har man ju samarbetat med för bara ett decennium sedan, och Folkpartiet var tänkbara samarbetspartners senast inför valet 2002. Men ser man till den politik som förs så är det nog, lite ironiskt, Moderaterna som Socialdemokraterna har störst möjlighet att bilda någon slags regering med.

Även om FP och C normalt sett räknas som mittenpartier går båda till val på kraftiga skattesänkningar. Folkpartiet tog ju beslut på sitt landsmöte alldeles nyligen om att avskaffa värnskatten. Man vill sänka arbetsgivaravgifter och luckra upp anställningsskyddet. Överger man detta för att tåga över blockgränsen lär varken FP eller C ha speciellt många väljare kvar.

Det är som jag har tagit upp i tidigare inlägg den ekonomiska politiken som avgör om partier kan samarbeta eller inte. Som parti vill du nämligen antingen öka de statliga utgifterna eller minska dem. Vänster eller höger. Och däremellan går gränsen.

Således handlar ett blocköverskridande samarbete om att något parti måste överge sin grundpelare (sänkta eller höjda skatter) som man faktiskt bygger den största delen av sin politik på. Att Centerpartiet eller Folkpartiet skulle göra det har jag mycket svårt att se. Som sagt är det på pappret möjligt för S och M att samarbeta där man i teorin skulle kunna nå en lösning om en +-0-politik, det vill säga att alla förändringar som görs inom skattepolitiken kompenseras så att det totala skattetrycket blir oförändrat.

Att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle samarbeta med varandra är dock i praktiken inte särskilt realistiskt. Och det vore nog inte så bra för Sverige heller. Se exempelvis den förra regeringen i Tyskland då man samarbetade för över blockgränserna. Inte blev det så mycket annat än lite socialpolitik. Det är nämligen svårt att skapa konkret politik när två partier som i vanliga fall driver motsatt ekonomisk politik samarbetar med varandra.

Som det ser ut för tillfället kommer det väl bli en minoritetsregering á 1991 om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och råkar bli tungan på vågen. Och det parti som skulle ha lättast att byta block är faktiskt Miljöpartiet, som under åren har sicksackat fram mellan blocken. Efter 2002 års val var man som bekant mycket nära en uppgörelse, som dock Centerpartiet drog sig ur. Läget skulle väl bli annorlunda denna gång, kanske inte minst beroende på att många tidigare centerpartister nu återfinns i Miljöpartiet.

Dessutom grundar sig MP:s skattehöjningspolitik mestadels i miljöskatter, och nog skulle det gå att kombinera det liberala kravet på att ta bort värnskatten och sänka arbetsgivaravgifterna med höjd bensinskatt och höjd koldioxidskatt. För övrigt är det lättare att gå från en skattehöjarpolitik till att vilja minska de statliga utgifterna än tvärtom. Detta beror helt enkelt på att medan skattesänkningar grundar sig i att hushållen ska få mer pengar till eget förfogande, så handlar skattehöjningar generellt sett om en bättre välfärd. Och då kan man argumentera för att de förbättringar av välfärden som man vill finansiera med högre skatter istället kan åstadkommas genom god förvaltning och minskat resursslöseri.

Simon Hedlin Larsson