Tag Archives: Socialdemokraterna

Håkan Juholt i “Skavlan”: Talade han om bilen eller partiet?

För oss som inte är socialdemokrater är det uppenbart att den under så lång tid dominerande politiska rörelsen har problem att hitta sätt att göra sig relevant för väljarna. Efter det spanska valet för ett par veckor sedan är det bara runt tre procent av EU:s medborgare som lever under vänsterregeringar.

Men för de som fortfarande tror att socialdemokratin i sig är relevant och modern och att problemen med att vinna väljarstöd grundar sig främst i paketering, profilering och tydlighet var Håkan Juholts framträdande i “Skavlan” i fredags ganska intressant.

I Oskarshamn ska det enligt utsaga finnas ett uttryck som heter att göra en “juholtare”. Detta innebär att man inte är kompetent nog att ta hand om sin bil. De som inte tror att socialdemokratins kris handlar om politik eller ideologi, utan om företrädare borde ställa frågan om Håkan Juholt pratade om sin bil eller om sitt parti när han gästade TV-programmet.

Här följer en fri översättning från engelska till svenska av vad Juholt sa i “Skavlan” om att göra en “juholtare”. Inom parenteser är förslag på vad han kanske egentligen menade:

Det var sådär en tre decennier sedan i Oskarshamn (tre senaste kvartalen  i Stockholm).

Jag hade allvarliga svårigheter att komma överens med min bil (mitt parti).

Det kunde exempelvis handla om en sådan enkel sak som att komma ihåg bensin (politik).

Flera gånger blev det motorstopp (väljarras).

Jag hade en hel del problem att få bilen (partiet) att fungera som den (det) ska.

Bilen (partiet) var felfri (felfritt), det var hanteringen som var problemet.

En ”juholtare” är alltså när man inte tar hand om sin bil (sitt parti).

Och det går att göra så många fel när det gäller bilar (partipolitik).

Det var alltså inte bilen det var fel på, utan föraren. Inte partiet, utan partiledaren.

Frågan är om “juholtare” nu är på väg att få en helt annan innebörd?

Simon Hedlin Larsson

Aftonbladets hänsynslösa kampanj

Dagens huvudledare i Expressen säger det mesta som man tycker och tänker om mediestormen kring Sven Otto Littorin:

Aftonbladets så kallat “oberoende” socialdemokratiska ledarsida har under en veckas tid kampanjat stenhårt mot både Littorin & Reinfeldt.

Det är inte så märkligt: ledarsidan är i praktiken LO-ägd. I egenskap av arbetsmarknadsminister och ansvarig för a-kassepolitiken har Littorin varit LO:s och ledarsidans mest kritiserade minister.

Och Littorin-affären öppnade förstås möjligheten att försöka dra ner förtroendesiffrorna för Reinfeldt. Kort sagt har AB:s ledarsida fungerat som den lojala torped åt Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin man vanligen är. Fullständigt fixerad vid Littorin har man sprutat ut insinuanta angrepp och tvärsäkert agerat domstol.

Torsdag 8 juli, dagen efter Littorins avgång fastslår Kennet Andreasson på AB:s ledarsida att “det är inte synd om Sven Otto Littorin.”

Jo, man kan faktiskt tycka synd om ex-ministern. Han befinner sig i en svår och uppslitande vårdnadstvist. Och tror Andreasson att Littorin ljuger när han berättar om sina djupa depressioner?

Fredag 9 juli. Eva Franchell tar över piskan och skriver att “Sverige kan ha haft en brottsling i regeringen”. Och fortsätter: “Ligger det ett brott bakom Sven Otto Littorins avgång är det höjden av omoral att skylla på familjeskäl.”

Men det finns fortfarande ingen polisanmälan. Ingen förundersökning. Inget åtal och ingen dom. Och kommer heller inte att finnas om AB:s uppgifter skulle stämma då det eventuella brottet är preskriberat.

Lördag 10 juli. Franchell fortsätter och avkunnar sin dom: “Aftonbladets avslöjande är väl underbyggt och övervägt” och “Sexköp är rent generellt ett brutalt utnyttjande av svaga människor och inte en fråga någon regering kan sopa under mattan av rädsla att förlora makten.”

Söndag 11 juli. Franchell tvärvänder plötsligt, framhåller att Littorin inte är dömd för brottet och anklagar Reinfeldt för “utfrysning” av Littorin. Men hon avslutar sedan med att spekulera om Reinfeldt “drabbats av moralångest inför misstanken att en sexköpare och brottsling suttit i regeringen i nästan fyra år.”

Några tecken på ångest över tonläget och de grova orden hos torpeden Franchell står dock inte att finna. Fritt fram att sparka på en minister som redan ligger, ett val ska ju vinnas åt Mona Sahlin.

Måndag 12 juli. Helle Klein kliver in på banan och fastslår att det är “en sjaskig historia om ännu en av maktens män som ägnat sig åt sexköp.” Reinfeldt anklagas för “iskall cynism” och de nya moderaternas signum är “förljugenhet”.

Men tänk om Littorin talar sanning, Helle Klein? Och tänk om den uppslitande vårdnadstvisten faktiskt bränt ut honom?

Det är förstås av underordnad betydelse för AB:s ledarsida. Valet ska vinnas till varje pris. I slutet av september skriver man säkert en ledare och beklagar sig över allt smutsigt kampanjande i valrörelsen.

Alliansens vändning

DN rapporterar:

Socialdemokraterna har förlorat nära 300.000 väljare på två månader och en säker ledning för oppositionen har förbytts i ett litet övertag för de borgerliga. /…/

De fyra regeringspartierna får 49,1 procent mot 44,5 för de tre oppositionspartierna i DN/Synovates junimätning, den sista före sommaruppehållet. Det borgerliga övertaget med 4,6 procentenheter är visserligen inte en statistiskt säkerställd ledning men ska jämföras med det stora försprång på 8,1 procentenheter som de rödgröna hade så sent som i april.

Sedan dess har det skett en dramatisk omsvängning i opinionen, som en följd av debatten om de rödgrönas budgetförslag, och rapporteringen om att Sveriges ekonomi vänder uppåt medan det är fördjupad kris i flera andra länder.

De rödgröna har förlorat 375.000 väljare under den tiden, medan de borgerliga vunnit 330.000, utifrån DN/Synovates mätningar.

Socialdemokraterna  har sedan april tappat drygt fem procentenheter av sina väljare och är nu nere på 30,0 procent, den lägsta siffran på nästan tio år. Man får gå tillbaka till augusti 2000, då S-ministrar var inblandade i olika affärer, för att hitta lägre siffror.

Alltså, inte sedan Laila Freivalds tvingades avgå som justititeminister har Socialdemokraterna haft så låga siffror, och då hade man två år på sig till nästa val att reparera dessa. En del har framfört att de som leder SCB:s partisympatiundersökning (PSU) på våren under valåret också brukar vinna valet, som så har skett några gånger i följd.

Men om man är intresserad av historia och statistik bör man istället notera detta: Socialdemokraterna har inte sedan 1911 – det vill säga aldrig – vunnit ett val om de inte har fått minst 36 procent av väljarstödet. Att då ligga runt 30 procent i opinionsundersökningar bådar således inte gott för de rödgröna.

Simon Hedlin Larsson

Vem skapar valfriheten?

“Felet med det här systemet vi har haft har inte varit valfriheten, utan marknaden. Det går mycket bra att skapa valfrihet utan marknad och det är det som bör vara den socialdemokratiska politiken,” sa Carl Tham, den enda politiker i modern tid som suttit i en borgerlig respektive socialdemokratisk regering, om skolpolitiken på Socialdemokraternas kongress förra året.

Och visst, det stämmer väl, men vad Tham inte sa är att om inte marknaden – det vill säga Sveriges dryga nio miljoner invånare – skapar valfrihet, då blir det upp till den lilla politiska eliten i respektive kommun att skapa valfrihet. Den som tror att politiker har blivit bättre på att skapa kvalitet sedan Sovjetunionens tid kan ju driva frågan om att ta bort marknaden i valrörelsen. Glöm dock inte bort att tala om för väljarna den implicita innebörden av att driva en sådan fråga; nämligen att politiker vet bäst. Den som vill montera ner marknaden bör vara ärlig och säga att vad man egentligen vill ha är inte en demokrati utan en aristokrati.

Simon Hedlin Larsson

LO:s gigantiska bidrag till S

Vet ni hur mycket pengar Svenskt Näringsliv har gett till Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna? 0 kronor. Vet ni hur mycket LO har gett till Socialdemokraterna under samma tidsperiod? 56 miljoner kronor. Man undrar ju hur många som svenskar som reflekterar över eller ens känner till detta. Och ändå är ju dessa 56 miljoner inte ens det stora bidraget LO ger till S. Vad det egentligen handlar om är en gigantisk kampanjmaskin som S har tillgång till varenda valrörelse. Som Carl B Hamilton, ekonomisk talesperson för Folkpartiet, förklarar:

Den stora vinsten för Socialdemokraterna är att de får gratis arbetskraft. I förra valrörelsen hade 200000 fackligt förtroendevalda rätt till ledighet utan löneavdrag för att jobba för Socialdemokraterna som en del i det fackliga arbetet.

200 000 kampanjarbetare. Det är mer än hela Uppsalas befolkning – från spädbarn till 100-åringar – som Socialdemokraterna hade gratis tillgång till under den senaste valrörelsen. Hur många hundratals miljoner kronor hade det annars inte kostat Socialdemokraterna att anställa 200 000 personer under en månad?

Tänk att när statsminister Fredrik Reinfeldt åkte till Ottawa en helg på ett (!) möte med Bilderberggruppen som personligt inbjuden gäst till Jacob Wallenberg florerade konspirationsteorierna om hur näringslivet korrumperar politikerna. Men vill någon ta tag i en riktigt konspiration som faktiskt är sann så kan man ju istället kika på LO:s kärleksförhållande till Socialdemokraterna.

Fast det kanske är så uppenbart att det inte är så kul att kika närmare på? Alla vet ju redan att en stor del av motionerna som skrivs till Socialdemokraternas kongress, det som under alla dessa år mellan 1932 och 2006 – från Per Albin Hansson till Göran Persson – har blivit svenska regeringens politik, är ordagrant kopierade från motionerna till LO:s kongress.

Simon Hedlin Larsson

Mångfald istället för enfald – var är den rationella miljörörelsen?

Går man in på Svenska Dagbladets hemsida idag kan man hitta en intressant nyhet som det görs reklam för. Bilden är på en ål och den länkande texten under bilden säger “Ny röd lista – fiskarna som hotas. En art har försvunnit helt.” Trycker man på länken och läser nyheten står det bland annat:

Det ser mörkt ut för fiskarna i svenska vatten. Pigghaj, långa, kolja och torsk är exempel på fiskar som är akut hotade. Men allra värst är det för slätrockan. Den bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige, uppger Sveriges Radio Väst.

Okej. Först “[e]n art har försvunnit helt”. Sedan “slätrockan /…/ bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige”. Det är en (!) art vi talar om, och den tros (!) ha försvunnit från ett (!) lands geografiska territorium. Så vad göra för att lösa detta gigantiska problem? Två alternativ:

1) Vi invaderar och tar tillbaka Danmark så att Skagerraks slätrockor inkorporeras under svensk flagga.

2) Vi inser att vi inte kan uppmärksamma och lösa alla problem – man kan inte och hinner inte bry sig om allt, punkt – och väljer därför att prioritera de viktigaste problemen. Då inser vi att en av 450 arter broskfiskar som befinner sig relativt högt upp i näringsvävarna omöjligen kan spela en avgörande roll för världens framtid och att en arts försvinnande från ett enskilt lands territorium inte är det värsta som har hänt mänskligheten.

Det finns en galen och extremt irrationell logik som länge har präglat politiken, miljörörelsen och nyhetsrapporteringen (det sista är föga förvånande om man kikar på vilka grupper inom journalistkåren som är överrepresenterade…). Politiska partier har kommit in i nationella parlament för att några sälungar dött – vilket är mycket ironiskt då samma rörelse har profilerat sig genom att försvara en annan enskild art, isbjörnen, som nästan uteslutande lever på sälar.

Var är den rationella miljökampen för riktig biologisk mångfald, som inte genomför absurda aktioner för att försvara enskilda arter som en ensam broskfisk och världens största rovdjur? Var är åtgärderna för att rädda regnskogen och världshaven?

Tapichalaca. Bilden är hämtad från verkligheten och således inte från filmen “Avatar”.

Det sämsta argumentet för att göra något i klimatfrågan är att hävda att det skulle hjälpa isbjörnen. Ändå används det frekvent i debatten, inte minst av Nordpolens Messias Al Gore. Men hur kan denna ensamma art spela så stor roll? Det viktigaste skälet att minska den mänskliga påverkan på klimatet handlar ju uteslutande om människor som annars riskerar att drabbas. Människor måste alltid komma först.

Och när vi sedan börjar diskutera övriga djur och växter måste mångfald gå före enfald. Man kan inte vara så naiv att man hakar upp sig på individuella arter (som inte är Ho´mo sa´piens och därmed ens egen art) när massor av arter utrotas från jordens yta dagligen för att bli lågavkastande svedjebruksodlingsmark och mahognybord.

Söker man på Miljöpartiets hemsida får man 43 träffar på ordet “säl” (27 på “sälar”), men bara 12 träffar på “regnskog”. Samma sökningar på Socialdemokraternas hemsida ger 120 träffar på “säl” (dock är det mycket som inte var relaterat till djuret säl, 33 träffar på “sälar”) och 4 på “regnskog”. “Världhav” gav en ensam träff.

Det saknas inte miljöengagemang – ser man till dagens ungdomar är det få frågor som väcker större engagemang (eller mer känslor) – och det märks också såväl på den politiska retoriken som på samtalen vid köksbordet. Vad det är brist på är istället lösningar som är rationella och praktiskt genomförbara.

Dagens miljörörelse har gjort sig känd för att förespråka resurshushållning, men det finns nog ingen politisk ideologi som är så dålig på att prioritera som den gröna, som vill satsa på precis allt. Förutom tillväxt då.

Istället för att klä ut sig till isbjörnar, bege sig till flygplatser och störa barnfamiljer som utan dåligt samvete vill kunna åka en vecka till Kanarieöarna på semester kanske man kan skippa isbjörnskostymen och lägga pengarna på att köpa regnskog istället, exempelvis genom World Land Trust.

Men då får man ju å andra sidan inte möjlighet att begå civil olydnad och lägga upp kampanjbilder på Facebook och Twitter…

Simon Hedlin Larsson

Det där j***a patriarkatet

Claes Borgström, socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, har en universell problemförklaringsmodell: patriarkatet. Det spelar ingen roll om det gäller brottslighet, tonårsdepressioner, avsaknad av parboendegaranti eller EU:s jordbrukssubventioner – allt verkar Borgström kunna förklara genom kvinnoförtryck.

För ett par månader sedan handlade det om Mona Sahlins väska:

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion. Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

Och nu senast idag gäller det smutskastningen av den socialdemokratiska partiledaren:

Det är inte en slump att Mona Sahlin, en av Europas mest erfarna politiker, får utstå smutskastningskampanjer som ingen annan svensk politiker behöver drabbas av. Hon är kvinna på en topposition. Hon utmanar den traditionella ledarstilen. Hon har under lång tid tagit aktiv ställning för jämställdhet mellan män och kvinnor.

Ja, Claes Borgström, det är preciiis vad det handlar om! Klassiskt könsförtryck igen. Debatten om Sahlins väska hade naturligtvis ingenting att göra med att hon går omkring med en lyxhandväska och samtidigt representerar ett parti som går till val på allas lika fattigdom genom en hård bekämpning av rikedom. Och att det drivs (beklagligen) negativa kampanjer mot Sahlin, det hade såklart aldrig hänt om hon hade varit man. Det har absolut inte hänt någon svensk manlig politiker förut. Framförallt inte år 2006. Inte mot Fredrik Reinfeldt inte. Och Mats Lindström var absolut inte inblandad…

Simon Hedlin Larsson