Tag Archives: Svenskt Näringsliv

Svenskt Näringsliv har jobbpolitiken

Företrädarna för Sveriges två största politiska partier samt två största regeringsalternativ debatterar valets viktigaste fråga – jobben – i TV4:s “Kvällsöppet”. Ordet ‘satsning’ hörs otaliga gånger från både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Sänkt skatt på arbete, gröna jobb, ordning i statsfinanserna, utbildning, aktiv arbetsmarknadspolitik, forskning och minskade klyftor, tas också upp som viktiga åtgärder. ‘Företag’ däremot nämns inte en enda gång under hela debatten. Inte heller ‘arbetsrätt’ eller ‘anställningsskydd’. ‘Ingångslöner’ verkade också helt ointressant för den moderate respektive den socialdemokratiska partiledaren.

Med en borgerlig alliansregering kan man lita på att det kommer fortsätta vara skillnad mellan att arbeta och vara arbetslös – det ska synas på bankkontot. Pensionärer får sänkt skatt och satsningar på forskning fortsätter. Om de rödgröna vinner valet, å andra sidan, kommer klyftor att göras mindre, höginkomsttagare beskattas högre och som arbetslös får man det bättre ställt. Vem som ska anställa människor för att arbetslösheten ska minska är det dock fortsatt tyst om från respektive block. Med en högerregering får arbetare det bättre ställt. Och med en vänsterregering får arbetslösa det bättre. Men hur skapar detta nya jobb?

Att företag ska anställa verkar varken Sahlin eller Reinfeldt se som en risk, utan snarare som ett ansvar, ungefär som när Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver att “[f]öretagen sviker landets arbetslösa”.

Jo, utkräv ansvar, så skapas nog många jobb… Dock vore det kanske ännu bättre om svenska folket och svenska politiker lyssnade lite mer på företagen och frågade vad de vill ha. Vad får dig att ta större risker och anställa fler personer? Vad får dig att vilja starta eget? Och på dessa frågor har Svenskt Näringsliv – inte helt oväntat – de bästa svaren.

Om problemet är arbetslöshet har Svenskt Näringsliv lösningen. (Bildkälla.)

Sverige behöver framförallt sänkta ingångslöner (företag har råd att anställa fler), mer flexibel arbetsrätt (större rörlighet på arbetsmarknaden och större chans för människor att hitta jobb som de trivs med) och ett mindre krångligt och byråkratiskt regelverk (lättare att anställa, i synnerhet för små företag som med rätt incitament skulle kunna växa till medelstora företag). Alla dessa tre åtgärder minskar arbetslösheten och ger dessutom företag större möjligheter att finna rätt kompetens. Högre kompetens ger högre produktivitet och då kommer företagen betala mer i skatt och ha råd att anställa ännu fler. Synd bara att inga av dessa tre frågor intresserar Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt i någon nämnvärd utsträckning.

Kan man inte rösta på Svenskt Näringsliv i valet?

Simon Hedlin Larsson

Kampanjorganisationen LO

Olle Zachrison skriver på SvD:

“Att Sverige är på väg in i ett valår har utlöst en frenetisk aktivitet på Storgatan 19 där Svenskt Näringsliv (SN) håller till. Den här veckan inledde arbetsgivarorganisationen en offensiv inför valet som i praktiken syftar till att få regeringen omvald.”

Det är närmast pinsamt för Svenska Dagbladet att denna typ av texter läggs under “Nyheter”. Hade den räknats till “Krönikor”, “Debatt” eller “Opinion” hade det inte varit några problem. Men att kalla detta för nyhetsrapportering och sedan baka in egna politiska åsikter i början av texten som om det vore fakta – det är ganska oseriöst.

Zachrison frågar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen om de kan tänka sig att göra en likartad rapport om regeringen som den man har skrivit om oppositionen – så att det inte verkar som att Svenskt Näringsliv särbehandlar de borgerliga partierna genom att inte kritisera dem tillräckligt.

När Arnegård Hansen svarar att det inte är en omöjlighet att man gör det tar Zachrison svaret som att konspirationsteorin är besannad (endast ett “Ja, den kommer imorgon” hade varit gott nog). I ännu ett debattinlägg på nyhetsutrymme lägger han fram sin teori om att Svenskt Näringsliv vill flytta fokus från de meningsskiljaktigheter Svenskt Näringsliv har med regeringen genom att istället kritisera den rödgröna röran.

Detta resonemang gränsar till oändligheten av trams. Svenskt Näringsliv är en partipolitiskt obunden organisation. Man ger inte en krona till något politiskt parti. Och vd Urban Bäckström har gång på gång sedan valet 2006 kritiserat borgerligheten för att inte föra en politik som skulle vara bäst för arbetslösheten, tillväxten, företagandet och den samhällsekonomiska utvecklingen.

Frågan är varför Svenskt Näringsliv ständigt får kritik för att vara för mesiga mot den borgerliga alliansregeringen. Det känns nästan som något slags kvoteringstänk, typ kritikkvotering. Minst 40 % av all kritik som Svenskt Näringsliv delar ut måste vara riktad mot den borgerliga regeringen. Men detta kvoteringsresonemang faller lika platt som när det handlar om bolagsstyrelser; om det ena blocket är mer kompetent än det andra är det naturligtvis så att det andra får mer kritik. Om de rödgröna väljer att gå till val på att mjuka upp LAS, ta bort värnskatten och sänka arbetsgivaravgifterna skulle Svenskt Näringsliv vara de första att applådera.

Detta kan då ställas i (extremt) skarp kontrast till LO som aldrig skulle kunna berömma en borgerlig regering oavsett vad den än gör. Varför man sällan talar om detta är egentligen ganska besynnerligt. Kanske är det för att media domineras (förutom på ledarsidor) av vänsterjournalister?

Som sagt, Svenskt Näringsliv varken kampanjar för eller donerar pengar till något borgerligt parti. LO är däremot av en helt annan art. LO och dess förbund uppskattas ha över 2000 anställda (Svenskt Näringsliv har 140), och för att få arbeta på LO måste man vara medlem i Socialdemokraterna och dessutom arbeta för dem under valrörelsen (tacka Stig Malm för detta).

Gör man en enkel uppskattning av vad dessa gratis kampanjarbetare bidrar med till Socialdemokraternas valrörelse blir det lågt räknat 155,5 miljoner kronor. Lägger man sedan ihop stödet från de anställda med det från de förtroendevalda inom LO når man siffror som inför valet 2006 uppskattades till 730 miljoner kronor. Dessutom bör man lägga till de cirka 100 miljoner kronor i faktiska pengar som LO skänkte till Socialdemokraterna inför den senaste valrörelsen.

Resultatet blir således:

Svenskt Näringsliv

  • 140 anställda
  • Partipolitiskt obunden organisation
  • Ger inte en krona till något politiskt parti
  • Kampanjar inte för något politiskt parti
  • Har skrivit 1 rapport där man utvärderar den rödgröna alliansens politik, samtidigt som man ständigt har kritiserat den borgerliga alliansen sedan 2006 för att vara mesig med reformer

LO

  • 2000 anställda och 200 000 förtroendevalda (det senare en uppskattning enligt Wanja Lundby-Wedin)
  • De anställda måste vara medlemmar i Socialdemokraterna och arbeta för S under valrörelserna
  • Gav runt 100 miljoner kronor till Socialdemokraterna inför valet 2006
  • Kampanjar aktivt för Socialdemokraterna till ett värde av uppemot 730 miljoner kronor i den senaste valrörelsen
  • Har skrivit tusentals artiklar, PM och rapporter om hur den borgerliga alliansregeringen ökar klyftorna, arbetslösheten, orättvisan, ojämställdheten, ojämlikheten och otryggheten. En skarp kritik riktad mot Socialdemokraternas politik har dock inte setts skymten av (kanske för att beslut på LO:s kongress blir motioner till Socialdemokraternas kongress?)

Simon Hedlin Larsson

Vem är smart egentligen?

Aftonbladet publicerar idag en undersökning som Svenskt Näringsliv tagit fram där man finner att barn har högre IQ än sina föräldrar. Resultatet är väl inte speciellt häpnadsväckande med tanke på att människor världen över når högre och högre resultat i IQ-test. Exempelvis James R. Flynns forskning visar att värdena på testresultaten under hela 1900-talet har ökat både mycket och konstant. Att man då finner samma utveckling i Sverige som har hög levnadsstandard, bra utbildningssystem, god hälsa och gott om möjligheter att träna inför skrivningar av IQ-test är därför inte särskilt konstigt.

En fråga som väcker intresse är däremot: spelar högre IQ någon roll? Det finns helt klart fördelar med att behärska de element som normalt förknippas med hög IQ: abstrakt tänkande, problemlösning, att kunna se logiska samband, och så vidare. Om man då tänker sig en mikroekonomisk modell och ceteris paribus så javisst; om man kan hålla alla andra parametrar konstanta är högre IQ oftast som alltid att föredra framför lägre IQ. Och den troliga höjning av de globala IQ-nivåerna som kommer till följd av ökat välstånd är enbart positiva.

Men den slutsats som vissa verkar dra av undersökningen, att datorspel är en bakomliggande faktor till högre IQ, är knappast ceteris paribus. Istället finner vi här extremt stora alternativkostnader. Vad kunde dina barn ha gjort istället för att spela datorspel? Läst Immanuel Kant? Hälsat på mor- och far föräldrarna? Praktiserat på ett jobb inom drömyrkesbranschen? Umgåtts med vänner? Spelat fotboll? Extrajobbat på snabbmatsbutiken? Ja. förmodligen hade de kunnat göra allt det – och oändligt mycket mer. Att göra x måste också vägas mot att man faktiskt kunde ha gjort y, z, s, t och u.

I livet väljer man inte bara “att göra någonting”, utan man väljer samtidigt “att göra någonting istället för att göra någonting annat”.

Tesen om att datorspel har en signifikant påverkan på människans intelligens (resultat på IQ-test) är i sig kontroversiell, men även om den skulle visa sig stämma till viss del är det inte bara att placera ungarna framför plasmaskärmen eller laptopen och tro att allt blir bra. IQ kan som sagt säga en viss del om ens förmåga till abstrakt tänkande. Men livet handlar om mycket mer än det. Att ha högre IQ till följd av lägre EQ är knappast en bra väg till att lyckas med karriären och finna lycka i livet. Är man inte van vid att klara av det sociala spelet kvittar det hur många gånger ditt barn har klarat Super Mario.

Det är för övrigt lite märkligt att översätta resultat i IQ-test till att säga att någon är smart. Det beror såklart på vilken definition man väljer, men om man går efter de etablerade ordböckerna och -listorna brukar smart ha att göra med att man är skicklig, kompetent och kunnig. Jag vet många människor som är otroligt pålästa, har gott omdöme och som har lyckats bättre i livet än de flesta, men som inte alls är naturvetenskapligt eller matematiskt lagda och därför förmodligen inte får särskilt höga resultat på IQ-test.

Att ungdomar får bättre på IQ-test än sina föräldrar säger absolut ingenting om hur många av dem som har läst Thomas Paine, George Eliot, Konfucius eller Ludwig Wittegenstein (hett tips: ingen). Det bekräftar heller inte viljestyrka, kreativitet, uthållighet eller samarbetsförmåga. Att använda IQ som enskild faktor för att dra slutsatser om en population är därför ganska meningslöst.

Sedan vill jag avsluta med att påpeka att det är märkligt att de som tror på detta samband mellan datorspel och IQ verkar formulerar sig som att “datorspel -> högre IQ” – som om alla datorspel vore likadana. Det kan vara särskilt passande att ta upp denna aspekt eftersom Dreamhack börjar idag (se 1, 2). Spelet Counter-Strike är inte i sin natur speciellt sofistikerat, men de dimensioner som ryms när man spelar det som ett lagspel kännetecknas av extrem noggranhet i planering, matematiska uträkningar, taktiska upplägg och psykologi. Dessutom utvecklar och tränar man även ledarskap, gruppdynamik, kompromissande, sammanhållning, tidspassning, uthållighet och att förmåga att prestera inför publik.

Att likställa Counter-Strike med exempelvis Farmville, Oblivion eller Tekken (som dessutom är ett tv-spel) och påstå att de ger samma träning och stimulans av intelligens och viktiga förmågor är således ungefär detsamma som att säga att man får lika mycket fysisk träning av att springa ett maratonlopp som att sova. Eller att det är lika bildande och lärorikt att läsa The Sun som att läsa Financial Times. Datorspel som datorspel. Tidning som tidning.

Simon Hedlin Larsson

Lösningen på ungdomsarbetslösheten

Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv, har många bra förslag på hur vi ska lösa arbetslösheten i allmänhet och på ungdomsarbetslösheten i synnerhet. Det handlar bland annat om att “luckra upp anställningsskyddet, sänka ingångslönerna och förbättra kopplingen mellan skola och näringsliv”, vilket jag anser vara varmt välkommet.

Problemet är tyvärr att man ofta möter fackligt såväl som politiskt motstånd så fort man vill röra vid anställningsskyddet eller ingångslönerna. De som redan har jobb vill såklart ha bästa möjliga anställningsskydd, men tyvärr går detta ofta ut över de som inte har något jobb alls eftersom företag helt enkelt inte har råd att anställa. Dessutom verkar man helt glömma bort att om företagen får det lättare att anställa innebär det en större trygghet för alla – även för de som redan har jobb – eftersom om man blir av med sitt nuvarande arbete är det lättare att få ett nytt.

Föreslår man att sänka ingångslönerna kommer facken med LO i spetsen och smäller en på fingrarna. Lönespridning skapar ökade klyftor, eller något liknande, brukar det låta. Att man genom höga ingångslöner orsakar högre arbetslöshet och större klyftor mellan arbetande och arbetslösa – det verkar dessvärre inte spela någon roll.

Man kan dock hoppas att den historiskt sett starka opinionen mot att underlätta för företagen att driva sina verksamheter i Sverige ändras allteftersom Socialdemokraterna sniglar sig mot mitten. Svenskt Näringsliv må vara en intresseorganisation, men förslagen mot att motverka ungdomsarbetslösheten skulle göra gott för hela det svenska samhället.

Dock ställer jag mig lite skeptisk till hur Bäckström motiverar att det är orättvist att arbetslösheten slår mot ungdomarna: “Dagens unga är beresta, språkkunniga, bättre utbildade än vi, datorkunniga och de behärskar sociala medier.” Min generation haussas alldeles för ofta, och jag tycker vi som är unga idag har väldigt mycket att bevisa samt vara tacksamma över. 80-talisterna är i mina ögon inte mer speciella än någon annan generation, och vi är inte särskilt mycket mer resvana eller bildade heller.

Eller det beror på; läget blir ju såklart annorlunda om man med ‘beresta’ menar ‘har gedigen erfarenhet av utelivet  i Sunny Beach, Phuket, Kuala Lumpur, Alanya och Gran Canaria’, med ‘språkkunniga’ menar ‘frekvent säga “shit”, “oh my God” och”nice”‘, med ‘bättre utbildade’ menar ‘har klarat gymnasiet på fem istället för på tre år’, med ‘datorkunniga’ menar ‘lära sig använda en rosa MacBook när man är van vid en PC’, och med ‘behärska sociala medier’ menar ‘ta kort på allt som precis har nämnts, lägga upp bilderna på Facebook, och sedan blogga om det’.

Simon Hedlin Larsson

Världen enligt LO

SvD Brännpunkt skriver Per Bardh och Sandra Viktor, avtalssekreterare respektive ungdomssekreterare för LO, om hur visstidsanställningar skapar otrygghet för ungdomar.

Och visst, förbjuder man visstidsanställningar och bara tillåter tillsvidareanställningar ökar säkerheten enormt, dels för de som är anställda, för de kommer enligt svenska arbetsmarknadslagar och -regler sällan att bli avskedade, och dels för de som står utanför arbetsmarknaden, för de kommer kunna vara helt säkra på att de aldrig kommer att få ett jobb.

LO verkar ha en föreställning om att Sverige kan toppa världsrankingen för de mest utvecklade länderna samtidigt som hela svenska folket har arbeten som de trivs med, och dessutom är anställda tillsvidare. Men egentligen vet alla att detta är en omöjlig ekvation, för hade det varit så enkelt hade alla världens länder redan använt sig av det systemet.

Vad som istället krävs är en balans, där man måste väga den enskilde arbetarens anställningsvillkor mot de risker som företag tar genom att anställa. Dessa är nämligen inte helt förenliga med varandra. Det är således ingen slump att många av de europeiska länder som har en flexibel arbetsmarknad – det vill säga det är lätt att anställa, men också att avskeda – har man klarat lågkonjunkturen och arbetslösheten bättre.

Det är emellertid inte önskvärt att ha en maximalt flexibel arbetsmarknad eftersom uppsägningar då kommer att kunna ske godtyckligt; diskrimineringen lär skjuta i höjden och människor skulle förmodligen inte må så bra på sina jobb, vilket dessutom sänker produktiviteten.

Men dagens situation i Sverige är inte heller optimal. Som det ser ut idag är det mycket svårt för företag att avskeda; en del vill gå så långt som att förklara det praktiskt omöjligt att avskeda på grund av inkompetens. Får man tro internationella jämförelser är USA exempel på en för flexibel arbetsmarknad, medan Sverige ligger på andra sidan skalan med en för stel arbetsmarknad. Jag tror att vi måste röra oss åt mitten.

Först och främst måste vi inse att alla inte kan vara tillsvidareanställda på heltid. Vi ska arbeta för att alla människor har möjlighet att nå dit förr eller senare. Men om man som exempelvis ungdom eller invandrare kan få ett första arbete genom en projektanställning, ett lärlingsarbete eller en visstidsanställning på deltid är det naturligtvis bättre än att man inte får något jobb alls.

Det är klart att alla vill ha tillsvidareantällningar. Men det är inget argument för att förbjuda vissanställningar. Frågan som man måste ställa i opinionsundersökningar och fokusgrupper är istället: “föredrar du en liten chans om att få en tillsvidareanställning framför en stor chans att få en visstidsanställning?”. Ibland kan man nämligen inte resa till andra sidan jorden direkt, utan man måste mellanlanda i London eller Frankfurt.

Det är dessutom så att om man gör svensk arbetsmarknad mer flexibel kommer med största sannolikhet antalet visstidsanställningar att minska eftersom att företagen då behöver ta mindre risker än i dagsläget för att anställa någon tillsvidare.

Att minska kostnaden för företag att anställa tillsvidare är det bästa politiska redskapet för att få dem att göra just det.

LO behöver därför tänka om och tänka rätt.

Simon Hedlin Larsson

Dessa märkvärdiga åttiotalister

Svenskt Näringsliv driver någon form av kampanj för ungdomar och specifikt åttiotalister. Det är väl bra att försöka ge människor inspiration och lite självkänsla, men initiativet verkar mest ha mynnat ut i att stolta ungdomar i tjugoårsåldern skyltar med sig själva på Newsmill och förklarar hur speciella de är som klarar av att göra hundra saker samtidigt, blogga till sig ett jobb och vara den första generationen som tar tillvara på sina möjligheter (1, 2, 3, 4, 5).

Men om man ska vara krass är nog åttiotalisterna egentligen inte mer märkvärdiga än såhär:

(OBS! Bilden är kopierad och redigerad. Originalet hittas i SvD 14/11, “Berglins”, sid 2)

Simon Hedlin Larsson

Dags för ett nollavtal? LO och Svenskt Näringsliv förbereder sig för avtalsrörelsen

I dagens SVT Gomorron Sverige var Per Bardh, avtalssekreterare LO, och Christer Ågren, vice VD Svenskt Näringsliv, inbjudna gäster, och i senaste SvD/Aftonbladet Korseld besöktes Sanna Rayman och Katrine Kielos av LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. I det senare inslaget ägnades en hel del tid åt avtalsrörelsen, och i det förra var det, ganska logiskt, den enda punkten som diskuterades.

LO kommer i början av november att fatta beslut om hur stora krav man kommer att ha på reallöneökningar när man går in i vårens avtalsrörelse. Enligt beräkningar av LO:s egna ekonomer finns utrymme för en höjning till ungefär 2,5 till 3,5 procent.

Vad jag kan tycka är lite märkligt är att LO tycks helt ignorera det faktum att reallönerna har stigit det senaste året. Just precis. Alla som har fått förhöjda ersättningar eller fått betala samma löner under det senaste året har råd att köpa mer idag än för trehundrasextiofem dagar sedan. Man behöver inte ens göra detta till en partipolitisk fråga och peka på den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag utan ignorera regeringens finanspolitik helt, se till marknadens utveckling och konstatera att priserna sjunker. För precis ett år sedan var konsumentprisindex för oktober månad 305,56 (basår 1980=100). Nu i september 2009 var KPI 300,35. En hundralapps värde har ökat under de senaste tolv månaderna, helt enkelt för att den räcker till mer.

Något annat som jag också har regerat på är hur LO hela tiden kommer fram till att svenska företag har råd med ytterliggare löneökningar. Alltid går det att spara någonstans, vända på ett par kronor här och där. Att Sveriges största fackförbund resonerar på det här viset är väl inte speciellt oväntat, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur samhället skulle se ut om man hade haft samma inställning till statens resurser.

Det parti som LO efter kongressbeslut öppet stödjer går till val på att ta ännu mer pengar ur svenska arbetares plånböcker. Hur detta hänger ihop med att Per Bardh i Gomorron Sverige säger att det är av största väsentlighet för arbetslösheten och den ekonomiska tillväxten att deras medlemmar får mer pengar att röra sig med kan man alltid fråga sig.

Antalet konkurser har ökat kraft det senaste året. Att centralt besluta om löneökningar kommer med stor sannolikhet, tyvärr, att orsaka ännu fler problem för näringslivet, i synnerhet för småföretagen, varav många lider av den olyckliga kombinationen av ekonomiska svårigheter och små buffertar. Hur konkurser och uppsägningar ska leda till minskad arbetslöshet får gärna Bardh förklara.

Men i väntan på denna övertygande och pedagogiska utläggning kommer jag att rösta för ett nollavtal i den kommande avtalsrörelsen.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: