Tag Archives: Sverigedemokraterna

Fascinerande särbehandling av Sverigedemokraterna

Det är fascinerande att se hur särbehandlingen av Sverigedemokraterna fortsätter. Sverigedemokratiska hemsidor utsätts för nedsläckningar och register över folk som velat ha information om partiet stjäls och läggs ut på nätet. Företrädare och anhängare hängs ut.

Den kanske främsta kritiken mot SD så länge partiet har existerat har varit att de inte anses dela värdegrunden om alla människors lika värde. Men tycker ni att ni själva står upp för demokratin, rättsäkerheten och yttrandefriheten med det ni gör nu?

Att särbehandla Sverigedemokraterna var den främsta och avgörande anledningen till att partiet nådde riksdagen. Och världens mest kontraproduktiva strategi bara fortsätter. Som sagt – fascinerande.

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt initiativ mer ojämställt än Sverigedemokraterna

Enligt Feministiskt initiativs tredje stadga gäller följande:

Feministiskt initiativ arbetar i enlighet med denna stadga, föreningens plattform, dokumentet ”För en feministisk politik” och kongressens beslut.

Och går man igenom dokumentet För en feministisk politik finner man att ordet “jämställdhet” förekommer hela 88 gånger. Samtidigt visar en genomgång av flertalet partiers riksdagslistor att Feministiskt initiativ är det mest ojämställda partiet, och till och med ännu mer ojämställt än Sverigedemokraterna.

Ofta får man höra att Sverigedemokraterna är dåliga på jämställdhet och på att främja en jämn könsbalans. Mycket riktigt visar det sig också att bland Sverigedemokraternas riksdagskandidater är bara cirka var fjärde person kvinna. Det är emellertid ironiskt, uppseendeväckande och tråkigt att Feministiskt initiativ är ännu värre än Sverigedemokraterna. På F!:s riksdagslista är endast runt var femte kandidat man.

Hur ska ett parti som går till val på könskvotering och på att göra alla politiska frågor till feministiska frågor kunna ha någon som helst trovärdighet för sina jämställdhetsvisioner med valets mest könssnedvridna riksdagslista?

Simon Hedlin Larsson

Det egentliga problemet med Sverigedemokraterna

“Kanske kan man säga att problemet med Sverigedemokraterna är just att deras sympatisörer inte är extrema galningar. Om de verkligen vore det, skulle de inte kunna komma in i riksdagen. Däremot finns det säkerligen tillräckligt många frustrerade mittenväljare som skyller sina problem på invandringen för att SD ska nå fyra procent i valet,” skriver Markus Uvell på DN Debatt.

Helt rätt. På mediedebatten låter det ofta som att Sverigedemokraterna och deras väljare är rasister. Det är nämligen den bild som etablissemanget i mångt och mycket försöker måla upp. Men som Uvell skriver är problemet just att de inte är rasister. Hade så varit fallet hade det varit ganska enkelt att hålla dem utanför riksdagen; extrema åsikter är extrema just för att de inte delas av särskilt många. Men eftersom SD har en bredare uppslutning än så, och har en politik som attraherar många från den stora massan finns också risken att de faktiskt kommer in i riksdagen i år.

Simon Hedlin Larsson

Hur galna är Sverigedemokraterna?

Alex Bengtsson, utbildningssamordnare på Stiftelsen Expo skriver om ett tidigare debattinlägg av Philip Wendahl, sekreterare Liberal Mångfald:

I sitt senaste utspel /…/ försöker Wendahl påskina trovärdighet då han jämställer fundamentalistiska islamister med sverigedemokrater. Så långt inget galet. Det finns likheter i den verklighetsfrånvända världsbild som Sverigedemokraterna och fundamentalistiska islamister besitter.

Är Bengtsson månne tro beredd att likställa fundamentalistiska islamister även med vänsterpartister och miljöpartister? Förmodligen inte (även om en artikel med sådant budskap skulle mottagas med glädje). Och det är just det som är felet med hela debatten om Sverigedemokraterna. Många vill peka ut SD som extremister och galningar vars verklighetsuppfattning är helt rubbad – men hur står det egentligen till med andra partier?

Att Sverigedemokraternas syn på invandring är värd att kritisera på otaliga punkter är tveklöst. Men det är även Vänsterpartiets skolpolitik och Miljöpartiets syn på genmodifierade organismer. Att Sverigedemokraterna skulle ha en “verklighetsfrånvänd världsbild” på grund av de har en politik som man kan ha många invändningar emot är ett märkligt resonemang. Den som representerar ett parti som inte driver en politik som man kan ha många invändningar emot kastar första stenen.

Simon Hedlin Larsson

Den rika världens ångest

Som tidigare påpekat gällande katastrofen Haiti och för övrigt det mesta som människor engagerar sig i är Facebook-grupper inte ett särskilt bra sätt att uttrycka sitt engagemang på:

“Facebook-gruppen ‘2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti’ samlade snabbt på sig över 200 000 medlemmar som trodde att de hjälpte de drabbade. Men då meddelades plötsligt att Svenska Nekrofilföreningen stod bakom – och att gruppens syfte var att flyga hem lik att ha sex med” (en artikel i Svenska Dagbladet).

Att man får upp ett meddelande på Facebook om att 30 vänner eller så har gått med i gruppen var lite förvånande då man i presentationen av gruppen (den är nu borttagen av en administratör) kunde läsa att sponsorerna skulle förbli hemliga tills gruppen har över 200 000 medlemmar. Lite suspekt, kanske? Och varför skulle ens dessa sponsorer behöva 200 000 medlemmar i en Facebook-grupp för att kunna skänka pengarna? Det verkar hur som helst inte ha spelat någon roll för hundratusentals människor gick trots allt med i gruppen. Men varför?

Det verkar orimligt att avfärda två procent av svenska folket som idioter, på samma sätt som det inte heller känns rätt att anklaga de 4-6 procent som röstar på Sverigedemokraterna för att vara rasister. Förmodligen (kan man åtminstone hoppas) var det många som gick med i gruppen och utgick från att de förmodligen blev lurade, men att det samtidigt fanns en liten chans att det hela var på riktigt och då ville de gärna vara med och bidra. Men om nu en så stor del av den rika världen har sådan ångest för hur dåligt andra människor har det, varför visar inte fler sitt stöd för frihandel och minskad protektionism, vilket förmodligen är den enskilt viktigaste åtgärden för en god och hållbar utveckling i de fattiga och mindre utvecklade länderna?

Nej, så långt sträcker sig tydligen inte solidariteten. Att skänka pengar är fint. Men att ge de som har det sämst ställt möjlighet att sälja sina produkter på den rika världens marknad – det är att uppmuntra till girighet och utsugning. Som vanligt framställs kapitalismen och människors sanna rätt till lika villkor som den högsta nivån av egoism och rovmentalitet. Att däremot isolera den fattiga delen av världen och aktivt verka för att hålla kvar människor i svält och misär samtidigt som medelsvensson i sin vardagliga ångest skänker ett par kronor till Röda Korset – det är tydligen både vackert och hedervärt.

Bilden är hämtad här.

Simon Hedlin Larsson

Någon måste regera landet

Enligt en Sifo-undersökning vill endast 13 procent av de tillfrågade att en regering efter valet 2010 samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är lätt att ställa krav, men det är ibland inte särskilt enkelt att leva upp till dem. Om inte den borgerliga alliansen eller den rödgröna röran vinner egen majoritet i riksdagen står man mer eller mindre inför fem alternativ: 1) minoritetsregering enligt blocköverskridande överenskommelse, 2) minoritetsregering med ständiga förhandlingar, 3) majoritetsregering genom brutna pakter, exempelvis MP till det borgerliga blocket eller C+FP till det rödgröna, 4) minoritetsregering med stöd från SD, samt 5) utlysa nyval.

Nyval lär vara det sämsta utfallet för de etablerade partierna eftersom lite tyder på att något annat parti än SD vinner på det. Minoritetsregeringar är naturligt svaga, och om man inte kan göra upp på förhand om att oppositionen lägger ner sina röster (vilket man ska erinra sig om vore en mycket märklig företeelse) kommer SD få onaturligt stort inflytande i frågor som inte rör ekonomin (i budgetfrågor krävs en total enighet krävs för att fälla en minoritetsregering). Regeringen kommer således kunna få igenom sin budget, men tvingas sedan till förhandlingar i de flesta frågor utöver den ekonomiska politiken. Å andra sidan är den ekonomiska politiken viktigast, och om man bara kan komma överens om en gemensam budget är blockförflyttningar åtminstone i teorin möjliga, om något parti tror sig ha möjlighet att förklara sig inför sina väljare, det vill säga. Socialdemokraterna har tidigare öppnat för samarbete med mittenpartierna C och FP, medan Moderaterna anser det naturligt att vid ett valresultat utan egen majoritet förhandla med Miljöpartiet.

Man bör emellertid tänka på att blockpolitiken aldrig förr har varit så cementerad som den är idag. Att gå till val som ett skattesänkarparti (M, FP, C och KD) eller som ett skattehöjarparti (S, MP, V) och sedan helt byta politik efter den 19 september 2010 är inte något som hör till vardagen. Att man inte håller vallöften i enskilda sakfrågor är vanligt, men eftersom en regerings politiska agenda i grund och botten bygger på synen på ekonomin och skatterna kommer många uppfatta det som värsta sortens svek att rösta för högre respektive lägre skatt, se ens parti bilda regering, och sedan få uppleva en ekonomisk politik tvärtemot den man ville ha. En minoritetsregering med stöd från, och ständiga förhandlingar med, det andra blocket är därför mest troligt.

Desperationen kommer till stor del avgöra utfallet vid ett alltför jämnt val nästa år, men i dagsläget finns det lite som talar för en blocköverskridande majoritetsregering, lika lite som att man inför valet gör upp om att den eventuella minoritetsregeringen inte ska fällas av oppositionen genom att den senare lägger ner sina röster. Samtidigt är kaos att vänta om så inte sker eftersom Sverigedemokraterna i varje fråga där oppositionen är enad kan, med sina relativt få mandat, fälla regeringen. Det enda sättet att undvika detta är att en borgerlig minoritetsregering förhandlar med Miljöpartiet respektive en rödgrön minoritetsregering med C och/eller FP. Ser man dock till vilka frågor respektive block vill driva i valrörelsen är långa, långa förhandlingar att vänta. Men av de fem alternativen lär detta ändå vara det mest troliga. Vilket som kommer därefter är svårt att säga. Eftersom nyval är uteslutet, en blocköverskridande majoritetsregering i nuläget likaså, och en på förhand blocköverskridande överenskommelse om nerlagda röster förefaller mycket osannolik, bör man dock inte bli förvånad om en eventuell minoritetskoalition efter valet börjar förhandla med Sverigedemokraterna. Landet måste styras.

Det finns goda skäl att hoppas på en borgerlig eller rödgrön majoritetsregering valet 2010.

Simon Hedlin Larsson

Så vinner Alliansen tillbaka förtroendet

Idag skriver jag på Newsmill på temat “Alliansens opinionskris” om hur jag anser att den borgerliga alliansregeringen bör agera för att hämta upp sitt underläge inför valet nästa år. Jag klipper in den relativt långa texten, med vissa redigeringar, här:

Enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning (PSU) leder det rödgröna blocket med 7,5 procentenheter över den borgerliga alliansen. I Sifos senaste mätning som presenterades i söndags var gapet ännu större, hela 11,4 procentenheter.

Vad är det som har orsakat detta avstånd mellan blocken? Finns det någon chans för den borgerliga regeringen att knappa in på de rödgrönas ledning i tid till valet? Och hur ska man i sådana fall gå tillväga?

För att besvara de två senare frågorna är det lämpligt att först se över vad som har lett till att de rödgröna har dragit ifrån. I mina ögon kan man isolera ett flertal faktorer som har varit mer avgörande än andra för respektive borgerligt partis minskade väljarstöd:

  • Moderaterna. Lider av att ha en partiordförande som inte tycker om att synas. Fredrik Reinfeldt må vara en lyssnare, men att lyssna är inte detsamma som att leda. I tre år har svenska folket klagat på förhastade beslut och för snabbt igenomklubbade lagförslag. I vissa fall har detta stämt, och då ofta berott på att finansdepartementet tagit liten hänsyn till remissinstanser och annan kritik. I andra fall har det rört sig om väl förberedda propositioner som utretts ordentligt, men som inte har kommunicerats till svenska folket som istället har sett reformerna som fallande bomber. I båda fallen är naturligtvis statsministern ytterst ansvarig.

 

  • Centerpartiet. Har försökt framstå som det företagarvänliga partiet, men har mest förknippats med att vara partiet som ansetts vara för liberalt för landsbor, men samtidigt för konservativt för liberaler. Energiuppgörelsen och integritetsfrågorna tros ha kostat partiet många väljare – framförallt till MP – som nog kan sägas vara regeringens tydligast splittrade parti. Att Maud Olofsson och Anders Borg inte lyckats enas om en gemensam linje för både arbete och företag är uppenbart, och flera som har röstat på Centerpartiet känner sig svikna i småföretagarpolitiken. Utöver detta får även partiet bära största skulden för mediedrevet kring Vattenfall och Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24).

 

  • Folkpartiet. Är förmodligen det borgerliga parti som har störst potential att göra ett kanonval nästa år, men samtidigt också löper stor risk att förlora många väljare . Detta beror på att man ligger i mitten av den politiska skalan och kan både vinna och förlora väljare till M och S. Fenomenet märks dels i senaste PSU, men även i valet 2002 då Folkpartiet fick 13,3 % av rösterna och var närmare att bli Sveriges näst största parti än på mycket länge. Förutom M och S konkurrerar Folkpartiet även om samma väljare med Miljöpartiet, Piratpartiet och Sverigedemokraterna, i framförallt miljöfrågor, integritetsfrågor respektive integrationsfrågor. Att vissa opinionsundersökningar pekar på väljarförluster sedan riksdagsvalet 2006 torde bero delvis på FRA-lagen och IPRED som fått integritetsvänner att byta sympatier, samt att man varit otydlig med integrationspolitiken som nu främst utmärks av att partistyrelsen inte fick med sig ombuden på årets landsmöte i frågan om att införa en obligatorisk medborgarskapskurs.

 

  • Kristdemokraterna. Har haft stora svårigheter att omsätta värdekonservatismen i praktisk politik som inte gått på kollisionskurs med övriga allianspartier. Man har tvingats vika sig i många frågor, varav flera var valfrågor 2006: bensinskatten, vigsel av homosexuella, och föräldraförsäkringen är några exempel. Förutom ett par försäljningar av statligt ägda bolag förknippas Kristdemokraterna mest med en avreglering av apoteksmonopolet som inte fått det positiva genomslag i media man hoppats på. “Alla vägar bär till Rom,” skrev Geoffrey Chaucer. Men enligt flera opinionsundersökningar ser det i Kristdemokraternas fall ut att snarare handla om att “alla vägar bär ut ur riksdagen”. Om Miljöpartiet av många väljare uppfattas som moderna och rätt i tiden, är Kristdemokraterna tveklöst det riksdagsparti som framstår som omodernt och mossigt. Att försöka reparera situationen genom att lansera “verklighetens folk” var en god tanke, men när Göran Hägglund i debatter knappt kunde ge fler konkreta exempel på den förtryckande kultureliten än studenten Anna Odell upplevdes utspelet mest som tom retorik och populism. Att använda samma begrepp som Ny demokrati drev i sin kampanj inför valet 1991 var förmodligen heller inte särskilt klokt.

Om dessa är problemen – vilka är då lösningarna?

Innan jag går vidare in på hur jag anser att alliansen bör agera för att återvinna majoritetens förtroende bör en parantes göras. Det kan nämligen vara värt att påpeka att en del av de rödgrönas stora försprång i opinionsundersökningar handlar om att personer som normalt sett ligger på soffan den tredje söndagen i september vart fjärde år nu uppger att de skulle rösta på S, MP eller V om det vore val idag.

Hur det ser ut den 19 september 2010 är däremot omöjligt att veta. Enligt PSU som publicerades i november, exempelvis, har Miljöpartiet mellan maj och november gjort nettovinster på hela 1,2 procentenheter från gruppen “vet ej”. Ser man till nettoflöden mellan blocken är de inte lika stora som man kan tro av det 7,5 procentenheter stora gapet. Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate, bekräftar denna bild när han kommenterar DN/Synovates decembermätning och pekar på att många som röstade borgerligt förra valet för tillfället inte uppger att de tycker att något parti är bäst. Om nio månader kan det dock mycket väl vara ett borgerligt parti.

Hur man än vänder och vrider på saken kvarstår dock det faktum att den borgerliga alliansregeringen har det tufft. Mycket beror, enligt min uppfattning, på osedvanligt dålig kommunikation med väljarna. FRA-lagen och sjukförsäkringen, exempelvis, hade förmodligen väckt avsevärt mindre uppståndelse om Reinfeldt hade valt att ta debatten själv istället för att skicka ut Sten Tolgfors respektive Cristina Husmark Pehrsson. Statsministern är ansvarig för att inte ha hållit tillräckligt hårt i tyglarna.

Ett stort ansvar vilar också på Anders Borg som till exempel har drivit fram ändringarna i a-kassan och det fjärde jobbskatteavdraget – frågor som förmodligen kommer bli heta i valet, och där regeringen framstår som förhastad och kanske till och med något förvirrad. Tar man exempelvis det fjärde jobbskatteavdraget har man från Rosenbad inte riktigt lyckats förklara för svenska folket varför det var nödvändigt att låna pengar till skattesänkningar, som dessutom ger pensionärer en relativ nackdel och kan framställas från rödgrönt håll som att regeringen vill höja skatten för pensionärer. I höstens budgetdebatt i riksdagen kändes det faktiskt inte som att Roger Tiefensee (c), Carl B Hamilton (fp) och Stefan Attefall (kd) ens själva trodde fullt ut på det senaste jobbskatteavdraget. Den enda som var säker på sin sak var som vanligt Anders Borg.

Är valet 2010 redan förlorat? Det tror jag inte. Men det behövs ordentliga krafttag och inga halvmesyrer om man ska lyckas bli omvalda när det bara nio månader kvar till valet. Detta anser jag att de borgerliga partierna bör prioritera och satsa på härnäst:

  • Moderaterna. Det mest effektiva sättet för Fredrik Reinfeldt att framstå mer som en ledare är hålla finansministern i styr och synas mer själv. Ett statsråd som har kört sitt eget race och ofta lagt sig i vad andra departement gör har inte bara skadat Moderaterna, utan även de andra regeringspartierna som utåt varit tvungna att försvara en politik som de internt har motsatt sig men tvingat vika sig för. Att statsministern syns mer och tar fler debatter blir viktigare ju närmare valrörelsen vi kommer; när oppositionen skickar Mona Sahlin finns det ingen anledning för regeringen att låta Sten Tolgfors eller Cristina Husmark Pehrsson synas i tv-rutan. Samtidigt måste man bredda politiken och inte bara satsa på arbetslinjen, vars effektivitet nu i långkonjunkturen dessutom ifrågasätts. Även om arbetslösheten är och förblir en viktig fråga är många väljare trötta på det ständiga tjatet om “arbetslinjen” och “utanförskapet”. Nya vinklar och termer behövs inför nästa års val – varför inte en rejäl satsning på de arbetslösa som går ut på att underlätta för småföretagen att anställa och expandera? En ny jobbpolitik bör utgå från företagens vilja att anställa och inte från människors vilja att arbeta.

 

  • Centerpartiet. Är ett splittrat parti som behöver enas. En finansminister som hålls borta från näringsdepartementet skulle naturligtvis göra vice statsminister Olofssons vardag enklare, och innebära möjligheter att satsa mer på småföretagarna och landsortsväljarna . Men Centerpartiet är också, liksom Folkpartiet, i stort behov av att skapa en ny och attraktiv miljöpolitik som stoppar väljarflödena till Miljöpartiet. Dessutom måste man fundera på hur man ska kunna ena landsbygd och stad, och mer klassiska centerpartister och unga liberaler. Som det ser ut nu verkar det bästa kortet vara att driva en politik för att minska arbetslösheten genom att satsa på företagen, vilket man mycket väl skulle kunna göra tillsammans med Moderaterna. Man får dock vara försiktig så att man inte trampar Folkpartiet på tårna i dessa frågor, speciellt de som rör skattesänkningar; det finns annars en risk att det enbart slutar med en klassisk väljarrockad inom det borgerliga blocket.

 

  • Folkpartiet. Måste hitta tillbaka till sina rötter. Historiskt sett har Folkpartiet lockat miljövänner, integritetsbeskyddare och personer som har velat föra en rationell integrationspolitik. Idag har man emellertid reducerats till att framhålla en mycket smalare profil som på flera sätt framstår som de nya gamla Moderaterna, med extra tyngd på utbildningspolitiken. Att vilja skapa en mer flexibel arbetsmarknad för att minska skillnaderna mellan de arbetande och de arbetslösa – och framförallt för att öka möjligheterna för de senare att få ett jobb – är tveklöst något som Sverige behöver. Men man bör inte tappa gamla profilfrågor; oftast slutar det nämligen med att man också tappar väljare. Folkpartiet måste bredda sin miljö- och klimatpolitik till att inte bara handla om kärnkraft, utan också om biologisk mångfald, stöd till ekoturism i tropiska länder, satsningar på fattiga kvinnors utbildning för att minska födelsetalen, och så vidare. Dessa är även exempel på frågor som Centerpartiet skulle må bra av att driva. Folkpartiet behöver också lyssna mer till sina unga väljare för att hitta moderna politiska lösningar på tekniska fenomen såsom fildelning och datatrafik. Man behöver hitta metoder som gör att upphovsrättsinnehavarna får betalt för att sälja sina produkter på ett tillgängligt och effektivt sätt, samtidigt som den personliga integriteten skyddas från övergrepp och godtycklig övervakning. Spotify och Voddler är steg i rätt riktning, och att skjuta till statliga medel för att öka investeringsgraden i liknande lösningar ter sig inte som en omöjlig åtgärd. Gällande integrationsfrågorna måste man lämna förhastade populistiska förslag som obligatoriska medborgarskapskurser och gå efter vad som faktiskt fungerar i praktiken. Ser man till andra länder med lyckad integration brukar gemensamma nämnare vara piskor i form av lag- och regeltest, samt morötter i form av tillgång till arbete och utbildning.

 

  • Kristdemokraterna. Är det regeringsparti som är i störst behov av en moderniseringsprocess. Konceptet kärnfamiljen bestående av en man och en kvinna håller på att gå mot sitt bäst före-datum – åtminstone i den politiska världen där HBT-rättigheter, liksom stöd till andra minoriteter, står högt upp på agendan. Det är dock inte värdekonservatismens hyllande av familjen i sig som är problemet. Kristdemokraternas främsta brist ligger i att man inte har kunnat anpassa sig till nutiden. Istället för att vara skeptiska till homosexuellas rätt att gifta sig, förändringar av föräldraförsäkringen och höjda bensinskatter borde man ha ägnat tid och resurser för att finna utrymme för klassiska värderingar i moderna frågor. Det är ingen omöjlighet att gå från ett förbuds- till ett frihetsparti. Personligen tycker jag man kom relativt nära en lösning med “verklighetens folk” där man faktiskt pekar på det faktum att många svenskar inte bryr sig särskilt mycket om flertalet frågor som hanteras i riksdagens plenisal. De flesta bryr sig förmodligen mest om enstaka frågor som arbetslösheten, sjukvården, infrastrukturen och annat som är närvarande i ens vardag. Kristdemokraterna bör fortsätta satsa på verklighetens folk, men det måste handla om mer praktisk politik och mindre populistisk retorik. Att bygga ut kollektivtrafiken är ett exempel på en fråga man skulle kunna profilera sig i. Då ger man människor fler alternativ till att förflytta sig; det blir en direkt insats för låginkomsttagare, men också en åtgärd för miljön – ett område som partiet historiskt varit svagt inom. Att hjälpa till för att öka konkurrensen inom äldrevården är ett annat förslag. Många äldre människor får idag lida av problem som kommer av att företag har lokala monopol, med bristande kvalitet och höga priser som resultat. Att i största allmänhet främja privata initiativ och konkurrens går väl i linje med Kristdemokraternas värderingar eftersom detta normalt sett leder till ökad tillgång och pressade priser – något som är av största betydelse för svenska hushåll. Att satsa på integritetsfrågor är inte heller en omöjlighet; verklighetens folk tror jag definitivt vill ha sina privatliv i fred. Att försöka hitta nya vinklar och frågor tror jag är Kristdemokraternas främsta framgångsrecept i dagsläget. Man har under de senaste åren hamnat i situationer där i praktiken sex av sju riksdagspartier har velat driva en fråga, men Kristdemokraterna har satt sig på tvären. Engagemang, tid och resurser är begränsade storheter och det gäller att välja sina strider, vilket i Kristdemokraternas fall bör handla om nya strider. Om man försöker profilera sig mer i miljö- och integritetsfrågor, som intresserar de yngre generationerna, är det dock viktigt att man gör ungdomar så delaktiga som möjligt. Inget annat parti skulle må så bra som Kristdemokraterna – som ofta ses som ett parti för äldre, och som också är hyfsat mansdominerat – av att lyfta fram unga kvinnor i valrörelsen och på ledande positioner inom partiet. Vill man sedan exempelvis vända sig mot könskvotering och stödja ägarmakt och företagens självbestämmanderätt kommer man ha mycket större legitimitet i denna typ av frågor genom att man själv har en bredd i de egna leden.

Om nio månader är det val. Att den borgerliga regeringen i dagsläget tvingas slå ur underläge är det få som invänder emot. Fredrik Reinfeldt säger själv att om ingenting förändras kommer Mona Sahlin att bli statsminister i september. Han menar dock att när EU-ordförandeskapet är slut kommer han kunna återuppta sina Sverigeresor för att påbörja upphämtningen i opinionen. Jag tror emellertid att det kommer krävas mer än så.

 Simon Hedlin Larsson