Tag Archives: Sverigedemokraterna

Fascinerande särbehandling av Sverigedemokraterna

Det är fascinerande att se hur särbehandlingen av Sverigedemokraterna fortsätter. Sverigedemokratiska hemsidor utsätts för nedsläckningar och register över folk som velat ha information om partiet stjäls och läggs ut på nätet. Företrädare och anhängare hängs ut.

Den kanske främsta kritiken mot SD så länge partiet har existerat har varit att de inte anses dela värdegrunden om alla människors lika värde. Men tycker ni att ni själva står upp för demokratin, rättsäkerheten och yttrandefriheten med det ni gör nu?

Att särbehandla Sverigedemokraterna var den främsta och avgörande anledningen till att partiet nådde riksdagen. Och världens mest kontraproduktiva strategi bara fortsätter. Som sagt – fascinerande.

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt initiativ mer ojämställt än Sverigedemokraterna

Enligt Feministiskt initiativs tredje stadga gäller följande:

Feministiskt initiativ arbetar i enlighet med denna stadga, föreningens plattform, dokumentet ”För en feministisk politik” och kongressens beslut.

Och går man igenom dokumentet För en feministisk politik finner man att ordet “jämställdhet” förekommer hela 88 gånger. Samtidigt visar en genomgång av flertalet partiers riksdagslistor att Feministiskt initiativ är det mest ojämställda partiet, och till och med ännu mer ojämställt än Sverigedemokraterna.

Ofta får man höra att Sverigedemokraterna är dåliga på jämställdhet och på att främja en jämn könsbalans. Mycket riktigt visar det sig också att bland Sverigedemokraternas riksdagskandidater är bara cirka var fjärde person kvinna. Det är emellertid ironiskt, uppseendeväckande och tråkigt att Feministiskt initiativ är ännu värre än Sverigedemokraterna. På F!:s riksdagslista är endast runt var femte kandidat man.

Hur ska ett parti som går till val på könskvotering och på att göra alla politiska frågor till feministiska frågor kunna ha någon som helst trovärdighet för sina jämställdhetsvisioner med valets mest könssnedvridna riksdagslista?

Simon Hedlin Larsson

Det egentliga problemet med Sverigedemokraterna

“Kanske kan man säga att problemet med Sverigedemokraterna är just att deras sympatisörer inte är extrema galningar. Om de verkligen vore det, skulle de inte kunna komma in i riksdagen. Däremot finns det säkerligen tillräckligt många frustrerade mittenväljare som skyller sina problem på invandringen för att SD ska nå fyra procent i valet,” skriver Markus Uvell på DN Debatt.

Helt rätt. På mediedebatten låter det ofta som att Sverigedemokraterna och deras väljare är rasister. Det är nämligen den bild som etablissemanget i mångt och mycket försöker måla upp. Men som Uvell skriver är problemet just att de inte är rasister. Hade så varit fallet hade det varit ganska enkelt att hålla dem utanför riksdagen; extrema åsikter är extrema just för att de inte delas av särskilt många. Men eftersom SD har en bredare uppslutning än så, och har en politik som attraherar många från den stora massan finns också risken att de faktiskt kommer in i riksdagen i år.

Simon Hedlin Larsson

Hur galna är Sverigedemokraterna?

Alex Bengtsson, utbildningssamordnare på Stiftelsen Expo skriver om ett tidigare debattinlägg av Philip Wendahl, sekreterare Liberal Mångfald:

I sitt senaste utspel /…/ försöker Wendahl påskina trovärdighet då han jämställer fundamentalistiska islamister med sverigedemokrater. Så långt inget galet. Det finns likheter i den verklighetsfrånvända världsbild som Sverigedemokraterna och fundamentalistiska islamister besitter.

Är Bengtsson månne tro beredd att likställa fundamentalistiska islamister även med vänsterpartister och miljöpartister? Förmodligen inte (även om en artikel med sådant budskap skulle mottagas med glädje). Och det är just det som är felet med hela debatten om Sverigedemokraterna. Många vill peka ut SD som extremister och galningar vars verklighetsuppfattning är helt rubbad – men hur står det egentligen till med andra partier?

Att Sverigedemokraternas syn på invandring är värd att kritisera på otaliga punkter är tveklöst. Men det är även Vänsterpartiets skolpolitik och Miljöpartiets syn på genmodifierade organismer. Att Sverigedemokraterna skulle ha en “verklighetsfrånvänd världsbild” på grund av de har en politik som man kan ha många invändningar emot är ett märkligt resonemang. Den som representerar ett parti som inte driver en politik som man kan ha många invändningar emot kastar första stenen.

Simon Hedlin Larsson

Den rika världens ångest

Som tidigare påpekat gällande katastrofen Haiti och för övrigt det mesta som människor engagerar sig i är Facebook-grupper inte ett särskilt bra sätt att uttrycka sitt engagemang på:

“Facebook-gruppen ‘2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti’ samlade snabbt på sig över 200 000 medlemmar som trodde att de hjälpte de drabbade. Men då meddelades plötsligt att Svenska Nekrofilföreningen stod bakom – och att gruppens syfte var att flyga hem lik att ha sex med” (en artikel i Svenska Dagbladet).

Att man får upp ett meddelande på Facebook om att 30 vänner eller så har gått med i gruppen var lite förvånande då man i presentationen av gruppen (den är nu borttagen av en administratör) kunde läsa att sponsorerna skulle förbli hemliga tills gruppen har över 200 000 medlemmar. Lite suspekt, kanske? Och varför skulle ens dessa sponsorer behöva 200 000 medlemmar i en Facebook-grupp för att kunna skänka pengarna? Det verkar hur som helst inte ha spelat någon roll för hundratusentals människor gick trots allt med i gruppen. Men varför?

Det verkar orimligt att avfärda två procent av svenska folket som idioter, på samma sätt som det inte heller känns rätt att anklaga de 4-6 procent som röstar på Sverigedemokraterna för att vara rasister. Förmodligen (kan man åtminstone hoppas) var det många som gick med i gruppen och utgick från att de förmodligen blev lurade, men att det samtidigt fanns en liten chans att det hela var på riktigt och då ville de gärna vara med och bidra. Men om nu en så stor del av den rika världen har sådan ångest för hur dåligt andra människor har det, varför visar inte fler sitt stöd för frihandel och minskad protektionism, vilket förmodligen är den enskilt viktigaste åtgärden för en god och hållbar utveckling i de fattiga och mindre utvecklade länderna?

Nej, så långt sträcker sig tydligen inte solidariteten. Att skänka pengar är fint. Men att ge de som har det sämst ställt möjlighet att sälja sina produkter på den rika världens marknad – det är att uppmuntra till girighet och utsugning. Som vanligt framställs kapitalismen och människors sanna rätt till lika villkor som den högsta nivån av egoism och rovmentalitet. Att däremot isolera den fattiga delen av världen och aktivt verka för att hålla kvar människor i svält och misär samtidigt som medelsvensson i sin vardagliga ångest skänker ett par kronor till Röda Korset – det är tydligen både vackert och hedervärt.

Bilden är hämtad här.

Simon Hedlin Larsson

Någon måste regera landet

Enligt en Sifo-undersökning vill endast 13 procent av de tillfrågade att en regering efter valet 2010 samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är lätt att ställa krav, men det är ibland inte särskilt enkelt att leva upp till dem. Om inte den borgerliga alliansen eller den rödgröna röran vinner egen majoritet i riksdagen står man mer eller mindre inför fem alternativ: 1) minoritetsregering enligt blocköverskridande överenskommelse, 2) minoritetsregering med ständiga förhandlingar, 3) majoritetsregering genom brutna pakter, exempelvis MP till det borgerliga blocket eller C+FP till det rödgröna, 4) minoritetsregering med stöd från SD, samt 5) utlysa nyval.

Nyval lär vara det sämsta utfallet för de etablerade partierna eftersom lite tyder på att något annat parti än SD vinner på det. Minoritetsregeringar är naturligt svaga, och om man inte kan göra upp på förhand om att oppositionen lägger ner sina röster (vilket man ska erinra sig om vore en mycket märklig företeelse) kommer SD få onaturligt stort inflytande i frågor som inte rör ekonomin (i budgetfrågor krävs en total enighet krävs för att fälla en minoritetsregering). Regeringen kommer således kunna få igenom sin budget, men tvingas sedan till förhandlingar i de flesta frågor utöver den ekonomiska politiken. Å andra sidan är den ekonomiska politiken viktigast, och om man bara kan komma överens om en gemensam budget är blockförflyttningar åtminstone i teorin möjliga, om något parti tror sig ha möjlighet att förklara sig inför sina väljare, det vill säga. Socialdemokraterna har tidigare öppnat för samarbete med mittenpartierna C och FP, medan Moderaterna anser det naturligt att vid ett valresultat utan egen majoritet förhandla med Miljöpartiet.

Man bör emellertid tänka på att blockpolitiken aldrig förr har varit så cementerad som den är idag. Att gå till val som ett skattesänkarparti (M, FP, C och KD) eller som ett skattehöjarparti (S, MP, V) och sedan helt byta politik efter den 19 september 2010 är inte något som hör till vardagen. Att man inte håller vallöften i enskilda sakfrågor är vanligt, men eftersom en regerings politiska agenda i grund och botten bygger på synen på ekonomin och skatterna kommer många uppfatta det som värsta sortens svek att rösta för högre respektive lägre skatt, se ens parti bilda regering, och sedan få uppleva en ekonomisk politik tvärtemot den man ville ha. En minoritetsregering med stöd från, och ständiga förhandlingar med, det andra blocket är därför mest troligt.

Desperationen kommer till stor del avgöra utfallet vid ett alltför jämnt val nästa år, men i dagsläget finns det lite som talar för en blocköverskridande majoritetsregering, lika lite som att man inför valet gör upp om att den eventuella minoritetsregeringen inte ska fällas av oppositionen genom att den senare lägger ner sina röster. Samtidigt är kaos att vänta om så inte sker eftersom Sverigedemokraterna i varje fråga där oppositionen är enad kan, med sina relativt få mandat, fälla regeringen. Det enda sättet att undvika detta är att en borgerlig minoritetsregering förhandlar med Miljöpartiet respektive en rödgrön minoritetsregering med C och/eller FP. Ser man dock till vilka frågor respektive block vill driva i valrörelsen är långa, långa förhandlingar att vänta. Men av de fem alternativen lär detta ändå vara det mest troliga. Vilket som kommer därefter är svårt att säga. Eftersom nyval är uteslutet, en blocköverskridande majoritetsregering i nuläget likaså, och en på förhand blocköverskridande överenskommelse om nerlagda röster förefaller mycket osannolik, bör man dock inte bli förvånad om en eventuell minoritetskoalition efter valet börjar förhandla med Sverigedemokraterna. Landet måste styras.

Det finns goda skäl att hoppas på en borgerlig eller rödgrön majoritetsregering valet 2010.

Simon Hedlin Larsson

Så vinner Alliansen tillbaka förtroendet

Idag skriver jag på Newsmill på temat “Alliansens opinionskris” om hur jag anser att den borgerliga alliansregeringen bör agera för att hämta upp sitt underläge inför valet nästa år. Jag klipper in den relativt långa texten, med vissa redigeringar, här:

Enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning (PSU) leder det rödgröna blocket med 7,5 procentenheter över den borgerliga alliansen. I Sifos senaste mätning som presenterades i söndags var gapet ännu större, hela 11,4 procentenheter.

Vad är det som har orsakat detta avstånd mellan blocken? Finns det någon chans för den borgerliga regeringen att knappa in på de rödgrönas ledning i tid till valet? Och hur ska man i sådana fall gå tillväga?

För att besvara de två senare frågorna är det lämpligt att först se över vad som har lett till att de rödgröna har dragit ifrån. I mina ögon kan man isolera ett flertal faktorer som har varit mer avgörande än andra för respektive borgerligt partis minskade väljarstöd:

  • Moderaterna. Lider av att ha en partiordförande som inte tycker om att synas. Fredrik Reinfeldt må vara en lyssnare, men att lyssna är inte detsamma som att leda. I tre år har svenska folket klagat på förhastade beslut och för snabbt igenomklubbade lagförslag. I vissa fall har detta stämt, och då ofta berott på att finansdepartementet tagit liten hänsyn till remissinstanser och annan kritik. I andra fall har det rört sig om väl förberedda propositioner som utretts ordentligt, men som inte har kommunicerats till svenska folket som istället har sett reformerna som fallande bomber. I båda fallen är naturligtvis statsministern ytterst ansvarig.

 

  • Centerpartiet. Har försökt framstå som det företagarvänliga partiet, men har mest förknippats med att vara partiet som ansetts vara för liberalt för landsbor, men samtidigt för konservativt för liberaler. Energiuppgörelsen och integritetsfrågorna tros ha kostat partiet många väljare – framförallt till MP – som nog kan sägas vara regeringens tydligast splittrade parti. Att Maud Olofsson och Anders Borg inte lyckats enas om en gemensam linje för både arbete och företag är uppenbart, och flera som har röstat på Centerpartiet känner sig svikna i småföretagarpolitiken. Utöver detta får även partiet bära största skulden för mediedrevet kring Vattenfall och Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24).

 

  • Folkpartiet. Är förmodligen det borgerliga parti som har störst potential att göra ett kanonval nästa år, men samtidigt också löper stor risk att förlora många väljare . Detta beror på att man ligger i mitten av den politiska skalan och kan både vinna och förlora väljare till M och S. Fenomenet märks dels i senaste PSU, men även i valet 2002 då Folkpartiet fick 13,3 % av rösterna och var närmare att bli Sveriges näst största parti än på mycket länge. Förutom M och S konkurrerar Folkpartiet även om samma väljare med Miljöpartiet, Piratpartiet och Sverigedemokraterna, i framförallt miljöfrågor, integritetsfrågor respektive integrationsfrågor. Att vissa opinionsundersökningar pekar på väljarförluster sedan riksdagsvalet 2006 torde bero delvis på FRA-lagen och IPRED som fått integritetsvänner att byta sympatier, samt att man varit otydlig med integrationspolitiken som nu främst utmärks av att partistyrelsen inte fick med sig ombuden på årets landsmöte i frågan om att införa en obligatorisk medborgarskapskurs.

 

  • Kristdemokraterna. Har haft stora svårigheter att omsätta värdekonservatismen i praktisk politik som inte gått på kollisionskurs med övriga allianspartier. Man har tvingats vika sig i många frågor, varav flera var valfrågor 2006: bensinskatten, vigsel av homosexuella, och föräldraförsäkringen är några exempel. Förutom ett par försäljningar av statligt ägda bolag förknippas Kristdemokraterna mest med en avreglering av apoteksmonopolet som inte fått det positiva genomslag i media man hoppats på. “Alla vägar bär till Rom,” skrev Geoffrey Chaucer. Men enligt flera opinionsundersökningar ser det i Kristdemokraternas fall ut att snarare handla om att “alla vägar bär ut ur riksdagen”. Om Miljöpartiet av många väljare uppfattas som moderna och rätt i tiden, är Kristdemokraterna tveklöst det riksdagsparti som framstår som omodernt och mossigt. Att försöka reparera situationen genom att lansera “verklighetens folk” var en god tanke, men när Göran Hägglund i debatter knappt kunde ge fler konkreta exempel på den förtryckande kultureliten än studenten Anna Odell upplevdes utspelet mest som tom retorik och populism. Att använda samma begrepp som Ny demokrati drev i sin kampanj inför valet 1991 var förmodligen heller inte särskilt klokt.

Om dessa är problemen – vilka är då lösningarna?

Innan jag går vidare in på hur jag anser att alliansen bör agera för att återvinna majoritetens förtroende bör en parantes göras. Det kan nämligen vara värt att påpeka att en del av de rödgrönas stora försprång i opinionsundersökningar handlar om att personer som normalt sett ligger på soffan den tredje söndagen i september vart fjärde år nu uppger att de skulle rösta på S, MP eller V om det vore val idag.

Hur det ser ut den 19 september 2010 är däremot omöjligt att veta. Enligt PSU som publicerades i november, exempelvis, har Miljöpartiet mellan maj och november gjort nettovinster på hela 1,2 procentenheter från gruppen “vet ej”. Ser man till nettoflöden mellan blocken är de inte lika stora som man kan tro av det 7,5 procentenheter stora gapet. Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate, bekräftar denna bild när han kommenterar DN/Synovates decembermätning och pekar på att många som röstade borgerligt förra valet för tillfället inte uppger att de tycker att något parti är bäst. Om nio månader kan det dock mycket väl vara ett borgerligt parti.

Hur man än vänder och vrider på saken kvarstår dock det faktum att den borgerliga alliansregeringen har det tufft. Mycket beror, enligt min uppfattning, på osedvanligt dålig kommunikation med väljarna. FRA-lagen och sjukförsäkringen, exempelvis, hade förmodligen väckt avsevärt mindre uppståndelse om Reinfeldt hade valt att ta debatten själv istället för att skicka ut Sten Tolgfors respektive Cristina Husmark Pehrsson. Statsministern är ansvarig för att inte ha hållit tillräckligt hårt i tyglarna.

Ett stort ansvar vilar också på Anders Borg som till exempel har drivit fram ändringarna i a-kassan och det fjärde jobbskatteavdraget – frågor som förmodligen kommer bli heta i valet, och där regeringen framstår som förhastad och kanske till och med något förvirrad. Tar man exempelvis det fjärde jobbskatteavdraget har man från Rosenbad inte riktigt lyckats förklara för svenska folket varför det var nödvändigt att låna pengar till skattesänkningar, som dessutom ger pensionärer en relativ nackdel och kan framställas från rödgrönt håll som att regeringen vill höja skatten för pensionärer. I höstens budgetdebatt i riksdagen kändes det faktiskt inte som att Roger Tiefensee (c), Carl B Hamilton (fp) och Stefan Attefall (kd) ens själva trodde fullt ut på det senaste jobbskatteavdraget. Den enda som var säker på sin sak var som vanligt Anders Borg.

Är valet 2010 redan förlorat? Det tror jag inte. Men det behövs ordentliga krafttag och inga halvmesyrer om man ska lyckas bli omvalda när det bara nio månader kvar till valet. Detta anser jag att de borgerliga partierna bör prioritera och satsa på härnäst:

  • Moderaterna. Det mest effektiva sättet för Fredrik Reinfeldt att framstå mer som en ledare är hålla finansministern i styr och synas mer själv. Ett statsråd som har kört sitt eget race och ofta lagt sig i vad andra departement gör har inte bara skadat Moderaterna, utan även de andra regeringspartierna som utåt varit tvungna att försvara en politik som de internt har motsatt sig men tvingat vika sig för. Att statsministern syns mer och tar fler debatter blir viktigare ju närmare valrörelsen vi kommer; när oppositionen skickar Mona Sahlin finns det ingen anledning för regeringen att låta Sten Tolgfors eller Cristina Husmark Pehrsson synas i tv-rutan. Samtidigt måste man bredda politiken och inte bara satsa på arbetslinjen, vars effektivitet nu i långkonjunkturen dessutom ifrågasätts. Även om arbetslösheten är och förblir en viktig fråga är många väljare trötta på det ständiga tjatet om “arbetslinjen” och “utanförskapet”. Nya vinklar och termer behövs inför nästa års val – varför inte en rejäl satsning på de arbetslösa som går ut på att underlätta för småföretagen att anställa och expandera? En ny jobbpolitik bör utgå från företagens vilja att anställa och inte från människors vilja att arbeta.

 

  • Centerpartiet. Är ett splittrat parti som behöver enas. En finansminister som hålls borta från näringsdepartementet skulle naturligtvis göra vice statsminister Olofssons vardag enklare, och innebära möjligheter att satsa mer på småföretagarna och landsortsväljarna . Men Centerpartiet är också, liksom Folkpartiet, i stort behov av att skapa en ny och attraktiv miljöpolitik som stoppar väljarflödena till Miljöpartiet. Dessutom måste man fundera på hur man ska kunna ena landsbygd och stad, och mer klassiska centerpartister och unga liberaler. Som det ser ut nu verkar det bästa kortet vara att driva en politik för att minska arbetslösheten genom att satsa på företagen, vilket man mycket väl skulle kunna göra tillsammans med Moderaterna. Man får dock vara försiktig så att man inte trampar Folkpartiet på tårna i dessa frågor, speciellt de som rör skattesänkningar; det finns annars en risk att det enbart slutar med en klassisk väljarrockad inom det borgerliga blocket.

 

  • Folkpartiet. Måste hitta tillbaka till sina rötter. Historiskt sett har Folkpartiet lockat miljövänner, integritetsbeskyddare och personer som har velat föra en rationell integrationspolitik. Idag har man emellertid reducerats till att framhålla en mycket smalare profil som på flera sätt framstår som de nya gamla Moderaterna, med extra tyngd på utbildningspolitiken. Att vilja skapa en mer flexibel arbetsmarknad för att minska skillnaderna mellan de arbetande och de arbetslösa – och framförallt för att öka möjligheterna för de senare att få ett jobb – är tveklöst något som Sverige behöver. Men man bör inte tappa gamla profilfrågor; oftast slutar det nämligen med att man också tappar väljare. Folkpartiet måste bredda sin miljö- och klimatpolitik till att inte bara handla om kärnkraft, utan också om biologisk mångfald, stöd till ekoturism i tropiska länder, satsningar på fattiga kvinnors utbildning för att minska födelsetalen, och så vidare. Dessa är även exempel på frågor som Centerpartiet skulle må bra av att driva. Folkpartiet behöver också lyssna mer till sina unga väljare för att hitta moderna politiska lösningar på tekniska fenomen såsom fildelning och datatrafik. Man behöver hitta metoder som gör att upphovsrättsinnehavarna får betalt för att sälja sina produkter på ett tillgängligt och effektivt sätt, samtidigt som den personliga integriteten skyddas från övergrepp och godtycklig övervakning. Spotify och Voddler är steg i rätt riktning, och att skjuta till statliga medel för att öka investeringsgraden i liknande lösningar ter sig inte som en omöjlig åtgärd. Gällande integrationsfrågorna måste man lämna förhastade populistiska förslag som obligatoriska medborgarskapskurser och gå efter vad som faktiskt fungerar i praktiken. Ser man till andra länder med lyckad integration brukar gemensamma nämnare vara piskor i form av lag- och regeltest, samt morötter i form av tillgång till arbete och utbildning.

 

  • Kristdemokraterna. Är det regeringsparti som är i störst behov av en moderniseringsprocess. Konceptet kärnfamiljen bestående av en man och en kvinna håller på att gå mot sitt bäst före-datum – åtminstone i den politiska världen där HBT-rättigheter, liksom stöd till andra minoriteter, står högt upp på agendan. Det är dock inte värdekonservatismens hyllande av familjen i sig som är problemet. Kristdemokraternas främsta brist ligger i att man inte har kunnat anpassa sig till nutiden. Istället för att vara skeptiska till homosexuellas rätt att gifta sig, förändringar av föräldraförsäkringen och höjda bensinskatter borde man ha ägnat tid och resurser för att finna utrymme för klassiska värderingar i moderna frågor. Det är ingen omöjlighet att gå från ett förbuds- till ett frihetsparti. Personligen tycker jag man kom relativt nära en lösning med “verklighetens folk” där man faktiskt pekar på det faktum att många svenskar inte bryr sig särskilt mycket om flertalet frågor som hanteras i riksdagens plenisal. De flesta bryr sig förmodligen mest om enstaka frågor som arbetslösheten, sjukvården, infrastrukturen och annat som är närvarande i ens vardag. Kristdemokraterna bör fortsätta satsa på verklighetens folk, men det måste handla om mer praktisk politik och mindre populistisk retorik. Att bygga ut kollektivtrafiken är ett exempel på en fråga man skulle kunna profilera sig i. Då ger man människor fler alternativ till att förflytta sig; det blir en direkt insats för låginkomsttagare, men också en åtgärd för miljön – ett område som partiet historiskt varit svagt inom. Att hjälpa till för att öka konkurrensen inom äldrevården är ett annat förslag. Många äldre människor får idag lida av problem som kommer av att företag har lokala monopol, med bristande kvalitet och höga priser som resultat. Att i största allmänhet främja privata initiativ och konkurrens går väl i linje med Kristdemokraternas värderingar eftersom detta normalt sett leder till ökad tillgång och pressade priser – något som är av största betydelse för svenska hushåll. Att satsa på integritetsfrågor är inte heller en omöjlighet; verklighetens folk tror jag definitivt vill ha sina privatliv i fred. Att försöka hitta nya vinklar och frågor tror jag är Kristdemokraternas främsta framgångsrecept i dagsläget. Man har under de senaste åren hamnat i situationer där i praktiken sex av sju riksdagspartier har velat driva en fråga, men Kristdemokraterna har satt sig på tvären. Engagemang, tid och resurser är begränsade storheter och det gäller att välja sina strider, vilket i Kristdemokraternas fall bör handla om nya strider. Om man försöker profilera sig mer i miljö- och integritetsfrågor, som intresserar de yngre generationerna, är det dock viktigt att man gör ungdomar så delaktiga som möjligt. Inget annat parti skulle må så bra som Kristdemokraterna – som ofta ses som ett parti för äldre, och som också är hyfsat mansdominerat – av att lyfta fram unga kvinnor i valrörelsen och på ledande positioner inom partiet. Vill man sedan exempelvis vända sig mot könskvotering och stödja ägarmakt och företagens självbestämmanderätt kommer man ha mycket större legitimitet i denna typ av frågor genom att man själv har en bredd i de egna leden.

Om nio månader är det val. Att den borgerliga regeringen i dagsläget tvingas slå ur underläge är det få som invänder emot. Fredrik Reinfeldt säger själv att om ingenting förändras kommer Mona Sahlin att bli statsminister i september. Han menar dock att när EU-ordförandeskapet är slut kommer han kunna återuppta sina Sverigeresor för att påbörja upphämtningen i opinionen. Jag tror emellertid att det kommer krävas mer än så.

 Simon Hedlin Larsson

Blocköverskridande samarbete möjligt?

Här om dagen ville Ingvar Carlsson riva upp blockgränsen. Idag framförde Mona Sahlin även den idén, dock möttes detta med ett svalt mottagande (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6). Eftersom Sverigedemokraterna tycks växa och växa är det naturligt att frågan dyker upp. Men är det möjligt?

Folkpartiet och Centerpartiet är de partier som Mona Sahlin främst skulle kunna tänka sig samarbeta med. Centerpartiet har man ju samarbetat med för bara ett decennium sedan, och Folkpartiet var tänkbara samarbetspartners senast inför valet 2002. Men ser man till den politik som förs så är det nog, lite ironiskt, Moderaterna som Socialdemokraterna har störst möjlighet att bilda någon slags regering med.

Även om FP och C normalt sett räknas som mittenpartier går båda till val på kraftiga skattesänkningar. Folkpartiet tog ju beslut på sitt landsmöte alldeles nyligen om att avskaffa värnskatten. Man vill sänka arbetsgivaravgifter och luckra upp anställningsskyddet. Överger man detta för att tåga över blockgränsen lär varken FP eller C ha speciellt många väljare kvar.

Det är som jag har tagit upp i tidigare inlägg den ekonomiska politiken som avgör om partier kan samarbeta eller inte. Som parti vill du nämligen antingen öka de statliga utgifterna eller minska dem. Vänster eller höger. Och däremellan går gränsen.

Således handlar ett blocköverskridande samarbete om att något parti måste överge sin grundpelare (sänkta eller höjda skatter) som man faktiskt bygger den största delen av sin politik på. Att Centerpartiet eller Folkpartiet skulle göra det har jag mycket svårt att se. Som sagt är det på pappret möjligt för S och M att samarbeta där man i teorin skulle kunna nå en lösning om en +-0-politik, det vill säga att alla förändringar som görs inom skattepolitiken kompenseras så att det totala skattetrycket blir oförändrat.

Att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle samarbeta med varandra är dock i praktiken inte särskilt realistiskt. Och det vore nog inte så bra för Sverige heller. Se exempelvis den förra regeringen i Tyskland då man samarbetade för över blockgränserna. Inte blev det så mycket annat än lite socialpolitik. Det är nämligen svårt att skapa konkret politik när två partier som i vanliga fall driver motsatt ekonomisk politik samarbetar med varandra.

Som det ser ut för tillfället kommer det väl bli en minoritetsregering á 1991 om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och råkar bli tungan på vågen. Och det parti som skulle ha lättast att byta block är faktiskt Miljöpartiet, som under åren har sicksackat fram mellan blocken. Efter 2002 års val var man som bekant mycket nära en uppgörelse, som dock Centerpartiet drog sig ur. Läget skulle väl bli annorlunda denna gång, kanske inte minst beroende på att många tidigare centerpartister nu återfinns i Miljöpartiet.

Dessutom grundar sig MP:s skattehöjningspolitik mestadels i miljöskatter, och nog skulle det gå att kombinera det liberala kravet på att ta bort värnskatten och sänka arbetsgivaravgifterna med höjd bensinskatt och höjd koldioxidskatt. För övrigt är det lättare att gå från en skattehöjarpolitik till att vilja minska de statliga utgifterna än tvärtom. Detta beror helt enkelt på att medan skattesänkningar grundar sig i att hushållen ska få mer pengar till eget förfogande, så handlar skattehöjningar generellt sett om en bättre välfärd. Och då kan man argumentera för att de förbättringar av välfärden som man vill finansiera med högre skatter istället kan åstadkommas genom god förvaltning och minskat resursslöseri.

Simon Hedlin Larsson

Obligatorisk medborgarskapskurs orsakar illamående

Partistyrelsen fick alltså vika sig på Folkpartiets landsmöte i frågan om obligatorisk medborgarskapskurs (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10). Tur det.

Som jag skrev igår är denna idé om en obligatorisk medborgarskapskurs ett grovt feltänk som jag personligen tror grundar sig delvis i att partistyrelsen består av proffspolitiker som tror att alla led – från regeringen till myndighet till institution till individ – fungerar perfekt. Så fungerar givetvis inte verkligheten.

Även om jag inte tror att så skulle bli fallet, låt oss säga att de politiska riktlinjerna vore optimala. Kommer berörda myndigheterna lyda dessa? Förhoppningsvis till viss grad. Men vad händer med institutionerna som ska lära människor att bli svenska? Hur vet man att cheferna för dessa insitutioner inte påverkar arbetet efter egna åsikter och värderingar? Och hur är det med lärarna, som åtminstone i den vanliga skolan har stor makt att utforma sin undervisning. Vem vet egentligen vad som lärs ut i dessa klassrum om hur man beter sig svenskt och icke-svenskt (det vill säga icke-önskvärt)?

På svenska grundskolor, gymnasier, högskolor och universitet lär sig elever att vara källkritiska och ifrågasätta strukturer, normer och värderingar. På en obligatorisk medborgarskapskurs ska man istället lära sig hur man ska bete sig, hur man ska tänka och hur man ska tycka. Kom då också ihåg att för många nyanlända blir denna utbildning den viktigaste kontakten med det svenska samhället. Politiker, myndigheter, institutionschefer och i synnerhet lärare får en oerhört stor makt över dessa människors liv – en makt som är skrämmande och som jag ställer mig prompt emot.

Denna obligatoriska medborgarskapskurs är inte bara ett dumt förslag, det kan i somliga fall vara rent av farligt då immigranter prackas på massa åsikter som bestämts av toppolitiker och som samhället i stort kanske inte alls håller med om.

För att få körkort i Sverige krävs det att man gör ett teori- och ett körprov, men det är ingen som tvingar en att gå i körskolan, och staten har heller inget monopol på körskolor där politiker har bestämt riktlinjerna för verksamheten.

Men om Folkpartiets partistyrelse får bestämma ska det inte krävas något prov för att bli svensk medborgare, däremot ska alla tvingas till att gå en statligt styrd kurs för att kunna ansöka om medborgarskap. Detta är så fel som det bara kan bli.

Vad svensk integrationspolitik behöver är ett obligatoriskt medborgarskapstest som prövar individens kunskaper om svenska lagar och regler – inget annat. Hur personen i fråga tillgodogör sig dessa kunskaper ska vi som är politiker strunta fullkomligt i. Det är testet och inte kursen som ska vara obligatoriskt – precis som i USA och i Storbritannien.

Om immigranter sedan erbjuds en kurs i lagar och regler för att underlätta inlärningen är det givetvis bra, men den måste vara frivillig och den ska heller inte ha något att göra med regeringens vedervärdiga, nyligen tillsatta utredning om att undersöka typiskt svenska normer och värderingar.

Stor tack därför till alla de som såg till att landsmötet röstade ned partistyrelsen! Och låt oss hoppas att detta förslag inte dyker upp igen.

Simon Hedlin Larsson

Debatten med Sverigedemokraterna

Jan Björklund har meddelat att Folkpartiet tänker ta debatten med Sverigedemokraterna (1, 2, 3, 4, 5). Så länge det sker på sakligt vis är detta ett positivt besked. Jag hoppas därför att tid och fokus inte läggs på anklagelser om främlingsfientlighet och rasistiska rötter, utan istället kommer att ägnas åt arbetsmarknadspolitik, energi, integration, äldreomsorg och skatter.

Det är också viktigt att tänka på när invandringen och integrationen dyker upp – för det kommer de garanterat att göra – att det främst handlar om hur man ska optimera resultaten från invandringen, och hur vi ska gå tillväga för att göra detta. Utlandsfödda som bosätter sig i Sverige ska lära sig språk och lagar – och det är samma princip även för infödingar i det här landet.

Däremot är det populistiskt trams att tjata om svenska värderingar och normer. Detta blir dessutom extra farligt om det kombineras ihop med Folkpartiets partistyrelses förslag om en obligatorisk medborgarskapskurs för alla som vill söka svenskt medborgarskap. Resultatet blir i sådana fall att politiker sitter och hittar på värderingar på godtyckligt vis som ska läras ut till alla immigranter. När detta sker i diktaturer brukar det kallas politisk propaganda, och jag hoppas verkligen det inte blir en verklighet i Sverige.

Ett sådant resonemang skulle för övrigt innebär att det också finns osvenska beteenden, och tycker ni ärligt att vi svenskar är så speciella? Menar ni på fullt allvar att det i världen finns 200 specifika samlingar av beteenden som är möjliga att skilja åt och dessutom inte bör beblandas? Komigen.

Nej, fokus ska vara på språk, lagar och regler. I Sverige ska man tala svenska, och man måste följa de lagar och regler som finns. Men ingen ska behöva tvingas till att lära sig att svära med könsord, använda gud och satan i vardagliga konversationer, eller att man ska stå upp i bussen hellre än att sätta sig bredvid någon man inte känner.

Hoppas majoriteten av Folkpartiet tycker så också.

Simon Hedlin Larsson

Därför växer Sverigedemokraterna

Bland andra Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar nya rekordsiffror för Sverigedemokraterna i färska opinionsundersökningar. 7,2 procent sägs partiet få om det vore val idag.

Detta är inte alls speciellt märkvärdigt eller konstigt. Såhär har det varit sedan den Westfaliska freden och efterföljande gränsdragning som skedde år 361 år sedan. Sedan nationalstaten blev definitiv har uppmålandet av ett vi och ett dem spelat en helt avgörande roll i politiken.

Appliceringen på fallet Sverigedemokraterna är mycket enkel. Vid kriser och vid krig ökar nationalismen. Då ökar också stödet till nationalistiska partier.

Det bästa sättet att ena ett land är att starta ett krig. Och det värsta är om man försöker, men inte lyckas, nyttja ett fientligt grannlands splittringar vid krigsföring för då kommer man bara hjälpa till att ena dem. Fråga bara Saddam Hussein.

Ekonomiska kriser påverkar nationalismen på ett lite annorlunda sätt. Hotet mot viet är inte lika tydligt; det är föga lika konkret för den stora massan att bekämpa en lågkonjunktur genom att hålla konsumtionen uppe, som att bekämpa ryssen genom att kasta brandbomber på ryska pansarvagnar (tänk Molotov cocktails).

Å andra sidan innebär finanskris såväl som krig brist på resurser och en stor påfrestning på den offentliga servicen. Alla som inte tillhör viet kan därför ses som skadliga för samhället eftersom det då finns ännu mindre mat, vård och utbildning för de som landet “egentligen” tillhör. Louis De Geer är såklart ett viktigt undantag, men bilden av historien pekar ändå entydigt åt samma håll: dåliga tider spär på nationalistiska krafter – vilket inom politiken generellt sett har inneburit fler röster på konservativa högerpartier, men kanske framförallt på de som inte sitter vid makten.

Falklandskriget ökade den brittiska nationalismen i mycket hög utsträckning, men eftersom Margaret Thatcher drev kriget ställde sig nationalisterna inte bakom Conservatives utan beblandade sig istället med högerextremister som rekryterade otroligt framgångsrikt i tiotusental, framförallt unga män.

Sammanfattningen och avslutningen på detta inlägg blir således att den djupa finanskris som vi nu befinner oss i har lett till ökad arbetslöshet och utslagning bland i synnerhet lågutbildade. Samtidigt verkar allt fler vantrivas på jobbet, särskilt inom offentlig sektor. Och arbetsförmedlingen brister. Detta har lett till ökad nationalism och ökad skepticism mot nuvarande makthavare, vilket gjort att väljare strömmat till Sverigedemokraterna.

Hur den ekonomiska utvecklingen ser ut under nästa år kommer således spela en ovanligt stor roll i valet 2010. Om Fredrik Reinfeldt kan få väljarna att tycka att han sköter Sveriges ekonomi bra och att människor upplever att politikerna gör något för att förbättra framförallt deras situation på jobbet – då kan strömmarna vända åt andra hållet (notera att det som avgör är vad som väljarna tycker och tror, inte vad som är de faktiska politiska åtgärderna även om regering och riksdag, såklart, vill tro något annat).

Om Reinfeldt inte lyckas med detta är faktiskt sannolikheten faktiskt hyfsat stor att Sverigedemokraterna klarar fyraprocentsspärren redan nästa år.

Simon Hedlin Larsson

Svenskheten slår till igen – men vad är egentligen svenskt?

Den borgerliga alliansregeringen har nu tillsatt en utredning för att få konkreta förslag på hur invandrare ska lära sig “vad det innebär att leva i det svenska samhället, jämställdhet och respekt för ungdomars integritet” (SvD).

Regeringens agerande är inget annat än beklagligt, och detta är resultatet av att den moderatstyrda båten har satt upp ett gigantiskt segel för att se vart vindarna blåser.

I mina ögon bör man bara ställa två krav på invandrare, vilka för övrigt gäller även för infödingarna: de ska lära sig språket och följa lagarna. Att försöka definiera vad som är svenskt och inte svenskt är bara trams, och rymmer dessutom en gigantisk dimension av godtycklighet som gör att det inte kommer finnas någon som helst enhetlighet i att lära ut och pröva denna svenskhet hos utlandsfödda.

Jag har förmånen att vara invandrare i två länder, Sverige och i Storbritannien, och jag har frågat mig själv: vad är egentligen svenskt respektive brittiskt? Ingen aning. Människor är ju lite hur som helst.

Om man ser till det som oftast utpekas vara typiskt för svenskar är det inte sällan: jantelag, småstadsmentalitet, köträngsel, passivitet och en misstro mot främlingar. Och mer av detta behöver vi ju knappast i Sverige, vilket jag utgår från att regeringen håller med om.

Nej, jag förstår inte riktigt vad som ska ingå i denna svenskhetsutbildning. Kanske ska man lära sig steka köttbullar, rulla polkagrisar, sjunga ABBA-låtar utantill, meta småfisk i bräckligt vatten eller något annat som just vi svenskar gör?

Förmodligen är detta en taktik från regeringens sida främst för att tilltala Sverigedemokraternas potentiella väljargrupper. Tyvärr är den lika förkastlig som tidigare populistiska utspel. Problemen med invandringen handlar nämligen inte om svenskhet och de “dolda normer” som integrationsminister Nyamku Sabuni pratar om.

Vad som är viktigt är istället att man genom nybyggnationer och markadshyror får bort den geografiska segregationen, ökar samarbetet mellan kommuner och lokala integrationsengagerade frivilligorganisationer, gör om den misslyckade SFI-utbildningen, höjer meritvärdet på utländska språk vid anställning inom offentlig sektor, gör det lättare för företag att anställa, samt inför ett medborgarskapstest som prövar personens kunskaper om svenska lagar.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Oerhört korkat att anmäla Aftonbladet för hets mot folkgrupp

Jag är en person som är mycket förtjust i frihet och möjligheter; det är oftast bra om man som människa får flera alternativ att välja bland. Men vid somliga tillfällen känns det som om en del gör saker bara för att det går. Om man funderar lite kring de individer och organisationer som nu har anmält Aftonbladet för hets mot folkgrupp (se exempelvis 1, 2, 3, 4 och 5) är det svårt att komma fram till en vettig anledning till varför de har gjort det. Vad är syftet?

“Artikeln är så öppet rasistisk att någon närmare förklaring till varför jag tänker polisanmäla Aftonbladet inte behövs,” skriver Mariam Osman Sherifay, ordförande Centrum mot rasism. Jaså? Jag hade minsann gärna velat ha en förklaring. För målet kan ju inte vara att minska Sverigedemokraternas möjligheter att nå plenisalen; vi har ju redan sett att isolering inte påverkar deras sympatier i negativ riktning, utan snarare tvärtom. Det är också svårt att tänka sig att dessa anmälningar av Aftonbladet kommer att minska främlingsfientligheten och rasismen i Sverige – snarare kommer de att spä på deras skepticism och förakt och ge dem mer ammunition när det nu kommer att framstå som att islam inte tål att kritiseras.

Som adopterad och därmed invandrare i ordets bemärkelse gör jag ingen skillnad på människor och människor, och i mina ögon blir man svensk genom medborgarskapet. Mitt politiska mål är att få en borgerlig allians omvald, en allians som inte innefattar Sverigedemokraterna. Mitt mål i livet är att verka för ökad medmänsklighet och att de som har det sämst ställt ska få det bättre.

Jag tror att många som har anmält Aftonbladet helt eller delvis har samma målsättning som jag. Och till dem vill jag säga att det som ni nu gör är oerhört korkat och onödigt. Ni skapar nämligen ett scenario där utfallet inte spelar någon roll; det kvittar om Jan Helin, Aftonbladets ansvariga utgivare, frias eller fälls – Sverigedemokraterna vinner ändå och spänningarna mellan samhällsgrupperna i Sverige kommer att öka.

Och vad blir då vinsten vid en eventuellt fällande dom mot Helin – för det är ju det som är poängen med era anmälningar? Absolut ingenting. Zero. För Sverigedemokraternas potentiella väljare spelar detta absolut ingen roll. Anklagelser om rasism och främlingsfientlighet biter inte, det är politiska sakfrågor som gäller, och att faktiskt adressera och ta upp de problem med integrationens katastrofala misslyckande som gör att de lockas till SD.

Om ni verkligen vill vinna över Sverigedemokraterna i valet nästa år, lägg er tid och energi på att skriva debattartiklar där ni utmanar deras magra politik i arbetsmarknads-, miljö-, utbildning- och äldreomsorgsfrågor, istället för att tramsa med polisanmälningar mot publicister.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Jimmie Åkesson möter Fredrik Malm

Om två timmar är det dags. Då ska Jimmie Åkesson (sd) och Fredrik Malm (fp) mötas i SVT Debatt och diskutera vad som enligt SVT:s hemsida uppges vara temat “Är Sverigedemokraterna ett rasistiskt parti?”. Med den formuleringen som utgångspunkt riskerar ännu en debatt att gå i spillo för ett onödigt och irrelevant ämne. Centerledaren Maud Olofsson gjorde i morse flera desperata försök i SVT:s morgonsoffa att försöka stämpla Åkesson och Sverigedemokraterna som främlingsfientliga. Om jag inte missminner mig var det exakt samma sak som Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin försökte göra i bland de sista avsnitten av TV4:s Kvällsöppet förra säsongen. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför det är så viktigt att försöka bestämma vad vare sig Åkesson eller Sverigedemokraterna tycker och tänker. Låt de istället berätta det själva. Låt de berätta om sin politik, framförallt vad gäller arbetsmarknad, utrikespolitik, äldreomsorg, minoriteters rättigheter, miljö och utbildning. Och förklara sedan varför det ni själva tycker är bättre.

Sverigedemokraterna kan tveklöst vinna röster – och även öka den interna sammanhållningen inom sin rörelse – genom att skrämmas om utländska folkströmmar som kommer till Sverige som dels lider av rotlöshet, och samtidigt uppenbarligen ska islamisera Sverige och utplåna den sanna svenska kulturen. Men det är hög tid att inse att det knappast fungerar omvänt. Dagens sju riksdagspartier kommer aldrig kunna skrämma bort väljare från Sverigedemokraterna. Hade detta varit möjligt hade förmodligen inte SD hade haft en enda väljare idag, så ihärdigt som man har bedrivit denna strategi. Men vi ser ju att det inte fungerar.

Det brukar sägas att man inte bör överge en vinnande häst. Men att de etablerade partierna försöker förklara för svenska folket vad Sverigedemokraterna egentligen tycker, det är en häst som alltid har kommit sist in i mål.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Ni använder fel strategi mot Sverigedemokraterna

Och så kom skrämselargumenten. Idag skriver Jimmie Åkesson på Aftonbladet Debatt en artikel med rubriken “Muslimerna är vårt största utländska hot”. Även om man får känslan av politiskt självmål när man läser inlägget, tror jag det grundar sig till största del på att man inte alls håller med om det han skriver. Faktum är att texten är väl genomarbetad och nog kan nå rätt målgrupper med precis rätt känsloargument.

Vi som inte gör skillnad på människor och människor lägger Åkessons artikel på högen märkt “skräp”, men för de som tror på en väldefinierad svenskhet och tror att denna bör bevaras och skyddas – även till mycket höga pris – kan detta bli en energigivande boost, och dessutom ge ännu mer kött på benen för sina åsikter; “nu är jag ännu mer säker på att jag har rätt”. Och just detta lär vara ett av Sverigedemokraternas viktigaste mål för tillfället. Man vill skapa ett tydligt vi – som är det förtryckta och nedtystade folket – och ett dem – som är den politiska makteliten som försöker bestämma vad det vanliga folket ska tycka och tänka.

Detta viet ska sedan få stärkt självförtroende genom en agitatorisk ledare som använder skrämselargument i stil med de som Åkesson använder i sitt debattinlägg:

“För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att islam skulle komma att bli Sveriges näst största religion, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med islam skulle leva under ständigt dödshot, att ett tiotal muslimska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige, att ledande muslimska företrädare skulle framföra krav på införandet av sharialagar i Sverige, att svenska landsting skulle använda skattebetalarnas pengar till att skära av förhuden på fullt friska småpojkar, att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna, att svenska badhus skulle införa separata badtider för män och kvinnor, att svenska kommuner skulle överväga införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna, att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött, att svenska skolor skulle införa nya lov för att fira avslutningen på Ramadan samtidigt som kyrkliga skolavslutningar förbjuds på fler och fler skolor och så vidare.

Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten. Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Och tillsammans kommer man sedan ge sig ut i en valrörelse med fast övertygelse om att man har rätt i sak samtidigt som eliten försöker tysta ner och förlöjliga en, och tillsammans måste man därför arbeta extra hårt för att  befria Sverige från det som är osvenskt, udda och annorlunda.

Så hur ska då vi gå tillväga för att möta Sverigedemokraterna i valrörelsen nästa år, vi som inte ser någon större skillnad på svenskar, japaner, indier, togoleser, spanjorer, fransmän, belgare, ryssar, brasilianare eller människor från något annat av FN:s övriga 183 medlemsstater. Vi kan ju börja med att ta upp vad som inte bör göras, vilket är – om man får vara lite cynisk – nästan allt som har gjorts hittills.

Man kommer aldrig kunna tiga ihjäl eller frysa ut meningsmotståndare. I ett land som har bland världens mest utvecklade demokratiska system är detta för övrigt en mycket paradoxal metod. Att attackera ett partis historia kan i någon mån vara relevant, men det är knappast jämförelser mellan Sverigedemokraterna och nazism som kommer att hålla SD utanför riksdagens plenisal. På samma sätt skulle man kunna attackera Vänsterpartiet för att vara kommunister, men borgerligheten brukar oftast svara istället med att visa hur stora skattehöjningar kan skada den ekonomiska utvecklingen. Denna metod bör användas även i fallet Sverigedemokraterna, och istället för att ropa tyskt 1930-tal eller rasist varje gång man ser en Sverigedemokrat bör man peka på de av SD:s politiska ställningstaganden som man menar är fel. Ytterliggare ett fel är man fokuserar alldeles för mycket på parti och alldeles för lite på sak. Mina åsikter kanske är kontroversiella i denna fråga, men för mig handlar det inte om att specifikt stänga ut Sverigedemokraterna från riksdagen, utan min främsta prioritering är att se till så att den politiska agendan inte präglas av åsikter och värderingar som jag tror kan skada det svenska samhällets utveckling – åsikter som beklagligen många Sverigedemokrater står för.

Det sistnämnda kan tyckas vara en petitess, men det har faktiskt en mycket viktig praktisk betydelse som absolut inte får underskattas. Fokuserar man på Sverigedemokraternas debattinlägg, partiprogram och valmanifest kan man komma med sakliga argument och vinna SD:s sympatisörer över till sin sida, till skillnad från om allt handlar om partiet Sverigedemokraterna och partiledaren Jimmie Åkesson då risken för ökat martyrskap och ökad känsla av förtryck från samhällseliten blir mycket stora. Detta måste vara den viktigaste prioriteringen för alla vi som inte tror på Sverigedemokraternas assimilering av utländska utvandrare, stopp av oliktänkande och krav på att man som person inte ska vara annorlunda och osvensk. Jimmie Åkesson är bra på att rabbla rapporter och statistik, men slarvar (nog ganska medvetet) med siffrorna ibland och använder fakta noggrant utvalt för att det ska passa hans åsikter. Här krävs en stor kraftinsats där man tar fram sakligt underbyggda motargument till Sverigedemokraternas politik.

Inga fler paralleller till nazismen. Inga fler anklagelser om rasism. Inga fler upprop om att tysta ner eller stänga ute Sverigedemokraterna från det politiska samtalet. Och inga fler attacker mot Sverigedemokraterna som parti. Istället är det fakta och sakliga argument som gäller. Det handlar om att möta Sverigedemokraternas politik med sin egen, och sedan förklara varför det man själv förespåkar är bättre. Nothing more, nothing less. Låt oss därför göra rätt hädanefter.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Vad är egentligen öppenhet?

Jag såg precis en grupp på Facebook som kallas “Bojkotta Aftonbladet – Stöd öppenhet“. Personligen tror jag på alla människors lika rätt att leva, och ser Mellanösternfrågan som en stor tragedi där det är civilbefolkningen som får betala priset. Men jag måste ändå säga att Facebook-gruppens namn rimmar ganska illa. För mig låter det bara som en enda stor motsägelse.

Själv tillhör jag de som inte tycker att Donald Boströms för fram någonting eftersom den saknar riktiga belägg. Men att ifrågasätta Aftonbladets publicering av artikeln som sådan tycker jag inte man bör göra. Kritisera gärna Boström och de fakta han saknar för att kunna uttala sig om den påstådda organhandeln, men att bojkotta Aftonbladet till en följd av ett dåligt skrivet debattinlägg är ganska märkligt. Och att genom denna handling säga sig stödja öppenhet är smått komiskt.

Man ska alltid kritisera skribenter som gör lösa påståenden och presenterar dessa som fakta. Men att bojkotta medium är en mycket dålig väg att åstadkomma detta på. Ska man börja bojkotta Newsmill nu för att det skrivs om masskonspirationer gäller svininfluensan och en planerad utrotning av halva mänskligheten? Knappast. Detta är samma korkade strategi som nu ger Sverigedemokraterna goda chanser att ta sig in i riksdagen. Man kan inte frysa ut meningsmotståndare och oliktänkare. Man möter de med argument. Yttrande- och tryckfrihet råder i detta land. Och det ska vi vara glada för.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: