Tag Archives: valet 2010

Matematisk jämställdhet – nej tack

Finns det något härligare än matematisk jämställdhet – ni vet när man räknar alla män och kvinnor inom en given ram och inga andra faktorer än andelen kvinnor spelar någon roll? Detta är ett ständigt återkommande fenomen som utförs av personer som på denna blogg brukar kallas genuskalkylatorer.

Birgitta Wistrand, ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet visar i dagens DN Debatt prov på höga räknekunskaper när hon analyserar 2010 års riksdag ur ett könsmatematiskt perspektiv:

Folkpartiet behöver exempelvis se över sin representation. Vad har hänt i det jämställda partiet som i förra valet hade 16 kvinnor på sina 28 mandat? Nu får endast 10 kvinnliga ledamöter ta plats i riksdagsgruppen med 24 mandat. Hade männen toppositionerna på listorna? Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni har ett stort jobb framför sig för att återta bilden av partiet som satsar på kvinnor.

Valresultatet för Moderaterna visar däremot vad goda konjunkturer och ökade röstetal kan innebära. Moderatkvinnorna ökar till 46 procent med 12 nya kvinnor, vilket betyder att samtliga 10 nya mandat tillfaller kvinnor och att 2 ytterligare kvinnor slagit ut två män! Intressant att ökningen skett utan varannan damernas. Kanske anar vi slutet på den dolda kvoteringen av män inom Moderaterna.

Miljöpartiets goda röstsiffror borgade för att MP-kvinnorna inte bara behöll sin ställning med drygt 52 procent av platserna utan ökade sin representation till 56 procent. Centerpartiet däremot, som redan hade en dålig representation, är nu nere vid 30 procentstrecket – nedåt 8 procent trots kvinnlig partiledare! Detta är helt emot handboken som ofta framhåller att en kvinnlig partiledare lockar fler kvinnor. Vad har Maud Olofsson gjort för fel i sitt parti när resultatet blivit det motsatta? 1985 låg representationen i riksdagen på 30 procent!

Tänk så fantastiskt svartvit världen kan vara ibland! Allt handlar bara om hur stor andelen kvinnor är. Finns det något annat samhällsproblem vars utveckling är lättare att mäta? Förmodligen inte.

Det är för övrigt intressant att se hur Wistrand inte verkar se något problem med att Miljöpartiets andel kvinnliga riksdagsledamöter har ökat när det uppenbarligen är ett stort bakslag att Centerpartiets manliga dito har gjort detsamma.

Är jämställdhet enligt Wistrand bara på kvinnors villkor månne tro? Förmodligen svarar hon nej på den frågan, men ett sådant påstående stärks knappast av debattinläggets sista mening:

Jämställdheten måste fortfarande erövras varje dag och nu är dags att kräva åtminstone halva makten!

Åtminstone halva makten? Så om kvinnorna tar mer än hälften av alla stolar i riksdagen tjänar man fortfarande den ädla jämställdheten? Inte särskilt övertygande…

Dessutom är det ett hån mot alla som utsätts för samhällets ojämställdhet att i debatten bli reducerade av genuskalkylatorer till några slags matematiska, procentuella beståndsdelar och representanter för olika kollektiv. Snacka om att blunda för verklighetens problem.

Simon Hedlin Larsson

Fascinerande särbehandling av Sverigedemokraterna

Det är fascinerande att se hur särbehandlingen av Sverigedemokraterna fortsätter. Sverigedemokratiska hemsidor utsätts för nedsläckningar och register över folk som velat ha information om partiet stjäls och läggs ut på nätet. Företrädare och anhängare hängs ut.

Den kanske främsta kritiken mot SD så länge partiet har existerat har varit att de inte anses dela värdegrunden om alla människors lika värde. Men tycker ni att ni själva står upp för demokratin, rättsäkerheten och yttrandefriheten med det ni gör nu?

Att särbehandla Sverigedemokraterna var den främsta och avgörande anledningen till att partiet nådde riksdagen. Och världens mest kontraproduktiva strategi bara fortsätter. Som sagt – fascinerande.

Simon Hedlin Larsson

Aftonbladets hänsynslösa kampanj

Dagens huvudledare i Expressen säger det mesta som man tycker och tänker om mediestormen kring Sven Otto Littorin:

Aftonbladets så kallat “oberoende” socialdemokratiska ledarsida har under en veckas tid kampanjat stenhårt mot både Littorin & Reinfeldt.

Det är inte så märkligt: ledarsidan är i praktiken LO-ägd. I egenskap av arbetsmarknadsminister och ansvarig för a-kassepolitiken har Littorin varit LO:s och ledarsidans mest kritiserade minister.

Och Littorin-affären öppnade förstås möjligheten att försöka dra ner förtroendesiffrorna för Reinfeldt. Kort sagt har AB:s ledarsida fungerat som den lojala torped åt Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin man vanligen är. Fullständigt fixerad vid Littorin har man sprutat ut insinuanta angrepp och tvärsäkert agerat domstol.

Torsdag 8 juli, dagen efter Littorins avgång fastslår Kennet Andreasson på AB:s ledarsida att “det är inte synd om Sven Otto Littorin.”

Jo, man kan faktiskt tycka synd om ex-ministern. Han befinner sig i en svår och uppslitande vårdnadstvist. Och tror Andreasson att Littorin ljuger när han berättar om sina djupa depressioner?

Fredag 9 juli. Eva Franchell tar över piskan och skriver att “Sverige kan ha haft en brottsling i regeringen”. Och fortsätter: “Ligger det ett brott bakom Sven Otto Littorins avgång är det höjden av omoral att skylla på familjeskäl.”

Men det finns fortfarande ingen polisanmälan. Ingen förundersökning. Inget åtal och ingen dom. Och kommer heller inte att finnas om AB:s uppgifter skulle stämma då det eventuella brottet är preskriberat.

Lördag 10 juli. Franchell fortsätter och avkunnar sin dom: “Aftonbladets avslöjande är väl underbyggt och övervägt” och “Sexköp är rent generellt ett brutalt utnyttjande av svaga människor och inte en fråga någon regering kan sopa under mattan av rädsla att förlora makten.”

Söndag 11 juli. Franchell tvärvänder plötsligt, framhåller att Littorin inte är dömd för brottet och anklagar Reinfeldt för “utfrysning” av Littorin. Men hon avslutar sedan med att spekulera om Reinfeldt “drabbats av moralångest inför misstanken att en sexköpare och brottsling suttit i regeringen i nästan fyra år.”

Några tecken på ångest över tonläget och de grova orden hos torpeden Franchell står dock inte att finna. Fritt fram att sparka på en minister som redan ligger, ett val ska ju vinnas åt Mona Sahlin.

Måndag 12 juli. Helle Klein kliver in på banan och fastslår att det är “en sjaskig historia om ännu en av maktens män som ägnat sig åt sexköp.” Reinfeldt anklagas för “iskall cynism” och de nya moderaternas signum är “förljugenhet”.

Men tänk om Littorin talar sanning, Helle Klein? Och tänk om den uppslitande vårdnadstvisten faktiskt bränt ut honom?

Det är förstås av underordnad betydelse för AB:s ledarsida. Valet ska vinnas till varje pris. I slutet av september skriver man säkert en ledare och beklagar sig över allt smutsigt kampanjande i valrörelsen.

Det egentliga problemet med Sverigedemokraterna

“Kanske kan man säga att problemet med Sverigedemokraterna är just att deras sympatisörer inte är extrema galningar. Om de verkligen vore det, skulle de inte kunna komma in i riksdagen. Däremot finns det säkerligen tillräckligt många frustrerade mittenväljare som skyller sina problem på invandringen för att SD ska nå fyra procent i valet,” skriver Markus Uvell på DN Debatt.

Helt rätt. På mediedebatten låter det ofta som att Sverigedemokraterna och deras väljare är rasister. Det är nämligen den bild som etablissemanget i mångt och mycket försöker måla upp. Men som Uvell skriver är problemet just att de inte är rasister. Hade så varit fallet hade det varit ganska enkelt att hålla dem utanför riksdagen; extrema åsikter är extrema just för att de inte delas av särskilt många. Men eftersom SD har en bredare uppslutning än så, och har en politik som attraherar många från den stora massan finns också risken att de faktiskt kommer in i riksdagen i år.

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet uppmanar till ökad konsumtion

En fråga som har ställts på senare tid är: vad vill Miljöpartiet? Idag har partistyrelsen presenterat sitt förslag till valmanifest (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8), och nu gäller frågan istället: hur tänker Miljöpartiet?

Partiet kallar sig “de gröna”, nådde riksdagsframgångar i samband med säldemonstrationer, och har gjort resurshushållning till sin främsta fråga. Därför är det med stor förvåning som MP:s partistyrelse föreslår att man ska göra det billigare att konsumera, och mindre kostsamt att förbruka jordens ändliga och knappa resurser (följande citat, samt hela förslaget återfinns här):

“11. Sänkt moms för tjänsteföretagen
Vi vill få tjänstesektorn att växa genom att sänka momsen inom en rad branscher. Det blir billigare att reparera trasiga saker, äta på restaurang, gå till frisören och att laga cykeln.”

Först och främst kan man fråga sig om det är speciellt resurssnålt att gå på en restaurang. Det lär vara många som äter bra mycket mer när de är ute än när de är hemma. Och vad händer egentligen med maten man lämnar? Räkna bort doggy bags och det lär vara en inte oansenlig mängd mat som slängs varje dag på restauranger. Det är nämligen inte särskilt lätt att ställa in en tallrik i kylen när man är mätt om man är på McDonalds, Operabaren, Bagpiper’s Inn eller F12.

Sedan kan man fråga sig hur många som kommer att reparera prylar bara för att momsen sänkts med någon procentenhet. Förmodligen skulle man kunna slopa momsen för tjänster helt utan att se någon större skillnad i antalet reparationer. Den främsta anledningen till att man inte lämnar in en trasig mobiltelefon är ju inte för att det är en kostnadsfråga, utan för att det blir ett bra tillfälle att köpa en ny. De flesta kommer slänga sina gamla telefoner oavsett momsen på tjänster. Och den som tycker att teknisk utveckling är farligt och vill tvinga fram en långsammare tillväxt för att människor ska reparera sina gamla prylar bör omgående skicka en brevduva till Yvonne Ruwaida och kräva att hon slutar surfa på mobilen för skattebetalarnas pengar (vilket det i och för sig finns goda skäl till att göra ändå).

Man undrar förresten varför Miljöpartiet vill att man ska klippa håret oftare. Det krävs knappast något geni för att räkna ut att många fler miljöfarliga hårvårdsprodukter hamnar i naturen om plötsligt många fler går till frisören.

Detsamma gäller bilreparationer – är det inte bättre att man köper en ny mindre miljöfarlig elbil istället för att reparera den gamla bensinslukaren?

Miljöpartiets partistyrelse tycker uppenbarligen att man bör behålla sin gamla bil, istället för att köpa en mindre energikrävande bil. (Bilden är hämtad här.)

Mest trolig utgång av ett en sänkt moms på tjänster är dock att konsumtionen på varor ökar. Människor reparerar inte fler cyklar än de som är trasiga. Man hinner inte gå på restaurang stup i kvarten även om man skulle ha råd. Och man klipper inte gräset om det redan är kort. Därför kommer med största sannolikhet en eventuell skattesänkning öka konsumtionen av varor mer än konsumtionen av tjänster.

Det är svårt att tolka denna del av MP:s partistyrelses förslag till valmanifest som något annat än en uppmaning till svenska folket att konsumera mera. Detta brukar de flesta inte ha något emot, men hur är det egentligen med ett parti vars företrädare menar att “[e]kosystemen /…/ stressas av människans omättliga konsumtion, det vi idag benämner tillväxt”, och hävdar att “kapitalismens skuld är värre än både kommunismen och nazismens skuld sammantaget”?

De gröna resurshushållarna slår nya rekord i att vara inkonsekventa.

Simon Hedlin Larsson

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson

Någon måste regera landet

Enligt en Sifo-undersökning vill endast 13 procent av de tillfrågade att en regering efter valet 2010 samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är lätt att ställa krav, men det är ibland inte särskilt enkelt att leva upp till dem. Om inte den borgerliga alliansen eller den rödgröna röran vinner egen majoritet i riksdagen står man mer eller mindre inför fem alternativ: 1) minoritetsregering enligt blocköverskridande överenskommelse, 2) minoritetsregering med ständiga förhandlingar, 3) majoritetsregering genom brutna pakter, exempelvis MP till det borgerliga blocket eller C+FP till det rödgröna, 4) minoritetsregering med stöd från SD, samt 5) utlysa nyval.

Nyval lär vara det sämsta utfallet för de etablerade partierna eftersom lite tyder på att något annat parti än SD vinner på det. Minoritetsregeringar är naturligt svaga, och om man inte kan göra upp på förhand om att oppositionen lägger ner sina röster (vilket man ska erinra sig om vore en mycket märklig företeelse) kommer SD få onaturligt stort inflytande i frågor som inte rör ekonomin (i budgetfrågor krävs en total enighet krävs för att fälla en minoritetsregering). Regeringen kommer således kunna få igenom sin budget, men tvingas sedan till förhandlingar i de flesta frågor utöver den ekonomiska politiken. Å andra sidan är den ekonomiska politiken viktigast, och om man bara kan komma överens om en gemensam budget är blockförflyttningar åtminstone i teorin möjliga, om något parti tror sig ha möjlighet att förklara sig inför sina väljare, det vill säga. Socialdemokraterna har tidigare öppnat för samarbete med mittenpartierna C och FP, medan Moderaterna anser det naturligt att vid ett valresultat utan egen majoritet förhandla med Miljöpartiet.

Man bör emellertid tänka på att blockpolitiken aldrig förr har varit så cementerad som den är idag. Att gå till val som ett skattesänkarparti (M, FP, C och KD) eller som ett skattehöjarparti (S, MP, V) och sedan helt byta politik efter den 19 september 2010 är inte något som hör till vardagen. Att man inte håller vallöften i enskilda sakfrågor är vanligt, men eftersom en regerings politiska agenda i grund och botten bygger på synen på ekonomin och skatterna kommer många uppfatta det som värsta sortens svek att rösta för högre respektive lägre skatt, se ens parti bilda regering, och sedan få uppleva en ekonomisk politik tvärtemot den man ville ha. En minoritetsregering med stöd från, och ständiga förhandlingar med, det andra blocket är därför mest troligt.

Desperationen kommer till stor del avgöra utfallet vid ett alltför jämnt val nästa år, men i dagsläget finns det lite som talar för en blocköverskridande majoritetsregering, lika lite som att man inför valet gör upp om att den eventuella minoritetsregeringen inte ska fällas av oppositionen genom att den senare lägger ner sina röster. Samtidigt är kaos att vänta om så inte sker eftersom Sverigedemokraterna i varje fråga där oppositionen är enad kan, med sina relativt få mandat, fälla regeringen. Det enda sättet att undvika detta är att en borgerlig minoritetsregering förhandlar med Miljöpartiet respektive en rödgrön minoritetsregering med C och/eller FP. Ser man dock till vilka frågor respektive block vill driva i valrörelsen är långa, långa förhandlingar att vänta. Men av de fem alternativen lär detta ändå vara det mest troliga. Vilket som kommer därefter är svårt att säga. Eftersom nyval är uteslutet, en blocköverskridande majoritetsregering i nuläget likaså, och en på förhand blocköverskridande överenskommelse om nerlagda röster förefaller mycket osannolik, bör man dock inte bli förvånad om en eventuell minoritetskoalition efter valet börjar förhandla med Sverigedemokraterna. Landet måste styras.

Det finns goda skäl att hoppas på en borgerlig eller rödgrön majoritetsregering valet 2010.

Simon Hedlin Larsson