Den 4 november 2008 är ett datum som mänskligheten sent kommer att glömma. Det var tisdagen då USA valde Barack Obama till landets första svarta president. Jag var själv en av dem som stödde Obama och hans ”change we can believe in”. Dock är jag skeptisk till hur hans valseger har haussats, och hur folk nu tycks förvänta sig underverk. Jag tror mycket väl att Obama kan bli en bra president, men att en enda person ska lyckas lösa den globala finanskrisen, ena världen och tala diktatorer till avgång är knappast att vänta. He is a man, not a miracle.
Under valkampanjen jämfördes Barack Obama många gånger med den före detta presidenten John F. Kennedy. Inte bara höll de båda tal i Berlin, utan de hade även likheter genom att vara unga aspiranter till presidentposten, ha en tilltalande framtidsvision, slå sin respektive motståndare i de nationella TV-debatterna, kandidera för förändring, ett enande av ett splittrat Amerika, och för att bryta ett åtta år långt republikanskt styre.
Många använde dessa paralleller som argument till varför Barack Obama skulle bli en bra president; Caroline Kennedy skrev till och med i New York Times (27/1) om ”A President Like My Father”. Men även om John F. Kennedy var en uppskattad och omtyckt ledare, var han knappast något ideal för politisk fullkomlighet. Under sin tid vid makten gav han bland annat klartecken för det misslyckade kuppförsöket Bay of Pigs, ledde USA in i Vietnamkriget och störtade Iraks dåvarande regering i jakt på misstänkta kommunister.
Precis som vilken annan president som helst fattade John F. Kennedy både hyllade och sågade beslut. Problematiken med att somliga alltid blir missnöjda är något som även Barack Obama kommer att få erfara, vilket för övrigt tidningen The Economist skriver om i en ledare (8/11): ”Like most politicians, Mr Obama will surely fail more than he succeeds”.
När amerikanerna för ett par veckor sedan valde Barack Obama till president röstade de för förändring. Frågan är dock om man inte har något för stora förhoppningar på hur mycket den nya presidenten egentligen kan förändra. Om Obama inte lyckas tona ner förväntningarna finns det en risk att publiken, när han håller tal i nästa presidentvalskampanj, inte längre kommer att ropa ”change we can believe in”, utan istället ”change him who we believed in”.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 