Nej, det där blev ju ingen höjdare. Diskussionen i SVT Debatt det vill säga. Den blev ungefär precis som jag beskrev i det nästsenaste inlägget att den inte borde vara. Jag tänker därför inte upprepa mig. Istället tänkte jag rikta tankarna och tangenterna mot det parti som jag personligen tror har flest röster att förlora till Sverigedemokraterna, nämligen Kristdemokraterna.
Dagens Nyheters huvudledare idag tar upp hur Kristdemokraterna har velat sudda ut stämpeln som ett förbudsparti, men hur “”de konkreta förslagen lyser med sin frånvaro”. Även om begreppet “verklighetens folk” får många av oss att backa 18 år bakåt i tiden och minnas ett parti som hette Ny demokrati tillhörde jag de som välkomnade partiledaren Göran Hägglunds försök att ändra kursen för Kristdemokraterna och styra mot öppnare vatten.
Fredrik Segerfeldt sa i SVT Debatt för ett par veckor sedan att man har bilden av Moderaterna är direktörer, Folkpartiet docenter och Centerpartiet bönder. Det finns helt klart en poäng i detta; de borgerliga partierna har haft problem att framstå som partier för hela svenska folket, och har tenderat till att istället likna intresseorganisationer för vissa samhällsgrupper. Inför nästa års val kommer Moderaterna fortsätta att driva arbetslinjen, Centerpartiet vill skapa ett bättre företagsklimat och Folkpartiet lär ha utbildning högst upp på agendan.
Här finns således en stor möjlighet för Kristdemokraterna att göra ett halvt lappkast och föra en bred och öppen politik där man dels kan locka nya väljare för att klara fyraprocentsspärren och dels kan hålla kvar kärnväljarna genom att den nya öppenheten ger Sveriges konservativa möjlighet att hålla kvar vid sina traditionella värderingar. Ett exempel på hur detta kan kombineras är friheten från att politiker lägger sig i ens familjeliv och då möjligheten för föräldrarna att välja vem som ska stanna hemma med barnet. Denna typ av frågor som befriar medborgarna från politisk styrning och tillrättavisning skulle kunna vara en bra linje för “Nya Kristdemokraterna” att driva. Men denna möjlighet håller nu på att glida dem ur fingrarna eftersom att man har svårigheter att leverera något konkret.
Jag tycker att Kristdemokraterna har hanterat följderna av sina utspel ganska klumpigt. När Göran Hägglund har framträtt i SvD:s och Aftonbladets Korseld, SVT Debatt och så vidare, har han i princip bara gett exempel på kultureliten och den provocerande konsten i form av Anna Odell och den person som kastade sig genom fönstret på en tågvagn. Hur mycket tid hade det krävt att kunna plocka fram 3-5 exempel till? Hans starkaste argument, som jag dock inte har läst eller hört honom nämna ännu, lär ju uppfattning som Lars Vilks med flera har om att konst är objektivt, det vill säga lite Platonskt rationalistiskt att bra och dålig konst är absoluta sanningar, men det gäller att kunna tolka den.
I detta avseende kan man verkligen tala om en kulturelit, och det är dessutom en mer generell diskussion som inte pekar ut specifika konstnärer eller konstverk, utan visar mer på att det finns en elit som menar att det korkade folket inte alltid förstår sig på konsten. Tyvärr har jag saknat detta hos Hägglund och KD, och det har mest blivit en diskussion om just Anna Odell och vem som är verklig och inte verklig.
Vad Kristdemokraterna bör göra nu enligt min uppfattning är att sätta sig ner och ta fram konkreta politiska förslag på hur man ska befria folket från politisk klåfingrighet som samtidigt inte går i kollisionskurs med kärnväljarna och alliansens valmanifest. Sedan bör man lyfta fram kvinnor, invandrare och ungdomar för att kunna lansera politiken trovärdigt. För det blir onekligen svårt att framstå som hela folkets parti om de Kristdemokrater som syns mest är vita medelålders män eller kvinnor över 55. Ska man driva en politik för mångfalden, måste man ju också representera mångfalden själv. Inte speciellt konstigt.
Simon Hedlin Larsson
Tryck här för intressanta inlägg om:
SIMON HEDLIN 