Ibland har jag hört diskussioner om varför forskarkåren inte får spela en större roll i att styra samhället. De som kan mest borde ju bestämma mest, heter det. Och visst kan jag hålla med om att den faktiska kunskapen borde få spela en större roll i det politiska livet. Framförallt då kanske etablerade och erkända sanningar som division of labour, specialisation och comparative advantages of international trade, det vill säga öka frihandeln och minska populismen.
Det finns dock en del forskare och akademiker som vi bör passa oss för att ge för mycket makt. En av dessa grupper är de som forskar inom politisk analys, det vill säga olika perspektiv på politik(positivism, interpretivism, realism, och så vidare), om det finns något som är sant och hur vi i sådana fall kan ta reda på det. Idag hade jag ett seminarium om detta där läraren själv kom fram till att även om man som objektivisterna (typ Karl Popper) menar att det bara finns temporära sanningar, men att teorier däremot kan förklaras som falska genom att man genomför ett experiment och det misslyckas, så kan man inte säkert utesluta att det fungera:
“Jag menar många säger ju att kommunism bevisligen inte har fungerat, men jag tycker nog gott att man skulle kunna försöka igen,” var hennes kommentar.
Jo, tack. Och då borde väl nazism, apartheid och Vietnamkriget få en till chans också?
Vissa personer läser alldeles för många kunskapsfilosofiska böcker. På mitt skolbibliotek är denna ämneskategori placerad längst bak i en av flyglarna. Där får gärna denna typ av resonemang stanna.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 