Många eller få kvinnor i EU?

Så har den inåtslutna regeringen Reinfeldt äntligen släppt ut vit rök ur skorstenen och nominerat Cecilia Malmström, folkpartist och tillika EU-minister, till nästa EU-kommission (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6). Jag vill först börja med att uttrycka uppskattning och en smula förundran över Fredrik Reinfeldts val av kommissionär.

För att vara en återhållsam och blyg statsminister var detta ett både modigt och bra val. Modigt därför att han inte nominerade en moderat. Bra i dubbel bemärkelse; dels för den kompetens och förmåga som Malmström besitter, dels för att den borgerliga aliansen ser mer samlad ut om man klarar av att lyfta fram alla de fyra partiernas företrädare.

Om Malmström bara klarar av den buffliga byråkratin och de gastande filibustrarna nere i Bryssel kommer det säkerligen att bli mycket bra. Och min positiva tro om henne har ingenting med att hon är kvinna att göra, utan helt enkelt henne som person, hennes kompetens, erfarenhet och förmågor.

Men när vi ändå är på ämnet om kön har jag sett att både tidningar och bloggare har skrivit om den dåliga könsbalansen i EU-kommissionen. Visst, bara 8 av 27 kommissionärer är kvinnor, men är det verkligen den mest utsatta gruppen?

Hur är det med exempelvis utlandsfödda? Eller svarthåriga? Nej, där är det noll att hämta. Samtliga 27 kommissionärer är infödingar, 2 är blonda, 9 är brunhåriga och hela 16 kommissionärer har grått hår. Hur väl representerar det EU:s befolkning, undrar jag.

När man baserat på demografi anser att det borde vara minst 12 kvinnliga kommissionärer, bör man också lämpligen anse att i alla fall 4-5 ska vara utlandsfödda och 3-4 ska ha svart hår. Är ni beredda att strida för detta?

Simon Hedlin Larsson