Av de inlägg jag har läst tycker jag att PJ Anders Linder har den bästa kommentaren gällande svenska kommuners biståndspengar. Bland det värsta jag vet är slöseri med skattebetalarnas pengar – som om man kunde spendera de lite hur som helst.
Och den här historien om hur svenskt bistånd finansierar somliga kommunalråds semesterresor är knappast förvånande, men gör likväl att man mår dåligt av att höra det. Inte nog med att det är skattemedel som bekostar dessa resor, det är pengar som är tänkta att gå till att hjälpa de i världen som har det sämst ställt.
Det är för övrigt myket enkelt att få en bild framför sig av hur detta går till; jag skulle gissa att det ser ut ungefär såhär:
1) Någon på kommunen tycker det vore intressant att göra ett internationellt projekt. Man spånar på lite idéer och kommer fram till att det vore kul att göra ett intellektuellt utbyte med Indien.
2) Man kontaktar en indisk organisation eller liknande och planerar för ett studiebesök. En projektplan författas och används för att äska biståndspengar.
3) 4-5 personer från kommunen åker till Indien, är där i en vecka, träffar lite människor från den nämnda organisationen, ser sig omkring, och har allmänt trevligt.
4) Delegationen kommer hem till Sverige, och skriver en rapport som läggs till handlingarna under nästa styrelsemöte och sedermera arkiveras i en pärm. Klart.
Kan någon nu säga mig när dessa skattepengar, som också är biståndspengar, som för hundratusen eller så finansierade denna resa, användes så effektivt som möjligt för att göra maximal nytta för Indiens svältande barn?
Dessa resor och liknande kommunala internationella projekt är oftast flummiga, utan en tydlig målbild och konkreta resultat. De gör säkert ingen skada – man lär ju i alla fall bidra en viss del till landets turism – men särskilt mycket nytta gör de inte heller.
Jag tror att jag och PJ Anders Linder landar i ungefär samma slutsats, vilket är att kommunalråd får åka på dessa resor om pengarna tas från en budgetpost som heter något i stil med “Kommunens utlandsresor för långsiktigt utvecklingsarbete”, och om man lyckas få skattebetalarnas godkännande för att bekosta detta.
Men kom inte och ta pengar från statens utlandsbistånd, det slösas redan tillräckligt som det är i dagsläget. Vill man, som jag, på allvar hjälpa världens mindre lyckligt lottade är det knappast en bra metod att ge biståndspengar till kommunerna. Då är det istället minskad protektionism och avskaffande av subventioner som stänger ute fattiga länder från världsmarknaden som gäller.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 