Dagens Nyheter har publicerat en ganska märklig nyhet med rubriken “Bara ursvenskar i räddningstjänsten“:
“Inte ens 3 procent av de anställda inom räddningstjänsten är kvinnor och andelen med invandrarbakgrund är ännu lägre, visar en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL).”
Jaha, och vad räknas som invandrarbakgrund då? Utlandsfödd? Så amishbönder som kom på 1720- och 1800-talet till USA och i mångt och mycket lever som man gjorde för hundratals år sedan räknas som infödingar, medan jag som kom till Sverige när jag var ett halvt år gammal och växt upp med infödda svenska föräldrar tillhör invandrarna?
Personligen har jag ingenting emot att bli kallad invandrare – jag menar, jag är ju utlandsfödd så i ordets rätta bemärkelse är det väl så det förhåller sig. Men vad jag vänder mig oerhört starkt emot är när man försöker göra skillnad på människor och människor, och komma fram till slutsatser som ska vara typiskt för infödingar respektive utlandsfödda. Denna indelning är i mina ögon mycket märklig och samtidigt djupt beklaglig.
Det spelar väl absolut ingen roll varifrån de som arbetar inom räddningstjänsten kommer ifrån? Antingen kommer man fram till att svenskar och invandrare är distinkt olika (vilket jag tycker är extremt generaliserande och således felaktigt) och att därför någon form av mångfald är önskvärt. Men om det nu är skillnad på svenskar och invandrare kanske fler svenskar har valt att arbeta inom räddningstjänsten? Svenskar kanske tycker det är roligare? Ska man då kvotera in invandrare som kanske inte ens vill arbeta inom räddningstjänsten?
Om man, å andra sidan, kommer fram till att svenskar och invandrare är lika till den grad att man inte kan dra en tydlig linje mellan två folkgrupper (vilket jag hävdar) och att människor istället skiljer sig på individnivå, då kan ju en inföding lika väl representera en utlandsfödd.
Därför finner jag inte ett enda sakligt argument till varför detta skulle vara ett problem som behöver åtgärdas, för oavsett om man tycker svenskar och invandrare är olika eller om man tycker att de är lika spelar det ingen roll – kvoteringsyrkarna kan varken stödja sig på den ena eller den andra linjen. Detsamma gäller för övrigt när man diskuterar könsfördelning. Antingen är det skillnad, och då får man acceptera att människor gör olika val. Eller så är det ingen skillnad, och då kan x representera y lika bra som y själv.
Visst kanske någon menar att färre än 3 % invandrare inom räddningstjänsten innebär att bredden på språkkunskaperna inte är tillräckligt stora och att det är ett problem vid utryckningar, men nu är det ju födelseland man har jämfört och inte språkkunskaper. Jag exempelvis är ju invandrare, men jag kan inte fler språk än en svensk inföding för det, så att utgå från att invandrare kan fler språk är bara dumt.
Detta var således en helt meningslös nyhet, och jag hoppas verkligen inte det kommer några krav på kvoteringar som följd till detta. Om man tycker det är viktigt att kunna utländska språk, då får väl det räknas som merit och så kan de invandrare som faktiskt kan många språk (till skillnad från mig) anställas på grund av sina förmågor och färdigheter, och inte på grund av var de är födda.
Kompetens ska gälla över allt annat vid anställning och fokus ska ligga på att motverka alla sorters diskriminering – inte på att räkna grupptillhörigheter och försöka nå någon slags perfekt representation. Kvotering är ett värdelöst medel för att uppnå detta, och alla försök till att kvotera x gör att man automatiskt diskriminerar y, eftersom y inte tycks vara tillräckligt viktigt för att kvotera. Könskvoterar man bolagsstyrelser exempelvis blir det ju indirekt en diskriminering mot handikappade, barn med kriminella föräldrar och alla andra grupper som blir diskriminerade, men inte anses tillräckligt värda för att bli kvoterade.
Jag vill därför avskaffa alla former av kvotering och positiv särbehandling (om inte saklig grund föreligger såsom att ensamstående föräldrar bör få ökat stöd och att äldre människor bör ha rätt till färdtjänst). Ett första steg är att ta bort instegsjobben som idag gör att invandrare kan anställas enligt en modell som innebär att staten betalar 75 % av lönekostnaderna upp till ett belopp på max 750 kr om dagen. Instegsjobben diskriminerar ju indirekt alla som är i behov av jobb men inte råkar höra till den kategorin som är berättigad dessa.
Mitt förslag är därför att skrota instegsjobben och istället börja med en ny typ av statligt stöd vid anställning av studerande. Då kan nämligen nyanlända som läser SFI fortsätta vara attraktiva på arbetsmarknaden och få det lättare komma in i samhället (vilket var grundtanken med instegsjobben) samtidigt som andra grupper, exempelvis alla ungdomar som studerar och som löper risk att ta examen och aldrig haft ett riktigt arbete, också kan få ta del av samma förmån.
Detta menar jag vore att införa en positiv särbehandling som faktiskt har en saklig grund där saklig kompetens eller sakliga behov (vilket gäller i detta fall) föreligger. Och passa samtidigt på att skrota alla mångfaldsplaner!
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 