Större klasser, personliga brev och högre lärarlöner

Det kan väl knappast vara en nyhet för någon att svensk matematikundervisning halkar efter. Vågar man inte ställa krav på eleverna och betalar så lite att ingen vill arbeta med undervisning vore det naivt att förvänta sig något annat.

Att Jan Björklund nu vill ha mer matematikundervisning för så väl lärare som elever är nog mest ett sätt att svara på kritiken. De bristande kunskaperna bland svenska ungdomar handlar ju inte om kvantiteter i antal timmar man är fastkedjad i ett klassrum, utan om kvalitet och vad man faktiskt får ut av lektionerna och av sina självstudier.

Lotta Edholm och många andra skolpolitiker gillar inte ordet “roligt” så jag får väl använda “intressant” istället. Men det är i praktiken ingen skillnad; det man tycker är intressant är ju oftast som alltid roligt. Och vad som egentligen är poängen när jag har sagt och fortsätter tjata om att skolan måste bli mer rolig är att elever ska känna att det de lär sig har någon form av relevans. Hur ofta har det man haft det som svårast för att lära sig varit det som man tyckt varit mest intressant (och därmed roligt)?

Om man tror att svenska ungdomar hade kunnat lära sig mer än vad de kan idag kan man likväl säga att de har underpresterat. Och mycket riktigt är bristande motivation en av de absolut viktigaste orsakerna till underprestation.

Hur ska vi då höja motivationen och intresset bland dagens unga? Dels handlar det om att omarbeta kursplanerna så att det man lär sig blir mer praktiskt tillämpbart, och dels handlar det om att erbjuda bättre vägledning för att drastiskt minska antalet 20-åringar som jobbar som kassörer eller receptionister och åker till Thailand för att de inte vet vad de vill göra med sina liv. Den viktigaste lösningen är dock, utan tvekan, att se till så att vi får bättre lärare.

Det finns helt klart lärare som är både pålästa och pedagogiska. De gör ett mycket bra jobb och har heller ingen anledning att tro något annat. Men de är få. Många lärare har sovit sig igenom lärarutbildningen och föga förvånande är powernaps i bullriga miljöer en av de första färdigheterna som dessa lärare lär ut till sina elever. Jag vågar påstå att det är ett stort antal personer som väljer att bli lärare som aldrig borde ha blivit det.

Lösningen på problemet är givetvis den så ofta citerade åtgärden “höj läraryrkets status”. Men detta är inte helt enkelt. Sverige är inte Finland. Dagens ungdomar är inte vana vid auktoriteter. Som god medborgare ska man bekämpa staten hela sitt liv. Poliser är snutjävlar. Föräldrarna gör man revolt mot när man fyller tretton. Och om en lärare tar en elev i armen blir den anmäld för misshandel. Alla brister och alla fel är mänskliga. Utmaningar ska helst ersättas med en klapp på axeln. Piratpartiets enorma framgångar – och i synnerhet deras normalisering – vittnar också om detta framväxande postmodernistiskt flumsamhälle där struktur, krav och ordning ska motarbetas till varje pris.

Det går således inte att bara göra någon form av strukturell makeover – erbjuda lärare utökade befogenheter eller dylikt – och tro att ordning och reda ska knacka på dörren. Istället är pengar, och mer konkret lärarlöner, det främsta och viktigaste instrumentet för att långsiktigt höja kvaliteten inom lärarkåren och kunskapsnivån bland vilsna ungdomar.

Och för att höja lärarlönerna gäller det att tänka nytt. Att lämna in ett äskande på Rosenbad hjälper föga. Här krävs mer radikala insatser. Att tänka mer långsiktigt; vänta tio istället för två år med att köpa in nya datorsystem och skippa renoveringen av klassrummen bör vara högt prioriterat, men det skadar inte att tänka i andra banor också. Ett förslag av den kanske mer annorlunda typen är att göra skolklasserna större och minska lärartätheten. Mycket forskning tyder på att klasstorlek har liten påverkan på elevernas inlärningsförmåga. Att därför göra klasserna större kan vara en effektiv metod för att frigöra resurser som kan läggas på att höja lärarlönerna.

Man bör även göra om ansökningssystemet till universitetet som i dagsläget i de allra flesta fall enbart går på betyg. Gör så att alla ansökningar, åtminstone till hela program och examensutbildningar, måste innehålla ett personligt brev som bedöms individuellt. Idag finns det nästan inga incitament för vare sig skolor eller lärare att prestera lite extra bra; eleverna får ju ändå samma betyg (MVG) oavsett vilken skola de går i.

Genom att göra det möjligt för en skola att tydligt kunna visa att den är bättre än sina konkurrenter (genom att ha en hög andel studenter som kommer in på universitetet, och dessutom på bra sådana) ökar incitamenten för att konkurrera om och anställa de bästa lärarna. Inte bara blir en direkt effekt av detta högre lärarlöner, utan det leder faktiskt också till högre status för läraryrket.

Simon Hedlin Larsson