Svenska journalister är som vanligt med sin nyhetsrapportering inte speciellt grävande och inte särskilt objektiva. Detta gäller framförallt klimatfrågan (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8). Dagens Nyheter skriver:
“Den unika rapporten ‘Going Clean’ är ett samarbete mellan Stockholm Environment Institute och Chinese Economists 50 Forum. Från väst har flera tongivande ekonomer bidragit, bland annat SEB:s Klas Eklund och Nicholas Stern, engelsmannen som öppnade världens ögon för klimatförändringarnas ekonomiska konsekvenser” (obs, min fetstil).
Jo, visst, så kan man väl också uttrycka det. Men närmare sanningen kommer man nog om man istället benämner honom engelsmannen som öppnade världens ögon för klimatförändringar genom att överdriva beräknade ekonomiska konsekvenser.
Läser man Sternrapporten och inte bara okritiska medierapporteringar finner man att Stern använt sig av en discount rate på 0,1 procent. Det är extremt lågt och innebär i praktiken att vi skulle uppskatta världen om 200 år till i princip samma värde som idag. 2009 är således, enligt Stern, lika mycket värt som 2209, och bör således prioriteras lika högt.
Implikationen av denna märkliga syn på världen blir att problem i framtiden beräknas komma att kosta lika mycket att åtgärda då som idag. Det vill säga, enligt Sternrapporten, kommer kostnaden för att flytta en hamn på grund av höjd havsyta kosta lika mycket om hundra år som det gör idag. Och då kan detta jämföras med att en dator idag bör kosta lika mycket att tillverka som år 1909 – eller vänta, datorer fanns ju inte då!
Kontentan är att Stern inte tror att världen kommer ha effektivare resursanvändning och högre produktivitet (eller om så endast i mycket liten utsträckning) i framtiden än vad vi har idag. Bara för att Storbritannien idag är en misslyckad supermakt med storhetsvansinne betyder det inte att världen inte kommer att utvecklas enormt under de kommande åren, Baron Stern.
Givetvis leker även klimatskeptikerna och de som vill tona ned kostnaderna med discount rate-variabeln när de uppskattar klimatförändringarnas konsekvenser. Men detta tjatas det ofta om, och det brukar målas upp som ett av de främsta argumenten till varför skeptikerna har fel. De kan inte räkna, menar man. Att media, i synnerhet svensk, då har ägnat så lite tid åt att kritisera alarmisternas rapporter och deras uträkningar ter sig därför mycket märkligt.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 