Monthly Archives: December 2009

Att handla med diktaturer minskar terrorismen

Efter vad som misstänks ha varit ett al-Qaida-anknutet försök till terrorattentat under juldagen uppmanas nu flygplatser till att förbättra säkerhetskontrollerna inför flighter med destination USA. Frågan är bara hur mycket mer man kan göra inom ramen för vad som inte kostar mer än det smakar?

Som Laura K. Donohue visar i The Cost of Counterterrorism: Power, Politics, and Liberty har många metoder för att bekämpa terrorism visat sig vara ineffektiva. Medan de positiva effekterna har varit tveksamma har vanliga människor fått betala priset i form av integritetskränkningar, ökad byråkrati, strypta friheter, minskad rättssäkerhet, utbredd godtycklighet och tortyr.

Förutom att det är extremt svårt att förhindra terrorattentat leder ökade säkerhetskontroller knappast till att minska terrororganisationernas utbredning. Viljan att genom våld framföra sin åsikt blir inte mindre ens om alla flygresenärer kroppsvisiterades och förbjöds ta ombord handbagage. Inte heller blir denna grupp människor mindre till storleken.

Det behövs en långsiktig strategi för att förebygga politiskt våld, minska fundamentalism och inspirera till öppna samtal. Och i detta fall, som så många andra, finns inga quick fixes eller mirakelkurer. Världen behöver sekularism, demokrati och ekonomisk tillväxt. Inget av detta skapas över en natt. Dock vet vi att länder med högre inkomstnivåer och låg fattigdom tenderar att vara mer sekulariserade och demokratiska. I synnerhet när det gäller demokrati är ekonomisk utveckling närmast en grundläggande förutsättning (Somaliland är undantaget som bekräftar regeln). Precis som bland andra Paul Collier visar (se exempelvis The Bottom Billion och Wars, Guns and Votes) är ekonomiskt välstånd överlägset demokrati som skydd mot att ett land råkar ut för politisk instabilitet, inbördeskrig och kollaps.

Således förefaller det sig naturligt att lägga större vikt vid att förbättra möjligheterna till ekonomisk utveckling för världens fattiga länder. Att främja mikrolån, minska jordbrukssubventioner och sänka handelstariffer är nyttigt. Men det är även viktigt att verka för mer radikala åtgärder som att häva handelsembargon och stoppa bojkotter. På en del håll uppfattas detta som ett känsligt ämne då somliga menar att vi som bor i fria och demokratiska länder inte ska handla med diktaturer. Frågan är emellertid hur detta synsätt hjälper civilbefolkningen i länder som Iran, Nordkorea och Kuba. Världen behöver mer handel – inte mindre. Ekonomiska sanktioner är sällan effektiva, och ofta är de ett resultat av ett moraliskt präglat feltänk som verkar mena att fattiga medborgare minskar regimens förtryck.

Vi som bor i den rika delen av världen behöver handla mer med diktaturer. En långvarig ekonomisk utveckling krävs för att kunna skapa och upprätthålla demokratiska och sekulariserade samhällen. På sikt lär detta också vara det viktigaste vapnet mot terrorismen.

Simon Hedlin Larsson

Decenniet som gick och decenniet som kommer

Tryck på bilden för bättre upplösning. Den är för övrigt hämtad här.

Julklappar

Bilden är hämtad här

Den förödande viljan att göra gott

Det har blivit populärt bland människor att vilja göra gott. Miljörörelsen är ett bra exempel. Men många gånger leder det tyvärr fel och den altruistiska avsikten kan faktiskt få helt motsatt effekt. Miljörörelsen är kanske det bästa exemplet.

Linda Flood skriver i Svenska Dagbladet apropå julen att vi bör nöja oss med det vi har och tänka på hur andra faktiskt har det. En miljard människor knappt kommer få någon mat idag, påpekar hon i hopp om att ge läsarna dåligt samvete. Hon går också till attack mot Marabous reklamkampanj, www.raddajulen.nu, där tillslut ägglikören blev utröstad från Aladdin-asken:

“Ja, man undrar ju hur julen skulle se ut utan Aladdin. Skulle julfriden infinna sig?

Även om reklamkampanjen har gjorts med glimten i ögat, känns den väldigt osmaklig.

/…/

Så glöm chokladen för en stund. Strunta i att barren ramlar av julgranen redan i morgon bitti och att barnen ser missnöjt på den öppnade klappen.”

Måttfullhet, lycka och att tänka på sin omgivning kan ses som tre av miljörörelsens viktigaste signum. Men hur smart är det egentligen att skippa Aladdin-asken på julbordet? Blir fattiga människor rikare av det? Får den som svälter mat på bordet för att svenska folket inte köper choklad till julhelgen?

Verkligen inte. Men detta faktum struntar isbjörnskramarna i som vanligt. Så länge man skär ner på sina konsumtionsvanor har man enligt många miljövänner all anledning att vara stolt – oavsett vilka konsekvenser detta får för omgivningen.

När Flood förespråkar att bojkotta Aladdin-asken av solidaritetsskäl för att visa hänsyn mot världens svältande barn anar hon föga vilket självmål denna uppmaning faktsikt är. Ta exempelvis Cadbury, världens största konfektyrtillverkare, som här om året beslutade att investera i ett tioårsprogram som går ut på att lägga hundratals miljoner kronor på Ghanas kakaobönder. Avsikten är helt och hållet kapitalistisk – Cadbury vill öka böndernas avkastning och maximera sin egen vinst – men ser man till programmets delar består det av att bygga vattenbrunnar, skolor och bibliotek. Man investerar i att lära bönderna att bättre nyttja jorden till att odla fler grödor per kvadratmeter, vilket inte bara hjälper fattiga afrikaner utan också minskar skogsskövlingen och miljöskadorna. Dessutom undervisar man i ledarskap och i hur man organiserar arbetskraften bättre. Vem förlorar på detta, Linda Flood?

Man kan också syna en av det multinationella företaget Kraft Foods (som äger Marabou) konkurrenter, Unilever. Den humanitära organisationen Oxfam följde Unilevers verksamhet i Indonesien under ett par år för att undersöka huruvida livsmedelsgiganten hjälpte eller stjälpte det indonesiska samhället. Resultatet var slående, och man uppskattade att Unilever bidrog till att sysselsätta över 300 000 människor på heltid. Utöver detta betalar man dessutom miljardbelopp i skatt varje år till den indonesiska staten.

Många kapitalistiska jättar, och i synnerhet de som är involverade i konfektyrindustrin och i chokladtillverkning hjälper varje dag många människor att lämna fattigdom och få möjlighet till självförsörjning.

Därför bör människor hädanefter köpa mer choklad, gärna från företag som Cadbury, Unilever och Kraft Foods. Varför inte börja redan i år med att ha en extra Aladdin-ask på julbordet?

God Jul – och glöm inte chokladen!

Simon Hedlin Larsson

Den ädle Berlusconi

Sist jag kritiserade Italiens premiärminister Silvio Berlusconi anklagade ett flertal personer mig för att vara oförskämd mot det italienska folket, inte respektera italienarnas vilja och inte visa hänsyn mot demokratin. En politisk ledare som är vald av folket får uppenbarligen inte kritiseras. Någon som har lust att berätta det för Mona Sahlin?

Hur som helst har en vecka nu gått sedan attentatet, och ingen bör tvivla på att Berlusconi försöker mjölka så många politiska poäng från attacken som han bara kan:

“Jag är inte förmögen att känna hat,” har han bland annat sagt.

Och visst har det gett resultat. Enligt en opinionsundersökning gjord av Istituto per gli Studi sulla Pubblica Opinione (ISPO) har Berlusconis stöd efter attacken nu återigen stigit till över 50 procent. Jämfört med mitten av november har premiärministerns stöd ökat med runt 15 procent. Även bland väljare som röstar vänster/mitten ökar förtroendet för mediemogulen.

Men detta är väl inte så konstigt. Vem känner inte sympati för en person som inte är förmögen att känna hat, förespråkar dialog och tror på förlåtelse? Hur detta ska omsättas i praktisk politik sägs visserligen inte ett ord om, men det kvittar ju när man ser honom stå där med sin omplåstrade näsa och tala – man ser att han menar allvar! Att han ständigt försöker undvika åtal genom att använda sin politiska makt till att stifta nya, allt märkligare lagar – det är också en bagatell!

Berlusconi – vilken hyvens kille!

Simon Hedlin Larsson

Bror Duktig

Hämtad från Svenska Dagbladet 22/12-09

Skrattar bäst som skrattar sist

Alldeles precis råkade jag av en slump klicka mig fram till en grupp på Facebook som heter “Sverige mot Särskrivning”. Ett gott ändamål givetvis. Men det blir på något sätt höjden av självironi när man tar ställning mot ett språkligt fel, och själv råkar göra ett annat.

Varför får man en sådan lust att starta en ny grupp som heter “Sverige mot Slumpmässiga versaler”?

Simon Hedlin Larsson