Förlorade böcker?

Dagens Nyheters huvudledare idag menar att tillgången på klassisk svensk litteratur är dålig:

“Därför behövs en bokutredning som funderar hårt och djupt över vad staten kan göra för att se till att så många medborgare som möjligt har möjligheten att komma i kontakt med kvalificerad litteratur.

En mer enkel fråga handlar om den usla tillgängligheten när det gäller klassisk svensk litteratur. I många länder är klassikerna på det egna språket tillgängliga i relativt billiga pocketupplagor.

Men i Sverige är det näst intill omöjligt att enkelt hitta billighetsupplagor av Hjalmar Söderberg – om man nu ändå fått för sig att sticka ”Den allvarsamma leken” i händerna på en twittrande tonåring” (obs min fetstil).

Stämmer detta verkligen? Adlibris säljer Den allvarsamma leken (2003, Albert Bonniers Förlag) för 41 kr, Hemsöborna (1994, Klassikerförlaget Steniq) för 39 kr och Doktor Glas (2001, Bonnier Pocket*) för 41 kr. På Pocket Shop hittar man Gösta Berlings saga (2005, Bonnierpocket*) för 65 kr och Nässlorna blomma (2004, Bonnierpocket*). Från bokus.com kan man köpa Röde Orm (2007, Norstedts Pocket) för 82 kr och Den stora gåtan (2004, Albert Bonniers Förlag) för 108 kr.

* Ordagrant kopierat från gällande produktbeskrivning.

Det verkar således inte vara något fel på utbudet. Även dagens yngre generationer har möjlighet att få läsa om Höganäskrus, predikstolar, vikingar och haikuer. De har också chansen att lära känna karaktärerna Arvid och Lydia, Helga och Pastor Gregorius, samt den ensamme Martin Tomasson. Om de vill. Och det är väl just där skon klämmer. För medan Hjalmar Söderberg ställer den dostojevskijska frågan ifall den enskilda människans goda avsikter rättfärdigar moraliska övertramp står lättlästa verk av Stieg Larsson, Dan Brown och J. K. Rowling på lut i bokhyllan och närmast ber om att få bli lästa.

“Står sinnelagsetiken över pliktetiken, och om den gör det gäller det i sådana fall på samhällsnivå såväl som på individnivå,” frågar Söderberg. “Vi vill hellre ta reda på om Severus Snape är god eller ond,” (den stora rowlingska frågan i Harry Potter-heptalogin) svarar dagens ungdomar.

På något sätt förstår man ändå varför många unga ratar den klassiska litteraturen. Vad är det liksom för märkvärdigt med en stor svärdfisk (Ernest Hemingway, The Old Man and the Sea)? Spana istället in det gigantiska heliga trädet i filmen Avatar! Detsamma gäller det där skålpundet kött (William Shakespeare, The Merchant of Venice); är det ens någon som vet vad ett skålpund är?Vem bryr sig för övrigt om ett par snubbar på en öde ö (William Golding, Lord of the Flies) – det är ju en ny säsong av Robinson nu! Och det där med jobbig hemresa (Homeros, Odysséen) – det har ju varenda kotte varit med om som någon gång mellanlandat på Heathrow!

Och visst, väljer man att se världslitteraturens stora verk ur det perspektivet är det föga förvånande att man hellre följer Lisbeth Salander i en tempofylld och spännande triologi eller läser om JW:s svarttaxi och Stockholms undergroundmaffia (Jens Lapidus, Snabba cash). Men nog måste man även i fallet moderna bestsellers ställa sig frågan hur märkvärdiga dessa litterära verk egentligen är. Om man ser The Snows of Kilimanjaro svart på vitt som en man och en kvinna som gör en misslyckad bestigning av ett berg – som inte ens är Mount Everest – då kan man lika gärna säga att Sofies verden inte handlar om så mycket mer än en flicka som skickar lite brev. Och storyn i The Lord of the Rings kretsar väl egentligen mest kring en liten metallbit. Handlar förresten inte O Alquimista (sv: Alkemisten) om en fåraherde som letar efter en skatt i den egyptiska öknen…?

Simon Hedlin Larsson

One response to “Förlorade böcker?

  1. Frågan är ju om man pratar om klassiker som blivit klassiker för att de varit populära eller för att de varit avancerade, för jag tror att man måste förstå att båda typerna finns.

    Många klassiker är ju fantastiskt lättillgängliga, spännande, och kommersiellt tilltalande (jag tänker då på t.ex. Homeros, Golding, Steinbeck, Kafka, Dumas m.fl.). Problemet är väl att om man inte läser mycket böcker så skräms man en smula av klassikerstämpeln eftersom man förknippar den med en helt annan typ av klassiker (de svårtillgängliga, avancerade). Ofta är det dessutom språket snarare än djupet i diskussionen som skiljer, vilket ytterligare får mig att tvivla på värdet i att ungdomar faktiskt läser dessa klassiker.

    Jag ser det helt enkelt som en smakfråga, en mycket liten del av befolkningen har ett så utpräglat intresse för litteratur att de tungrodda klassikerna blir njutbara och det är helt okej. Däremot så är det tråkigt att man samtidigt missar de lättlästa klassikerna och så att säga slänger ut babyn med badvattnet.

    Vi nedvärderar det lättlästa en smula i det att vi konstaterar att den avancerade litteraturen är så viktig att ta till sig. Jag tycker att det finns ett värde i att introducera all typ av litteratur för unga, men vad de sedan väljer att själva förkovra sig i känns ganska ointressant. McBain eller Ekman? Det är ändå ett val mellan hummer och foie gras om du frågar mig (bildligt talat, Ekman är egentligen inte min kopp te).

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s