Det enfaldiga tjatet om mångfald

Förra veckan skrev Vänsterpartiets partisekreterare Anki Ahlsten på DN Debatt om att de politiska partierna måste placera fler utlandsfödda på valbar plats på sina listor till riksdag, landsting och kommun.

“Att vi lyfter fram vikten av att utrikes födda får representation i valda församlingar betyder inte att vi ser dem som en enhetlig grupp med en självklar intressegemenskap,” skriver hon.

Men om det nu verkligen är på det viset, varför är det då så viktigt att det sitter ledamöter i riksdagen som är födda väster om Vemdalen, öster om Tornedalen eller på andra sidan om Öresundsbron? Är man annorlunda som människa för att man har fötts utanför vissa breddgrader?

Utlandsfödda vill inte bli betraktade som den där udda gruppen kallad invandrare, de vill bli bedömda på samma grunder som vem som helst – som enskild människa och individ. Men ju fler grupper politiker, tyckare och forskare hittar på för att kunna sortera in människor i fack, desto mindre blir chansen att få ses som en person och inte som ett objekt.

“Att fördubbla antalet kvinnor i riksdagen tog tre decennier. Så lång tid ska det inte behöva ta att fördubbla antalet utlandsfödda. Redan efter valet nästa år borde vi kunna nå detta mål. Det är en fråga om demokrati. En representativ demokrati måste företräda och företrädas av alla grupper i samhället,” fortsätter Ahlsten.

Man kan ju undra hur många veckor det dröjer innan någon gör nästa utspel om kvotering och positiv särbehandling och menar att överviktiga är dåligt representerade i riksdagen. Eller varför inte kortvuxna män, eller dokusåpadeltagare?

De som verkligen tror på människors rätt att få bli bedömda utifrån hur de är som personer, och som på riktigt vill motverka diskriminering har det jobbigare idag än igår. Nu strider man nämligen inte bara mot kvinnoförtryckare och rasister, utan även mot genusgalningar och mångfaldsivrare som i sin jakt på perfekt representation inte verkar bry sig om att bortkvoterade personer diskrimineras – en orättvis behandling som till råga på allt är tillåtet enligt regelverket. Collateral damage, säger kvoteringsförespråkarna och rycker på axlarna. När politikens bulldozrar banar väg till den sanna rättvisan verkar det vara ett nödvändigt ont att en del av samhällets medborgare får stryka med. Det kollektiva står nämligen över enskilda människors rättigheter och drömmar.

“En representativ demokrati måste företräda och företrädas av alla grupper i samhället,” menar Anki Ahlsten.

Om Vänsterpartiet får bestämma sitter vi väl alla nio miljoner invånare snart i riksdagen…

Simon Hedlin Larsson

One response to “Det enfaldiga tjatet om mångfald

  1. Pingback: Yeah, Unsgaard – this is ”the shit” « Joakim Hörsing

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s