Avatar – en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet

Idag skriver jag på Newsmill om filmen “Avatar”. Här är texten inklistrad:

På Golden Globe-galan 2010 utsågs filmen “Avatar” till årets bästa film, vilket knappast lär ha varit den sista utmärkelsen som James Camerons senaste mastodontfilm tilldelas. “Avatar” är omåttligt populär; den slog rekord genom att snabbast spela in en miljard dollar på biobesök på blott sjutton dagar, och nu har filmen dragit in näst mest pengar i världshistorien – endast “Titanic” har genererat högre intäkter.

Varför “Avatar” har lyckats få ett sådant enormt genomslag kan man fråga sig. Storyn som i korthet bygger på att människor åker till planeten Pandora för att utvinna en energirik mineral känns föga märkvärdig. Att Pandora redan är bebodd av storväxta, blå, människoliknande varelser som kallas Na’vi och lever i stamliknande samhällen gör heller inte filmen särskilt originell. “Avatars” rekordhöga försäljningssiffror beror snarare på att Cameron har samlat populistiska teman och förenat dem till en film som till hälften är en politisk protest och till hälften en romantisk utopi.

Det är därför inte konstigt att “Avatar” är på väg att bli världens bäst säljande film genom tiderna. Den protesterar mot mycket av det som i dag är politiskt korrekt att vara emot. Att företag med vinstintresse driver utvinningsverksamheterna på Pandora och visar liten hänsyn mot fauna och flora symboliserar den giriga och hänsynslösa kapitalismen. Själva fenomenet att människorna till följd av en icke-hållbar utveckling tvingas leta efter energikällor på andra planeter knyter an till en stundande energikris, något som den fria marknaden också skuldbeläggs för. När de onda människornas högteknologiska vapen möter de oskyldiga Na’vis traditionella pilbågar svartmålas teknologiska framsteg – som ju ofta hänger ihop med ekonomisk tillväxt. Och samtidigt kan bristen på respekt mot planetens befolkning, Na’vi, också ses som en kritik av USA:s närvaro i Irak och Afghanistan. Filmen slår dessutom ett slag för jämställdheten genom Neytiri, en kvinnlig Na’vi som blir mentor till människan Jake Sully och lär honom om Na’vi och livet på Pandora. “Avatar” anspelar på en ångest över människornas illdåd mot varandra, mot djuren och mot naturen. Filmen – i sann populistisk anda – framstår således som en protest mot kapitalism, icke-hållbar utveckling, patriarkatet, och USA:s krig mot terrorismen.

En annan anledning till att “Avatar” har blivit så uppskattad är att de människoliknande Na’vi lever i vad som av många uppfattas som symbios med naturen. Man kan emellertid fråga sig hur mycket symbios som ligger i den makt Na’vi får när de kopplar ihop sina nervtrådsbespetsade hårflätor med andra djur, vilket ger Na’vi möjlighet att styra över dem genom en slags tankeöverföring. Filmens kritik mot kapitalismen ter sig också relativt märklig då “Avatar” redan har dragit in över motsvarande 11 000 000 000 kronor. En liknande paradox gäller kritiken av teknologisk utveckling som knappast framstår som trovärdig i skuggan av denna 3D-film som producerats med den senaste datoranimeringstekniken och kostat nästan 250 miljoner dollar att tillverka.

De människoliknande varelserna Na’vi målas i filmen upp som ett slags föredömen; de lever fridfullt och hållbart i en mycket vacker värld – kanske just för att de har vårdat sin omgivning, påpekar en del. Dock verkar många tittare bortse från faktumet att ledarskapet över stamen och makten i Na’vis samhälle går i arv. “Avatar” är således en ganska dålig förebild för dagens människor då flera miljarder fortfarande lever i förtryckande diktaturer. Sammantaget är dock “Avatar” en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet som borde få Michael Moore och Al Gore att bli gröna av avund.

Simon Hedlin Larsson