Alice Teodorescu skriver idag mycket läsvärt i Svenska Dagbladet om kvotering. Artikeln utgår från att vi befinner oss i framtiden, år 2030, och att vi ser följderna av ett scenario där kvotering till bolagsstyrelser har införts:
“När vi lyssnar till riksdagsdebatten idag, år 2030, vet vi hur det gick. Kvinnorepresentationen är av givna skäl högre, men de grundläggande problem som tidigare fanns återstår. Analysen som föregick lagändringen baserades på felaktiga antaganden. Bland annat utgick man ifrån att det fanns ett positivt orsakssamband mellan andelen kvinnor och lönsamheten i företag. Följdfrågan som aldrig ställdes var vad denna särskilda ‘kvinnokompetens’ bestod av samt om vilken kvinna som helst kunde kvalificera sig till ett uppdrag på grund av sitt kön. Inte heller begrundades de signaler som utsändes då kompetens reducerades till en fråga om människors kön, tvärtemot den grundläggande premissen, om könets irrelevans.
För alla kvinnor, såväl kvoterade som övriga, har nya utmaningar uppstått. De inkvoterades kompetens blir ifrågasatt; de som har tagit sig fram på egen hand misstänkliggörs och beskylls för att vara inkvoterade och därmed inkompetenta. Gårdagens potentiella vinnare har blivit morgondagens säkra förlorare.” (OBS, min fetstil.)
2010 års kvoteringsivrare har mycket att förklara. Framförallt varför kön är viktigare än att bekämpa diskriminering.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 