Monthly Archives: February 2010

The gap between policymakers and scholars

If academics – as they like to think themselves – have the most knowledge, why do not policymakers and politicians listen more to what researchers and scientists say?

One possible explanation is given by Daniel W. Drezner, professor of international politics at the Fletcher School of Law and Diplomacy at Tufts University, on his blog at the Foreign Policy website:

“I was at a small conference devoted to the idea of getting scholars and policymakers in the same room to talk about U.S. policy towards a Great Power That Shall Remain Nameless.  The idea was that policymakers could highlight issues that professors might have overlooked and vice versa.

Everything was going along swimmingly until one of the policymakers in the room complained that some of the academic memos that had been prepared for the conference were too long to be read by policymakers — which was true, except that wasn’t the purpose of these memos.  In response, a Smart and Well Respected Political Scientist went off on a serious and righteous rant.  Why didn’t policymakers or staffers in DC actually read what experts thought about a particular issue?  It wasn’t just that political scientists were being put on the sidelines — we were  being completely ignored.

Well, this provoked a rollicking good debate, and afterwards, many of us gathered around the Smart and Well Respected Political Scientist to applaud those remarks.  We then chatted about how political scientists could enter the policymaking fray with a bit more vim and vigor.  Someone suggested that this might be easier if younger scholars felt that they could engage in public debate without the fear of disapproval from the profession.  At which point the Smart and Well Respected Political Scientist said something to the effect of, ‘Oh, no.  Once someone has tenure, and has a full publishing pedigree, then they can start making a few public pronouncements.’

And that, my friends, is a big reason why there’s a gap between policymakers and scholars.”

So true.

Simon Hedlin Larsson

Hur var det nu med könets betydelse?

Alice Teodorescu skriver idag mycket läsvärt i Svenska Dagbladet om kvotering. Artikeln utgår från att vi befinner oss i framtiden, år 2030, och att vi ser följderna av ett scenario där kvotering till bolagsstyrelser har införts:

“När vi lyssnar till riksdagsdebatten idag, år 2030, vet vi hur det gick. Kvinnorepresentationen är av givna skäl högre, men de grundläggande problem som tidigare fanns återstår. Analysen som föregick lagändringen baserades på felaktiga antaganden. Bland annat utgick man ifrån att det fanns ett positivt orsakssamband mellan andelen kvinnor och lönsamheten i företag. Följdfrågan som aldrig ställdes var vad denna särskilda ‘kvinnokompetens’ bestod av samt om vilken kvinna som helst kunde kvalificera sig till ett uppdrag på grund av sitt kön. Inte heller begrundades de signaler som utsändes då kompetens reducerades till en fråga om människors kön, tvärtemot den grundläggande premissen, om könets irrelevans.

För alla kvinnor, såväl kvoterade som övriga, har nya utmaningar uppstått. De inkvoterades kompetens blir ifrågasatt; de som har tagit sig fram på egen hand misstänkliggörs och beskylls för att vara inkvoterade och därmed inkompetenta. Gårdagens potentiella vinnare har blivit morgondagens säkra förlorare.” (OBS, min fetstil.)

2010 års kvoteringsivrare har mycket att förklara. Framförallt varför kön är viktigare än att bekämpa diskriminering.

Simon Hedlin Larsson

De självklara sanningarna

Precis all utveckling handlar om att göra någonting annorlunda än tidigare. Är man tillräckligt mycket före sin tid blir det som filosofen Arthur Schopenhauer sa om sanningarnas tre stadier:

“Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som alldeles självklara.”

Fråga bara Barry J. Marshall och J. Robin Warren som upptäckte Helicobacterbakterien eller Spencer Silver som uppfann post-it-lappen. Eller varför inte Jan Boklöv som introducerade V-tekniken i backhoppning och som i flera tävlingar fick poängavdrag i stil (ungefär på samma sätt som en gymnast eller konståkare som inte gör hoppet “rätt”) tills officiella instanser fick erkänna att det var aerodynamiskt fördelaktigt att hoppa med skidorna som ett V istället för parallellt. Nu är Boklövs V-stil standard – som om det alltid hade varit så, förstås.

Och apropå skidsport; igår dömdes Andrea Fischbacher ut av kommentatorerna i brittiska Eurosport redan vid första mättiden (efter bara runt en sjättedel av loppet) i damernas super-G för att hon ansågs ha dålig teknik. Hennes ovanliga stil är slalombaserad vilket gör att hon åker mer upprätt än i princip alla andra som gärna hukar sig i störtlöpp och super-G eftersom dessa är fartgrenar. Fördelen med att åka som Fischbacher gör är att hon har lättare att göra skarpa svängar eftersom hon har en högre tyngdpunkt än de andra åkarna. Men det räcker inte, menar de flesta. Eftersom acceleration och toppfart är så viktigt i super-G måste man hålla luftmotståndet nere och göra sig liten. Detta är ju trots allt inte en teknikgren som slalom eller storslalom. Sådeså.

Förresten, vem vann egentligen OS-guld i super G igår då? Öh, jo, det gjorde visst Fischbacher.

Så kan det gå.

Simon Hedlin Larsson

Varför ses arbete som något skadligt?

Tin Westermark på Arbetsmiljöverket vill göra det i praktiken omöjligt för ungdomar under 18 år att arbeta på vardagar, och på helger ska minderåriga bara få arbeta en av dagarna. Hon förklarar de nya arbetsföreskrifterna såhär:

“Vi vill skydda ungdomarna. Är det rimligt att man ska gå på gymnasiet plus jobba hur mycket som helst även om det är ett val? Är det rimligt att man som 16-åring ska jobba över 40 timmar per vecka? Nej, vi måste ha en skyddslagstiftning.” (“Vi vill skydda ungdomarna”, Norran, 08/02-2010: pp. 4-5.)

Ungdomar ska alltså inte få välja hur många timmar de är beredda att stå till arbetsmarknadens förfogande – jurister på Arbetsmiljöverket vet bättre än minderåriga och deras föräldrar vad som är bäst för dem.

Det är en ganska enkel världsbild som målas upp där det finns små eliter som verkar veta precis vad som är lämpligt för vanliga människor, och hur de bör leva sina liv. I filosofkunglig anda hade Platon förmodligen gett Westermark & co medalj. Som om människans sätt att resonera kring individen, samhället och världen inte hade förändrats under de senaste 2357 åren.

Förutom att Arbetsmiljöverkets nya “skyddslagstiftning” tillrättavisar svenska familjer med hjälp av detaljstyrning samt spär på ungdomsarbetslösheten och minskar entreprenörskap finns det ytterliggare en mycket god invändning, nämligen: måste arbete nödvändigtvis vara ett negativt fenomen?

Wennermarks slutsats att man måste “skydda ungdomarna” från att arbeta förutsätter ju explicit att arbete är av ondo. Dagens ungdomar ska försörja dagens arbetande, men som ung i det moderna Sverige lämpar det tydligen sig bäst, i alla fall enligt Arbetsmiljöverket, att man får så lite kontakt med arbetslivet som möjligt. Uppenbarligen eftersom det av icke nämnda skäl skulle kunna skada minderåriga att få erfarenhet av hur en organisation fungerar, lära sig passa tider, hantera social kontakt med icke-närstående och få betalt för prestation.

Den mycket viktiga frågan att ställa är vad skillnaden mellan arbete och fritid egentligen är. Att arbete är avlönat medan fritid är utan ekonomisk ersättning är kanske den främsta skillnaden. Men hur många fler finns det egentligen? Har man själv valt sitt arbete – vilket i praktiken alla minderåriga gör eftersom de inte tvingas att arbeta – kan det knappast ses som speciellt mycket mer av en förpliktelse att jobba än att diska, klippa gräset eller ta undan tallriken efter maten – sådant som man gör på sin fritid.

Och kom inte att säg att det är farligt av fysiska skäl för en 17-åring att stå i kassan på ICA, laga datorer på ett serviceföretag, dela ut tidningen eller baka pizza. Bör Arbetsmiljöverket i sådana fall begränsa hur många timmar ungdomar får sitta framför tv:n, bygga möbler, spela fotboll eller laga mat?

Kontentan är att det inte finns några sakliga skäl till att reglera hur mycket människor bör och inte bör arbeta. Att göra research åt en journalist eller sitta framför datorn på rummet och surfa på Wikipedia – förutom att det förstnämnda ger betalt, arbetslivserfarenhet och förhoppningsvis inte involverar Wikipedia: vad är skillnaden?

Människan som däggdjur har ett biologiskt behov av att äta, dricka och sova. Det är också bra för kroppen att motionera och att inte känna stress. Att ett arbete generellt sett ökar den vardagliga motionen för dagens stillasittande ungdomar är ett tveklöst faktum. Dock så kan någon säkert invända på den sist punkten och peka på att man kan bli stressad på jobbet, och att det minsann inte är bra för barn som inte fyllt 18 år att utsättas för den risken.

Men är det arbetet i sig, i form av en överenskommelse där prestation belönas, resultat uppmärksammas, talang utnyttjas och erfarenhet ges som är det huvudsakliga problemet? Eller handlar stress snarare om en kontrollkänsla hos varje enskild individ, som i mångt och mycket baserar sig på samhällets värderingar, vilka i dagens Sverige framhäver vikten av att fritid (det vill säga kolla på dokusåpor, vara konstant berusad i två veckor i Phuket och uppdatera statusraden på Facebook med internskämt som bara 1 % av alla som läser det förstår)?

Få svenska ungdomar skulle säga att de känner sig stressade när de är ute och shoppar kläder på stan, men alla som befunnit sig inom en radie på hundra meter av en H&M-butik när Stella McCartney släppt en årstidskollektion förstår att det objektivt sett är oändligt mycket mer stressande att köpa kläder än att arbeta kvällstid på OKQ8. De allra flesta som blir stressade på sina jobb, men inte på sin fritid, blir det således av en negativ och osaklig syn på vad arbete är för något.

Om vi bara började se och uppleva arbete som något fint och något roligt skulle sjukfrånvaron till följd av stress med största sannolikhet sjunka dramatiskt. Och det låter inte som en särskilt dum idé att göra ett sådant värderingsskifte. För varför ska det egentligen ses som jobbigt – som en börda – att få betalt för sin prestation, och få fundamentala kunskaper om hur samhället och livet fungerar? Varför är det negativt att utöka sina valmöjligheter på fritiden genom att förbättra sin ekonomiska situation? Och varför skulle det vara skadligt för ungdomar att förbereda sig inför framtiden?

Arbetsmiljöverket har en hel del att fundera över.

Simon Hedlin Larsson

IMF gör två lappkast

Internationella valutafonden (IMF) har i år redan hunnit ställa om kursen i två mycket viktiga frågor. Först uttalade sig fondens chefekonom Olivier Blanchard om det standardmässiga inflationsmålet på 2 % och menade att det kanske vore lämpligt om världens centralbanker höjde det till 4 %. Den andra frågan gäller kapitalkontroller, något som IMF tidigare varit starkt emot, men som man nu verkar tycka vara ett nödvändigt makroekonomisk instrument. I en ny rapport, en så kallad “IMF Staff Position Note”, med titeln Capital Inflows: The Role of Controls , talar sig författarna varma om användandet av kontroller för att begränsa kapitalflödena mellan länder:

“For both macroeconomic and prudential reasons, therefore, there may be circumstances in which capital controls are a legitimate component of the policy response to surges in capital inflows.”

Gällande inflationsmålet har Blanchard helt rätt, och det förefaller sig naturligt att IMF officiellt ändrar ståndpunkt och policyrekommendation i den frågan. Centralbanker överlag bör förmodligen arbeta efter andra riktlinjer än enbart inflation. En viktig bakomliggande faktor till finanskrisen var att den amerikanska centralbankens ordförande Alan Greenspan länge höll räntan mycket låg, vilket resulterade i att det blev ännu mer attraktivt att låna pengar, som i sin tur gjorde USA till världens ännu mer överlägset belånande och skuldsatta land. Hade Greenspan varit tvungen att arbeta efter andra mer konkreta makroekonomiska mål än att hålla inflationen låg hade förmodligen subprimebubblan inte blåsts upp så mycket som den gjorde. Dock är det svårt att säga exakt hur centralbanker bör arbeta, i synnerhet eftersom att länder är olika och det aldrig kommer finnas en samling makroekonomiska policys som fungerar optimalt i alla länder – inte ens i ett enda land. Klart är emellertid att ett inflationsmål på 2 % är långt ifrån ett gyllene snitt, och att större hänsyn måste tas till andra faktorer som påverkar ekonomin.

När det kommer till kapitalkontroller bör man noga se över IMF:s tidigare kritik mot just dessa. Förut har man konstaterat att kapitalkontroller riskerar att påverka den ekonomiska utvecklingen negativt, samtidigt som man också har menat på att kontrollerna är svåra att implementera i praktiken. Dessa två punkter är visserligen motsägelsefulla, men vad IMF måste förklara framöver är varför ingen av dem stämmer. IMF verkar i nuläget resonera kring ett mellanting där man hävdar att vad man tidigare kritiserat kapitalkontroller för fortfarande stämmer, men inte alls i samma utsträckning som man förr trodde. Kapitalkontroller kan vara bra vissa gånger, och andra gånger är de dåliga. Problemet med att konstatera komplexiteten i en fråga är att det sällan leder till några bra tips för policymakers och beslutsfattare (varför man som politiker närmast tvunget måste vara positivist kunskapsfilosofiskt sett – annars skulle demokrati resultera i ett stillastående samhälle). Och där har IMF en hel del att arbeta på framöver. Kapitalkontroller kan säkert vara bra i vissa fall. Men om det ska vara kunskap och inte tur som driver den internationella ekonomiska utvecklingen måste centralbanker och politiker veta hur dessa kontroller ska se ut, och när de ska användas.

Simon Hedlin Larsson

Blocköverskridande drömmar går före (politiskt) fall?

Har president Barack Obama slagit knut på Demokraterna genom att helt överlåta arbetet med sjukvårdsreformen till kongressen? Bipartisanship låter kanske bra, men som politiker kanske man också bör tänka en del på vad man kan få uträttat, och hur man ska utnyttja sitt politiska mandat för att bäst gå tillväga. Obama lär ha gjort just den avvägningen – men kanske har han varit för mycket visionär och för lite realist?

Bilden är hämtad här.

Vad gäller saken?

Det är svårt att förstå mediedrevet mot Röda Korset och dess ordförande Bengt Westerberg. I somras gällde det Johan af Donner och misstankar om bland annat grovt bedrägeri. Att detta upprör är fullt förståeligt – men vad har det med Röda Korset som organisation att göra? Om människor på grund av enskilda individers felande tappar förtroende för hela Röda Korset som organisation borde ju svenska folket för länge sedan övergett staten och toppolitikerna. Det senare verkar dock inte vara fallet eftersom Sverige toppar världsrankingen i högst skattetryck, och därför finns det heller ingen anledning till att gå ur Röda Korset oavsett vad af Donner har och inte har gjort.

En annan fråga som blivit alltmer debatterad på senare tid, inte minst sedan Roger Akelius donerat 100 miljoner till SOS Barnbyar med motivationen att Röda Korset slösar med sina medel, gäller Westerbergs arvode. Trots att ersättningen inte ens överstiger 100 000 kr per månad har många sett det som en helt orimlig summa. Men egentligen är denna fråga mycket enkel. Antingen har man en heltidsarvoderad styrelseordförande som också arbetar heltid, eller så gör man om posten till att vara mindre krävande. Tar inte uppdraget mer än ett par timmar i veckan så kan det mycket väl vara på sin plats att vara oavlönat. Men som det ser ut idag så är Röda Korsets styrelseordförande, oberoende av vem det är, tänkt att arbeta minst heltid med sitt uppdrag. Att då Röda Korset erbjuder en hyfsad lön för att attrahera kompetens bör ses som klokt såväl som naturligt.

Och om det är någon som blivit bestört över de tramsiga jämförelser som har gjorts med exempelvis Läkare utan gränser där man konstaterar att deras ordförande, Kristina Bolme Kühn, får ungefär hälften så mycket som Westerberg bör denne fråga sig om inte 500 000 kr är en ganska bra investering för en organisation som har miljarder i förvaltat kapital och som är i behov av landets mest kompetenta ledare. Att tillsätta medelmåttor på nyckelposter kostar också. Och det riskerar dessutom att kosta bra mycket mer.

Simon Hedlin Larsson