“Merete Ellegaard säger att hon också fått fina kommentarer från musiker hon jobbat med:
– En person sa till exempel till mig att ‘man tänker inte på om du är man eller kvinna när du dirigerar’.
– Det är dit man vill komma, säger hon.
Vi borde redan vara där,” skriver Hanna Höglund i Expressens kulturdel.
Man kan ju alltid fråga sig hur mycket denna 5 900 tecken lång krönika hjälper till att eliminera könsfokus när det enda artikeln i övrigt går ut på är att raljera över hur ojämställt det är bland landets dirigenter.
“Siffran över framträdanden med kvinnliga dirigenter är inte mycket högre: 43 stycken av cirka 350 konserter under de tre senaste säsongerna,” skriver Höglund lite tidigare i samma artikel.
Hur var det med att inte fokusera på dirigenternas kön sa du?
Fast det gäller väl knappast Höglund. Vi andra som tillhör de vanliga dödliga är omedvetet fast i överordnande strukturer (Althusser och Balibar, 1970, Reading ‘Capital’, New Left Books: London: p. 180), medan Höglund tillhör en privilegierad elit som kan röra sig utanför dessa superstrukturer och belysa dem för oss som tillhör skocken – det dumma folket – som inte vet sitt eget bästa.
Så medan du och jag ska lägga minimalt fokus vid kön, gör Höglund precis vad som behagar henne, för att i hennes värld har hon medicinen och du och jag är lite lätt sjuka i huvudet. När du och jag noterar vad en dirigent har för kön cementerar vi könsstrukturer (den överordnande multimegakonspirationen patriarkatet), men när Höglund skriver om precis samma sak hjälper hon istället oss att se vilka fångar vi är, och gör vi bara som hon säger så kommer vi kunna bryta oss loss ur Rousseau-liknande kedjor (Du contrat social: ch i, “‘L’homme est né libre, et partout il est dans les fers.”) och återvända till det perfekta samhället.
Fast vad är det som har gett just Höglund & co den självuttalade rätten att fritt kunna få belysa könsskillnader utan att behöva svara för att själva faktiskt preservera könsfokus? Just precis, ingenting. Det finns goda skäl till att strukturalismen inom politisk teori dog på 1970-talet, vilket Colin Hay tydligt påpekar i kapitlet “Marxism and the State” i Gamble, Marsh and Tant (1999), Marxism and Social Science (Macmillan: Basingstoke: p. 38). Det främsta skälet är just att det inte finns några sakliga argument till varför en liten elit skulle kunna göra sig tillräckligt oberoende av de överordnande strukturerna för att objektivt kunna observera dem (förutom Anthony Giddens har även Anthony King, Stephen Bates och Bob Jessop skrivit drösvis om just detta).
Därför är Hanna Höglund precis lika ansvarig som många andra för att bevara könsfokus och könsskillnader. Om syftet med hennes artikel är att människor inte ska fundera på vilket kön dirigenten har på den nästa konsert de går på lär hon knappast vara speciellt framgångsrik när hon skriver:
“Den pågående Mahlerfestivalen i Stockholms konserthus exemplifierar bristen på kvinnliga dirigenter i svenskt orkesterliv. Elva dirigeringstillfällen. Vi bockar av män vid alla. Inklusive den omstridde kändisamatören Gilbert Kaplan.”
Om jämställdhetens värsta fiender är könsförtryckarna måste jämställdhetens värsta vänner vara genusgalningarna, kvoteringsivrarna och könskalkylatorerna.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 
Okej, det framgår ju att du är förhållandevis intelligent så jag lindar inte in detta i pedagogiskt lull-lull. Att du ändå inte lyckats räkna ut detta på egen hand gör mig visserligen osäker, men jag får för mig att det mer handlar om obstinat “vill inte” än en ren oförmåga att förstå.
Du får jättegärna belysa könsskillnader för feministerna. Vad som cementerar dessa är inte ditt belysande, utan ditt handlande. Väljer du hellre en manlig dirigent för att dirigenter generellt sett är män? Utgår du ifrån att en dirigent är en man eftersom de flesta dirigenter är män? Inte? Då har du heller inte cementerat några könsskillnader.
Att identifiera och belysa ett problem som steg 1 vid problemlösning är knappast något revolutionerande. Man måste vara ganska känslomässigt involverad för att på allvar argumentera för att det skulle vara det. Att du inte får belysa könsorättvisor för feministerna har du dessutom hittat på rakt av.
Jag förstår inte de som tar så hårt på det här med feminism. I övrigt intelligenta människor som uppför sig som om vi måste rusta för krig för att andra människor anser att det finns orättvisor mellan kvinnor och män. Jag vet att det finns idiotiska argument hos feministerna, men det innebär ju inte att vi alla behöver bete oss som idioter.