Monthly Archives: March 2010

Varför skulle lärarna debattera med Sverigedemokraterna?

Tisdagens program av SVT:s “Debatt” handlade om Sverigedemokraternas vara eller icke vara på svenska skolor. En stund av programmet ägnades åt att diskutera en skola som hade låtit Sverigedemokraterna hålla ett bokbord, och vilka reaktioner det hade blivit. Någon verkade tycka att Sverigedemokraternas åsikter fick stå oemotsagda, och att skolans lärare borde ha tagit debatten med SD-representanterna eftersom de senare anses ha extrema åsikter.

Förresten, apropå extrema åsikter, kan inte lärarna i sådana fall ta debatten med Vänsterpartiet när de kampanjar?

Simon Hedlin Larsson

Varifrån kommer jobben?

Saxat från en artikel i Time:

“The conundrum is that the most useful things government can do to encourage job growth aren’t flashy initiatives with quickly visible results. ‘There’s no magic wand we can wave over companies that will induce them to go out and hire people,’ says Matthew Slaughter, an economist at Dartmouth’s Tuck School of Business. ‘We need to think long-term.’

If Congress wants more and better jobs in the U.S., it should do things like create a permanent tax break for companies that invest in research and development, make it easier for foreigners who get science and engineering Ph.D.s at American universities to stick around after graduation, and spend serious time and money improving the nation’s infrastructure, including the electric grid and broadband network. Such initiatives will not create many jobs that can be tallied on a spreadsheet. What they will do is more important: lay the groundwork for businesses to innovate and grow.”

Kanske något även för Sverige? Dock så struntar ju den svenska regeringen fullkomligt i detta; den vill ju bli omvald och följer därför den folkliga opinionen. Men kanske vore det något för vänstern – som framgångsrikt styrt den svenska opinionen under det senaste århundradet – att begrunda?

Fackförbunden som skriker högst i avtalsrörelsen bör även fundera över följande citat (taget från samma artikel):

“The same is true on the worker side of the equation. If the key characteristics of the American economy are flexibility and forward motion, then we would all be better off if people felt more support — both financial and social — to invest in their education, switch jobs and industries and venture out to start new firms.”

Var det någon som sa att stark arbetsrätt gynnar alla?

Simon Hedlin Larsson

Svenskt Näringsliv har jobbpolitiken

Företrädarna för Sveriges två största politiska partier samt två största regeringsalternativ debatterar valets viktigaste fråga – jobben – i TV4:s “Kvällsöppet”. Ordet ‘satsning’ hörs otaliga gånger från både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Sänkt skatt på arbete, gröna jobb, ordning i statsfinanserna, utbildning, aktiv arbetsmarknadspolitik, forskning och minskade klyftor, tas också upp som viktiga åtgärder. ‘Företag’ däremot nämns inte en enda gång under hela debatten. Inte heller ‘arbetsrätt’ eller ‘anställningsskydd’. ‘Ingångslöner’ verkade också helt ointressant för den moderate respektive den socialdemokratiska partiledaren.

Med en borgerlig alliansregering kan man lita på att det kommer fortsätta vara skillnad mellan att arbeta och vara arbetslös – det ska synas på bankkontot. Pensionärer får sänkt skatt och satsningar på forskning fortsätter. Om de rödgröna vinner valet, å andra sidan, kommer klyftor att göras mindre, höginkomsttagare beskattas högre och som arbetslös får man det bättre ställt. Vem som ska anställa människor för att arbetslösheten ska minska är det dock fortsatt tyst om från respektive block. Med en högerregering får arbetare det bättre ställt. Och med en vänsterregering får arbetslösa det bättre. Men hur skapar detta nya jobb?

Att företag ska anställa verkar varken Sahlin eller Reinfeldt se som en risk, utan snarare som ett ansvar, ungefär som när Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver att “[f]öretagen sviker landets arbetslösa”.

Jo, utkräv ansvar, så skapas nog många jobb… Dock vore det kanske ännu bättre om svenska folket och svenska politiker lyssnade lite mer på företagen och frågade vad de vill ha. Vad får dig att ta större risker och anställa fler personer? Vad får dig att vilja starta eget? Och på dessa frågor har Svenskt Näringsliv – inte helt oväntat – de bästa svaren.

Om problemet är arbetslöshet har Svenskt Näringsliv lösningen. (Bildkälla.)

Sverige behöver framförallt sänkta ingångslöner (företag har råd att anställa fler), mer flexibel arbetsrätt (större rörlighet på arbetsmarknaden och större chans för människor att hitta jobb som de trivs med) och ett mindre krångligt och byråkratiskt regelverk (lättare att anställa, i synnerhet för små företag som med rätt incitament skulle kunna växa till medelstora företag). Alla dessa tre åtgärder minskar arbetslösheten och ger dessutom företag större möjligheter att finna rätt kompetens. Högre kompetens ger högre produktivitet och då kommer företagen betala mer i skatt och ha råd att anställa ännu fler. Synd bara att inga av dessa tre frågor intresserar Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt i någon nämnvärd utsträckning.

Kan man inte rösta på Svenskt Näringsliv i valet?

Simon Hedlin Larsson

Life expectancy in America

Image source.

There is nothing like American politics

(Image source.)

Könsskillnadernas främsta beskyddare

“Merete Ellegaard säger att hon också fått fina kommentarer från musiker hon jobbat med:
– En person sa till exempel till mig att ‘man tänker inte på om du är man eller kvinna när du dirigerar’.
– Det är dit man vill komma, säger hon.
Vi borde redan vara där,”
skriver Hanna Höglund i Expressens kulturdel.

Man kan ju alltid fråga sig hur mycket denna 5 900 tecken lång krönika hjälper till att eliminera könsfokus när det enda artikeln i övrigt går ut på är att raljera över hur ojämställt det är bland landets dirigenter.

“Siffran över framträdanden med kvinnliga dirigenter är inte mycket högre: 43 stycken av cirka 350 konserter under de tre senaste säsongerna,” skriver Höglund lite tidigare i samma artikel.

Hur var det med att inte fokusera på dirigenternas kön sa du?

Fast det gäller väl knappast Höglund. Vi andra som tillhör de vanliga dödliga är omedvetet fast i överordnande strukturer (Althusser och Balibar, 1970, Reading ‘Capital’, New Left Books: London: p. 180), medan Höglund tillhör en privilegierad elit som kan röra sig utanför dessa superstrukturer och belysa dem för oss som tillhör skocken – det dumma folket – som inte vet sitt eget bästa.

Så medan du och jag ska lägga minimalt fokus vid kön, gör Höglund precis vad som behagar henne, för att i hennes värld har hon medicinen och du och jag är lite lätt sjuka i huvudet. När du och jag noterar vad en dirigent har för kön cementerar vi könsstrukturer (den överordnande multimegakonspirationen patriarkatet), men när Höglund skriver om precis samma sak hjälper hon istället oss att se vilka fångar vi är, och gör vi bara som hon säger så kommer vi kunna bryta oss loss ur Rousseau-liknande kedjor (Du contrat social: ch i, “‘L’homme est né libre, et partout il est dans les fers.”) och återvända till det perfekta samhället.

Fast vad är det som har gett just Höglund & co den självuttalade rätten att fritt kunna få belysa könsskillnader utan att behöva svara för att själva faktiskt preservera könsfokus? Just precis, ingenting. Det finns goda skäl till att strukturalismen inom politisk teori dog på 1970-talet, vilket Colin Hay tydligt påpekar i kapitlet “Marxism and the State” i Gamble, Marsh and Tant (1999), Marxism and Social Science (Macmillan: Basingstoke: p. 38). Det främsta skälet är just att det inte finns några sakliga argument till varför en liten elit skulle kunna göra sig tillräckligt oberoende av de överordnande strukturerna för att objektivt kunna observera dem (förutom Anthony Giddens har även Anthony King, Stephen Bates och Bob Jessop skrivit drösvis om just detta).

Därför är Hanna Höglund precis lika ansvarig som många andra för att bevara könsfokus och könsskillnader. Om syftet med hennes artikel är att människor inte ska fundera på vilket kön dirigenten har på den nästa konsert de går på lär hon knappast vara speciellt framgångsrik när hon skriver:

“Den pågående Mahlerfestivalen i Stockholms konserthus exemplifierar bristen på kvinnliga dirigenter i svenskt orkesterliv. Elva dirigeringstillfällen. Vi bockar av män vid alla. Inklusive den omstridde kändisamatören Gilbert Kaplan.”

Om jämställdhetens värsta fiender är könsförtryckarna måste jämställdhetens värsta vänner vara genusgalningarna, kvoteringsivrarna och könskalkylatorerna.

Simon Hedlin Larsson

Att kräva skyldigheter genom påstådda rättigheter

De som inte har läst Thomas Gürs artikel i dagens SvD rekommenderas att göra det. Utdrag följer:

“Det som avses är inte att en arbetstagare ska ha rätt att arbeta heltid, utan att en arbetsgivare ska ha skyldighet att erbjuda heltidsanställning /…/ Det /…/ tyder på bristande kunskaper i addition och subtraktion. Om två deltidsarbetande personers arbetsuppdrag slås ihop till ett heltidsuppdrag som utförs av en person, blir resultatet inte en ökning i sysselsättning utan en minskning, närmare bestämt med en tidigare deltidsarbetande person.”

Gür avslutar sin kolumn mycket skarpt:

“Det mest intressanta med kravet att arbetsgivare ska ha skyldighet att erbjuda heltid är dock inte de svaga argumenten. Det som framförs som krav på en ”rättighet” för en grupp att få arbeta fler timmar och få lön för detta, är egentligen ett krav på skyldighet för en annan grupp att tillhandahålla dessa timmar och betala denna lön, oavsett om man har nytta av detta eller inte. Argumenten om ökad sysselsättning och stärkt konkurrenskraft är påklistrade (och därför så svaga).

Det mest intressanta är att ett sådant krav över huvud taget kan framföras på allvar och också tas på allvar. Men att kräva skyldigheter av andra genom att påstå att det är ens rättigheter, är ett mycket vanligt knep i svensk samhällsdebatt.”