Skriver Kielos mot bättre vetande?

Det är ibland lite märkligt att läsa Katrine Kielos ledarkrönikor i Aftonbladet, för trots att hon är påläst noterar man inte sällan resonemang som helt enkelt inte går ihop. Och man får dessutom känslan av att hon själv vet om det. Ta exempelvis dagens artikel. Hon skriver:

Ekonomerna har i hög grad sluppit klander för finanskrisen. Vi har rasat mot de mer uppenbara skurkarna. Men giriga bankmän gillar trots allt inte att förlora pengar – så varför tog de dessa hisnande risker? De följde ekonomernas teorier.

Den första meningen håller ju inte för fem öre, och Kielos som läser Financial Times, och säkert även New York Times och The Economist, lär veta precis hur mycket kritik ekonomer såväl som den ekonomiska vetenskapen har fått sedan krisens utbrott. Vad gäller bankernas risktagande så var ju de största riskerna man tog knutna till högrisklånen på bostadsmarknaden, de så kallade subprimelånen. Och att man investerade i subprimelånen berodde på en rad faktorer – däribland felaktigt hög rating av S&P med flera – och inte minst på att finansinstitutionerna Fannie Mae och Freddie Mac (government-sponsored enterprises) köpte hälften av alla högrisklån; att staten är inblandad gör ju att riskerna blir mycket mindre eftersom man alltid har någon att sälja till.

Att man köpte subprimelån hade därför lite att göra med “ekonomernas teorier” och betydligt mer att göra med att det såg ut att vara en lukrativ investering. Visst kan man skylla hela finanskrisen på efficient-market hypothesis, men då bortser man helt från det faktum att politikerna redan på 1990-talet byggde och formade en i längden ohållbar marknad.

Kielos skriver även en, för vänstern, ganska självironisk kommentar:

Förklaringen [till den ekonomiska vetenskapens påstådda utbredning] ligger i den religiösa karaktär som ekonomin har antagit. Den har fått för sig att den är en naturvetenskap. Att människors egenintresse fyller samma funktion i samhällssystemet som gravitationen gör i solsystemet.

Nationalekonomin har alltså gått och inbillat sig att den är en naturvetenskap? Vad är då behavioral economics som fått alltmer uppmärksamhet och större inflytande under de senaste åren? Senast förra året utkom en uppmärksammad bok inom just behavioral economics kallad Animal Spirits: How Human Psychology Drives the Economy, and Why It Matters for Global Capitalism författad av bland annat George A. Akerlof.

Och ironiskt nog för sammanhanget har Akerlof belönats med Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (2001), det pris som Kielos i samma krönika hävdar brukar tilldelas upphovsmän till ekonomiska teorier som “bygger på antaganden om mänskligt beteende som inte har något att göra med mänskligt beteende” och som “sedan [använder] onödigt krånglig matematik och kommer slutligen fram till en slutsats som inte stämmer”. Ironin blir särskilt tydlig om man citerar Nobelstiftelsens hemsida och motivering till varför Akerlof faktiskt fick priset: “for [his] analyses of markets with asymmetric information”.

Dessutom är det konstigt att Kielos anklagar ekonomer för att gå och tro att de är naturvetare. Det är ju snarare naturvetare som går och tror att de är ekonomer och att deras naturvetenskapliga förhållningssätt går att applicera på samhällsekonomiska fenomen. Och vad bättre än debatten om boken Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) illustrerar just detta? Den svenska vänstern tror, precis som författarna Richard Wilkinson och Kate Pickett själva, att naturvetenskapliga, djupt positivistiska, metodologier (som starkt är förknippade med den retrospektivitet som utmärker många epidemiologers arbete) är direkt applicerbara på något så otroligt komplext som internationell ekonomi.

Kielos tillhör alla dem från den svenska vänstern som har hyllat Jämlikhetsanden och därför låter det som ett skämt när hon anklagar ekonomer för att leka naturvetare. John Kay tillhör alla de ekonomer som, tvärtom, har kritiserat specifikt W&P:s metodologi för att vara för naturvetenskaplig och induktivt positivistisk för att kunna leda till riktiga slutsatser. Gravelle et al, också ekonomer, har skrivit på ett liknande tema under rubriken ‘Income, Income Inequality and Health: What can we Learn from Aggregate Data?’  Lynch et al likaså, och de landar i exakt den slutsats som här har försökt framföras så många gånger tidigare: den enda gången ekonomisk jämlikhet har en signifikant positiv relation till hälsa är i de fall då jämlikheten ökar på grund av att man ökar välståndet för de sämst ställda (vilket i vanligt språkbruk innebär fattigdomsbekämpning). För en närmare kritik av just W&P:s metodologi rekommenderas Jen et al, ‘Global variations in health: Evaluating Wilkinson’s income inequality hypothesis using the World Values Surve’ och Johnston et al, “On inequality and health, again: A response to Bernburg, and Barford, Dorling and Pickett”.

Men det värsta i Kielos ledarkrönika är inte skuldbeläggningen av bankdirektörerna, anklagelserna mot den ekonomiska vetenskapen som inbillat naturvetenskaplig, eller den uppenbara paradox detta innebär då hon samtidigt försvarar en bok om ekonomisk jämlikhet skriven av epidemiologer. Det värsta är att hon helt okritiskt lyfter den excentriske finansmannen George Soros:

George Soros, ekonom och finansman (känd i Sverige sedan han 1992 spekulerade mot den svenska kronan) satsar 50 miljoner dollar i institutet. Soros har under lång tid stött progressiva tankesmedjor och har nu bestämt sig för att bidra till att skapa en ny ekonomisk vetenskap. Det är inte en dag för tidigt.

Vänstern brukar ofta anklaga kapitalismen och nyliberalismen för att göra rika människor rikare på andras bekostnad. Detta stämmer absolut inte; inget system har lett till en sådan välståndsutveckling och fattigdomsbekämpning som konkurrensen och entreprenörskapet orsakat av just den fria marknaden. Ska man tala om att bli rik på någon annans bekostnad borde Kielos istället såga Soros som ju byggde hela sin förmögenhet på andras förluster. Valutaspekulationer – som när Soros knäckte Bank of England – handlar ju uteslutande om att vinna på att någon annan förlorar – ett rent nollsummespel.

Anledningen till att Kielos inte verkar ha någon kritik att framföra mot Soros får väl då antas bero på att han skänker pengar till ändamål som gynnar den politiska vänstern. Och om så är fallet vore det just typiskt. Den svenska vänstern har ju gjort sig känd för att man inte har något emot att spendera andras pengar så länge de går till sådant som man själv anser är goda ändamål…

Simon Hedlin Larsson