Sanna Rayman träffar en öm punkt?

Benjamin J. Cohen, professor i International Political Economy (IPE) vid University of California, startade för ett par år sedan en debatt om amerikansk IPE (se exempelvis Cohen, B. J. (2007), ‘The transatlantic divide: Why are American and British IPE so different?’, Review of International Political Economy, 14 (2), pp. 197-219 och Cohen, B. J. (2008) ‘The Transatlantic Divide: A Rejoinder’, Review of International Political Economy, 15 (1): pp. 30–34.).

Cohens tes var att amerikansk IPE på senare år har blivit för enkelspårig i det avseendet att ett visst beteende har uppmuntrats – rational choice/liberal ontologiska antaganden och kvantitativa metoder – som lett till att man undermedvetet har skapat sociala reproduktiva strukturer då PhD-utbildningar har erbjudit kurser i kvantitativa metoder framför kurser kvalitativa metoder, och de mest respekterade tidskrifterna selekterat bort artiklar med kvalitativ inriktning. Slutsatsen han drar är att denna akademiska monokulturalism med brist på intellektuell pluralism har lett till en stor kunskapsförlust.

Professor Cohens artiklar utlöste ett ramaskri bland forskare inom IPE (se bland andra Higgott, R. and Watson, M. (2008) ‘All at Sea in a Barbed Wire Canoe: Professor Cohen’s Transatlantic Voyage in IPE’, Review of International Political Economy, 15 (1): pp. 1–17, Ravenhill, J. (2008) ‘In Search of the Missing Middle’, Review of International Political Economy, 15 (1): pp. 18–29 och Wade, R. (2009) ‘Beware What You Wish For: Lessons for International Political Economy from the Transformation of Economics’, Review of International Political Economy, 16 (1): pp. 106–121).

Och det är förståeligt att hans tes väckte reaktioner. Vem som sysselsätter sig åt något – dessutom på heltid – vill kallas för enkelspårig och bidragande till ett intellektuellt förfall? Och vem var förresten Cohen att komma med så radikala och provocerande påståenden? Varför skulle han vara så mycket bättre än alla andra?

Här kan man dra tydliga paralleller till den artikel som Sanna Rayman skrev i dagens SvD, som uppenbarligen har retat upp bloggosfären – och i synnerhet de politiska bloggarna. Få andra verkar dock ha ägnat artikeln särskilt stor tanke; den är i skrivande stund den minst kommenterade opinionsartikeln (ledarsidan+Brännpunkt) av totalt sex stycken på SvD.se idag med bara 9 kommentarer. Raymans andra text, en liten notis på tre stycken, har fått 28 kommentarer i jämförelse. Debattinlägget om Förbifart Stockholm på Brännpunkt har också relativt många kommentarer, 74 stycken, men bara nio blogginlägg länkar till den. Till Raymans ledarkrönika om bloggosfären, å andra sidan, har hittills 27 bloggar länkat. Hon verkar således ha upprört en mycket koncentrerad grupp människor.

Seved Monke:

Rayman fortsätter sitt korståg mot bloggarna och skriver att politiker startar bloggar mot sin vilja för att de blivit tillsagda att göra så av partitoppen. /…/ Men samtidigt har Rayman fel. Jag har nu ett flertal gånger pratat om sociala medier för folkparister från hela landet och intresset att börja blogga är enormt stort. Framför allt bland de som inte står på valbar plats. Dessa kandidater ser bloggandet som en chans att få ut sitt budskap. /…/ Dessa poltiker ser en blogg som ett utmärkt tillfälle att kommunicera med sina potentiella väljare. Att Rayman inte ser detta säger mer om hennes elitistiska sätt att se på journalistik och politik än om den verklighet sociala medier innebär för massor av Sveriges fritidspolitiker.

Kent Persson:

Vi har inget organiserat massbloggande inom M eller inom Alliansen heller för den delen. Vi vill inte. Skillnaden mellan oss och S är att när Sveavägen 68 skickar ut order om att organisationen ska hoppa så gör den det. Skulle M-ledningen göra det så skulle ilskan bli enorm och motfrågor och debatt skulle dra igång. Vi har nämligen helt olika sätt att arbeta.

Johan Westerholm:

Sannolikt är Sannas reaktion ett bevis på något annat. Ledarredaktionerna och de politiska analytikerna är nu på allvar hotade av bloggarna.

Mary X Jensen:

Via sociala medier snappas nyheter snabbt upp och de är ofta ute på våra bloggar ett par dagar tidigare än prasselmedia har hunnit runt i organisationen och fått ner det på pränt.

Raymond Svensson:

Har hon “rätt” i sina funderingar är dock inte alls säkert. T.ex. förfäktar Sanna att “det enda kriteriet (beträffandet länkandet, min anm.) verkar vara att man håller på samma lag i valrörelsen”.

Sarah Karlsson:

Att en representant från massmedia finner bloggosfären tråkig signalerar till mig att hon finner vanliga medborgares åsikter ointressanta.

Merparten av alla bloggreaktioner mot Sanna Raymans ledarkrönika är ju ganska larviga eftersom de, av naturliga skäl, går i försvarsposition och talar utifrån sina egna erfarenheter. Apropå kvantitativa metoder som detta inlägg inleddes med vet de flesta att anekdoter bara i slumpmässiga fall är representativa, och att enskilda personers åsikter är ganska ointressanta då dessa utan sofistikerade avvägningar och mätmetoder aldrig kommer kunna leda till generella och applicerbara slutsatser.

Rayman diskuterar ju bloggosfären som helhet och pekar på att fokus på kvantitet riskerar urvattna kvaliteten. Hon pekar på en tillväxt av politiska bloggar med monoton inriktning på att antingen hylla eller kritisera regeringen som inte är speciellt intressanta. Om då tio bloggare (eller varför inte överdriva och säga hundra) skriver upprört och påpekar att de minsann skriver helt fritt, utan påverkan och håller jättehög kvalitet spelar absolut ingen roll. Om man skulle kunna motbevisa teser genom att framhålla enskilda fall skulle alla generella slutsatser vara felaktiga.

Sedan verkar de flesta skjuta över målet dubbelt eftersom de enligt sina egna berättelser agerar helt av fri vilja, vilket de menar att de själva vet. Men just poängen bakom strukturteorier är ju att ens miljö undermedvetet formar en, oavsett om man vill det eller inte. Här kan man jämföra med debatten som Benjamin J. Cohen startade. David Lake påpekar själv att han – trots att han har historieinstitutionalistisk bakgrund och flest artiklar publicerade med kvalitativ metodologi – räknas in bland rational choice-forskarna ((2009), ‘TRIPs across the Atlantic: Theory and epistemology in IPE’, Review of International Political Economy, 16 (1), pp. 47-57).

Om amerikanska IPE-forskare har rört sig mot en monokulturalism under 20 år och debatten vaknar till liv på riktigt först nu, är det då inte möjligt att det även inom den svenska politiska bloggosfären kan finnas sociala reproduktiva beteenden som flera undermedvetet har letts in i?

På Bloggtoppen.se finns det 1 432 bloggar som registrerat sig och valt politik som ett av sin bloggs ämnen. På Bloggportalen är motsvarande siffra 9 587. Är det någon som på fullaste allvar tror att det inte här finns ett stort gäng bloggare som sitter och länkar till varandra, har runt 30 besök per dag varav 10 är ens kompisar som går in för att länka, 12 är botar som indexerar sidan, 5 är skribenten själv som går in på bloggen för att logga in och skriva och lägga till fler länkar, och 3 är externa (utanför nätverk) läsare? Hur många väljare besöker dessa politiska bloggar månne?

Rayman skriver:

Den systematiseringen är idag vardag. Länkandet är ofta urskillningslöst. Det enda kriteriet verkar vara att man håller på samma lag i valrörelsen. Syftet är inte så mycket att uttrycka sig eller göra en intressant analys, som att driva kampanj åt sitt gäng.

Det är ju ingen som behöver betala eller tvinga bloggare till att göra detta, och det är svårt att säga var Rayman skulle hävda att så sker. Länkandet sker ju per automatik. Man länkar hit och dit, hoppas på att få länkar tillbaka och tar något kliv upp på en meningslös topplista med totala länkar som mått. Men svara på detta, hur många trycker på länkar till bloggar de aldrig besökt som står rakt upp och ner i en lång radda utan vidare information om dessa länkar (om det inte är för att de ska länka själva)? Och kom nu inte med någon anekdot på hur många länkar du själv har tryckt på; detta är ingen interpretivistisk anti-induktiv analys – här söker vi generella slutsatser.

Faktum är att masslänkandet sällan ger speciellt många läsare. Ser man till toppen på Politometern (som mäter det totala antalet länkningar via Google och Twingly, samt antalet prenumeranter via Bloglovin’) är det många av dem som blir helt överkörda av andra bloggar när man istället mäter antalet läsare.

Topp 15 på Politometern: HAX, Opassande, Jinge, Falkvinge, Kulturbloggen, Andersson, MMK, Alliansfritt, PP Nyheter, Engström, Westerholm, Swartz, Persson, Esbati, Klamberg.

Topp 15 på Bloggportalen: Fria Nyheter, Erixon, NMPK, Jinge, Svensson, The Climate Scam, Kulturbloggen, Alliansfritt Sverige, Pezster, Alfsson, yimby, Verklighetens folk, Kuratorn, Flute-tankar, Rapport24.

“Komigen – ett par länkar till så klättrar jag en placering till på topplistan!”

Sedan undrar man lite kring det där med sociala medier som hotar “gammelmedia”. Hur många nyheter som det skrivs om idag på bloggar listade på Knuff kommer ursprungligen inte via “gammelmedia”? De som tror att bloggarna är ett hot mot ledarsidor lär missta sig. Bloggosfären är ett komplement till de tryckta tidningarna, knappast ett hot. Världen ska nog förfalla rejält innan behovet av högkvalitativ media – såsom The Economist, Financial Times och Wall Street Journal – upphör.

Rayman har också helt rätt i att det drivs mycket kampanjande via bloggarna. Här har hon nog träffat en öm punkt – och det upprör. Många blogginlägg om politik ser ut att vara närmast kopior av varandra som säger ungefär att regeringens politik var urbra eller urkass (och givetvis så länkar de till varandra). Och att det är tråkigt att läsa dessa har inget med ointresse för vanliga människors åsikter att göra. Det handlar om att den dels självvalda, dels strukturella likformigheten inom delar av bloggosfären inte är särskilt nytänkande, kreativ eller analytisk.

Helt klart är också att det i stor utsträckning är ett lagspel. Utan att tillföra särskilt mycket till diskussionen hyllar man de egna med ett par länkar och en kort kommentar. Hur många orange/blåa bloggar har exempelvis sågat jobbskatteavdraget ur arbetslöshetsperspektiv (som ingen bör kunna argumentera ur ekonomisk synpunkt har skapat jobb då bruttolöneökningarna har varit normala)?

Nej, ytterst få lär få samtal från respektive partihögkvarter i de fall då någon bloggar skeptiskt om sitt eget partis politik. Men å andra sidan är det de som bestämmer idag som till stor del bestämmer vilka som ska få bestämma imorgon. Bara för att man inte får ett argt samtal från Ibrahim Baylan eller Per Schlingmann betyder det ju inte att en bråkig bloggares chanser att få partitopparnas förtroende minskat med ett par procent sedan man började såga det egna partiet.

Sedan är det också sant som Rayman skriver att förtroendevalda har uppmuntrats till att blogga och ge sig ut på sociala medier:

Partierna driver glatt på utvecklingen. De vill ju göra som Obama. Så de rekommenderar och uppmuntrar sina företrädare att börja blogga och twittra. Nätet är översållat med politikerbloggar som startats helt utan lust eller nyfikenhet. Lokalpolitiker krystar fram bloggposter eftersom någon i partiet har sagt åt dem att kommunicera med medborgarna.

Hur många kommunalpolitiker har inte bloggar nuförtiden? Hur många läser dem? Det är nästan så det blir “ingen” i svar på båda frågorna, i alla fall inte om man ser till hur liten andel av det totala antalet kommunpolitikerbloggar som har hyfsade läsartal. Men nu är det mode att synas på nätet och partierna har lanserat strategier för sociala medier där så många som möjligt ska använda så många portaler som möjligt. Snacka om inflation i överflödig information (det är tur vi har Google).

Förresten, hur gick det för Benjamin J. Cohen då? Hur gick debatten? Jodå, tidskriften Review of International Political Economy var förra året tvungen att upplåta ett helt nummer 16 (1) åt diskussionen kring enkelspårigheten inom amerikansk IPE då intresset – trots (eller tack vare) fler och fler publicerade artiklar temat – bara växte. I specialnumret fick Cohen möjlighet att skriva den sista och avslutande artikeln. Han valde lämpligt nog att kalla den för ‘Striking a nerve’.

Sanna Rayman får väl kommentera dagens bloggreaktioner senare i veckan på SvD:s ledarblogg under liknande rubrik.

Simon Hedlin Larsson