Monthly Archives: April 2010

Sanna Rayman träffar en öm punkt?

Benjamin J. Cohen, professor i International Political Economy (IPE) vid University of California, startade för ett par år sedan en debatt om amerikansk IPE (se exempelvis Cohen, B. J. (2007), ‘The transatlantic divide: Why are American and British IPE so different?’, Review of International Political Economy, 14 (2), pp. 197-219 och Cohen, B. J. (2008) ‘The Transatlantic Divide: A Rejoinder’, Review of International Political Economy, 15 (1): pp. 30–34.).

Cohens tes var att amerikansk IPE på senare år har blivit för enkelspårig i det avseendet att ett visst beteende har uppmuntrats – rational choice/liberal ontologiska antaganden och kvantitativa metoder – som lett till att man undermedvetet har skapat sociala reproduktiva strukturer då PhD-utbildningar har erbjudit kurser i kvantitativa metoder framför kurser kvalitativa metoder, och de mest respekterade tidskrifterna selekterat bort artiklar med kvalitativ inriktning. Slutsatsen han drar är att denna akademiska monokulturalism med brist på intellektuell pluralism har lett till en stor kunskapsförlust.

Professor Cohens artiklar utlöste ett ramaskri bland forskare inom IPE (se bland andra Higgott, R. and Watson, M. (2008) ‘All at Sea in a Barbed Wire Canoe: Professor Cohen’s Transatlantic Voyage in IPE’, Review of International Political Economy, 15 (1): pp. 1–17, Ravenhill, J. (2008) ‘In Search of the Missing Middle’, Review of International Political Economy, 15 (1): pp. 18–29 och Wade, R. (2009) ‘Beware What You Wish For: Lessons for International Political Economy from the Transformation of Economics’, Review of International Political Economy, 16 (1): pp. 106–121).

Och det är förståeligt att hans tes väckte reaktioner. Vem som sysselsätter sig åt något – dessutom på heltid – vill kallas för enkelspårig och bidragande till ett intellektuellt förfall? Och vem var förresten Cohen att komma med så radikala och provocerande påståenden? Varför skulle han vara så mycket bättre än alla andra?

Här kan man dra tydliga paralleller till den artikel som Sanna Rayman skrev i dagens SvD, som uppenbarligen har retat upp bloggosfären – och i synnerhet de politiska bloggarna. Få andra verkar dock ha ägnat artikeln särskilt stor tanke; den är i skrivande stund den minst kommenterade opinionsartikeln (ledarsidan+Brännpunkt) av totalt sex stycken på SvD.se idag med bara 9 kommentarer. Raymans andra text, en liten notis på tre stycken, har fått 28 kommentarer i jämförelse. Debattinlägget om Förbifart Stockholm på Brännpunkt har också relativt många kommentarer, 74 stycken, men bara nio blogginlägg länkar till den. Till Raymans ledarkrönika om bloggosfären, å andra sidan, har hittills 27 bloggar länkat. Hon verkar således ha upprört en mycket koncentrerad grupp människor.

Seved Monke:

Rayman fortsätter sitt korståg mot bloggarna och skriver att politiker startar bloggar mot sin vilja för att de blivit tillsagda att göra så av partitoppen. /…/ Men samtidigt har Rayman fel. Jag har nu ett flertal gånger pratat om sociala medier för folkparister från hela landet och intresset att börja blogga är enormt stort. Framför allt bland de som inte står på valbar plats. Dessa kandidater ser bloggandet som en chans att få ut sitt budskap. /…/ Dessa poltiker ser en blogg som ett utmärkt tillfälle att kommunicera med sina potentiella väljare. Att Rayman inte ser detta säger mer om hennes elitistiska sätt att se på journalistik och politik än om den verklighet sociala medier innebär för massor av Sveriges fritidspolitiker.

Kent Persson:

Vi har inget organiserat massbloggande inom M eller inom Alliansen heller för den delen. Vi vill inte. Skillnaden mellan oss och S är att när Sveavägen 68 skickar ut order om att organisationen ska hoppa så gör den det. Skulle M-ledningen göra det så skulle ilskan bli enorm och motfrågor och debatt skulle dra igång. Vi har nämligen helt olika sätt att arbeta.

Johan Westerholm:

Sannolikt är Sannas reaktion ett bevis på något annat. Ledarredaktionerna och de politiska analytikerna är nu på allvar hotade av bloggarna.

Mary X Jensen:

Via sociala medier snappas nyheter snabbt upp och de är ofta ute på våra bloggar ett par dagar tidigare än prasselmedia har hunnit runt i organisationen och fått ner det på pränt.

Raymond Svensson:

Har hon “rätt” i sina funderingar är dock inte alls säkert. T.ex. förfäktar Sanna att “det enda kriteriet (beträffandet länkandet, min anm.) verkar vara att man håller på samma lag i valrörelsen”.

Sarah Karlsson:

Att en representant från massmedia finner bloggosfären tråkig signalerar till mig att hon finner vanliga medborgares åsikter ointressanta.

Merparten av alla bloggreaktioner mot Sanna Raymans ledarkrönika är ju ganska larviga eftersom de, av naturliga skäl, går i försvarsposition och talar utifrån sina egna erfarenheter. Apropå kvantitativa metoder som detta inlägg inleddes med vet de flesta att anekdoter bara i slumpmässiga fall är representativa, och att enskilda personers åsikter är ganska ointressanta då dessa utan sofistikerade avvägningar och mätmetoder aldrig kommer kunna leda till generella och applicerbara slutsatser.

Rayman diskuterar ju bloggosfären som helhet och pekar på att fokus på kvantitet riskerar urvattna kvaliteten. Hon pekar på en tillväxt av politiska bloggar med monoton inriktning på att antingen hylla eller kritisera regeringen som inte är speciellt intressanta. Om då tio bloggare (eller varför inte överdriva och säga hundra) skriver upprört och påpekar att de minsann skriver helt fritt, utan påverkan och håller jättehög kvalitet spelar absolut ingen roll. Om man skulle kunna motbevisa teser genom att framhålla enskilda fall skulle alla generella slutsatser vara felaktiga.

Sedan verkar de flesta skjuta över målet dubbelt eftersom de enligt sina egna berättelser agerar helt av fri vilja, vilket de menar att de själva vet. Men just poängen bakom strukturteorier är ju att ens miljö undermedvetet formar en, oavsett om man vill det eller inte. Här kan man jämföra med debatten som Benjamin J. Cohen startade. David Lake påpekar själv att han – trots att han har historieinstitutionalistisk bakgrund och flest artiklar publicerade med kvalitativ metodologi – räknas in bland rational choice-forskarna ((2009), ‘TRIPs across the Atlantic: Theory and epistemology in IPE’, Review of International Political Economy, 16 (1), pp. 47-57).

Om amerikanska IPE-forskare har rört sig mot en monokulturalism under 20 år och debatten vaknar till liv på riktigt först nu, är det då inte möjligt att det även inom den svenska politiska bloggosfären kan finnas sociala reproduktiva beteenden som flera undermedvetet har letts in i?

Bloggtoppen.se finns det 1 432 bloggar som registrerat sig och valt politik som ett av sin bloggs ämnen. På Bloggportalen är motsvarande siffra 9 587. Är det någon som på fullaste allvar tror att det inte här finns ett stort gäng bloggare som sitter och länkar till varandra, har runt 30 besök per dag varav 10 är ens kompisar som går in för att länka, 12 är botar som indexerar sidan, 5 är skribenten själv som går in på bloggen för att logga in och skriva och lägga till fler länkar, och 3 är externa (utanför nätverk) läsare? Hur många väljare besöker dessa politiska bloggar månne?

Rayman skriver:

Den systematiseringen är idag vardag. Länkandet är ofta urskillningslöst. Det enda kriteriet verkar vara att man håller på samma lag i valrörelsen. Syftet är inte så mycket att uttrycka sig eller göra en intressant analys, som att driva kampanj åt sitt gäng.

Det är ju ingen som behöver betala eller tvinga bloggare till att göra detta, och det är svårt att säga var Rayman skulle hävda att så sker. Länkandet sker ju per automatik. Man länkar hit och dit, hoppas på att få länkar tillbaka och tar något kliv upp på en meningslös topplista med totala länkar som mått. Men svara på detta, hur många trycker på länkar till bloggar de aldrig besökt som står rakt upp och ner i en lång radda utan vidare information om dessa länkar (om det inte är för att de ska länka själva)? Och kom nu inte med någon anekdot på hur många länkar du själv har tryckt på; detta är ingen interpretivistisk anti-induktiv analys – här söker vi generella slutsatser.

Faktum är att masslänkandet sällan ger speciellt många läsare. Ser man till toppen på Politometern (som mäter det totala antalet länkningar via Google och Twingly, samt antalet prenumeranter via Bloglovin’) är det många av dem som blir helt överkörda av andra bloggar när man istället mäter antalet läsare.

Topp 15 på Politometern: HAX, Opassande, Jinge, Falkvinge, Kulturbloggen, Andersson, MMK, Alliansfritt, PP Nyheter, Engström, Westerholm, Swartz, Persson, Esbati, Klamberg.

Topp 15 på Bloggportalen: Fria Nyheter, Erixon, NMPK, Jinge, Svensson, The Climate Scam, Kulturbloggen, Alliansfritt Sverige, Pezster, Alfsson, yimby, Verklighetens folk, Kuratorn, Flute-tankar, Rapport24.

“Komigen – ett par länkar till så klättrar jag en placering till på topplistan!”

Sedan undrar man lite kring det där med sociala medier som hotar “gammelmedia”. Hur många nyheter som det skrivs om idag på bloggar listade på Knuff kommer ursprungligen inte via “gammelmedia”? De som tror att bloggarna är ett hot mot ledarsidor lär missta sig. Bloggosfären är ett komplement till de tryckta tidningarna, knappast ett hot. Världen ska nog förfalla rejält innan behovet av högkvalitativ media – såsom The Economist, Financial Times och Wall Street Journal – upphör.

Rayman har också helt rätt i att det drivs mycket kampanjande via bloggarna. Här har hon nog träffat en öm punkt – och det upprör. Många blogginlägg om politik ser ut att vara närmast kopior av varandra som säger ungefär att regeringens politik var urbra eller urkass (och givetvis så länkar de till varandra). Och att det är tråkigt att läsa dessa har inget med ointresse för vanliga människors åsikter att göra. Det handlar om att den dels självvalda, dels strukturella likformigheten inom delar av bloggosfären inte är särskilt nytänkande, kreativ eller analytisk.

Helt klart är också att det i stor utsträckning är ett lagspel. Utan att tillföra särskilt mycket till diskussionen hyllar man de egna med ett par länkar och en kort kommentar. Hur många orange/blåa bloggar har exempelvis sågat jobbskatteavdraget ur arbetslöshetsperspektiv (som ingen bör kunna argumentera ur ekonomisk synpunkt har skapat jobb då bruttolöneökningarna har varit normala)?

Nej, ytterst få lär få samtal från respektive partihögkvarter i de fall då någon bloggar skeptiskt om sitt eget partis politik. Men å andra sidan är det de som bestämmer idag som till stor del bestämmer vilka som ska få bestämma imorgon. Bara för att man inte får ett argt samtal från Ibrahim Baylan eller Per Schlingmann betyder det ju inte att en bråkig bloggares chanser att få partitopparnas förtroende minskat med ett par procent sedan man började såga det egna partiet.

Sedan är det också sant som Rayman skriver att förtroendevalda har uppmuntrats till att blogga och ge sig ut på sociala medier:

Partierna driver glatt på utvecklingen. De vill ju göra som Obama. Så de rekommenderar och uppmuntrar sina företrädare att börja blogga och twittra. Nätet är översållat med politikerbloggar som startats helt utan lust eller nyfikenhet. Lokalpolitiker krystar fram bloggposter eftersom någon i partiet har sagt åt dem att kommunicera med medborgarna.

Hur många kommunalpolitiker har inte bloggar nuförtiden? Hur många läser dem? Det är nästan så det blir “ingen” i svar på båda frågorna, i alla fall inte om man ser till hur liten andel av det totala antalet kommunpolitikerbloggar som har hyfsade läsartal. Men nu är det mode att synas på nätet och partierna har lanserat strategier för sociala medier där så många som möjligt ska använda så många portaler som möjligt. Snacka om inflation i överflödig information (det är tur vi har Google).

Förresten, hur gick det för Benjamin J. Cohen då? Hur gick debatten? Jodå, tidskriften Review of International Political Economy var förra året tvungen att upplåta ett helt nummer 16 (1) åt diskussionen kring enkelspårigheten inom amerikansk IPE då intresset – trots (eller tack vare) fler och fler publicerade artiklar temat – bara växte. I specialnumret fick Cohen möjlighet att skriva den sista och avslutande artikeln. Han valde lämpligt nog att kalla den för ‘Striking a nerve’.

Sanna Rayman får väl kommentera dagens bloggreaktioner senare i veckan på SvD:s ledarblogg under liknande rubrik.

Simon Hedlin Larsson

Mångfald istället för enfald – var är den rationella miljörörelsen?

Går man in på Svenska Dagbladets hemsida idag kan man hitta en intressant nyhet som det görs reklam för. Bilden är på en ål och den länkande texten under bilden säger “Ny röd lista – fiskarna som hotas. En art har försvunnit helt.” Trycker man på länken och läser nyheten står det bland annat:

Det ser mörkt ut för fiskarna i svenska vatten. Pigghaj, långa, kolja och torsk är exempel på fiskar som är akut hotade. Men allra värst är det för slätrockan. Den bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige, uppger Sveriges Radio Väst.

Okej. Först “[e]n art har försvunnit helt”. Sedan “slätrockan /…/ bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige”. Det är en (!) art vi talar om, och den tros (!) ha försvunnit från ett (!) lands geografiska territorium. Så vad göra för att lösa detta gigantiska problem? Två alternativ:

1) Vi invaderar och tar tillbaka Danmark så att Skagerraks slätrockor inkorporeras under svensk flagga.

2) Vi inser att vi inte kan uppmärksamma och lösa alla problem – man kan inte och hinner inte bry sig om allt, punkt – och väljer därför att prioritera de viktigaste problemen. Då inser vi att en av 450 arter broskfiskar som befinner sig relativt högt upp i näringsvävarna omöjligen kan spela en avgörande roll för världens framtid och att en arts försvinnande från ett enskilt lands territorium inte är det värsta som har hänt mänskligheten.

Det finns en galen och extremt irrationell logik som länge har präglat politiken, miljörörelsen och nyhetsrapporteringen (det sista är föga förvånande om man kikar på vilka grupper inom journalistkåren som är överrepresenterade…). Politiska partier har kommit in i nationella parlament för att några sälungar dött – vilket är mycket ironiskt då samma rörelse har profilerat sig genom att försvara en annan enskild art, isbjörnen, som nästan uteslutande lever på sälar.

Var är den rationella miljökampen för riktig biologisk mångfald, som inte genomför absurda aktioner för att försvara enskilda arter som en ensam broskfisk och världens största rovdjur? Var är åtgärderna för att rädda regnskogen och världshaven?

Tapichalaca. Bilden är hämtad från verkligheten och således inte från filmen “Avatar”.

Det sämsta argumentet för att göra något i klimatfrågan är att hävda att det skulle hjälpa isbjörnen. Ändå används det frekvent i debatten, inte minst av Nordpolens Messias Al Gore. Men hur kan denna ensamma art spela så stor roll? Det viktigaste skälet att minska den mänskliga påverkan på klimatet handlar ju uteslutande om människor som annars riskerar att drabbas. Människor måste alltid komma först.

Och när vi sedan börjar diskutera övriga djur och växter måste mångfald gå före enfald. Man kan inte vara så naiv att man hakar upp sig på individuella arter (som inte är Ho´mo sa´piens och därmed ens egen art) när massor av arter utrotas från jordens yta dagligen för att bli lågavkastande svedjebruksodlingsmark och mahognybord.

Söker man på Miljöpartiets hemsida får man 43 träffar på ordet “säl” (27 på “sälar”), men bara 12 träffar på “regnskog”. Samma sökningar på Socialdemokraternas hemsida ger 120 träffar på “säl” (dock är det mycket som inte var relaterat till djuret säl, 33 träffar på “sälar”) och 4 på “regnskog”. “Världhav” gav en ensam träff.

Det saknas inte miljöengagemang – ser man till dagens ungdomar är det få frågor som väcker större engagemang (eller mer känslor) – och det märks också såväl på den politiska retoriken som på samtalen vid köksbordet. Vad det är brist på är istället lösningar som är rationella och praktiskt genomförbara.

Dagens miljörörelse har gjort sig känd för att förespråka resurshushållning, men det finns nog ingen politisk ideologi som är så dålig på att prioritera som den gröna, som vill satsa på precis allt. Förutom tillväxt då.

Istället för att klä ut sig till isbjörnar, bege sig till flygplatser och störa barnfamiljer som utan dåligt samvete vill kunna åka en vecka till Kanarieöarna på semester kanske man kan skippa isbjörnskostymen och lägga pengarna på att köpa regnskog istället, exempelvis genom World Land Trust.

Men då får man ju å andra sidan inte möjlighet att begå civil olydnad och lägga upp kampanjbilder på Facebook och Twitter…

Simon Hedlin Larsson

Det där j***a patriarkatet

Claes Borgström, socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, har en universell problemförklaringsmodell: patriarkatet. Det spelar ingen roll om det gäller brottslighet, tonårsdepressioner, avsaknad av parboendegaranti eller EU:s jordbrukssubventioner – allt verkar Borgström kunna förklara genom kvinnoförtryck.

För ett par månader sedan handlade det om Mona Sahlins väska:

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion. Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

Och nu senast idag gäller det smutskastningen av den socialdemokratiska partiledaren:

Det är inte en slump att Mona Sahlin, en av Europas mest erfarna politiker, får utstå smutskastningskampanjer som ingen annan svensk politiker behöver drabbas av. Hon är kvinna på en topposition. Hon utmanar den traditionella ledarstilen. Hon har under lång tid tagit aktiv ställning för jämställdhet mellan män och kvinnor.

Ja, Claes Borgström, det är preciiis vad det handlar om! Klassiskt könsförtryck igen. Debatten om Sahlins väska hade naturligtvis ingenting att göra med att hon går omkring med en lyxhandväska och samtidigt representerar ett parti som går till val på allas lika fattigdom genom en hård bekämpning av rikedom. Och att det drivs (beklagligen) negativa kampanjer mot Sahlin, det hade såklart aldrig hänt om hon hade varit man. Det har absolut inte hänt någon svensk manlig politiker förut. Framförallt inte år 2006. Inte mot Fredrik Reinfeldt inte. Och Mats Lindström var absolut inte inblandad…

Simon Hedlin Larsson

Skriver Kielos mot bättre vetande?

Det är ibland lite märkligt att läsa Katrine Kielos ledarkrönikor i Aftonbladet, för trots att hon är påläst noterar man inte sällan resonemang som helt enkelt inte går ihop. Och man får dessutom känslan av att hon själv vet om det. Ta exempelvis dagens artikel. Hon skriver:

Ekonomerna har i hög grad sluppit klander för finanskrisen. Vi har rasat mot de mer uppenbara skurkarna. Men giriga bankmän gillar trots allt inte att förlora pengar – så varför tog de dessa hisnande risker? De följde ekonomernas teorier.

Den första meningen håller ju inte för fem öre, och Kielos som läser Financial Times, och säkert även New York Times och The Economist, lär veta precis hur mycket kritik ekonomer såväl som den ekonomiska vetenskapen har fått sedan krisens utbrott. Vad gäller bankernas risktagande så var ju de största riskerna man tog knutna till högrisklånen på bostadsmarknaden, de så kallade subprimelånen. Och att man investerade i subprimelånen berodde på en rad faktorer – däribland felaktigt hög rating av S&P med flera – och inte minst på att finansinstitutionerna Fannie Mae och Freddie Mac (government-sponsored enterprises) köpte hälften av alla högrisklån; att staten är inblandad gör ju att riskerna blir mycket mindre eftersom man alltid har någon att sälja till.

Att man köpte subprimelån hade därför lite att göra med “ekonomernas teorier” och betydligt mer att göra med att det såg ut att vara en lukrativ investering. Visst kan man skylla hela finanskrisen på efficient-market hypothesis, men då bortser man helt från det faktum att politikerna redan på 1990-talet byggde och formade en i längden ohållbar marknad.

Kielos skriver även en, för vänstern, ganska självironisk kommentar:

Förklaringen [till den ekonomiska vetenskapens påstådda utbredning] ligger i den religiösa karaktär som ekonomin har antagit. Den har fått för sig att den är en naturvetenskap. Att människors egenintresse fyller samma funktion i samhällssystemet som gravitationen gör i solsystemet.

Nationalekonomin har alltså gått och inbillat sig att den är en naturvetenskap? Vad är då behavioral economics som fått alltmer uppmärksamhet och större inflytande under de senaste åren? Senast förra året utkom en uppmärksammad bok inom just behavioral economics kallad Animal Spirits: How Human Psychology Drives the Economy, and Why It Matters for Global Capitalism författad av bland annat George A. Akerlof.

Och ironiskt nog för sammanhanget har Akerlof belönats med Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (2001), det pris som Kielos i samma krönika hävdar brukar tilldelas upphovsmän till ekonomiska teorier som “bygger på antaganden om mänskligt beteende som inte har något att göra med mänskligt beteende” och som “sedan [använder] onödigt krånglig matematik och kommer slutligen fram till en slutsats som inte stämmer”. Ironin blir särskilt tydlig om man citerar Nobelstiftelsens hemsida och motivering till varför Akerlof faktiskt fick priset: “for [his] analyses of markets with asymmetric information”.

Dessutom är det konstigt att Kielos anklagar ekonomer för att gå och tro att de är naturvetare. Det är ju snarare naturvetare som går och tror att de är ekonomer och att deras naturvetenskapliga förhållningssätt går att applicera på samhällsekonomiska fenomen. Och vad bättre än debatten om boken Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) illustrerar just detta? Den svenska vänstern tror, precis som författarna Richard Wilkinson och Kate Pickett själva, att naturvetenskapliga, djupt positivistiska, metodologier (som starkt är förknippade med den retrospektivitet som utmärker många epidemiologers arbete) är direkt applicerbara på något så otroligt komplext som internationell ekonomi.

Kielos tillhör alla dem från den svenska vänstern som har hyllat Jämlikhetsanden och därför låter det som ett skämt när hon anklagar ekonomer för att leka naturvetare. John Kay tillhör alla de ekonomer som, tvärtom, har kritiserat specifikt W&P:s metodologi för att vara för naturvetenskaplig och induktivt positivistisk för att kunna leda till riktiga slutsatser. Gravelle et al, också ekonomer, har skrivit på ett liknande tema under rubriken ‘Income, Income Inequality and Health: What can we Learn from Aggregate Data?’  Lynch et al likaså, och de landar i exakt den slutsats som här har försökt framföras så många gånger tidigare: den enda gången ekonomisk jämlikhet har en signifikant positiv relation till hälsa är i de fall då jämlikheten ökar på grund av att man ökar välståndet för de sämst ställda (vilket i vanligt språkbruk innebär fattigdomsbekämpning). För en närmare kritik av just W&P:s metodologi rekommenderas Jen et al, ‘Global variations in health: Evaluating Wilkinson’s income inequality hypothesis using the World Values Surve’ och Johnston et al, “On inequality and health, again: A response to Bernburg, and Barford, Dorling and Pickett”.

Men det värsta i Kielos ledarkrönika är inte skuldbeläggningen av bankdirektörerna, anklagelserna mot den ekonomiska vetenskapen som inbillat naturvetenskaplig, eller den uppenbara paradox detta innebär då hon samtidigt försvarar en bok om ekonomisk jämlikhet skriven av epidemiologer. Det värsta är att hon helt okritiskt lyfter den excentriske finansmannen George Soros:

George Soros, ekonom och finansman (känd i Sverige sedan han 1992 spekulerade mot den svenska kronan) satsar 50 miljoner dollar i institutet. Soros har under lång tid stött progressiva tankesmedjor och har nu bestämt sig för att bidra till att skapa en ny ekonomisk vetenskap. Det är inte en dag för tidigt.

Vänstern brukar ofta anklaga kapitalismen och nyliberalismen för att göra rika människor rikare på andras bekostnad. Detta stämmer absolut inte; inget system har lett till en sådan välståndsutveckling och fattigdomsbekämpning som konkurrensen och entreprenörskapet orsakat av just den fria marknaden. Ska man tala om att bli rik på någon annans bekostnad borde Kielos istället såga Soros som ju byggde hela sin förmögenhet på andras förluster. Valutaspekulationer – som när Soros knäckte Bank of England – handlar ju uteslutande om att vinna på att någon annan förlorar – ett rent nollsummespel.

Anledningen till att Kielos inte verkar ha någon kritik att framföra mot Soros får väl då antas bero på att han skänker pengar till ändamål som gynnar den politiska vänstern. Och om så är fallet vore det just typiskt. Den svenska vänstern har ju gjort sig känd för att man inte har något emot att spendera andras pengar så länge de går till sådant som man själv anser är goda ändamål…

Simon Hedlin Larsson

En vettig röst i biståndsdebatten

Om man vill diskutera världens utveckling är svensk media ett dåligt forum. De få kloka personer som lyckas göra sina röster hörda är få och blir ofta kallade för extrema nyliberaler och avfärdade som galningar. Det som är mest sorgligt är naturligtvis att världens fattigaste och mest utsatta människor förlorar på att Sverige och EU driver en dålig handels- och biståndspolitik. Men det är också bra sorgligt att den svenska biståndsdebatten verkar ha så svårt att ta åt sig vad den internationella forskningen och omvärldens erfarenheter säger. Tänk om man diskuterade lite mer Robert H. Bates, Abhijit V. Banerjee och Angus Deaton – vilken skillnad det hade blivit på debattklimatet.

Nu har emellertid – glädjande nog – en av dessa få kloka röster gjort sig hörd, och dessutom på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Hans Bergström, före detta chefredaktör, skriver:

Fem decennier – ett halvt sekel – har nu gått sedan den berömda propositionen 1962:100 antogs av riksdagen. Den blev starten för ett omfattande statligt bistånd från Sverige. De femtio åren har gett erfarenheter. De två stora erfarenheterna är dessa:

1. Biståndet har inte blivit ”hjälp till självhjälp”, som var avsikten. Tanken var att bistånd skulle hjälpa fattiga länder att få i gång sina ekonomier, längs en moderniseringsbana som sedan skulle bli självbärande. Ett föredöme var Marshall-hjälpen efter andra världskriget. Den uppgick till 2,5 procent av BNP för länder som Tyskland och Frankrike och upphörde efter fem år. Afrika får nu ett bistånd på 15 procent av sin BNP och detta har pågått i uppåt 50 år. Det går omöjligen att hävda att ett bistånd av denna storlek och permanens har karaktären av ”hjälp till självhjälp”.

2. Det finns inget samband mellan bistånd och framgång för ett land. Lasse Berg, med en enormt rik erfarenhet från både Asien och Afrika, har på ett mikroplan visat de stora förbättringarna även i byar i Indien. De beror inte på västerländskt statligt bistånd, utan på den mer tillväxtfrämjande ekonomiska politik, inklusive öppnare handelspolitik, som har bedrivits av indiska regeringar på senare år.

Fattigdomsbekämpning borde vara det viktigaste gemensamma målet för alla världens länder. Och även om minskad fattigdom inte är svaret på allt är ökat välstånd för de fattigaste tveklöst en av flera faktorer i att lösa allt från krig, vattenföroreningar och förtryck, till klimatfrågan, narkotikahandel och religiös extremism. Just eftersom det är så otroligt viktigt att minska världsfattigdomen är det också viktigt att vi gör det som faktiskt är rätt och inte det som känns rätt.

Det bästa exemplet på internationell känslopolitik är förmodligen enprocentsmålet (eller skuldavskrivningar), som syftar till att rika länder ska avsätta motsvarande en procent av BNI till bistånd. Notera alltså att enprocentsmålet är en relativ summa av ett lands totala produktion justerat för faktorinkomster. Det har således ingenting att göra med att vi hoppas kunna bygga säg 40 000 skolor, 25 000 sjukhus, 1 250 mil väg, 60 000 vattenbrunnar eller 5 000 mikrokreditinstitutioner – något konkret och absolut. Allt handlar bara om att landet ska skänka en procent av den egna inkomsten, oavsett hur stor eller liten den är. Detta är klassisk vänsterpolitik byggd på känslor. Det ska svida och det ska ske genom kollektivt tvång – annars fungerar det inte.

Och kanske är det därför föga förvånande att när irrationella känslor har fått styra utrikespolitiken under så pass lång tid har också mycket liten utveckling skett. Tar man bort den kinesiska fattigdomsbekämpningen, det vill säga enbart räknar den utomkinesiska fattigdomen, har den på en tjugoårsperiod tyvärr varit mer eller mindre konstant. En stark global befolkningsökning har naturligtvis gjort att fraktionen absolut fattiga är färre än för tjugo år sedan, men det är minst lika många hungriga magar att mätta, och det är minst lika många människor som lever under helt obegripligt dåliga förhållanden. Det är det viktiga och det vi måste förhålla oss till.

Hans Bergström är inne på samma tema (även om han citerar enbart den afrikanska fattigdomen och inte den utomkinesiska):

Trots massiva, internationella och svenska, biståndsinsatser lever i dag närmare hälften av Afrikas befolkning i absolut fattigdom – i stort sett samma andel som för tre decennier sedan.

Samtidigt har ekonomierna i många av Ost­asiens länder vuxit utomordentligt snabbt och hundratals miljoner människor har tagit sig ur djup fattigdom – en i världshistorien helt unik utveckling.” Varför tar man i den svenska biståndspolitiska debatten aldrig upp frågan varför denna skillnad, frågar [Nils Börje] Tallroth.

Ja, det är en bra fråga. Förmodligen för att om man kikar på Asiens utveckling så måste man se och bekräfta handelns enorma betydelse för utveckling och välstånd, och det är något stora delar av vänstern helst vill undvika. En del av vänstern, globaliseringsmotståndarna, tror att man dör eller blir allvarligt sjuk av att byta jobb och vill därför ha mer robusta skyddstullar och ökade subventioner för att minimera konkurrensen från andra företag. En annan del av vänstern, miljöpartiklarna, är emot den största delen av konsumtionen – som har varit den avgörande delen i det sydostasiatiska miraklet – och menar att mer bistånd och mindre handel leder till en bättre och framförallt en lyckligare värld (det ordinära fenomenet lycka är ju nämligen ett så exemplariskt mål för politiken…).

Vad som egentligen den globala fattigdomsbekämpningen behöver togs upp här senast igår, men även på den punkten levererar Bergström och därför får han sista ordet:

Det bästa Sverige kunde göra för Afrika är förmodligen att a) deklarera att allt reguljärt statligt bistånd upphör inom fem år, b) verka för ytterligare en radikal liberalisering av EU:s handelspolitik.

Simon Hedlin Larsson

Viljan att arbeta eller viljan att anställa? (igen)

Dagens Nyheter och Aftonbladet rapporterar om en doktorsavhandling som, något förenklat, visar att försämrad a-kassa inte leder till fler jobb. Vänstern hyllar naturligtvis denna nyhet och kallar avhandlingen för “vetenskapen“. Observera dock att det handlar om en avhandling, det vill säga den är inte publicerad och inte granskad genom peer-review. Notera också att det rör sig om en (!) avhandling.

Men det är väl ganska typiskt egentligen. Precis samma sätt att resonera har ju gällt Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) som ju är en icke-granskad bok, och dessutom bara en (!) bok. När liberaler sedan kontrar med femtio artiklar av femtio olika forskare i femtio olika tidskrifter blir de beskyllda för att sakna belägg för sin kritik.

Dock är invändningen i just detta fall enbart principiell. För det finns faktiskt mycket internationell forskning gällande trygghetssystem som pekar på att skära ner på bidrag innebär inte nödvändigtvis en minskning i arbetslöshet (och som ensam åtgärd finns det goda skäl att tro att den oftast är högst marginell i de fall då den är positiv). Vad man däremot finner är att en mindre välfärdsstat i den rika delen av världen tenderar att gynna integrationen. Men även i detta fall gäller det att man kombinerar åtgärder för att det ska bli någon effekt.

De länder som har mindre välfärdsstater och ställer högre krav (tänk lag- och regeltest och språkkunskaper) på immigranter tenderar också att lyckas mycket bättre med integrationen. Och talar man minskad arbetslöshet måste eventuella nedskärningar i trygghetssystem kombineras med flexibel arbetsmarknad, lägre skatt på företagande och decentraliserad lönebildning.

Dessvärre har ganska lite på den fronten skett under denna mandatperiod, precis som under i princip alla mandatperioder dessförinnan. Arbetsskyddet har man inte rört, arbetsmarknaden har blivit marginellt mindre stel, arbetsgivaravgifter och andra skatter är trots sänkningar fortfarande höga och det fackliga inflytandet är fortsatt urstarkt. Om någon undrar varför det inte har blivit fler jobb på grund av jobbskatteavdraget så har ni här orsaken.

Bruttolöneökningar har trots nettolöneökningar tack vare jobbskatteavdraget varit normala. Arbetare har därför fått dubbel skattesänkning, medan företag i detta avseende kammat hem noll. Jobbskatteavdrag leder främst till ökad sysselsättning genom att göra det billigare för företag att anställa, men så har alltså inte varit fallet. Fackförbunden är helt enkelt för starka och för det får arbetslösa och skattepengar (som går till transfereringar) lida.

Som har konstaterats förut handlar det inte om att människor ska vilja arbeta. Det är inte ovilja hos arbetslösa som förklarar arbetslösheten. Förklaringen ligger istället i höga kostnader, omfattande byråkrati och därmed stora risker för företagen. Eftersom de flesta företag är små företag, och eftersom i praktiken alla småföretagare har investerat egna pengar i sina verksamheter vill man inte ta för stora risker. Och det som avgör om vi ska lyckas minska arbetslösheten i Sverige är om vi lyckas minska riskerna för företagen att anställa.

Jobbskatteavdraget har inte varit någon jobbskapande succé. Det har varit en klassisk keynesianistisk skattesänkning som fungerat som stimulans och har hållit uppe konsumtionen under finanskrisen. Som “jobbehållande” effekt har det kanske varit nyttigt. Men skattesänkningen har i sig, främst på grund av facken, inte lett till minskade kostnader för företagen och därför heller ytterst få nya jobb.

Simon Hedlin Larsson

Är burkaförbudet verkligen för identifikationens skull?

Idag röstar Belgien om att förbjuda burka eller niqab. Går förbudet igenom blir det böter eller fängelse upp till sju dagar för den som bär burka eller niqab på offentlig plats. Lagen är alltså tänkt att inte vara riktad särskilt mot just burka eller niqab, utan vara ett förbud mot (alla) “clothes or veils that do not allow the wearer to be fully identified”.

Den officiella propositionen säger:

La présente proposition de loi vise à modifi er le Code pénal en vue d’incriminer le port de tout vêtement cachant totalement ou de manière principale le visage.

Okej, det resonemanget håller. Då är man konsekvent (till skillnad från de centerpartistiska riksdagsledamöterna Staffan Danielsson och Lennart Pettersson som tidigare motionerat i frågan). Förbudet ska alltså vara riktat mot en form av klädsel, och inte mot en viss religion.

Men i frågan om det handlar om att förbjuda människor från att skydda sig från identifikation, eller om det snarare handlar om att underminera en samhällsgrupp är det ändå något märkligt att propositionens endast består av två delar som tar upp “mångkulturalism” respektive “interkulturalism”.

Hur var det nu med att det här vanliga argumentet att det var svårt att kommunicera med människor som bär ansiktstäckande klädsel som förespråkarna av förbud brukar använda? Var är avsnittet som handlar om människor som hör dåligt och inte kan läsa på andras läppar?

För nog vore det just bra ironiskt om de som vill förbjuda dolda ansikten själva bär på en dold agenda…

Simon Hedlin Larsson