Monthly Archives: April 2010

Gordon Brown is direct

The British prime minister Gordon Brown tells the media that he looks forward to the first prime ministrial TV debate ever in the United Kingdom:

I’m looking forward to it. It’s a chance to talk directly to the people.

/…/

It’s a chance to talk directly to the people in this country.

[Interviewer asks if he is nervous.]

I don’t anybody goes into something new without feeling something about what’s gonna happen, but equally it’s a chance to talk to the country. I’ve been looking for this chance, to get my chance to talk directly to the people in this country. And that’s what I’m gonna do.

Glad we have finally straighten that out.

Simon Hedlin Larsson

Det egentliga problemet med Sverigedemokraterna

“Kanske kan man säga att problemet med Sverigedemokraterna är just att deras sympatisörer inte är extrema galningar. Om de verkligen vore det, skulle de inte kunna komma in i riksdagen. Däremot finns det säkerligen tillräckligt många frustrerade mittenväljare som skyller sina problem på invandringen för att SD ska nå fyra procent i valet,” skriver Markus Uvell på DN Debatt.

Helt rätt. På mediedebatten låter det ofta som att Sverigedemokraterna och deras väljare är rasister. Det är nämligen den bild som etablissemanget i mångt och mycket försöker måla upp. Men som Uvell skriver är problemet just att de inte är rasister. Hade så varit fallet hade det varit ganska enkelt att hålla dem utanför riksdagen; extrema åsikter är extrema just för att de inte delas av särskilt många. Men eftersom SD har en bredare uppslutning än så, och har en politik som attraherar många från den stora massan finns också risken att de faktiskt kommer in i riksdagen i år.

Simon Hedlin Larsson

Tuffare sanktioner mot Iran är en dålig idé

DN:s ledarsida skriver idag om skärpta sanktioner mot Iran för att förhindra att landet utvecklar kärnvapen:

Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet, men uppfyller inte de åtaganden avtalet innebär och bryter mot IAEA:s regler. Beslutet att återuppta anrikningen av uran är ytterligare en provokation. FN:s säkerhetsråd borde snarast besluta om skärpta åtgärder.

USA:s president Barack Obama har uttryckt sitt stöd för tuffare sanktioner, och vill till och med gå så långt som att förbjuda bensinexport till Iran (landet har brist på raffinaderier). Men varför skulle ytterliggare fattigdom bland och isolering av civilbefolkningen leda till att mullorna i Teheran stoppar utvecklingen av kärn- och/eller massförstörelsevapen? För det är ju det enda som blir resultatet. Mer fattigdom. USA har sanktionerat Iran i över trettio år och regimen fortsätter ändå förtrycka sitt folk.

Visserligen ser regimen svagare ut än på länge, men det är knappast sanktionernas förtjänst. Att den politiska oppositionen är så pass stark som den ändå har visat att den är – i synnerhet under det senaste året – beror på en växande muslimsk medelklass som är förhållandevis upplyst och utbildad. Och denna muslimska medelklass har inte vuxit fram tack vare, utan snarare trots, ekonomiska sanktioner mot Iran. Mer av samma lär knappast öka civilbefolkningens frihet eller minska regimens benägenhet att bli världens tionde kärnvapenmakt. Att fortsätta med breda sanktioner underminerar bara oppositionen och fördröjer den demokratiska utvecklingen i landet.

Dessa människor hjälper vi bara genom färre och inte fler ekonomiska sanktioner. (Bilden är hämtad här.)

Man kan för övrigt lära en del av historien på denna punkt. När den senaste revolutionen ägde rum och Irans sista shah störtades var det mycket på grund av att regimen var så upptagen med militära maktambitioner att den glömde sociala frågor och inrikespolitiken. Den nuvarande regimen agerar likartat, men en stor skillnad är att idag sanktionerar en stor del av världens största ekonomier landet. Irans president Mahmoud Ahmadinejad kan på ett helt annat sätt, till skillnad från shahen, skylla problem på västvärldens isolering av Iran; alla som har hört honom tala vet också att han brukar ta varje tillfälle i akt att göra just det. Att fortsätta containmentpolitiken mot Iran gör det således lättare för regimen att hålla ihop landet och sitta kvar vid makten.

Och underskatta inte den enande kraften av att ha en gemensam fiende – vilket Ahmadinejad framställer västvärlden som – tänk exempelvis Irak-Iran-kriget när Saddam Hussein försökte utnyttja att Iran var splittrat. Men vad hände med Iran när irakiska soldater tågade över gränsen? Just precis.

Så inte nog med att dagens ekonomiska sanktioner håller den iranska civilbefolkningen kvar i fattigdom och hämmar den demokratiska utvecklingen, de riskerar också att underminera oppositionen och spä på nationalismen och hatet mot väst.

Simon Hedlin Larsson

Kommunicera mera

Saxat ur DN:

“Familjen har tjänat tusenlappar på alliansens politik – utan att ha märkt någonting.

– Oj, har vi fått så mycket pengar över. Så trevligt – det visste jag inte om, säger Veronica Persson Fredin från Hallsberg.”

Det är detta som kallas kommunikation.

Det är faktiskt konstigt att en regeringen som vann valet mycket på grund av skicklig spinn inte klarar av något så enkelt som att tala om för väljarna fördelarna av dess politik.

Simon Hedlin Larsson

Är jämställdhet bara till för kvinnor?

Vänsterpartiet är stolta över att nästan två tredjedelar av den av valberedningen föreslagna nya partistyrelsen är kvinnor. För ett parti som vill tvinga andra att kvotera fram jämställdhet framstår detta som ganska paradoxalt. Borde inte jämställdhet innebära en balans mellan könen där varken män eller kvinnor är underrepresenterade? Eller betyder feminism på socialistiska enbart att stärka kvinnor, oberoende av konsekvenser för eventuella män?

Svaret på den senare frågan finner man kanske delvis i Vänsterpartiets stadgar:

§ 21. Kvinnor skall vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent om inte synnerliga skäl förhindrar detta. I de fall där suppleanter förekommer skall såväl antalet ordinarie ledamöter som styrelsen som helhet bestå av minst 50 procent kvinnor. Om synnerliga skäl anförs skall särskilt beslut om detta fattas och skälen antecknas till protokollet.

Varken i denna paragraf eller någon annan regleras andelen män på förtroendeposter. Ordet “män” förekommer överhuvudtaget inte någonstans i stadgarna. Om antalet ordinarie ledamöter såväl som styrelsen som helhet består av 100 procent kvinnor är således detta inget problem ur Vänsterpartiets synvinkel.

Hur har man tänkt här egentligen? En förklaring kan man nog i detta fall hitta på SvD:s ledarblogg.

Signaturen “Karin” skriver i en kommentar med rubriken “Männen har dominerat hundratals år”:

Nu är det dags för kvinnorna att dominera. Hur rättvist var det på Gustav Vasas tid med kungliga rådgivare och annat? Vår generation har chansen att jämna ut oddsen lite och då är det vår moraliska plikt!

Fair point. Resonerar man på det viset blir det dock intressant att se hur man tänker komma tillrätta med det gigantiska förtrycket till följd av att “Europa har dominerat [i] hundratals år”. En enkel gissning är att personer med svenskt medborgarskap överhuvudtaget inte skulle få särskilt mycket inflytande. Varken män eller kvinnor. Förmodligen skulle alla maktpositioner i hela världen istället innehas av svarta män, judinnor, asiatiska risplockare, och alla nästan utrotade infödingstammar. Men rätt ska vara rätt. Och nu var det ju dags för de förtryckta att få dominera – det vill säga hämnas – eller hur?

Simon Hedlin Larsson

Vad man vill är inte alltid vad man gör

Dagens Nyheters huvudledare handlar idag om mat:

Ett /…/ problem är att människor säger sig vilja betala för kvalitet, att upprördheten efter ännu en i raden av uppmärksammade grisskandaler är kort, och att allt tycks glömt och förlåtet när den danska fläskfilén ligger där och blinkar med sin röda lapp där det står 69 kronor kilot.

/…/ På många stora orter kan man numera välja direkt. Fryst dansk kyckling (eller filé), färsk svensk massproducerad kyckling, majsuppfödd färsk kyckling (men också massproducerad) eller småskaligt och ekologiskt uppfödd kyckling.

För den sistnämnda varianten brukar man behöva betala fyra till fem gånger mer än de billigaste alternativen. Det kan inte vara livmedelsindustrins eller de lokala handlarnas sak att göra de djurrättsetiska och gastronomiska valen åt oss. Det ansvaret måste vi bära själva.

Vilket följaktligen resulterar i:

Sanningen är att vi får de varor vi förtjänar. Inte de varor vi säger oss vilja ha, utan dem vi till sist väljer när vi står i mataffären.

Och en del tycker säkert det låter konstigt att människor säger sig vilja ha vissa matvaror men köper andra. Valet är ju fritt, eller hur?

Men i själva verket är det inte särskilt förvånande. Hur många gånger har man inte hört någon säga “Det vore så kul att vara volontär!” Och hur många känner man som volontärarbetar? Tja, för egen del, förutom de som man har lärt känna genom ideella verksamheter, typ noll.

Människor säger att de vill volontärarbeta. För de tycker det är fint. Människor säger att de vill laga mat själva i hemmet. För de tycker det är fint. Människor säger en väldig massa saker de skulle vilja göra, ofta för att det innebär status (inkluderar även att utbilda sig, resa till fattiga länder och  hjälpa andra), men ibland också för att de själva tror på det. Tyvärr så blir det väldigt sällan av, och det handlar mestadels om att man antingen inte hinner (läs: inte orkar), eller tänker göra det senare (läs: aldrig).

Sådan är verkligheten. Men sådan har den varit länge, och därför finns det ingen anledning att förvånas.

Simon Hedlin Larsson

Har sysselsättningen eller arbetslösheten ökat?

Dagens Nyheter har gjort en, med svenska mediers mått mätt, ovanligt bra analys av siffrorna om sysselsättning och arbetslöshet. Artikeln förklarar hur det kommer sig ingen behöver ha fel när regeringen säger att sysselsättningen har ökat, samtidigt som oppositionen hävdar att arbetslösheten har detsamma. Ser man det under en längre period så är det tvärtom ganska naturligt att båda parter har rätt, vilket påpekas i texten. Eftersom befolkningen ökar, i Sverige som i de flesta andra länder, är det inte konstigt att både antalet sysselsatta och arbetslösa stiger.

Simon Hedlin Larsson

Wilkinson tjänar för mycket pengar

Richard Wilkinson, i egenskap av universitetsprofessor, tillhör de tio procent eller så som har högst inkomst i hela Storbritannien. Eftersom Storbritannien har relativt sett hög ekonomisk ojämlikhet tjänar Wilkinson väldigt mycket mer pengar än en person som står i kassan på livsmedelsbutiken Tesco. Wilkinson implicerar i ett debattinlägg i Expressen att han tycker detta är ett stort problem. Han tjänar helt enkelt för mycket pengar i förhållande till resten av befolkningen, tycker han själv.

Wilkinson menar att hans egen inkomst orsakar en rad samhälls- och hälsoproblem. Om han bara kom överens med sin arbetsgivare att sänka hans lön (och andra följde hans exempel) skulle Storbritannien få “bättre psykisk hälsa, färre drogproblem, lägre våldsfrekvens, färre tonårsfödslar, högre välbefinnande bland barn och bättre resultat inom utbildningsväsendet”.

Enligt Wilkinson verkar det således vara positivt när rika människors hus brinner ner. Då minskar droganvändningen i takt med att inkomstklyftorna minskar. Kanske borde alla rika britter – inklusive Wilkinson själv – bränna ner sina hem? Har Wilkinson rätt om den ekonomiska jämlikheten kommer nämligen våldet att minska. Dumpar vi alla lyxbilar i havet kommer helt plötsligt färre tonårstjejer att bli gravida. Bara sådär liksom. Och går Berkshire Hathaway i konkurs kommer amerikanska skolbarn att prestera bättre.

Nej, Wilkinson är som vanligt helt fel ute. Och som vanligt kan han inte ge ett enda vettigt argument till varför skillnaden mellan fattig och rik skulle spela någon roll.

Simon Hedlin Larsson

Allsvenskan, Elitserien, el Clásico och US Masters

Denna helg är en sporthelg. AIK Fotboll har startat årets Allsvenskan tungt med bara två poäng på fem matcher. Förra året, då man till slut vann Allsvenskan hade man motsvarande tolv poäng efter samma antal matcher.

AIK Hockey, däremot, ser ut att gå upp i Elitserien i år när de leder över Växjö med 2-0 med bara minuter kvar. Allt i egna händer då Leksand och Rögle visserligen har vunnit sina matcher, men hade färre poäng inför denna avgörande omgång. Kul för Dick Tärnström – som efter en lång karriär bestämt sig för att avsluta i samma lag som innebar startskottet för densamma – om han fick hjälpa sitt AIK upp till Elitserien igen!

Lionel Messi, världens hetaste fotbollsspelare, fick avgöra El Clásico igår kväll. Väggspel med Xavi Hernández gav 1-0 som sedan drygades ut av Pedro till 2-0, vilket också blev slutresultatet. Matchen var ingen höjdare, men så länge Messi är på planen är det alltid sevärt!

Lee Westwood och Phil Mickelson toppar US Masters i Augusta. De har en hyfsad marginal ner till K. J. Choi, Tiger Woods med flera. Klarar den “eviga” trean Westwood pressen, eller blir det Mickelson med vinnarskalle och matchnerver som tar hem årets första major? Jokern i leken är, förutom Woods, även veteranen Fred Couples, som inte vunnit sedan tidigt 1990-tal. Flashback till The Open 2009 då gamlingen Tom Watson också låg bra till inför sista omgången, någon?

Simon Hedlin Larsson

Nya energikällor är inte automatiskt bra energikällor

Bilden är hämtad här.

Hur galna är Sverigedemokraterna?

Alex Bengtsson, utbildningssamordnare på Stiftelsen Expo skriver om ett tidigare debattinlägg av Philip Wendahl, sekreterare Liberal Mångfald:

I sitt senaste utspel /…/ försöker Wendahl påskina trovärdighet då han jämställer fundamentalistiska islamister med sverigedemokrater. Så långt inget galet. Det finns likheter i den verklighetsfrånvända världsbild som Sverigedemokraterna och fundamentalistiska islamister besitter.

Är Bengtsson månne tro beredd att likställa fundamentalistiska islamister även med vänsterpartister och miljöpartister? Förmodligen inte (även om en artikel med sådant budskap skulle mottagas med glädje). Och det är just det som är felet med hela debatten om Sverigedemokraterna. Många vill peka ut SD som extremister och galningar vars verklighetsuppfattning är helt rubbad – men hur står det egentligen till med andra partier?

Att Sverigedemokraternas syn på invandring är värd att kritisera på otaliga punkter är tveklöst. Men det är även Vänsterpartiets skolpolitik och Miljöpartiets syn på genmodifierade organismer. Att Sverigedemokraterna skulle ha en “verklighetsfrånvänd världsbild” på grund av de har en politik som man kan ha många invändningar emot är ett märkligt resonemang. Den som representerar ett parti som inte driver en politik som man kan ha många invändningar emot kastar första stenen.

Simon Hedlin Larsson

Många fördelar med avdragsrätt på gåvor

Dagens Nyheters huvudledare handlar idag om avdragsrätt på gåvor:

Men i ett internationellt perspektiv handlar avdragsrätt för gåvor om mer än finansiering av teatrar. Det framgår inte minst av en rapport som kom häromåret: ”Att ge eller beskattas” av Lars Trägårdh och Johan Vamstad från Sektor 3, frivilligorganisationernas tankesmedja.

I de flesta andra länder ger medborgare och företag också pengar till välgörenhetsföreningar, kyrkor, skolor, universitet och en mängd andra verksamheter som ingår i det som brukar betraktas som det civila samhället.

Den stora fördelen med denna avdragsrätt är en ökad pluralism i samhället. Det viktiga är inte de stora etablerade organisationerna och institutionerna, utan stöd till många mindre verksamheter.

Möjligheten att få stöd från många olika håll ökar det civila samhällets självständighet gentemot stora finansiärer, oavsett om det handlar om staten eller stora företag. De idéer om ökad autonomi för högskolor och universitet som nu diskuteras i Sverige är till exempel knappast genomförbara utan att någon form av avdragsrätt för gåvor införs.

I dag är lagarna skrivna så att företag endast får sponsra forskning om man har något affärsmässigt intresse av det. Vore det inte rimligare att företagen uppmuntrades att donera pengar till forskningen på vetenskapens och inte marknadens villkor?

Helt rätt! Och kom inte med några vänsterargument som handlar om finansiellt beroende och starka intressenters lobbyistiska påverkan, för då kommer vi tvingas till att diskutera dagens antipluralistiska situation och LO:s kärleksrelation till Socialdemokraterna.

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet kvoterar personer med “utländsk bakgrund”

Miljöpartiet i Härnösand förklarar sig stolt som först i landet med en varvad lista till kommunfullmäktigevalet där varannan person har utländsk bakgrund. På sin hemsida skriver de:

Listan är ett sätt att markera att integrationsfrågorna hamnar i centrum, menar Amanda Lind, språkrör för Miljöpartiet i Härnösand.

Carlos Gil, ursprungligen från El Salvador, är fjärde namn på vallistan och han tror att greppet kommer att locka väljare i valet:
– Absolut, det är vårt mål att få fler väljare med den här listan, säger han till Mittnytt.

Hibo Abdullahi, nummer två på listan, hoppas att greppet även ska uppmärksammas av Miljöpartiet på central nivå.

Den obligatoriska frågan blir naturligtvis: vad innebär utländsk bakgrund? Är det att vara född utomlands? Är det att ha bott större delen av sitt liv i något annat land? Är det att ha minst dubbelt medborgarskap? Eller är det att ha ett icke-europeiskt klingande namn och svart hår i syfte att vinna väljare?

SvD:s ledarblogg skriver:

Etnifieringen av politiken är oroväckande. Det är inte alls otänkbart att initiativet i förlängningen leder till, låt säga, en assyriskt kvoterad lista i Södertälje. Kanske en somalisk kandidatlista i Rinkeby. Eller en valsedel med bara svenska namn i Landskrona?

En annan fråga är den som alltid kommer med kvotering. Vilken kompetens tillskrivs de invandrade politikerna som lyfts upp enkom på grund av sin etnicitet? Och hur påverkas förtroendet för den invandrarpolitiker som faktiskt tagit sig in på listan av egen kraft, och inte blivit inkvoterad?

Man undrar ju också varför man har valt att kvotera in personer med utländsk bakgrund till just varannan plats. Oavsett vilka man räknar som personer med utländsk bakgrund lär dessa knappast uppgå till halva kommunens befolkning. Miljöpartiet i Härnösand lär därför diskriminera många kompetenta svenskar som dessvärre inte har denna utländska bakgrund. Dessutom blir det som med all kvotering ett oändligt snack om grupptillhörigheter, och väldigt lite fokus på vad just den här eller den här personen kan tillföra från en förtroendevald position.

Det är svårt att veta om man ska tolka denna nya sortens (galna) kvotering som något de verkligen tror på, eller om det snarare handlar om ett valknep. Ett annat tänkbart alternativ är att man vill få uppmärksamhet, vilket Abdullahi tycks insinuera. Kanske är det en kombination av alla tre. Dock bör ingen bli förvånad över Miljöpartiet i Härnösand. Det är ju trots allt MP Härnösand som har sagt att G20 bara strävar efter “[f]ri marknadsekonomi med frihandel”, att globaliseringen “bara gynnat ett relativt fåtal”, och att “[f]ortsatt tillväxt leder till undergång” .

Simon Hedlin Larsson

Beslutsångest

Hämtad från Svenska Dagbladet 06/04-10: 2.

Varför känns detta så typiskt för svenska ungdomar…?

Simon Hedlin Larsson

Rättevisemärkt missar den osynliga handen

Helene Markstedt, generalsekreterare på Rättvisemärkt, skriver i Aftonbladet om konfektyrbolagens brist på ansvarstagande:

För tio år sedan lovade chokladföretagen att hantera problemen genom självreglering. Det är dags att inse att det inte har fungerat.

Detta är ett vanligt diskursivt knep. Man konstaterar en åsikt som om den vore alldeles självklar. Inse att det inte har fungerat, menar Markstedt. Vad tyder på att det inte har fungerat, hade någon kunnat replikera ifall detta hade varit ett muntligt anförande.

Följande artikel från 2008 har det saxats ur tidigare på denna blogg, men eftersom frågan om den giriga kapitalismen ständigt återkommer gör det väl inget om man upprepar sig någon gång ibland:

Cadbury will spend £44m ($87m) over ten years to finance the partnership, starting with a £1m investment in a seed fund this year, and increasing to £5m a year from 2010. The aim of the venture is to show cocoa farmers how to increase yields using fertilisers and by working with each other. It will also help them to find additional sources of income by encouraging them to plant red peppers and mangoes, which can grow beneath cocoa trees, and coconuts, which can grow above them. Moreover, Cadbury has commissioned 850 water wells, serving 150 to 200 people each, which will give women and children liberated from water-fetching duties time to do other things. It intends to finance schools, teachers and libraries.

Is there another motive for the ostensibly philanthropic venture? Without cocoa supplies from Ghana, Cadbury would be in big trouble. The west African country provides all of the cocoa for Cadbury’s British operations and 70% of its worldwide supply. Cadbury says Ghanaian high-quality cocoa gives Dairy Milk, Creme Egg and other Cadbury treats their distinctive taste. It buys one-tenth of the crop produced in Ghana, which is the second-biggest producer after Côte d’Ivoire.

Alarm bells started to ring at the firm’s headquarters when a Cadbury-financed study by the University of Sussex and the University of Accra found that the average production of a cocoa farmer had dropped to 40% of potential yield, and that the children of cocoa farmers did not want to work in the family business any more. Ghanaian farmers have six children on average and farm tiny plots of land of around two hectares. Some have annual incomes of as little as £450.

So Cadbury decided to do something that it hopes will secure its supply—and make it look virtuous. It could have signed up to Fairtrade, an international social movement that promotes the payment of above-market prices to producers of agricultural commodities in developing countries by setting a floor price, with an additional premium that goes to farmers for reinvestment and social projects. “But we found that productivity, not price, was the problem,” says Alex Cole of Cadbury. Ghanaian cocoa trades at 10% above the average world price of £1,176 per tonne. So Cadbury devised a scheme of its own that is similar to Fairtrade in some respects, but gives it greater flexibility over the terms. /…/

Mars, the biggest American chocolate-maker, does not sell any Fairtrade products in spite of loud clamouring from campaigners, but last year pledged $4.5m over three years for a scheme to improve cocoa farming in west Africa, run in partnership with four non-governmental organisations and a development agency. /…/

Fairtrade and large corporations do not sit naturally together. Fairtrade’s price-adjustment mechanism is intended to insulate small producers from volatile commodity markets and the free-trading, no-holds-barred capitalism that multinational companies espouse. But firms are finding ways to improve the lot of small farmers, and burnish their own reputations, without signing up to Fairtrade’s rules.

Och så var det med det. Men sedan så är ju inte Markstedt heller på något sätt, av naturliga skäl, det minsta objektiv i denna fråga.

Simon Hedlin Larsson

Klyftorna som S och LO blundar för

Expressens ledarredaktion levererar idag en skarp analys av Socialdemokraternas och LO:s agenda. Trots att det knappast torde vara en nyhet för någon är det ändå värt att konstatera: Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Just precis, ett parti för arbetarna. Råkar man vara arbetslös eller företagare bör man därför lägga sin röst på något annat parti den 19 september 2010. Expressen skriver:

Det är förvisso [Wanja] Lundby-Wedins uppgift att företräda sina medlemmar, men fina ord om fattigdoms- och arbetslöshetsbekämpning klingar falskt när facket och vänstern samtidigt motsätter sig minsta lilla uppluckring av en stel arbetsmarknad som stänger ute ungdomar och utlandsfödda.
Socialdemokraterna har rentav flaggat för fler skärpningar, såsom en lagstadgad rätt till heltid och hårdare regler för bemanningsföretagen. Dessutom har de rödgröna lovat att ta bort RUT-avdraget. För den som vill motverka fattigdom och arbetslöshet är det märkliga prioriteringar.

Man bör vara mycket försiktig med att berömma Socialdemokraternas och LO:s politik för att den har förbättrat situationen för arbetarna. Extrema inlåsningseffekter och massvantrivsel tillhör vardagen på svenska arbetsmarknaden. Däremot kan ingen ifrågasätta organisationernas syfte och ändamål. S och LO vill verkligen arbetarna väl. Det naiva försvaret av lagen om anställningsskydd (LAS) bottnar trots allt i att man vill skydda arbetarna från godtycklig uppsägning. Och nog pressar LO inte upp lönerna av något annat skäl än att förbättra löntagarnas villkor. Att lönekraven sedan i längden leder till inflation, minskad handel och ökad arbetslöshet om inte produktiviteten är tillräckligt hög, det är en bieffekt. Att vänstern menar de anställda väl bör ingen tvivla på.

Men vad händer med de arbetslösa? Ja, det är lite det som är problemet med det svenska 1900-talets vänsterpolitik. Socialdemokraternas mål har hela tiden varit att arbetare ska behålla sina arbeten, medan arbetslösa får behålla sina bidrag. Det är i alla fall det som har blivit resultatet.

Bilden är hämtad här.

Och nu kommer ett konstaterande som inte nämns särskilt ofta på denna blogg: Sverige har problem med klyftor. Det är sant, Sverige har enorma klyftor som måste bekämpas. Men till skillnad från vad Socialdemokraterna och LO tror handlar dessa klyftor inte om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och ett styrelseproffs som Michael Treschow. Sveriges förödande klyftor handlar i själva verket om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och en som är arbetslös.

Dessa klyftor är dock inte vänstern särskilt intresserade av att minska. Istället för att bekämpa arbetslöshet bekämpar man rikedom. Under vanföreställningen att rika personers närvaro gör samhället sämre jagar man iväg dem med förmögenhetsskatter och dylikt. Resten av krutet lägger man på världens kanske mest rigida arbetsmarknad, ständiga krav på löneökningar, höga ingångslöner, krav på heltid, byråkratiska regelverk för företagare och höga skatter för konsumenter. Förlorarna blir arbetslösa, pensionärer, företagare, konsumenter, alla som är beroende av välfärden och alla som påverkas av de offentliga utgifterna (eftersom kombinationen av allt som nyss nämndes garanterat leder till minskade skatteintäkter och, ironiskt nog, minskade möjligheter till satsningar).

Expressen sammanfattar poängen ganska väl i den tidigare citerade artikeln:

Problemet är inte att det finns rika, utan att det finns arbetslöshet och fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

Säkerhetsfixerade politiker bakom otryggheten i samhället

I Sverige har vi en snedvriden uppfattning vad gäller trygghet. Vi har byggt vårt samhälle som om, något förenklat, människor till stor del är oförmögna att ta hand om sig själva och sina tillgångar, och som om det högsta måttet av trygghet är att pappa och mamma staten erbjuder generösa bidrag till alla som önskar.

Dick Klings nya bok, Tryggare kan alla vara, är en väckarklocka i trygghetsdebatten, som utmanar det utbredda och förlegade sättet att se på trygghet. Genom begreppen stötskydd och stöttålighet visar Kling på hur det förra leder till säkerhet, medan det senare leder till trygghet. I Sverige är vi således mycket säkra, men förhållandevis otrygga. Politiskt fokus har under alldeles för lång tid legat på att skapa säkerhet, och tryggheten har trots (eller tack vare) trygghetssystemen hamnat i skymundan.

Ett tydligt exempel på detta ser man på den svenska arbetsmarknaden. Högsta prioritet har varit att förhindra att fast anställda ska kunna sägas upp. Visst är det säkerhet, men är det trygghet? – nej knappast. Enligt Magnus Henrekson på Institutet för Näringslivsforskning (IFN) försvinner runt vart sjunde jobb varje år. Genom att så konsekvent och trångsynt fokusera på de anställdas trygghet har man i Sverige glömt bort att hundratusentals människor lämnar sina arbetsplatser varje år och behöver hitta en ny form av försörjning.

Tanken att arbetsgivarnas benägenhet att anställa skulle höra ihop med arbetsgivarnas möjligheter att avskeda verkar ha slagit förvånansvärt få. Kombinera detta med kostnaderna, byråkratin och svårigheterna att driva företag i Sverige, och man kan med enkelhet se varför svenskar håller fast vid sina jobb så länge som möjligt. Och detta gör vi oavsett om vi trivs eller inte. Ingen lär därför bli förvånad över att svenskar, bortsett från italienare, trivs sämst på sina jobb bland alla OECD-medlemmar. Politikernas strävan efter säkerhet åt de anställda har lett till en massvantrivsel bland arbetare, ett helvete för arbetslösa, och en utbredd otrygghet i hela det svenska samhället.

Trygghet har emellertid fler dimensioner än så. En viktig aspekt som Kling tar upp i sin bok är den ekonomiska tryggheten.  Ofta relateras ekonomisk trygghet till att ha sparat kapital som kan användas exempelvis för att betala oväntade utgifter. Men som Kling visar är det hela en tredjedel av alla i åldern 16-79 år som inte har något sparkapital alls eller mindre än 10 000 kr. I Sverige råder ett stort trygghetsunderskott.

Varför är det så få som sparar? Är vi svenskar såpass dumma att vi inte förstår vikten av att spara – det som Robert Solow påvisade i sin modell för femtio år sedan, och som tillhör de nationalekonomiska modeller som faktiskt har en stark koppling till verkligheten? Knappast. Problemet är snarare att vänsterregeringar systematiskt under 1900-talet har tagit bort nästan alla incitament och möjligheter för medel- och låginkomsttagare att spara pengar. Och de som väl har haft råd att spara pengar har jagats iväg till Monaco, Schweiz och Lichtenstein genom införanden av aggressiva kapitalskatter.

Bilden är hämtad här.

Lars Kriss skriver i Södermanlands Nyheter:

“Sveriges problem är inte den lilla del av befolkningen som lever på olika former av socialhjälp. Vår stora plump i protokollet är att medelklassen – i ett av världens i alla fall 25 rikaste länder – i väldigt hög utsträckning saknar eget sparande.”

I Sverige sparar staten åt hushållen. Skatt samlas in och återbetalas genom olika bidrag och utbetalningar. Men är det verkligen någon som på fullaste allvar tror att staten vet bättre hur dina pengar bör spenderas än du själv? Och att det dessutom gäller människor i så stor utsträckning att det legitimerar världens högsta skattetryck?

Skatt är hejdå till halva inkomsten, kommunbistånd till Kinaresor, stöd till vänsterextremister i Latinamerika och föreningsbidrag till kaffekokarklubbar. Men i Sverige tycker många det är okej att bli av med runt varannan krona de tjänar, “skatten går ju till de behövande”. Faktum är dock att större delen av all skatt man betalar återgår till en själv, bara att det sker under ett senare skede i livet. VM-guld i skattetryck kommer aldrig kunna motiveras med fattigdomsbekämpningsargument. Som Dick Kling påpekar skulle runt 3 procent av statsbudgeten räcka för att försörja alla Sveriges materiellt fattiga. De övriga 97 procenten av våra skattepengar måste således motiveras av andra skäl. Som att staten ska förvalta dina pengar för att du inte ska slarva bort dem, och för att du ska spendera dem på rätt saker.

Men hur vet staten vad som är rätt för dig? Och vad är det som säger att staten inte slarvar, utan tvärtom är expert på att hantera pengar? Har ni ringt Skatteverket någon gång? Senast undertecknad gjorde det förra veckan slutade det med sju handläggare, fyra direktnummer, tre receptionister och två växlar för att åtgärda ett problem som berodde på ett digitalt inmatat stavfel från Skatteverkets sida. Brittiska call centers i Calcutta framstår som röda mattan och glas med bubbel i jämförelse.

Som PJ Anders Linder skriver i sin söndagskrönika i SvD:

“Om man tar för givet att Storsamhället ska ordna tryggheten, kan man lätt få problem när det misslyckas”

Hela poängen görs därför bäst i form av en fråga. Hur många känner sig trygga i att staten kommer att hjälpa en ifall man skulle förlora sin inkomst eller bostad och råka ut för en större kris?

Få lär se staten som en livlina, och framförallt inte som den bästa livlinan. Ändå låter många svenskar staten ta merparten av allt de tjänar. Man blir lätt mörkrädd…

Simon Hedlin Larsson

Obama’s health care reform

It is so obvious, is it not? (Image source.)

And of course, all credit for the health care reform goes to Barack Obama. Any negative consequences from the reform, however, are purely to blame the congress for. Obama, the flawless president!

Simon Hedlin Larsson

En källa! Mitt kungarike för en källa!

Socialdemokraterna har i åratal hoppats på att någon ska publicera en källa som bevisar deras högsta dröm om att grannens nya bil orsakar sociala problem i vårt land. Så kom äntligen boken Jämlikhetsanden. Denna enskilda bok skulle kunna innebära det ultimata och efterlängtade beviset för att socialdemokratisk jantelag inte bara handlar om avundsjuka, utan faktiskt leder till att samhällsproblem minskar.

Jan G Andersson skriver i Östran:

“‘Jämlikhetsanden’ har inte lämnat någon ro i högerlägret.”

Det är väl emellertid snarare i vänsterlägret det är brist på lugn och ro; såhär exalterade och upphetsade har väl svenska socialdemokrater inte varit sedan de fick införa värnskatten.

Andersson gör för övrigt tyvärr samma fel som de flesta som hyllar boken när han blandar ihop fattigdom och jämlikhet:

“Lyfter man istället de mest utsatta i samhället som arbetslösa, långtidssjuka och fattigpensionärer till en anständig nivå får man också samtidigt ett värn för medelklassen som inte förlorar fotfästet om olycka och ofärd skulle slå till. Jämlikhet har alltså inte bara ett moraliskt värde av anständighet utan är helt överlägsen för att bygga ett socialt stabilt samhälle.”

Men att lyfta samhällets utsatta har ju absolut ingenting som helst att göra med hur mycket pengar samhällets rikaste människor har, eller skillnaden mellan fattig och rik.

Om Andersson menar allvar med att fattigdomsbekämpning måste handla om extremt progressiv beskattning och att jämlikhet gynnar alla i samhället bör han snarast skriva en krönika och posta till Mona Sahlin om att Socialdemokraterna bör gå till val på att ge bort 97 procent av statsbudgeten i bistånd – så att världen blir lite mer jämlik och lite bättre! Det enda sättet att göra de fattiga rikare är ju att ge bort de rikas pengar, och jämlikhet vinner ju alla på – eller hur var det nu?

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet vill ta risker med dina pengar

Sanna Raymans kommentar på SvD:s ledarsida är så bra att den blir inklippt i sin helhet:

“Riskkapitalist har blivit vänsterns signalord för gniden och samvetslös. Regeringen gynnar riskkapitalister, ryade Ylva Johansson (S) i höstas när 465 apotek såldes till fyra olika företagsgrupper.

Och visst, det fanns riskkapitalbolag med i bilden. Men, kanske ska vi fundera lite på vad det innebär att ”riskera” något?

Att riskera är att satsa på ett osäkert kort. Riskkapitalisten vågar ofta mer än långivare i allmänhet. Självklart med baktanken att det ska betala sig, men är det klandervärt? Jag kan inte riktigt tycka det.

Nu föreslår MP en statlig riskkapitalfond för mindre företag inom miljöteknikutveckling. Okej. När en riskkapitalist satsar egna pengar är det alltså suspekt, men när staten riskerar gemensamma medel är det en dygd? Märkligt!

Vad har vi för skäl att tro att risktagandet skulle bli klokare av att den som satsar inte känner förlusterna på det egna skinnet? Riskkapitalisten riskerar. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson påverkas däremot inte om deras satsningar misslyckas. Men vi kan vara säkra på att de kommer att vara fulla av gröna drömmar och idealism när de tar risker med andras pengar.”

Några viktiga konstateranden: 1) alla tar risker hela tiden eftersom ingen vet hur framtiden ser ut, 2) tar man risker med egna medel är man i praktiken alltid mer benägen att maximera resultatet, än om man gör det med andras tid och pengar, och 3) tar staten risker uppfattas detta sällan som risker, eftersom att staten – som många felaktigt fått för sig i vissa delar av västvärlden – inte anses kunna gå i konkurs.

Den första punkten är viktig att komma ihåg när man svartmålar riskkapitalister. Efterföljande konstaterande bör säga en del om hur bra staten är på att investera kostnadseffektivt (hög benefit-cost ratio). Och den sista punkten lär de flesta ha glömt eller aldrig känt till, det var nämligen det som gav oss den amerikanska subprimekrisen.

När staten satsar blir det en garant för andra investerare att spendera pengar inom samma område. Köper staten subprimelån är det fritt fram för andra att köpa subprimelån; vill man sedan bli av med dem kan man ju bara sälja dem till staten.

Och ni som säger att det var någon slags girig fri marknad som orsakade finanskrisen, är det en fri marknad när amerikanska staten indirekt äger hälften av alla subprimelån? Är det en fri marknad när man lagstiftar för att tvinga banker att låna ut pengar till kreditovärdiga klienter? Och är det en fri marknad när sydostasiatiska regeringar implementerar kanske världens starkaste merkantilistiska handelspolicys som leder till att bubblan blåses upp med billiga pengar att låna och billiga produkter att köpa?

Som David R. Henderson vid Hoover Institution på Stanford University har påpekat måste kapitalistkritiker bevisa att girigheten har ökat, eller acceptera att den är statisk och därför inte har något med krisen att göra. En kris – det vill säga ett starkt avvikande från det normala – kan ju bara inträffa om någonting förändras, och om girigheten är konstant över tid kan vi således utesluta den som en orsakande faktor.

Det var vare sig bankernas eller den fria marknadens idé att aggressivt trycka på för att dubbla antalet bostadslån till kreditovärdiga klienter. Som otaliga gånger förr var det ett verk skapat av välvilliga politiker. Men som också otaliga gånger förr ledde det helt fel.

Statligt risktagande gav oss den största finanskrisen sedan depressionen. Om Miljöpartiet får bestämma ska staten satsa ännu mer. Och alla vet vilka som får betala notan.

Simon Hedlin Larsson