De två obalanserna som hotar världsekonomin

“Nästa konjunkturnedgång kommer att utlösas av Asien, då kan vi få en utomordentligt dramatisk situation i europeisk ekonomi,” sa Göran Persson häromdagen. Mja. Även nästa konjunkturnedgång kommer med högsta sannolikhet att utlösas av Europa och USA. Som det ser ut nu är västvärldens konsumenters, framförallt amerikaners, ovilja eller oförmåga att låna mer pengar för att köpa asiatiska produkter en het kandidat till att utlösa nästa globala finanskris.

Skillnaden är dock att i det fallet – vilket kanske var det Persson egentligen ville säga – kommer Asien att vara högst delaktigt eftersom att alla de sydostasiatiska tigrarna som byggt sina ekonomiska framgångar på Europas och USA:s kombinerade låne- och konsumtionsglädje kommer förlora gigantiska exportintäkter. När så export-led growth visar sig vara en omöjlig bana att fortsätta på kommer Malaysia, Vietnam, Taiwan, Sydkorea med flera vara tvungna att öka government spending för att stärka de inhemska marknaderna.

Problemet är dock att det då kan visa sig vara försent. I vissa asiatiska länder sparar medelhushållen idag två tredjedelar av sina löner. Att få dem att mitt i en ny global lågkonjunktur plötsligt börja spendera sina löner på produkter som man inte lyckats sälja till andra länder är inget bra kort att satsa på. I det fallet kommer inte bara västvärlden vara tvungen att sanera statsfinanser; även Asien kommer få genomgå en strukturomvandling och en kris förmodligen djupare än den under 1990-talet. Och då ska vi inte tala om vad som händer med världens fattigaste och mest sköra utvecklingsländer i Afrika vars tillfälliga lyft hängt uteslutande på möjligheten att handla med omvärlden.

Om vi ska undvika denna kris – vilket troligen skulle bli den absoluta värsta krisen någonsin – måste främst två globala obalanser jämnas ut: låneobalanserna och handelsobalanserna. Det är inte långsiktigt hållbart att världens ekonomiska utveckling och stabilitet bygger på att världens rikaste, men också mest skuldsatta, konsumenter lånar mer och mer pengar för fortsatt ökad konsumtion.

Och det är även fullkomligt ohållbart att länders välstånd ska grundas i enorma exportöverskott. Handelsbalanser är ett nollsummespel; alla kan inte ha överskott, vilket IMF och Washington Consensus-paradigmet tycks ha missat. Denna sanning syns även tydligt i penningpolitiken för öppna ekonomier där ökad tillväxt till följd av ökade exporter till följd av en aggressiv penningpolitik inte beror på att man stimulerar den globala efterfrågan, utan på att man skapar sig konkurrensfördelar gentemot andra länder genom att pressa ner växelkursen. Man blir alltså rikare på någon annans bekostnad.

Vem som ska minska dessa två globala obalanser är svårt att förutspå. Det kommer kräva mycket omfattande strukturella omvandlingar gällande allt från länders ekonomiska systems utformning till människors levnadsmönster. Pessimisten skulle nog säga att världen inte kommer klara av att genomgå så stora förändringar utan just en kris som tvingar fram dem. Kanske ligger det något i det. Men om man kan övertyga enskilda länders ledare om att det är bättre att göra dessa förändringar före än efter krisen, kanske den kan åtminstone lindras eller fördröjas något.

Simon Hedlin Larsson

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s