Monthly Archives: July 2010

Dagens ungdom

Bilden är hämtad från SvD 13/7, s. 2.

God kapitalism

Nationalekonomen Andreas Bergh skriver i dagens SvD:

Många har säkert synpunkter på att ekonomisk utveckling i Afrika på detta sätt går hand i hand med etablering av amerikanska snabbmatskedjor. Multinationella storföretag har på det hela taget inte särskilt gott rykte. Ekonomiskt sett är det dock lätt att hitta mekanismer genom vilka företagen gör nytta för landet.

Coca-Cola bedriver exempelvis vattenprojekt i ett tjugotal afrikanska länder. När projekten beskrivs i ord är de svåra att skilja från vanliga biståndsprojekt. Men bakom Coca-Colas vattenprojekt finns naturligtvis ett vinstintresse som faktiskt borgar för effektivitet: Vattenprojekten ska inte bara ge Coca-Cola goodwill och en trendig ansvarsfull profil, de ska även säkra en central ingrediens i företagets produkter.

Aftonbladets hänsynslösa kampanj

Dagens huvudledare i Expressen säger det mesta som man tycker och tänker om mediestormen kring Sven Otto Littorin:

Aftonbladets så kallat “oberoende” socialdemokratiska ledarsida har under en veckas tid kampanjat stenhårt mot både Littorin & Reinfeldt.

Det är inte så märkligt: ledarsidan är i praktiken LO-ägd. I egenskap av arbetsmarknadsminister och ansvarig för a-kassepolitiken har Littorin varit LO:s och ledarsidans mest kritiserade minister.

Och Littorin-affären öppnade förstås möjligheten att försöka dra ner förtroendesiffrorna för Reinfeldt. Kort sagt har AB:s ledarsida fungerat som den lojala torped åt Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin man vanligen är. Fullständigt fixerad vid Littorin har man sprutat ut insinuanta angrepp och tvärsäkert agerat domstol.

Torsdag 8 juli, dagen efter Littorins avgång fastslår Kennet Andreasson på AB:s ledarsida att “det är inte synd om Sven Otto Littorin.”

Jo, man kan faktiskt tycka synd om ex-ministern. Han befinner sig i en svår och uppslitande vårdnadstvist. Och tror Andreasson att Littorin ljuger när han berättar om sina djupa depressioner?

Fredag 9 juli. Eva Franchell tar över piskan och skriver att “Sverige kan ha haft en brottsling i regeringen”. Och fortsätter: “Ligger det ett brott bakom Sven Otto Littorins avgång är det höjden av omoral att skylla på familjeskäl.”

Men det finns fortfarande ingen polisanmälan. Ingen förundersökning. Inget åtal och ingen dom. Och kommer heller inte att finnas om AB:s uppgifter skulle stämma då det eventuella brottet är preskriberat.

Lördag 10 juli. Franchell fortsätter och avkunnar sin dom: “Aftonbladets avslöjande är väl underbyggt och övervägt” och “Sexköp är rent generellt ett brutalt utnyttjande av svaga människor och inte en fråga någon regering kan sopa under mattan av rädsla att förlora makten.”

Söndag 11 juli. Franchell tvärvänder plötsligt, framhåller att Littorin inte är dömd för brottet och anklagar Reinfeldt för “utfrysning” av Littorin. Men hon avslutar sedan med att spekulera om Reinfeldt “drabbats av moralångest inför misstanken att en sexköpare och brottsling suttit i regeringen i nästan fyra år.”

Några tecken på ångest över tonläget och de grova orden hos torpeden Franchell står dock inte att finna. Fritt fram att sparka på en minister som redan ligger, ett val ska ju vinnas åt Mona Sahlin.

Måndag 12 juli. Helle Klein kliver in på banan och fastslår att det är “en sjaskig historia om ännu en av maktens män som ägnat sig åt sexköp.” Reinfeldt anklagas för “iskall cynism” och de nya moderaternas signum är “förljugenhet”.

Men tänk om Littorin talar sanning, Helle Klein? Och tänk om den uppslitande vårdnadstvisten faktiskt bränt ut honom?

Det är förstås av underordnad betydelse för AB:s ledarsida. Valet ska vinnas till varje pris. I slutet av september skriver man säkert en ledare och beklagar sig över allt smutsigt kampanjande i valrörelsen.

En framtida arbetsmarknadspolitik?

Sanna Rayman gör en intressant reflektion av ett seminarium som hon deltog på under Almedalsveckan:

Alliansen har fokuserat på att öka drivkrafterna genom att sänka inkomstskatterna och strama åt skyddsnäten. Man har i så måtto fjärmat sig från snarare än närmat sig Flexicuritymodellen. Arbetslinjen har förvisso fungerat bra överlag, men ungdomsarbetslösheten står och stampar och arbetsmarknaden är fortsatt trög.

/…/

– I den svenska debatten har det mest pratats flexi, och inte så mycket security, sade Österberg. Och visst, det är väl sant. Men det är inte utan skäl. Faktum är att Sverige nu har provat följande kombinationer:

– lite flexibilitet och mycket security

– lite flexibilitet och mindre security.

En sak är ännu oprövad, nämligen mycket flexibilitet.

Vem vet, kanske något för framtiden?

De erfarna och kompetenta Socialdemokraterna

Att tidningar och journalister inte är politiskt oberoende även om de inte öppet tar ställning för ett visst partipolitiskt parti är knappast en nyhet. Ibland blir den tydliga subjektiviteten dock något löjlig. Som när Maria Wetterstrand inför klimattoppmötet i Köpenhamn förra året bjöds in som någon form av klimatexpert. Eller som när Lena Sundström får gästa TV-studion som politisk kommentator (kanske är det sistnämnda ett kodord på TV4 för valarbetare?). Eller som när Aftonbladet intervjuar Jenny Madestam om den nuvarande regeringens ministeravgångar. Hon säger:

Det är ett dåligt trackrecord när det gäller vilka han utsett till ministrar. Det är inte bra. Det är möjligt att det har gått lite fort. Det kanske har varit viktigare att utse namnkunniga personer och de som kanske sticker ut lite än att de verkligen står med båda fötterna på jorden.

Så om Reinfeldt frågar en person ifall den har några skelett i garderoben och personen ljuger för honom så är det han som är en dålig regeringsbildare? Tramset fortsätter:

Som socialdemokratisk regeringsbildare har man mycket mer erfarenhet, man har bildat regering så många gånger att man vet vad som krävs av en person och vad man måste veta om en person som man utser som minister. Och där har inte de borgerliga inte samma erfarenhet. Det får Reinfeldt surt äta upp nu.

Okej, så Socialdemokraterna har massor av erfarenhet som gör att deras ministrar och politiska tjänstemän aldrig gör något dumt? Man skulle kunna göra det väldigt lätt för sig att besvara frågan genom att hänvisa till Socialdemokraternas nuvarande partiledare. Men det behövs inte. Det finns gott om andra exempel.

Någon som kommer ihåg Jan O. Karlssons kräftskiva förra mandatperioden? Trots dubbla löner fick svenska folket betala för hans privata kräftskiva. Laila Freivalds tillhör den mycket lilla skaran västerländska statsråd som har lyckats med bedriften att avgå som minister två gånger. Och vad gjorde egentligen regeringen Persson under tsuanamikatastrofen? Var det kabinettsekreterare Hans Dahlgren eller statssekreterare Lars Danielsson som ljög?

Vilken sida var det som var så kompetent och erfaren, Jenny Madestam?

Simon Hedlin Larsson

Hur var det nu med välfärdsjobben?

Hans Dahlgren reder ut frågan om de påstådda förlorade jobben inom välfärden:

Ilmar Reepalu (S) skriver på Brännpunkt den 2/7 att 24000 jobb har förlorats i välfärden. När det egentligen handlar om att offentligt driven verksamhet har växlat över till att drivas i privat regi. Nya arbetsgivare men samma jobb, samma offentliga finansiering och samma medborgare som elever, patienter och välfärdsmottagare.

/…/

För att få en korrekt bild har vi därför gjort specialberäkningar av SCB:s Arbetskraftsundersökning och på så sätt jämfört antalet arbetade timmar i skolan, vården och omsorgen första kvartalet i år med samma period i fjol. Uppgifterna avser samtliga personer i arbete, det vill säga såväl verksamhet i offentlig regi som i privata företag.

Beräkningen visar att under en genomsnittlig vecka i januari, februari och mars i år arbetades det 430000 timmar mer än under motsvarande period 2009. Med en genomsnittlig vecko- arbetstid på 40 timmar motsvarar det 11000 personer fler som jobbade i skolan, vården och omsorgen i år.

Hur kan det komma sig att denna uppgift skiljer sig så markant åt från de uppgifter som Ilmar Reepalu redovisar? För det första har de alltså inte tagit hänsyn till den strukturomvandling som sker. Idag finns det över 15000 företag verksamma inom vård och omsorg och det senaste året har hela 181 nya vårdcentraler etablerats och 377 omsorgsföretag är verksamma i landets kommuner genom LOV – lagen om valfrihet. Vi har därmed fått en ökad tillgänglighet och mer av mångfald inom vården med fler privata välfärdsföretag, knappast en minskning.

För det andra tycks det ha gått Socialdemokraterna förbi att sjukfrånvaron faktiskt faller i rask takt. Det får till följd att många skolor, sjukhus och vårdhem inte behöver ta in extra- personal i samma utsträckning som tidigare.

För det tredje har den genomsnittliga överenskomna vecko- arbetstiden ökat signifikant. Även detta är en utveckling som Socialdemokraterna torde ha uppmärksammat eftersom de så kraftfullt kräver rätt till heltid.

Om man tillämpar en vettig och inte en socialdemokratisk räknemetod tycks alltså välfärden under de senaste fyra åren ha stärkts – trots att vi har gått igenom en global finanskris. Knappast ett dåligt betyg till alliansregeringen.

Simon Hedlin Larsson

Vad vill de rödgröna om Afghanistan?

Moderata statsråd skriver klokt om Afghanistan:

Det är viktigt att det civila stödet till Afghanistan ökar. Under alliansregeringen har det civila stödet stärkts på en rad områden. En ambassad har öppnats, det svenska militära ledarskapet i Mazar-e Sharif har kompletterats med ett civilt ledarskap och biståndet har under mandatperioden ökat med så mycket som 60 procent och uppgår nu årligen till omkring 800 miljoner kronor inklusive stöd till multilaterala organisationer. Dessutom bidrar Sverige med humanitärt bistånd för att lindra den enorma nöd som den afghanska befolkningen trots alla ansträngningar lever i. Sverige deltar också i EU:s polisinsats EUPOL, vars syfte är att reformera och stärka den afghanska polisen.

Det är allvarligt att oppositionen är splittrad vad gäller det svenska engagemanget i Afghanistan. Att dra sig ur den FN-mandaterade ISAF-insatsen, som Miljöpartiet och Vänsterpartiet kräver, skulle vara en politik som sviker inte bara det afghanska folket, utan också överger en mångårig svensk tradition av internationell solidaritet.

De rödgröna måste ge besked hur de skulle ställa sig till det svenska engagemanget. Regeringens besked till Afghanistan och det internationella samfundet är entydigt. Vi lämnar inte Afghanistan åt sitt öde.