Det är fascinerande att se hur särbehandlingen av Sverigedemokraterna fortsätter. Sverigedemokratiska hemsidor utsätts för nedsläckningar och register över folk som velat ha information om partiet stjäls och läggs ut på nätet. Företrädare och anhängare hängs ut.
Den kanske främsta kritiken mot SD så länge partiet har existerat har varit att de inte anses dela värdegrunden om alla människors lika värde. Men tycker ni att ni själva står upp för demokratin, rättsäkerheten och yttrandefriheten med det ni gör nu?
Att särbehandla Sverigedemokraterna var den främsta och avgörande anledningen till att partiet nådde riksdagen. Och världens mest kontraproduktiva strategi bara fortsätter. Som sagt – fascinerande.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 
Fascinerande var ordet. Och upprörande. Jag har för vana att “signa upp” på _alla_ partiers hemsidor – eller på den tiden det fans snigelpost, skriva till dem – för att ta del av partiprogrammen, så att jag kan läsa deras förslag och idéer hemma i lugn och ro innan jag bestämmer mig. Jag tar fördomsfritt hem alla större partier, även sådana som jag troligen inte skulle rösta på i slutändan, exempelvis V. Detta gör jag varje valår, och har en brokig röstningshistoria där jag har valt olika i varje val, och annorlunda i både landsting och kommun. Rena drömväljaren, egentligen – jag styrs inte av vad nyhetrna rapporterar utan av partiets _parti-program_!
Mitt namn skulle kunna finnas i den där listan (nu gör den inte det, då jag inte visste att man kunde begära information på deras sida alls så jag missade dem i år). Undrar hur många fler det är som jag, informationsletande väljare, som nu står “brännmärkta” nu på deras lista.
Minns hur grannarna fnös nån gång på 80-talet när de såg att jag fick hem partiprogram från Socialistiska Partiet. Jag ville bara veta vad de stod för! Jag röstade inte på dem i slutändan, men jag visste varför (retade mig på inga betyg i skolan).
Jag växte upp i en kommunistisk Östeuropa. Kan intyga att hetsjakt och demonisering av SD överträffar behadnlingen av dissidenter under Husaks, Honeckers och Breznjevs tid. Till och med de flesta svenska journalisterna är mycket större demagoger än sina gamla östeuropeiska kollegor. Undrar när öppnas första Gulaglägret.