I senaste Fokus går att läsa en intressant artikel där bland andra Nima Sanandaji, VD för tankesmedjan Captus, och Johanna Möllerström, doktorand i ekonomisk psykologi, intervjuas. Sanandaji gör en viktig poäng när han pekar på möjligheterna att bättre behovsanpassa det sociala skyddsnätet så att de som behöver mer hjälp faktiskt får det. Människor som har särskilt höga kostnader på grund av svåra sjukdomar, exempelvis, borde inte få samma – utan högre – stöd som någon som har långt mindre problem.
Möllerström intervjuas om Alliansens reformer och hon konstaterar att det inte alltid har blivit som man har tänkt sig:
Ser man på alliansens första mandatperiod så har reformerna inte alltid varit optimalt utformade, sett till de effekter som regeringen velat uppnå, anser Johanna Möllerström.
– Jobbskatteavdraget verkar väldigt många inte ha märkt av. Man trodde att om folk bara får mer pengar i plånboken så kommer de att märka det, men det verkar inte som om alla gör det.
Hon tycker att den andra sidan av arbetslinjen lider av samma brist på fördjupad konsekvensanalys. Vid reformerna av sjukförsäkringen och a-kassan kom debatten att handla om något helt annat än vad moderaterna hade tänkt sig.
Det finns helt klart viktiga poänger i Möllerströms resonemang, men frågan är om det centrala med just jobbskatteavdraget egentligen var att det skulle synas i plånboken. Det är ju i alla fall inte det som primärt skapar jobb; de nya jobben kommer genom att man minskar bruttolönerna relativt nettolönerna så att arbetstagarnas inkomster inte påverkas negativt samtidigt som det blir billigare för företagen att anställa. På den punkten kanske det i och för sig heller inte har blivit riktigt som man har tänkt sig, men det är en annan femma.
Simon Hedlin Larsson