Category Archives: Uncategorized

Billionaires donating money to rich universities

John Paulson’s recent $400 million donation to Harvard seems to have caused a stir primarily for two reasons: that billionaires give money to wealthy institutions, and that said institutions are willing to name their schools and buildings after the donors.

Regarding the first objection, it seems more appropriate to be upset not with the donors for giving money, but with the institutions for not spending a larger portion of their endowments. What are they saving all that money for? Rich universities should use their resources to admit far more low-income students than they currently do.

Regarding the second point, this practice of naming schools and buildings after benefactors seems quite uncontroversial. Why is the university even called Harvard in the first place? Or, for that matter, why are other institutions named Brown, Dartmouth, Duke, Johns Hopkins, Tufts, and Yale?

Simon Hedlin

The first Congress of the Chinese Communist Party

Here, in this room, almost a century ago, the first Congress of the Chinese Communist Party was held. Among the 11 Chinese founding members of the Communist Party was a 27-year-old named Mao Zedong.

11295763_10155536325230317_6499179837623801199_n

For the other 10 members, however, things did perhaps not turn out as planned: 5 of them left the party, 3 were expelled, 2 were murdered, 2 were sentenced to death, and 1 went into exile.

Simon Hedlin

Culture and communism in China

Jing’an Temple in Shanghai was originally built in 247 AD. But the current structure is only three decades old; it had to be rebuilt in 1983 after Mao Zedong turned the temple into a plastic factory during the Cultural Revolution…

11329996_10155530912195317_2465968386918832236_n

Simon Hedlin

A wealthy school

The Milton Hershey School, a pre-K-12 school with an enrollment of 2,000 students, has an endowment worth more than $10 billion, which is greater than that of the University of Pennsylvania, America’s eighth richest university with an enrollment of 25,000 students.

Simon Hedlin

Flame throwers to get rid of snow?

James Curley, Mayor of Boston, wrote to the President of MIT in January 1948 about using flame throwers to get rid of the snow on the streets.

I am pretty sure that many Bostonians today would not mind giving it a try…

10930032_10155177491645317_9149140490770238448_n

Simon Hedlin

Snow storm in Cambridge, MA

“Harvard University will close only for an act of God, such as the end of the world.”

– Archie Epps, former Dean of Students, in 1977

Does microfinance build lasting relationships among borrowers?

Whether microcredit alleviates poverty or not is a hot topic. And although this undoubtedly is a very important question, other potential consequences of microfinance should not be overlooked. One example is found among the results from a recent field experiment led by researchers of J-PAL (the Abdul Latif Jameel Poverty Action Lab) where it is suggested that access to credit can increase social capital among the borrowers.

Social capital, according to political scientist Robert Putnam, is the collective value of social networks. In the standard microfinance model, which in large part was developed by the Grameen Bank of Bangladesh, a key component is that borrowers form groups of five people and meet on a regular basis. These constellations are intended to put social pressure on borrowers to repay their debt on time. Most research has hitherto focused on whether the meetings with other group members increase the probability of timely repayments. The J-PAL researchers now take the issue in a different direction by instead asking whether these formal meetings lead to the creation of new relationships among borrowers living in urban communities.

In the study, member of 174 different microfinance groups in urban India were interviewed. To see what impact group meetings may have on formation of social capital, the researchers randomly assigned the groups to a different meeting frequency where some borrowers would see each other on a weekly basis whereas others did so only on a monthly basis. Social capital was measured based on how many interactions of both professional and personal nature that the group members had with each other as a result of the meetings.

The results showed that those who met weekly were far more likely to form long-lasting relationships with other group members compared to those who were required to meet only monthly. The economic value of a larger social network may at the onset seem negligble. But these social-capital gains resulted in an increasing willingness to share risks with other group members, which the authors reckon would lead to significant economic returns in the long run.

Increased pooling of risks to make joint investments could certainly give entrepreneurship and innovation a boost. To what extent these social-capital gains could eradicate poverty, however, is unclear since the authors do not provide any estimates of the effect of social capital on income or economic growth.

Social-capital gains may not be how microcredit advocates would normally envision to help the poor, but they may still be pretty useful.

Simon Hedlin

Vad är en flykting?

Sven Maechel skriver om begreppet flykting som något man blir ”först när Sverige beviljat ansökan om asyl och gett personen rätt att stanna” (14/2-08). Maechel påstår även att ”enligt svensk lag finns väl inte en enda gömd flykting i landet”. Detta är helt fel. Enligt Utlänningslag (2005:716), 4 kap. 1 § är en flykting en utlänning som ”befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse … och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd”. Samma definition återfinns även i statuterna för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), i 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning och 1967 års protokoll om flyktingars rättsliga ställning.

Om en person är rädd för att återvända till sitt hemland tycker jag det är självklart att allt ska göras för att denne ska kunna stanna i Sverige. Det förekommer många gånger en felaktig uppfattning om att flyktingar skulle vara lata personer som själviskt utnyttjar den svenska välfärden. Jag tror knappast att det är speciellt många som frivilligt river upp alla band med familj, släkt och vänner för att åka till ett okänt land där man inte har en aning om vad som väntar eller var man ska ta vägen. Flyktingar är också människor.

Simon Hedlin Larsson

Om frihet och ansvar

Ett vanligt förekommande fenomen i Sverige är att lägga över ansvar på stat och kommun. Mycket av det som volontärverksamheter sköter i det amerikanska samhället har vi i Sverige gett i uppgift till de folkvalda och de verkställande myndigheterna. En intressant iakttagelse är att detta förmodligen har att göra med en strävan efter frihet. Genom att vi skjuter ifrån oss ansvaret, och därmed arbetet, för att lösa olika problem, får vi mer disponibel fritid själva. Fast kanske handlar det inte om behovet av större frihet utan istället om dåligt samvete? Är det på grund av att man mår dåligt över samhällsproblem som man inbillar och övertygar sig själv om att man helt enkelt inte har med saken att göra?

Att ge staten rätten till att lösa problem ger oss mer frihet i form av tid. Samtidigt ger det oss mindre frihet i form av makt. Om någon annan ska sköta uppgiften åt oss förlorar vi i princip allt inflytande i jämförelse med hur mycket vi har att säga till om ifall vi gör det själva. För att ta ett konkret exempel: att elever ska ha möjlighet att få stödundervisning är någonting som de flesta tycker är bra. Om man genom påtryckningar får politiker att öka anslaget till en kommunal skola finns det möjlighet att inrätta en form av läxhjälp där några lärare kan tänka sig att arbeta övertid för att hjälpa elever med sina läxor. Frågan är hur stort inflytande man som privatperson sedan har för hur verksamheten fungerar? Jämför det med att man själv, istället för lärarna, arbetar som läxhjälpare. Att ge bort ansvar är också att ge bort makt. ”Kan själv” är att av de första uttrycken ett svenskt barn lär sig att säga. Men tydligen inte när det handlar om att hjälpa andra. ”Jag gör det bättre själv” är en tanke som slagit många i samband med att arbeta med grupp. Varför vill man då tilldela staten och kommunerna uppgiften att ta hand om samhällets behövande?

Ibland försöker vissa reparera detta genom att säga ”vi borde ta större ansvar”. ”Samhället måste göra mer för de unga.” Då har man ju genast avlastat de folkvalda lite av deras börda för problemen i vårt land. Men sällan betyder detta något i praktiken. För återigen har man utdelat ett kollektivt ansvar. Visserligen kanske man själv ingår i det kollektivet som heter samhället, men genom att ge nio miljoner andra samma ansvar är det svårt att tänka sig att detta ansvarsutkrävande leder till någonting i praktiken. Om nu ett av de tio vanligaste samtalsämnena, varje dag, handlar om att kritisera den sittande regeringen för att göra ett dåligt jobb, kanske det är dags att ta tillbaka ansvaret man en gång gav politikerna och göra saken bättre själv? Är utbildningen dålig? Bli läxhjälpare. Är fastighetsskötseln av äldreboenden dålig? Skotta snö och städa. Är det skräp i parken? Samla upp det.

Om samhällets medborgare tar över en del av de uppgifter som staten anställer personal för att göra innebär det givetvis att statsbudgeten får ett överskott. För att rätta till detta är det bara att sänka skatten. Genom att själv göra en insats för samhället får man mer pengar i fickan, större ekonomisk frihet, större inflytande över hur olika problem ska lösas – vilket i sig är en större frihet – samtidigt som man får möjlighet att hjälpa en medmänniska och känna att man gör något meningsfullt. Tänk att jag kan få allt detta genom att ge bort en timme i veckan till en människa som faktiskt uppskattar varje minut.

Alldeles för ofta får stat och kommun ansvar för brister i vårt samhälle. Alldeles för ofta görs försök till att lägga ansvaret på samhällskollektivet. Alldeles för sällan frågar någon ”vilket ansvar har jag?” Jag frågar mig den frågan nu. Gör du det?

Simon Hedlin Larsson

He’s a man, not a miracle

Den 4 november 2008 är ett datum som mänskligheten sent kommer att glömma. Det var tisdagen då USA valde Barack Obama till landets första svarta president. Jag var själv en av dem som stödde Obama och hans ”change we can believe in”. Dock är jag skeptisk till hur hans valseger har haussats, och hur folk nu tycks förvänta sig underverk. Jag tror mycket väl att Obama kan bli en bra president, men att en enda person ska lyckas lösa den globala finanskrisen, ena världen och tala diktatorer till avgång är knappast att vänta. He is a man, not a miracle.

Under valkampanjen jämfördes Barack Obama många gånger med den före detta presidenten John F. Kennedy. Inte bara höll de båda tal i Berlin, utan de hade även likheter genom att vara unga aspiranter till presidentposten, ha en tilltalande framtidsvision, slå sin respektive motståndare i de nationella TV-debatterna, kandidera för förändring, ett enande av ett splittrat Amerika, och för att bryta ett åtta år långt republikanskt styre.

Många använde dessa paralleller som argument till varför Barack Obama skulle bli en bra president; Caroline Kennedy skrev till och med i New York Times (27/1) om ”A President Like My Father”. Men även om John F. Kennedy var en uppskattad och omtyckt ledare, var han knappast något ideal för politisk fullkomlighet. Under sin tid vid makten gav han bland annat klartecken för det misslyckade kuppförsöket Bay of Pigs, ledde USA in i Vietnamkriget och störtade Iraks dåvarande regering i jakt på misstänkta kommunister.

Precis som vilken annan president som helst fattade John F. Kennedy både hyllade och sågade beslut. Problematiken med att somliga alltid blir missnöjda är något som även Barack Obama kommer att få erfara, vilket för övrigt tidningen The Economist skriver om i en ledare (8/11): ”Like most politicians, Mr Obama will surely fail more than he succeeds”.

När amerikanerna för ett par veckor sedan valde Barack Obama till president röstade de för förändring. Frågan är dock om man inte har något för stora förhoppningar på hur mycket den nya presidenten egentligen kan förändra. Om Obama inte lyckas tona ner förväntningarna finns det en risk att publiken, när han håller tal i nästa presidentvalskampanj, inte längre kommer att ropa ”change we can believe in”, utan istället ”change him who we believed in”.

Simon Hedlin Larsson

Maxlöner fördärvar svenskt näringsliv

Till Abrar Akbar som skrev ”Reglera vad en toppchef får tjäna” (Synpunkt 22/12-06). Det är ett faktiskt så att styrelseersättningar och chefslöner inte har någonting med kollektivavtal att göra.

Det är viktigt att förstå att företag som Ericsson och Volvo konkurrerar internationellt. Det gäller försäljningsmarknadsmässigt, men även då man tillsätter en styrelsemedlem eller en toppchef.

Att ett företag vill ha bästa möjliga kompetens på de högsta posterna inom organisationen är logiskt. Men vad hindrar en person som Carl-Henric Svanberg från att arbeta åt ett annat företag?

Det finns inget paradoxalt med att svenska företag flyttar sin produktion utomlands samtidigt som samma företag erbjuder sina högsta chefer högre löner. Det är precis vad som händer när ett land som Sverige hamnar mellan de rika ländernas större ersättning för toppchefer och utvecklingsländernas utbud av billigare arbetskraft.

När kollektivavtal uppkom i Europa under 1800-talet handlade det om att reglera det underläge som arbetstagarna hamnat i gentemot arbetsgivarna. Även idag handlar den svenska avtalsrörelsen om en förhandling mellan olika parter på arbetsmarknaden. Det syftar bland annat till att komma överens om generella anställningsvillkor under en förhandling som ger både arbetsgivare och löntagare rätt att komma till tals. Detta har inget samband med storleken på ett företags ersättning för att rekrytera en kvalificerad ledning.

Att lagstifta eller att på något annat sätt reglera vad en person inom ett företag maximalt får tjäna ser jag inte som något annat än ett katastrofscenario. Hur ska då svenska företag kunna rekrytera den yttersta kompetens och kunskap som gör att dem klarar av globaliseringens hårda konkurrens?

Jag ser det enbart som positivt att ett företag lägger resurser på att värva personer som får organisationen att växa. Det är så svenska företag kan fortsätta att lyckas och bli större. Det är så vi minskar arbetslösheten och får svensk ekonomi att spira. Det är där jag ser en ljus framtid för Sverige i vår globaliserade värld.

Simon Hedlin Larsson

Höga skatter leder till svartarbete

Jens Karlsson skriver i ett inlägg om svartarbete som en orsak till höga skatter (SvD 6/11-08): ”Det som skapar höga skatter är det faktum att vissa människor inte kan försörja sig på sitt arbete och tvingas till förnedrande socialbidragsomständigheter samtidigt som andra vägrar betala lagstadgade avgifter.” Det Karlsson gör fel är att han vänder på det faktiska händelseförloppet. Verkligheten fungerar snarare omvänt; höga skatter orsakar svartarbete – inte tvärtom.

Svartarbete såväl som andra olagliga handlingar ska inte försvaras, vare sig för en toppolitiker eller för en vanlig medborgare. För att komma till rätta med detta problem är det därför viktigt att skilja på orsak och konsekvens.

Det finns många anledningar till att människor arbetar svart. Höga skatter är en av dem. Ett annat skäl är att den som utför arbetet känner den som köper tjänsten. Om en person ser till sin grannes barn under en kväll mot betalning är det inte så troligt att detta kommer att redovisas och beskattas. Svartarbete kan även i många fall handla om krångliga regler och problematik med att förstå systemet.

Många länder har speciella skatteregler för mindre företag som är enklare och mer begripliga. Detta är någonting som Sverige borde ta efter, en linje som delas av Mats Sjöstrand, generaldirektör på Skatteverket: ”Skattefelskartan visar tydligt inom vilka områden skattesystemet måste förbättras för att skattefelet ska kunna minska. Bland annat måste de minsta företagen få enklare skatteregler och bättre service från Skatteverket.”

Att människor köper tjänster som inte beskattas beskylls ofta för att vara ett höginkomsttagarfenomen som försätter svartarbetaren i en svår situation. Det är dock viktigt att komma ihåg att det många gånger handlar om en överenskommelse mellan båda parter. Därför är det ett välkommet lagförslag från Skatteverket att sätta upp ett fribelopp för mindre summor som inte behöver beskattas. Detta är ett steg på vägen till ett enklare regelverk som leder till att färre människor arbetar svart.

Simon Hedlin Larsson

Alla tjänar på en gymnasiereform

Amanda Ekelund skriver upprört om hur det nya förslaget på att göra om gymnasieskolan sorterar ”medborgarna utefter vad de kan bidra med, oberoende av individens vilja” (SvD 9/10). Samtidigt klagar hon på att ”en pubertetsmedborgare förväntas ha en slutgiltig tanke kring sin egen framtid redan i grundskolan”.

Jag tycker att Ekelund bör bestämma sig för om hon tycker att uppdelning av gymnasiets individuella program (IV) inskränker på människors frihet eller gör att vi ungdomar får alldeles för stora valmöjligheter – för det kan tämligen inte leda till både och.

IV har varit ett stort misslyckande och jag tycker det är mycket bra att Gymnasieutredningen ger förslag på förbättringar då endast 13,5 procent av de som har börjat på IV har klarat gymnasieskolan fem år senare.

Att man anpassar gymnasieskolan efter vad vi ungdomar har för intressen och ambitioner ser jag enbart som positivt. Likabehandlingen i den svenska skolan har pågått alldeles för länge, och det är en helt omöjlig tanke att en form av undervisning ska kunna passa alla elever.

Vi människor är olika, och att erbjuda fler undervisningsmöjligheter i strävan mot att alla ungdomar ska tycka att skolan är okej tror jag är det viktigaste målet för det svenska utbildningsväsendet.

Tack Jan Björklund!

Simon Hedlin Larsson

Dagens Nyheter refererar till Wikipedia

Det var för mig en chock att läsa dagens DN Debatt (21/9) och se att man har använt Wikipedia som källa till att skriva en faktaruta om LAS, Lagen om anställningsskydd. Jag har studerat på Lunds universitet och läser nu på University of Birmingham i Storbritannien, och på båda institutionerna har man ofta skämtat om att ifall man hänvisar till Wikipedia i en uppsats blir man underkänd. Att Dagens Nyheter, som av många anses vara Sveriges största seriösa dagstidning, använder ett uppslagsverk som i princip vem som helst kan redigera för att hämta information till sina artiklar är beklagligt. Att det just i dagens DN Debatt handlar om något så subjektivt som en lag – som i allra högsta grad är öppen för personliga åsikter om hur den bör tolkas – gör knappast saken bättre.

Internet har gjort det extremt enkelt för människor att kommunicera med varandra; vem som helst kan på ett par minuter lägga upp en hemsida, starta en blogg eller skicka iväg ett massmail. Detta har lett till närmast ofattbara effektiviseringar av kommunikationerna mellan människor, men det innebär också att vi måste vara mycket mer källkritiska idag än vad vi var igår. Det är väldigt lätt att sprida falsk information, konspirationsteorier och felaktigheter via internet, och vi som har ägnat många timmar åt att diskutera på forum på internet vet hur skev bild man kan få av verkligheten om man läser och tar till sig allt som sägs där.

Jag använder Wikipedia själv och tycker att det är bra exempelvis för att läsa sammanfattningar om personer man inte känner till och för att läsa om sportresultat. Däremot skulle jag aldrig slås av tanken att använda hemsidan som faktakälla till en artikel, en uppsats eller ett anförande. Visserligen skulle man förmodligen kunna använda Wikipedia för att ta reda på årtal och siffror då dessa oftast brukar vara rätt, samt ha en direkt hänvisning till en källa som är pålitlig, men då använder jag mycket hellre den pålitliga källan och refererar till den istället.

Källkritik måste givetvis tillämpas även då man läser rapporter skrivna av välrenommerade forskare. Dessa granskas dock vanligtvis hårt av andra forskare och av personer som har andra uppfattningar och drar andra slutsatser än författarna, vilket tyvärr alltför sällan sker när det gäller bloggar, forum, uppslagsverk, filmportaler och informationssidor på internet, då storleken och mängden gör detta svårt. Att inte tro blint på allt som man ser, hör och läser är viktigare idag än förr, och jag hoppas att Dagens Nyheter kommer att arbeta för att öka det kritiska tänkandet bland oss människor, förslagsvis genom att börja med att föregå med gott exempel.

Simon Hedlin Larsson

Kinesiska på gymnasiet

Jan Björklund meddelar att han vill göra en satsning på språk ifall regeringen blir omvald nästa mandatperiod. Detta skulle även innefatta en möjlighet för gymnasieelever att studera kinesiska (jag utgår från att det gäller mandarin), vilket givetvis är varmt välkommet då kinesiska lär vara ett av framtidens språk. Lika bra att vi svenskar lär oss mandarin nu, snarare än att behöva tragla glosor i 40-årsåldern när vi märker att Kina är världens största politiska och ekonomiska makt.

Simon Hedlin Larsson