Jag skriver i det senaste numret av Liberal Debatt (6/2009) om den goda kapitalismen. Klipper in texten här också:
I John Steinbecks Of Mice and Men berättar George otaliga gånger för Lennie om hur de ska förverkliga sin dröm om att köpa ett litet torp tillsammans. Och vilken läsare känner inte sympati för de två fattiga vagabondernas strävan efter att få skaffa sig ett eget hem och bli självförsörjande?
Det är däremot viktigt att George och Lennie inte blir förmögna på sin gård. Då går de nämligen från att vara solidariska, lågavlönade arbetare till att bli vinstmaximerande kapitalister. De skulle då mötas av samma fråga som de flesta som har blivit rika någon gång stött på: har de gjort tillräckligt för sina medmänniskor? Har de skänkt tillräckligt mycket pengar till välgörande ändamål? Har deras anställda fått bra betalt? Har aktieägarna tilldelats rimliga nivåer i avkastning?
Många är skeptiska mot individer och privata organisationer som åstadkommer stora positiva resultat. Det finns en föreställning om att den person som har blivit rik per automatik har blivit det på någon annans bekostnad. Kapitalismen, och strävan efter att gå med vinst, anklagas därför ofta för att vara egoistisk.
Sanningen är att kapitalismen en kraft som gör gott för samhället, och som dessutom på många sätt är altruistisk. Kapitalisternas insatser kan sägas bestå av tre dimensioner: de som genom sina egna drömmar om självförverkligande bidrar till samhällsutvecklingen, de som med sina egna pengar eller på annat sätt engagerar sig direkt i filantropiska ändamål, samt de som befinner sig någonstans emellan.
Kapitalismens viktigaste bidrag till samhället sker i form av de argument som vanligtvis nämns: ökad sysselsättning och produktivitet, innovation och utveckling. Eftersom dessa tas upp relativt ofta är det onödigt att göra ännu fler upprepningar om liberalismens betydelse för framsteg och utveckling.
Det kan dock vara intressant att lyfta resultaten från en studie som gjordes gemensamt av Unilever och Oxfam mellan 2004 och 2005. Syftet med studien var att försöka mäta i vilken utsträckning Unilever påverkade den ekonomiska utvecklingen i Indonesien. Resultaten var slående. Unilever uppskattades genom sin verksamhet sysselsätta runt 300 000 människor på heltid. Dessutom betalade man miljardbelopp i kronor i skatt till den indonesiska staten.
Det är emellertid inte bara skatt som kapitalister betalar. Många spenderar dessutom stora delar av sina privata förmögenheter direkt på välgörande ändamål. Profiler som Bill Gates, Warren Buffett och Percy Barnevik syns ofta upp i TV och tidningar med anledning av detta. Egentligen är det dock något missvisande att bara prata om ett fåtal stora filantroperna. Antalet framgångsrika, vinstmaximerande individer som har valt att engagera sig i välgörenhet är betydligt fler än så; Gordon Moore, James Stowers, Eli Broad, Bernard Marcus, Donald Bren, Jeffrey Skoll, Kirk Kerkorian, Sidney Kimmel, John Kluge – listan kan göras mycket lång.
Den tredje och sista dimensionen av kapitalister som bistår samhällsutvecklingen är ett slags mellanting av de första två. Det handlar om att i synnerhet företag, i syfte för att öka sin avkastning, aktivt bidrar till att förbättra livssituationen för anställda, underleverantörer, samt deras omgivning. Ett konkret exempel är konfektyrproducenten Cadbury som över en tioårsperiod från 2008 spenderar hundratals miljoner kronor på en nystartad verksamhet som syftar till att öka kakaoböndernas avkastning. Främst riktar man sig mot Ghana som står för 70 % av all Cadburys kakaoproduktion.
Tillvägagångssätten för att öka produktiviteten är flerfaldiga. Det handlar bland annat om utbildning: bönderna får lära sig att använda gödsel, att nyttja marken bättre genom att odla andra grödor under och ovanför kakaoträden, att organisera arbetskraften och att samarbeta mer. Men Cadbury satsar också mycket pengar på att bygga brunnar, och man räknar med att kunna ge uppemot 200 000 ghananer tillgång till vatten. Sedermera har man planerat för att finansiera skolor, anställa lärare, och bygga bibliotek. Cadbury driver, till skillnad från exempelvis Bill & Melinda Gates Foundation, en vinstmaximerande verksamhet. Men det gör inte deras insatser i Ghana mindre nyttiga för det.
Ernest Hemingway, samtida med John Steinbeck, illustrerar i To Have and Have Not de skarpa kontrasterna på dåtidens Kuba mellan de som har och de som inte har. Från vänsterhåll låter det ofta som om det finns ett samband mellan att vissa inte har någonting alls medan andra har vad som anses vara för mycket. De rikaste borde dela med sig, tycker man. Och det gör de också.
Enligt en sammanställning som gjordes i början av året anser de 500 rikaste britterna och amerikanerna att den enda utgiften som är högre prioriterad än välgörenhet är en god utbildning. Ser man dessutom specifikt till yrkesgruppen entreprenörer uppgav 31 % att de har ökat sina donationer till följd av finanskrisen, medan endast 17 % sa att de hade minskat dem.
Just entreprenörer är för övrigt speciellt intressanta att diskutera i filantropiska sammanhang eftersom det finns goda skäl att tro att de är bättre på att åstadkomma resultat än andra aktörer, i synnerhet staten. Detta beror på att entreprenörer oftare är vana vid att driva framgångsrika verksamheter; man är bra på att följa målsättningar, mindre tid ägnas åt byråkrati och tidsödslande beslutsprocessor, samt att man har erfarenhet av att effektivisera arbetet.
En annan viktig faktor är att många entreprenörer investerar sina egna pengar i organisationen och därför har ett personligt intresse av att man faktiskt åstadkommer någonting konkret, samtidigt som man också behöver ha en lukrativ verksamhet för att kunna attrahera fler finansiärer. Detta står i bjärt kontrast till exempelvis statliga biståndsmyndigheter, som dels hanterar enorma summor pengar som de kanske inte ens har lärt sig uppskatta värdet på, och som dels får pengar oberoende av hur väl arbetet sköts.
Kapitalismen måste avdemoniseras. Det är viktigt att erinra att kapitalismen, i praktiken något förenklat, främst innebär kapitalackumulering, en fundamental förutsättning för alla investeringar. Alfred Nobel är världskänd som uppfinnare och filantrop, men de 31 miljoner till inrättningen av nobelprisen som han lämnade efter sig år 1896 kan inte sägas ha varit något annat än verket av en synnerligen framgångsrik kapitalist.
Det är dock värt att påpeka att även om många kapitalister är särskilt duktiga på att driva filantropiska verksamheter finns det ingen anledning att tro att kapitalister är varken mer eller mindre altruistiska än andra människor. Det finns väl egentligen bara en enda skillnad mellan en filantropisk kapitalist och exempelvis en filantropisk socialist, och det är att kapitalisten gärna använder sina egna pengar, medan socialisten föredrar att spendera andras.
Simon Hedlin Larsson, studerar statsvetenskap och nationalekonomi vid University of Birmingham, och ekonomisk historia och historia vid Lunds universitet
SIMON HEDLIN 