Tag Archives: Anders Wijkman

Trams om patriarkatet

I gårdagens “Agenda” ägnades en del av programmet åt ett tramsigt inslag som lyfter tesen om att Mona Sahlin skulle vara impopulär för att hon är kvinna. Visst, patriarkatet är överallt. Könsmaktsstrukturer gör oss omedvetet skeptiska till framstående kvinnor. Varför kan man inte bara få tycka att Mona Sahlin såväl som Maud Olofsson inte gör speciellt bra intryck och saknar retorisk skicklighet? Det har ju inget med att de är kvinnor att göra. Det finns gott om exempel på manliga politiker som är dåliga på precis samma saker: Mats Odell, Sven-Erik Österberg, Luciano Astudillo, Roger Tiefensee, Kent Härstedt och Anders Wijkman, bara för att nämna några. Precis som det också finns kvinnor som är raka motsatsen: Maria Wetterstrand, Mikaela Valtersson, Margot Wallström, Ella Bohlin och så vidare. Så någon gång måste man ju kunna få tycka att en person är riktigt kass sett till denna persons individuella egenskaper, även om denne skulle råka vara kvinna, och kunna göra detta utan att bli beskylld för någon larvig patriarkal strukturalistisk influens.

För övrigt lär de som låg bakom inslaget i “Agenda” ha gjort åtminstone årets sämsta research. Som vanligt i media vill man jämföra svensk politik med amerikansk politik – vilket är en otroligt konstig företeelse då skillnaderna länderna emellan är milsvidda och faktiskt svåra att sätta ord på – och som vanligt har man ingen koll överhuvudtaget på hur amerikansk politik fungerar. I “Agenda” berättar man hur Hillary Clinton stötte på aggressiva personpåhopp och hur man kan dra paralleller till Sverige där Mona Sahlins kompetens ifrågasätts.

Okej, så kvinnors kompetens blir ifrågasatta för att de är kvinnor, vilket bland annat hände Clinton för två år sedan. Men vem var det egentligen som betalade miljoner för att sända “3 AM White House Ringing Phone“-inslaget under den senaste amerikanska presidentvalskampanjen? De som stod för inslaget i gårdagens “Agenda” kan ju kolla på det länkande YouTube-klippet och återkomma och berätta vems kompetens som i själva verket blev ifrågasatt. Men kvinnor är visst alltid offer, eller hur är det?

Simon Hedlin Larsson

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson