Tag Archives: arbete

Sverige har ingen arbetslinje

Expressens ledarredaktion tycker att alliansen borde tala mer om “de rödgrönas farväl till arbetslinjen med alla deras olika bidragshöjningar”. Problemet är bara att Sverige i dagsläget inte har någon arbetslinje, och inte heller ser ut att få det oavsett vem som går segrande ur september.

För att Sverige ska kunna få en riktig arbetslinje krävs det att någon politiker har mod att styra om till en ny kurs inom arbetsmarknadspolitiken. En flexibel arbetsmarknad är den enda fungerande metoden för att kunna kombinera låg arbetslöshet och god samhällsekonomisk utveckling. Tyvärr vinner man inga val på det, och den som rör vid arbetsrätten lär ha satt sin sista potatis i politiken.

Men tänk ändå vilken grej det hade varit om ett borgerligt regeringsalternativ gick till val utan att lämna några klara besked om arbetsmarknaden, bara för att efter en valseger luckra upp den. Man bryter inte mot några vallöften och kan omöjligt beskyllas för att ha agerat omoraliskt. Visst lär man ändå ha mycket svårt att bli omvald efter att ha rört arbetsskyddet, men ibland kan det faktiskt finnas en poäng i att göra vad som är rätt istället för att göra vad som är enkelt…

Simon Hedlin Larsson

Klyftorna som S och LO blundar för

Expressens ledarredaktion levererar idag en skarp analys av Socialdemokraternas och LO:s agenda. Trots att det knappast torde vara en nyhet för någon är det ändå värt att konstatera: Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Just precis, ett parti för arbetarna. Råkar man vara arbetslös eller företagare bör man därför lägga sin röst på något annat parti den 19 september 2010. Expressen skriver:

Det är förvisso [Wanja] Lundby-Wedins uppgift att företräda sina medlemmar, men fina ord om fattigdoms- och arbetslöshetsbekämpning klingar falskt när facket och vänstern samtidigt motsätter sig minsta lilla uppluckring av en stel arbetsmarknad som stänger ute ungdomar och utlandsfödda.
Socialdemokraterna har rentav flaggat för fler skärpningar, såsom en lagstadgad rätt till heltid och hårdare regler för bemanningsföretagen. Dessutom har de rödgröna lovat att ta bort RUT-avdraget. För den som vill motverka fattigdom och arbetslöshet är det märkliga prioriteringar.

Man bör vara mycket försiktig med att berömma Socialdemokraternas och LO:s politik för att den har förbättrat situationen för arbetarna. Extrema inlåsningseffekter och massvantrivsel tillhör vardagen på svenska arbetsmarknaden. Däremot kan ingen ifrågasätta organisationernas syfte och ändamål. S och LO vill verkligen arbetarna väl. Det naiva försvaret av lagen om anställningsskydd (LAS) bottnar trots allt i att man vill skydda arbetarna från godtycklig uppsägning. Och nog pressar LO inte upp lönerna av något annat skäl än att förbättra löntagarnas villkor. Att lönekraven sedan i längden leder till inflation, minskad handel och ökad arbetslöshet om inte produktiviteten är tillräckligt hög, det är en bieffekt. Att vänstern menar de anställda väl bör ingen tvivla på.

Men vad händer med de arbetslösa? Ja, det är lite det som är problemet med det svenska 1900-talets vänsterpolitik. Socialdemokraternas mål har hela tiden varit att arbetare ska behålla sina arbeten, medan arbetslösa får behålla sina bidrag. Det är i alla fall det som har blivit resultatet.

Bilden är hämtad här.

Och nu kommer ett konstaterande som inte nämns särskilt ofta på denna blogg: Sverige har problem med klyftor. Det är sant, Sverige har enorma klyftor som måste bekämpas. Men till skillnad från vad Socialdemokraterna och LO tror handlar dessa klyftor inte om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och ett styrelseproffs som Michael Treschow. Sveriges förödande klyftor handlar i själva verket om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och en som är arbetslös.

Dessa klyftor är dock inte vänstern särskilt intresserade av att minska. Istället för att bekämpa arbetslöshet bekämpar man rikedom. Under vanföreställningen att rika personers närvaro gör samhället sämre jagar man iväg dem med förmögenhetsskatter och dylikt. Resten av krutet lägger man på världens kanske mest rigida arbetsmarknad, ständiga krav på löneökningar, höga ingångslöner, krav på heltid, byråkratiska regelverk för företagare och höga skatter för konsumenter. Förlorarna blir arbetslösa, pensionärer, företagare, konsumenter, alla som är beroende av välfärden och alla som påverkas av de offentliga utgifterna (eftersom kombinationen av allt som nyss nämndes garanterat leder till minskade skatteintäkter och, ironiskt nog, minskade möjligheter till satsningar).

Expressen sammanfattar poängen ganska väl i den tidigare citerade artikeln:

Problemet är inte att det finns rika, utan att det finns arbetslöshet och fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

Arbete vs livskvalitet

Gudrun Schyman (F!) och Carl Schlyter (MP) tycker att vi bör arbeta mindre. På SvD Brännpunkt skriver de:

“Börjar vi nu med målet 35 timmars arbetsvecka om fem år och minskar med ytterligare fem timmar under nästa femårsperiod är vi klara 2020.”

Bra. Då förväntar vi oss att staten betalar allt åt alla år 2050 om Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet får bestämma. Undrar om det redan nu är möjligt att lämna in en beställning på ett rosa slott med en tillhörande botanisk trädgård?

Ärligt talat, tänk om man gav människor lite större möjligheter att få arbeta med något som de trivs med. Då kanske man inte behövde ha dessa ständiga diskussioner om någon slags påhittad motsättning mellan arbete och livskvalitet.

En miljon människor beräknas vantrivas på sina jobb. Flexibel arbetsrätt, någon?

Simon Hedlin Larsson

Varifrån kommer jobben?

Saxat från en artikel i Time:

“The conundrum is that the most useful things government can do to encourage job growth aren’t flashy initiatives with quickly visible results. ‘There’s no magic wand we can wave over companies that will induce them to go out and hire people,’ says Matthew Slaughter, an economist at Dartmouth’s Tuck School of Business. ‘We need to think long-term.’

If Congress wants more and better jobs in the U.S., it should do things like create a permanent tax break for companies that invest in research and development, make it easier for foreigners who get science and engineering Ph.D.s at American universities to stick around after graduation, and spend serious time and money improving the nation’s infrastructure, including the electric grid and broadband network. Such initiatives will not create many jobs that can be tallied on a spreadsheet. What they will do is more important: lay the groundwork for businesses to innovate and grow.”

Kanske något även för Sverige? Dock så struntar ju den svenska regeringen fullkomligt i detta; den vill ju bli omvald och följer därför den folkliga opinionen. Men kanske vore det något för vänstern – som framgångsrikt styrt den svenska opinionen under det senaste århundradet – att begrunda?

Fackförbunden som skriker högst i avtalsrörelsen bör även fundera över följande citat (taget från samma artikel):

“The same is true on the worker side of the equation. If the key characteristics of the American economy are flexibility and forward motion, then we would all be better off if people felt more support — both financial and social — to invest in their education, switch jobs and industries and venture out to start new firms.”

Var det någon som sa att stark arbetsrätt gynnar alla?

Simon Hedlin Larsson

Svenskt Näringsliv har jobbpolitiken

Företrädarna för Sveriges två största politiska partier samt två största regeringsalternativ debatterar valets viktigaste fråga – jobben – i TV4:s “Kvällsöppet”. Ordet ‘satsning’ hörs otaliga gånger från både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Sänkt skatt på arbete, gröna jobb, ordning i statsfinanserna, utbildning, aktiv arbetsmarknadspolitik, forskning och minskade klyftor, tas också upp som viktiga åtgärder. ‘Företag’ däremot nämns inte en enda gång under hela debatten. Inte heller ‘arbetsrätt’ eller ‘anställningsskydd’. ‘Ingångslöner’ verkade också helt ointressant för den moderate respektive den socialdemokratiska partiledaren.

Med en borgerlig alliansregering kan man lita på att det kommer fortsätta vara skillnad mellan att arbeta och vara arbetslös – det ska synas på bankkontot. Pensionärer får sänkt skatt och satsningar på forskning fortsätter. Om de rödgröna vinner valet, å andra sidan, kommer klyftor att göras mindre, höginkomsttagare beskattas högre och som arbetslös får man det bättre ställt. Vem som ska anställa människor för att arbetslösheten ska minska är det dock fortsatt tyst om från respektive block. Med en högerregering får arbetare det bättre ställt. Och med en vänsterregering får arbetslösa det bättre. Men hur skapar detta nya jobb?

Att företag ska anställa verkar varken Sahlin eller Reinfeldt se som en risk, utan snarare som ett ansvar, ungefär som när Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver att “[f]öretagen sviker landets arbetslösa”.

Jo, utkräv ansvar, så skapas nog många jobb… Dock vore det kanske ännu bättre om svenska folket och svenska politiker lyssnade lite mer på företagen och frågade vad de vill ha. Vad får dig att ta större risker och anställa fler personer? Vad får dig att vilja starta eget? Och på dessa frågor har Svenskt Näringsliv – inte helt oväntat – de bästa svaren.

Om problemet är arbetslöshet har Svenskt Näringsliv lösningen. (Bildkälla.)

Sverige behöver framförallt sänkta ingångslöner (företag har råd att anställa fler), mer flexibel arbetsrätt (större rörlighet på arbetsmarknaden och större chans för människor att hitta jobb som de trivs med) och ett mindre krångligt och byråkratiskt regelverk (lättare att anställa, i synnerhet för små företag som med rätt incitament skulle kunna växa till medelstora företag). Alla dessa tre åtgärder minskar arbetslösheten och ger dessutom företag större möjligheter att finna rätt kompetens. Högre kompetens ger högre produktivitet och då kommer företagen betala mer i skatt och ha råd att anställa ännu fler. Synd bara att inga av dessa tre frågor intresserar Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt i någon nämnvärd utsträckning.

Kan man inte rösta på Svenskt Näringsliv i valet?

Simon Hedlin Larsson

Varför ses arbete som något skadligt?

Tin Westermark på Arbetsmiljöverket vill göra det i praktiken omöjligt för ungdomar under 18 år att arbeta på vardagar, och på helger ska minderåriga bara få arbeta en av dagarna. Hon förklarar de nya arbetsföreskrifterna såhär:

“Vi vill skydda ungdomarna. Är det rimligt att man ska gå på gymnasiet plus jobba hur mycket som helst även om det är ett val? Är det rimligt att man som 16-åring ska jobba över 40 timmar per vecka? Nej, vi måste ha en skyddslagstiftning.” (“Vi vill skydda ungdomarna”, Norran, 08/02-2010: pp. 4-5.)

Ungdomar ska alltså inte få välja hur många timmar de är beredda att stå till arbetsmarknadens förfogande – jurister på Arbetsmiljöverket vet bättre än minderåriga och deras föräldrar vad som är bäst för dem.

Det är en ganska enkel världsbild som målas upp där det finns små eliter som verkar veta precis vad som är lämpligt för vanliga människor, och hur de bör leva sina liv. I filosofkunglig anda hade Platon förmodligen gett Westermark & co medalj. Som om människans sätt att resonera kring individen, samhället och världen inte hade förändrats under de senaste 2357 åren.

Förutom att Arbetsmiljöverkets nya “skyddslagstiftning” tillrättavisar svenska familjer med hjälp av detaljstyrning samt spär på ungdomsarbetslösheten och minskar entreprenörskap finns det ytterliggare en mycket god invändning, nämligen: måste arbete nödvändigtvis vara ett negativt fenomen?

Wennermarks slutsats att man måste “skydda ungdomarna” från att arbeta förutsätter ju explicit att arbete är av ondo. Dagens ungdomar ska försörja dagens arbetande, men som ung i det moderna Sverige lämpar det tydligen sig bäst, i alla fall enligt Arbetsmiljöverket, att man får så lite kontakt med arbetslivet som möjligt. Uppenbarligen eftersom det av icke nämnda skäl skulle kunna skada minderåriga att få erfarenhet av hur en organisation fungerar, lära sig passa tider, hantera social kontakt med icke-närstående och få betalt för prestation.

Den mycket viktiga frågan att ställa är vad skillnaden mellan arbete och fritid egentligen är. Att arbete är avlönat medan fritid är utan ekonomisk ersättning är kanske den främsta skillnaden. Men hur många fler finns det egentligen? Har man själv valt sitt arbete – vilket i praktiken alla minderåriga gör eftersom de inte tvingas att arbeta – kan det knappast ses som speciellt mycket mer av en förpliktelse att jobba än att diska, klippa gräset eller ta undan tallriken efter maten – sådant som man gör på sin fritid.

Och kom inte att säg att det är farligt av fysiska skäl för en 17-åring att stå i kassan på ICA, laga datorer på ett serviceföretag, dela ut tidningen eller baka pizza. Bör Arbetsmiljöverket i sådana fall begränsa hur många timmar ungdomar får sitta framför tv:n, bygga möbler, spela fotboll eller laga mat?

Kontentan är att det inte finns några sakliga skäl till att reglera hur mycket människor bör och inte bör arbeta. Att göra research åt en journalist eller sitta framför datorn på rummet och surfa på Wikipedia – förutom att det förstnämnda ger betalt, arbetslivserfarenhet och förhoppningsvis inte involverar Wikipedia: vad är skillnaden?

Människan som däggdjur har ett biologiskt behov av att äta, dricka och sova. Det är också bra för kroppen att motionera och att inte känna stress. Att ett arbete generellt sett ökar den vardagliga motionen för dagens stillasittande ungdomar är ett tveklöst faktum. Dock så kan någon säkert invända på den sist punkten och peka på att man kan bli stressad på jobbet, och att det minsann inte är bra för barn som inte fyllt 18 år att utsättas för den risken.

Men är det arbetet i sig, i form av en överenskommelse där prestation belönas, resultat uppmärksammas, talang utnyttjas och erfarenhet ges som är det huvudsakliga problemet? Eller handlar stress snarare om en kontrollkänsla hos varje enskild individ, som i mångt och mycket baserar sig på samhällets värderingar, vilka i dagens Sverige framhäver vikten av att fritid (det vill säga kolla på dokusåpor, vara konstant berusad i två veckor i Phuket och uppdatera statusraden på Facebook med internskämt som bara 1 % av alla som läser det förstår)?

Få svenska ungdomar skulle säga att de känner sig stressade när de är ute och shoppar kläder på stan, men alla som befunnit sig inom en radie på hundra meter av en H&M-butik när Stella McCartney släppt en årstidskollektion förstår att det objektivt sett är oändligt mycket mer stressande att köpa kläder än att arbeta kvällstid på OKQ8. De allra flesta som blir stressade på sina jobb, men inte på sin fritid, blir det således av en negativ och osaklig syn på vad arbete är för något.

Om vi bara började se och uppleva arbete som något fint och något roligt skulle sjukfrånvaron till följd av stress med största sannolikhet sjunka dramatiskt. Och det låter inte som en särskilt dum idé att göra ett sådant värderingsskifte. För varför ska det egentligen ses som jobbigt – som en börda – att få betalt för sin prestation, och få fundamentala kunskaper om hur samhället och livet fungerar? Varför är det negativt att utöka sina valmöjligheter på fritiden genom att förbättra sin ekonomiska situation? Och varför skulle det vara skadligt för ungdomar att förbereda sig inför framtiden?

Arbetsmiljöverket har en hel del att fundera över.

Simon Hedlin Larsson

Välförtjänta bonusar!

Svenska Dagbladet skriver idag om IKEA:s prestationsbaserade rörliga löner för företagets ledning. Nyheten presenteras som om det är tänkt att den ska uppröra, vilket är det normala reaktionen då löner som överskrider en godtycklig nivå (som anses vara för hög) presenteras i media för allmänheten.

Men varför denna uppståndelse? Läs artikelns faktaruta och se att IKEA idag har över 150 000 anställda. Det borde innebära att IKEA under årens gång har haft i alla fall någon miljon anställda totalt sett. Räkna då in alla som indirekt har fått jobb via IKEA, exempelvis tillverkare av svenska köttbullar, chips, polkagrisar och andra produkter som säljs i butikerna, byggarbetare som bygger varuhusen, transportföretag som fraktar möbler till och från IKEA över hela jorden och producenter av träd, tyg, glas, papper, plast och allt annat som är beståndsdelar i det som vi hittar i sortimentet.

Och kom nu inte och klaga på konsumism och miljöförstöring; det finns inget sätt som kan ge barn en utbildning, mat för dagen och en möjlighet att få en trygg uppväxt, som inte också bygger på materiell välfärd. Det talas ofta om att vi måste ta hand om jorden så att vi kan lämna den efter oss till våra barn. Det stämmer – men nog vore det ganska trevligt om barnen kunde få växa upp utan att deras föräldrar har gått bort på grund av svält, dåliga sanitära förhållanden eller någon av de andra hundratals dödsrisker som kommer som en direkt följd av fattigdom?

Hur som helst har IKEA direkt och indirekt skapat flera miljoner arbetstillfällen. Dessutom erbjuder IKEA oss konsumenter ett billigt utbud av heminredning (även om jag inte kan sluta fascineras över hur det kommer sig att när man ställer två Billy-bokhyllor mot varandra så blir det alltid en liten glipa).

Att ledningen därför är värd sina miljonlöner är fullständigt självklart.

Simon Hedlin Larsson